Papparollens förändring under senare tid?

[Jenka]

En milstolpe måste vara 1976 när pappor fick möjlighet att ta ut föräldraledighet
https://www.adlibris.com/se/bok/gora-pappa-med-barn-den-svenska-pappapolitiken-1960-95-9789189140257
https://www.adlibris.com/se/bok/nya-svenska-fader-9789189140691

Har av nån anledning inte funderat just över detta. Känns ju orimligt att inte ens möjligheten fanns.

 

[ako]

Fast måste man ha råd med dyra resor etc just under föräldraledighet som ju är en rätt begränsad tid? Nu syftar jag inte specifikt på din familj men tycker resonemanget haltar för att motivera att inte båda ska vara hemma en period.

Fast om du läser hennes inlägg så har ju båda varit hemma minst 6 mån. Hennes man har dock varit hemma mer.

 

[vallhund]

Jag tror att en av milstolparna för ökad jämlikhet var när det där med delad vårdnad vid separationer infördes. Innan dess fick nästan alltid kvinnan vårdnaden. På 80 talet blev det vanligt att kvinnor "fick lov" av sina män att ta lejonparten av fl dagarna, det var ju så viktigt med anknytningsfasen o bla bla..
Vi kvinnor måste också tillåta o uppmuntra männen att vara likvärdiga föräldrar.

 

[MiniLi]

Ha, ha, jag vet ju att vi ser olika på det där, och jag tycker fortfarande att man kan leva jämställt även om man inte handlar, klipper gräset och dammsuger båda två samtidigt . Noterade du dock att vi faktiskt tyckte ganska lika i ”sockertråden” ?
OBS att jag INTE skrev att jag tyckte att familjerna skulle få välja helt själva - systemet med ett visst antal dagar vikta åt varje förälder (visst är det 90 nu?) tycker jag är fullt vettigt och det hade varit vettigt tycker jag med en tredelning också - 1/3 till varje förälder och 1/3 att fritt fördela. Däremot anser jag att folk ska kunna få fördela de obundna dagarna mellan sig som de vill och passar utan att någon ska fälla kommentarer om det- oavsett vilken förälder som är mest fl, och jag tycker också att ett visst antal dagar ska vara obundna- för barnens skull, för de är de som får betala priset med att skolas in på ettårsdagen för att t ex pappas dagar är slut och mamma måste plugga för att inte komma ett helt år till efter med som utbildning e d.
Och helt ärligt så tycker jag faktiskt att det ÄR ett ojämställt resonemang när man som du tycker att det är ok att kvinnan tar mindre än mannen p g a personlig önskan och jobb (såsom en användare beskrev) men att om det hade varit en man så var inte argumenten något att hänga i gran utan bara ”sunkiga”.
Dessutom skrev ju användaren att hon varit f l i ett halvår, så viss uppdelning hade ju trots allt skett. För mig är inte resonemanget ovan jämställt - det är snarare tvärt om!
Ha en fin dag i - en !

Ja vi tar helt enkelt olika perspektiv. Jag är ok med att pendeln kanske måste ”svänga över” innan vi kan landa i jämställdhet och därför har jag hög acceptans för att kvinnor gör val som jag inte accepterar hos män.
Det gynnar målet och då är jag nöjd eftersom jag tar ett övergripande perspektiv och tänker långsiktigt.

All forskning på området visar förövrigt att män som grupp maximalt tar ut motsvarande kvoterade dagar och att kvotering + hög ersättningsnivå verkar vara det enda som hjälper på gruppnivå.
Tittar man internationellt så motsvarar fördelningen av FL rätt exakt landets regler kring kvotering. Länder som inte kvoterar har extremt lågt uttag av ”pappadagar” och det land med högst kvot (Island?) har också högre andel uttag av pappadagar.
Om vi skulle nöja oss med att kvotera tredjedelar så är det nog så långt vi någonsin kommer nå i den här frågan.

 

[cirkus]

Ingen aning. Jag minns bara att jag gick när jag var 6 och det var på 60-talet. Har något vagt minne av att det fanns en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp, jag gick på förmiddagen. Så max fyra timmar antar jag.

Jag växte upp i en industristad. Om de var tidigt ute med lekskola kanske det berodde på det, det kanske var högre frekvens arbetande kvinnor där.

Jag gick också på lekskola under 60-talet. Det var halvdagar, 5-åringar på förmiddagen och 6-åringar på eftermiddagen (elller om det var tvärt om). Jag är uppvuxen i en borgerlig Stockholmsförort.

 

[cirkus]

Allmänt svar i frågan igen- var det någon slags tillbakagång på 90- talet? Jag och flera andra sjuttiotalister i denna tråd vittnar ju om att vi minns en barndom med såväl arbetande mammor somnärvarande pappor, medans flera födda på 80- och 90-talet berättar om hemmafruar. Under 00-talet har det ju gått åt rätt håll igen även om det kunde gå snabbare.

Jag har barn födda på 90-talet och jag känner endast till en som varit hemmafru och tagit hand om barn, hushåll och familj som primär syssla. Alla andra av mina vänner och barnens vänner har föräldrar där båda jobbat eller pluggat på i stort sett heltid

 

[Jenka]

Fast om du läser hennes inlägg så har ju båda varit hemma minst 6 mån. Hennes man har dock varit hemma mer.

Ja, och läser du mitt inlägg så ifrågasätter jag resonemanget, inte just deras upplägg.

 

[kryddelydd]

Hade en intressant diskussion på ämnet. Hur har pappans roll i barnets/barnens uppväxt förändrats under "senare tid" (säg senaste 20-30 åren)*?

Idag är det ju väldigt jämställdhets-inriktat, man ska dela lika på ansvar, föräldradagar och allting. Pappan ska vara väldigt delaktig i barnets uppväxt och sådär. Men hur pass "modernt" påfund är det? För mig som inte är "insatt" och själv förälder, så verkar det vara strömningar och idéer som kommit främst under de senaste 5-10 åren, men vad vet jag?
Ni som har barn som idag är unga vuxna t.ex., hur jämställt var det hemma hos er när barnen var små?

Som det mesta annat var väl min uppväxt knappast normal på den punkten heller, men pappa-rollen i min familj var ju definitivt något helt annat än det jämställdhetstänk som råder idag. Kontexten är förvisso konservativa 50-talist-föräldrar med en unge (jag) född på 90-talet. Mamma ssk och pappa civ.ing., alltså var det stora löneskillnader redan som det var innan, när de jobbade heltid. Här hemma var det aldrig tal om "något sånt där jämställdhetsdravel". Pappa var öht inte närvarande under min uppväxt, mer än att vi råkade bo i samma kråkslott.

Din situation är nog ingen standard-situation.
Precis som min inte är det.
Jag är uppväxt med en syster som är ett år äldre än jag. Jag är född i januari, så mamma var mammaledig (lågstadielärare) resten av den skolterminen och började sedan jobba.
Pappa var inte föräldraledig men det var han som hade hand om mig och syrran fram tills vi började på "lekis" vid sex års ålder. Han var ju mjölkbonde så han jobbade hemma.

VAB förekom uppenbarligen inte, eftersom vi barn aldrig gick inom annan barnomsorg än "lekis" som var några timmar per vecka det år vi var sex år.

"Fritids" gick vi heller aldrig på, eftersom pappa jobbade hemma.

Mamma tog hand om morgonen med oss barn medan pappa gjorde morgonjobbet i ladugården. Han var klar där i tid för att mamma skulle åka till sitt jobb.
Avbrott i pappa som barnomhändertagare skedde när han var cancersjuk; då var det farmor som hoppade in och tog hand om både mjölkkorna och oss barn.

Pappa jobbade långa dagar: matlagningen -förutom kokt korv och pulvermos som var standard-lunchen - sköttes av mamma. Tvätt och städ sköttes av mamma.
Vedhanteringen och eldningen i pannan sköttes av pappa, liksom snöskottning och så vidare.
Visst har mina föräldrar haft en traditionell fördelning av arbetsuppgifterna, men de har tagit ett jämnstort ansvar får man nog säga.

Jag kan tycka att de har ett jämställt förhållande. Visserligen som sagt traditionell uppdelning av vem som gjorde vad, förutom när det gällde barnen där det som sagt blev pappa som tog hand om oss mest innan vi började i skolan.

 

[kryddelydd]

Men hur vågar man lägga hushållsbudgeten så tight att familjen går i konkurs om båda är föräldralediga?

Det fattar jag inte. Föräldraledighet kan man ju välja bort, men om den högavlönade blir sjuk eller arbetslös då, blir det ekonomisk katastrof då? Hur vågar man skaffa sig så höga fasta kostnader?

Lägga budget och lägga budget.
Om två personer i ett hushåll är (var) låginkomsttagare så...
Det är inte alla som har så mycket till buffert, nej.

I mitt fall var mamma anställd som lågstadielärare. Hon jobbade från det jag var ca ett halvår.
Pappa var mjölkbonde. Den verksamheten kunde han självklart inte vara pappaledig från - i så fall hade ju korna behövt säljas och verksamheten läggas helt på is.
Å andra sidan var det ju som sagt han som tog hand om oss ungar när mamma jobbade.
Så nog hade det gått ekonomiskt åt skogen om båda varit föräldralediga!
Det var ju slitigt när pappa vårdades för cancer, men då hoppade som sagt farmor in och skötte mjölkning och ungar när pappa inte kunde göra det. Mamma fortsatte att jobba som lågstadielärare.

 

[kryddelydd]

Menar du min och min mans budget?

Jag skrev "Vi hade haft svårt att leva på hans lön." Vi hade inte gått i konkurs men hade inte kunnat behålla samma levnadstandard som tidigare Dvs, vi kan bo kvar i huset, behålla bilarna, få mat på bordet, men utan samma möjlighet att resa utomlands, ha flera hästar och andra dyra hobbys. Sedan har jag mycket bra försäkringar, både via jobbet och privat som kommer ge mig en bra inkomst länge nog för att hinna ställa om så jag är inte orolig

Jag tycker ditt uttalande är lite klassföraktande. Det finns MÅNGA familjer där båda inkomsterna behövs för att familjen ska gå runt. Inte för att de nödvändigtvis har höga fasta utgifter, men för att de fasta utgifterna är förhållandevis höga jämfört med deras inkomst (Det går inte hyra lägenhet t.ex. hur billigt som helst.). Ska då dessa människor aldrig byta upp sig från en etta till en tvåa?

Att en familj behöver två inkomster är inte konstigt alls.

Öh.
"Hade haft svårt att leva på en lön" eftersom man kunde ha två bilar men inte resa utomlands?

 

[Raderad medlem 19815]

Jag är född 1984, mina syskon -86 och -89. Mamma -59 och pappa -53.
Pappa var inte föräldraledig, mamma var hemma med oss när hon var föräldraledig, jobbade deltid mellan barnen och började plugga på universitetet samtidigt som jag började skolan. Pappa reste mkt i jobbet och min mamma fixade mkt själv med hjälp av min mormor och min moster. Mamma lever tyvärr inye längre och pappa har jag dålig kontakt med. Vi var sällan sjuka men jag antar att mamma (eller mormor) var hemma om pappa var bortrest. Jag minns pappa som fråvarande under vår uppväxt, men en pappa som lärde oss att bli självständiga och klara allt själv. Han behandlade min bror på samma sätt som mig och min syster.

Jag bor i Österrike och det känns som vi flyttat tillbaka många år. Tar min granne som exempel för tyvärr är hon en bra representant. Hon har tre barn, sönerna är 17 och 13 år, dottern är 5 år. Hon är gift med en man som jobbar heltid. Hon jobbar själv 18 h i veckan men tycker att det är för mycket och vill gå ner i tid. Hon gör ALLT hemma. Går upp tidigt för att packa mellanmål/lunchslådor och fixa frukost till alla "barn" (inkl man), hon packar väskan till mannen om han ska resa bort, hon lagar all mat (extra om ngn äter vid annan tid), tar hand om alla hushållsysslor.
Hon är jättestressad över sommarlovet, hur hennes 13åring ska klara sig när hon jobbar.

På förskolan är det max 10 barn (av ca 100) kvar efter kl 14, vet ingen mamma som jobbar heltid.

Förskola för barn mellan 1,5 och 3 år samt eftermiddag i vår by finns bara den ngr få år. På många ställen finns det inte alls. Men få barn börjar innan 3 år. Det finns ungefär 30 platser i en by 8000 invånare.

Tror det är 3 % av alla pappor som tar ut pappaledighet.

Som tur är har jag en svärmor som har lärt sin son att klara sig själv och att man hjälps åt hemma.

Detta är absolut inte menat som kritik men alltså - hur står du ut? Jag själv har liksom valt bostadsort till stor del på grund av att jag inte orkar med en ojämställd omgivning.

 

[Sonic76]

Dotterns pappa vabbade typ aldrig
Han hade aå superviktigt arbete som lagerarbetare på mobil oil
Jag som jobbade inom skolan var hemma när det behövdes .
Men en gång vabbade en kompis till mig åt dotterns pappa.
Så viktig var hon..
Jag skulle ha möte med blivande sexåringarnas föräldrar så jag kunde liksom inte sätta in en vikarie.
Dotterns pappa tog aldrig ut sina pappadagar heller

 

[turbofling]

Detta är absolut inte menat som kritik men alltså - hur står du ut? Jag själv har liksom valt bostadsort till stor del på grund av att jag inte orkar med en ojämställd omgivning.

Bra fraga, jag har väl vant mig, trivs bra här i övrigt. I min egen familj lever vi annorlunda och jag hoppas mina döttrar ska växa upp till ett jämnlikare samhälle.

Det jag tycker känns mest jobbig är känslan att jag inte "duger" som mamma, för att jag inte gör allt för min man och för att jag vill jobba (och min man vara hemma) fast att vi skulle kunna leva bra pa bara hans lön.
Vi har som mal att vi bada ska jobba deltid närmaste aren för att vi vill fa mer till för familjen, men da ska bada jobba deltid inte bara jag. Jag är ganska trött pa fragan/kommentaren. Men du ska väl inte jobba sen, du som har fyra barn stannar väl hemma.

Insag nu när jag skrev och tänkte efter att det stör mig mer än jag tror, men jag kan inte göra sa mkt at det.

 

[Mabuse]

Lägga budget och lägga budget.
Om två personer i ett hushåll är (var) låginkomsttagare så...
Det är inte alla som har så mycket till buffert, nej.

I mitt fall var mamma anställd som lågstadielärare. Hon jobbade från det jag var ca ett halvår.
Pappa var mjölkbonde. Den verksamheten kunde han självklart inte vara pappaledig från - i så fall hade ju korna behövt säljas och verksamheten läggas helt på is.
Å andra sidan var det ju som sagt han som tog hand om oss ungar när mamma jobbade.
Så nog hade det gått ekonomiskt åt skogen om båda varit föräldralediga!
Det var ju slitigt när pappa vårdades för cancer, men då hoppade som sagt farmor in och skötte mjölkning och ungar när pappa inte kunde göra det. Mamma fortsatte att jobba som lågstadielärare.

Men som mjölkbonde handlar det väl mer om att man inte kan vara ledig eftersom nån måste sköta korna, än att man inte har råd? Att man inte kan ta hand om sina barn är väl en av flera anledningar till att den sortens ensamjobbande mjölkbonde du beskriver knappt finns längre. Men ofta går det ju att lösa på nåt sätt, om man vill. Jag har en släkting vars föräldrar båda är bönder, de är särbo med varsin egen gård. Men på nåt sätt satte de ändå inte ut honom i skogen när han var liten, utan lyckades faktiskt ta hand om honom. Fast de är bönder.

Det kan ju inte ekonomiskt spela någon roll vem som är föräldraledig, om båda har låglöneyrken. Alltså borde man kunna dela lika, för nån måste ju ta hand om barnet.
Alternativt, om den ena tjänar mer, då är ju inte båda låginkomsttagare.

 

[kryddelydd]

Men som mjölkbonde handlar det väl mer om att man inte kan vara ledig eftersom nån måste sköta korna, än att man inte har råd? Att man inte kan ta hand om sina barn är väl en av flera anledningar till att den sortens ensamjobbande mjölkbonde du beskriver knappt finns längre. Men ofta går det ju att lösa på nåt sätt, om man vill. Jag har en släkting vars föräldrar båda är bönder, de är särbo med varsin egen gård. Men på nåt sätt satte de ändå inte ut honom i skogen när han var liten, utan lyckades faktiskt ta hand om honom. Fast de är bönder.

Det kan ju inte ekonomiskt spela någon roll vem som är föräldraledig, om båda har låglöneyrken. Alltså borde man kunna dela lika, för nån måste ju ta hand om barnet.
Alternativt, om den ena tjänar mer, då är ju inte båda låginkomsttagare.

Det handlar ju om både - och.
Om man ska vara ledig som mjölkbonde måste man antingen göra sig av med djuren, eller anställa någon annan att ta hand om dem. Det går ju - men är ekonomiskt knappast görligt - att vara ledig själv och anställa någon.

Som sagt: min pappa fortsatte att vara mjölkbonde och tog hand om barnen. Medan mamma bidrog till den gemensamma ekonomin genom att fortsätta att jobba från det att jag var ungefär 6 månader gammal.

 

[Hazel]

Min uppväxt är rätt annorlunda eftersom jag både upplevde att en väldigt ojämnställd del och en som för många barn innebar att jag träffade min pappa väldigt mycket. Min pappa är nämligen sjöman, han jobbade när jag föddes 3 månader borta och var sedan 3 månader hemma på heltid. När jag föddes tog han således 3 månader ledigt (det fanns inte ens möjlighet att ta delar av en resa ledigt) och var hemma 6 månader. Jag föddes -85

Iom att han jobbade på det viset så träffad jag alltså min pappa väldigt lite OCH väldigt mycket som liten, men insåg också när jag blev äldre att jag ändå träffade honom betydligt mer än min vänner som hade pappor som jobbade hemma. Deras pappor verkade helt enkelt inte speciellt intresserade av att göra något med barnen. Min pappa gjorde allt med oss när han va hemma, det var även han som städade, lagade mat och skjutsade. Jag har liksom aldrig sett min pappa var den som sitter i soffan och glor på tv medan mamma städade. Vi städade när han skulle komma hem, för det var så irriterande om han började städa såfort han kom innanför dörren

Å andra sidan har jag också växt upp med en mamma som fixade saker själv, oavsett om det var något hon kunde innan. Jag är själv en sån person idag, jag vill klara mig själv.

 

[Shaggy]

Har av nån anledning inte funderat just över detta. Känns ju orimligt att inte ens möjligheten fanns.

Har en kusin i Schweiz som berättade att henns gubbe fick ta semester om han ville vara hemma med barnet

 

[TeamLundVer]

Otroligt om du kommer ihåg det. Jag har alltid hävdat att mitt tidigaste minne var när jag hade bajsat i badkaret och min skräckblandade förtjusning när mamma just skulle lyfta upp mig och upptäcka det. Fast när jag berättat det för mamma har hon inte alls känt igen det så jag har förmodligen drömt

Jag har ett minne från vad som senare visade sig vara golvet i närbild från ett hus vi flyttade ifrån strax innan jag fyllde 3.
Jag kunde alltså beskriva det i detalj men det var inte förrän jag i vuxen ålder fick ser viket där golvet fanns med som jag förstod vad det var.

Har minnen från när mor berättade att morfar var död också (3,5år gammal)

 

[TeamLundVer]

Man brukar säga att vi generellt inte har åtkomst till minnen tidigare än vi har ett utvecklat språk. 3-års åldern nämns nog ofta som gräns.

De flesta ”minnen” vi har från tidiga år är ofta minnen av ngt slags återberättande. Vi minns saker som vi fått berättat för oss senare eller ngt vi sett på bild.

Men kan ett tidigt utvecklat språk då innebära att man minns tidigare saker än man borde gjort?

 

[MiniLi]

Men kan ett tidigt utvecklat språk då innebära att man minns tidigare saker än man borde gjort?

Jag vet faktiskt inte, är inte mitt expertområde så vågar inte uttala mig mer specifikt