Papparollens förändring under senare tid?

[ako]

Ja självklart. Någon skrev här i tråden att pappor fick vara föräldralediga först i slutet på 70-talet så på drygt 40 år har det ju startat från noll. Men det är ju ett välkänt problem att det går så extremt långsamt att öka andelen pappaledighet. Det har ju typ stagnerat på nuvarande nivå sedan ett bra tag tillbaka.



Det är ju inte uttag av FL som är kärnproblematiken såklart, och oavsett hur FL tas ut så kan det ju vara väldigt ickejämställt i familjen.
Men som jag ser det så är strukturer så svåra att bryta att vi kan behöva göra det ”mekaniskt”, alltså att jobba med konkreta förändringar och hoppas att de där inre viktigaste frågorna (som ju är mer av känslomässig och kognitiv karaktär) hänger med. En familj där mannen tar större delen av FL oavsett anledning kan ju ge ringar på vattnet. Andra män ser upplägget, arbetsplatser tvingas tänka till, andra kvinnor ser, barnen ser.. Det är ju viktiga saker ändå.
Så jo, jag tycker att man får lite ”frikort” på sina anledningar om man har ett upplägg som är motsatt det stereotypa.

Jag tycker 50/50 vore optimalt men har stor acceptans för ojämna upplägg som bryter mönstret eftersom det ändå kan de positiva ringar på vattnet.

Som du redan vet så håller jag inte med dig om att ”det bästa” vore att familjerna får välja själva. Familjerna klarar uppenbarligen inte av det och jag vill gärna se en riktig förändring innan människor som art typ utplånas

Ha, ha, jag vet ju att vi ser olika på det där, och jag tycker fortfarande att man kan leva jämställt även om man inte handlar, klipper gräset och dammsuger båda två samtidigt . Noterade du dock att vi faktiskt tyckte ganska lika i ”sockertråden” ?
OBS att jag INTE skrev att jag tyckte att familjerna skulle få välja helt själva - systemet med ett visst antal dagar vikta åt varje förälder (visst är det 90 nu?) tycker jag är fullt vettigt och det hade varit vettigt tycker jag med en tredelning också - 1/3 till varje förälder och 1/3 att fritt fördela. Däremot anser jag att folk ska kunna få fördela de obundna dagarna mellan sig som de vill och passar utan att någon ska fälla kommentarer om det- oavsett vilken förälder som är mest fl, och jag tycker också att ett visst antal dagar ska vara obundna- för barnens skull, för de är de som får betala priset med att skolas in på ettårsdagen för att t ex pappas dagar är slut och mamma måste plugga för att inte komma ett helt år till efter med som utbildning e d.
Och helt ärligt så tycker jag faktiskt att det ÄR ett ojämställt resonemang när man som du tycker att det är ok att kvinnan tar mindre än mannen p g a personlig önskan och jobb (såsom en användare beskrev) men att om det hade varit en man så var inte argumenten något att hänga i gran utan bara ”sunkiga”.
Dessutom skrev ju användaren att hon varit f l i ett halvår, så viss uppdelning hade ju trots allt skett. För mig är inte resonemanget ovan jämställt - det är snarare tvärt om!
Ha en fin dag i - en !

 

[ako]

Nej, verkligen inte. Vi ser ju hur det går när familjerna väljer själva. Kvinnorna tar 72,4 procent av dagarna, männen 27,6 (2017)

Se vad jag skrev angående kvotering - jag är för det men även för att t ex 90 dagar som i dag eller 1/3 ska vara obunden och i det ska heller ingen rynka på näsan angående hur man väljer.

 

[mandalaki]

Se vad jag skrev angående kvotering - jag är för det men även för att t ex 90 dagar som i dag eller 1/3 ska vara obunden och i det ska heller ingen rynka på näsan angående hur man väljer.

Fast jag pratar inte om att rynka på näsan, utan om samhällets jämställdhetsåtgärder som skulle gynna både barn, pappa och mamma.

 

[ako]

Allmänt svar i frågan igen- var det någon slags tillbakagång på 90- talet? Jag och flera andra sjuttiotalister i denna tråd vittnar ju om att vi minns en barndom med såväl arbetande mammor somnärvarande pappor, medans flera födda på 80- och 90-talet berättar om hemmafruar. Under 00-talet har det ju gått åt rätt håll igen även om det kunde gå snabbare.

 

[ako]

Fast jag pratar inte om att rynka på näsan, utan om samhällets jämställdhetsåtgärder som skulle gynna både barn, pappa och mamma.

Och det var inte dem jag kritiserade, utan detta att @MiniLi ansåg att det var ok om en kvinna gör på ett sätt men om en man gör detsamma så är det sunkigt, och att man ska få fördela de olåsta dagarna som man vill utan rynkade näsor.

 

[Kiwifrukt]

Känns ju som det kan bero minst lika mkt på var man bor som i vilket decennium faktiskt.

Och åldern på folket runt sig. Mina kompisar hade ju alltså mycket äldre föräldrar. Min lillebror, som bara är 22 månader yngre än jag, hade en helt annan åldersfördelning i sin klass. Oftast var papporna i min klass även ~tio år äldre än mammorna, och därmed 15-20 år äldre än mina föräldrar. I mina syskons klasser var föräldrarna mycket mer jämngamla.

 

[Badger]

Idag är det ju väldigt jämställdhets-inriktat, man ska dela lika på ansvar, föräldradagar och allting. Pappan ska vara väldigt delaktig i barnets uppväxt och sådär. Men hur pass "modernt" påfund är det? För mig som inte är "insatt" och själv förälder, så verkar det vara strömningar och idéer som kommit främst under de senaste 5-10 åren, men vad vet jag?

*Anser det inte riktigt relevant att prata om allt för svunna tider med tanke på att uppkomsten av, och utbredningen av dagisverksamhet kom framförallt på typ 80- och 90-talet.

Alltså modernt påfund vet jag inte. Gustav Vasa sägs ska ha engagerat sig i och bekymrat sig över sina barn. Gissar att Margareta Eriksdotter inte tog hand om dem helt själv heller https://sv.wikipedia.org/wiki/Birgitta_Lass_Andersson det var Birgitta som gjorde det.

Birgitta omnämns som barnskötare: hon var anställd i personalen i "Barnastugan" i det kungliga hushållet, och ingick alltså i den personal som hade hand om kungabarnen: det är bekräftat att kungabarnen hade sitt eget hushåll från i alla fall 1540.

Man kanske kan säga att 50-talet slog till med omhändertagande av barn som grej och kvinna hemma i ett hus/lägenhet som grej och det väl varit lite olika i olika tider och länder.

Dagisverksamhet har väl till och med djur i viss mån, speciellt flockdjur. Så jag skulle inte gissa att det allmänt vedertagna i alla tider har varit att en kvinna har sprungit efter sina egna barn framför allt.

Många kvinnor har ju till och med lämnat bort dem till grannbondgården och hämtat hem dem när de kan säga tack mor och niga, varpå de haft barnflicka. Kelterna sägs ha rätt och slätt bytt barn med varandra och fostermor var "mamma" och fosterfar "pappa" medan mor och far var de biologiska.

 

[mandalaki]

Och det var inte dem jag kritiserade, utan detta att @MiniLi ansåg att det var ok om en kvinna gör på ett sätt men om en man gör detsamma så är det sunkigt, och att man ska få fördela de olåsta dagarna som man vill utan rynkade näsor.

Där håller jag självklart med henne. Att en man tar större del av FL är en jämställdhetsåtgärd. Och igen: rynkade näsor tycker jag är ointressanta i sammhanget. Det handlar om jämställdhetsarbete.

 

[ako]

Där håller jag självklart med henne. Att en man tar större del av FL är en jämställdhetsåtgärd. Och igen: rynkade näsor tycker jag är ointressanta i sammhanget. Det handlar om jämställdhetsarbete.

Och då tycker vi olika! Vill man jobba för jämställdhet så ska det väl också vara just lika för kvinnor och män!
Det är ju just ”rynka på näsan” ni håller på med för alltihop handlar ju ändå om fördelningar inom det lagstiftade. Återigen - gärna 1/3-1/3-1/3, men varken hyllande eller smutskastande av dem där en av föräldrarna tar större delen av den obundna tredjedelen.

 

[Badger]

Hade en intressant diskussion på ämnet. Hur har pappans roll i barnets/barnens uppväxt förändrats under "senare tid" (säg senaste 20-30 åren)*?

Ni som har barn som idag är unga vuxna t.ex., hur jämställt var det hemma hos er när barnen var små?

70-tal. Mina föräldrar var inte jämställda, inte ens i sina egna ögon. Mamma doktorerade, pappa jobbade i annan stad. Flyttade isär när jag var 7 el dyl.

Jag gick på kommunal förskola från 6 års ålder, innan dess hos nattsvart dagmamma. Förskolan var inte förvaring, de hade olika saker man skulle lära sig och en plan, sångstund varje morgon och man skulle lära sig räkna och skriva bokstäver hjälpligt terminen innan skolan började. Före dagmamman hade jag trefamiljssystem där tre familjer på ngt vänster delade på vården. Innan dess hade mamma till och med en vecka ett extra barn som hon skyfflade mellan två barnstugor där barnet var på ett ställe på morgonen, skulle få lunch av mamma och sedan levereras till nästa på eftermiddagen (hon gav upp snabbt om det, barnet åt bara glass och inte ens det oftast.).

Diverse släktingar, mamma och pappa hjälptes åt att hämta mig på förskolan, från gammelfarbror till faster.

Sedan gick jag dagmammefritids och sedan kommunalt fritids som var mycket roligare. Efter det hade jag nyckel och läste hela eftermiddagarna om jag inte hade en kompis med hem eller följde en kompis hem.

Pappa skjutsade mig till ridningen varje helg och tog med mig på resor och handlade kläder åt mig och med mig (mamma hatar att handla kläder). Han kunde laga mat och fick alltid löjligt mycket beröm (eftersom han var man...) ooh det är Han som lagat maten, oooh. Mamma läste läxor med mig och släpade ut mig på längdskidor. Båda var bra föräldrar mycket uppskattade , men pappa har gjort en större insats med nästa kull, så som hans generation plägar.

Mina vänners gifta pappor såg jag ungefär lika mycket av som deras mammor, så jag vet inte hur jämställda de var, sannolikt inte dock. De som hade skilda pappor (många av mina vänner) såg inte röken av dem utan dessa ersatte helt gamla barn med nya barn, egna eller nya fruns barn, ingen skillnad, de tog de barn som erbjöds.

Jag bodde i ett extremt område antar jag, utan större mängder bullbakande hemmamammor i klassen. De var så sällsynta att de kändes annorlunda och lite oroande att en mamma/förälder var hemma klockan 16.

 

[mandalaki]

Och då tycker vi olika! Vill man jobba för jämställdhet så ska det väl också vara just lika för kvinnor och män!

Klarar du verkligen inte att titta ovanför enheten familj? Jämställdhetsåtgärder har ett perspektiv framåt, de syftar till att öka jämställdheten i samhället på sikt. Att män tar en större del av FL än kvinnor innebär dessutom att de kommer ikapp kvinnorna när det gäller närheten till barnen. Om båda föräldrarna är viktiga på samma vis för barnet, tar samma ansvar för barnet, då skulle man kunna se det som ett mått på jämställdhet.

 

[WildWilma]

Jag tycker det verkar skilja väldigt mycket än idag hur jämställda man är i ett förhållande. Bland de jag ser som får barn verkar det vara rätt ovanligt att båda föräldrarna tar lika mycket föräldraledigt. I huvudsak verkar det vara kvinnan som bestämmer att denne har rätt att vara hemma mest mest barnen när de är små. Har svårt att tro att så stor andel av männen inte VILL vara föräldralediga med sina barn. Resultaten blir att vi kvinnor blir mindre värda på arbetsmarknaden och männen blir mindre värda som föräldrar. Oavsett varför man inte delar lika på föräldraledigheten. Alla skulle vinna på ett mer eller helt jämlikt uttag av föräldraledighet och VAB.

Men det finns ju några som delar 50/50

Kan inte påstå att jag och min man är 100% jämnställda men om ni någon gång får barn kommer vi att göra vårat bästa att dela lika på föräldraledighet och VAB. Det kanske innebär lite mindre amning och lite mindre pengar de månaderna än om min man som tjänar ett antal tusen mer än mig i månaden skulle ta minsta möjliga föräldraledighet men det är ett billigt pris för att han ska ha bästa möjliga chans att får en bra relation till sitt barn. Och för samhällsnyttan såklart.

Blir rätt irriterad på de som tycker att staten inte ska lägga sig i hur föräldraledigheten tas ut genom att ha "pappadagar". Det är i ytterst få längder det ens är möjligt att få betald föräldraledighet. Det är ingen som tvingar någon att vara hemma mot deras vilja. Det går väl hur bra som helst att avstå att ta ut sin betalda föräldraledighet om nu den andra föräldern är den enda som vill vara hemma med sitt barn. Det är ett VAL man gör. Varför ska staten finansiera ett system som leder till att kvinnor blir mindre attraktiva på arbetsmarknaden och pappor har svårare att blir ansedda som fullgoda föräldrar? Hade det naturligt varit så att föräldrar delade lika på ledigheten oavsett deras kön så hade det ju inte varit ett problem men det är ju lätt att konstatera att så är det inte.

 

[Badger]

Hade en intressant diskussion på ämnet. Hur har pappans roll i barnets/barnens uppväxt förändrats under "senare tid" (säg senaste 20-30 åren)*?

Idag är det ju väldigt jämställdhets-inriktat, man ska dela lika på ansvar, föräldradagar och allting. Pappan ska vara väldigt delaktig i barnets uppväxt och sådär. Men hur pass "modernt" påfund är det? För mig som inte är "insatt" och själv förälder, så verkar det vara strömningar och idéer som kommit främst under de senaste 5-10 åren, men vad vet jag?
Ni som har barn som idag är unga vuxna t.ex., hur jämställt var det hemma hos er när barnen var små?

Som det mesta annat var väl min uppväxt knappast normal på den punkten heller, men pappa-rollen i min familj var ju definitivt något helt annat än det jämställdhetstänk som råder idag. Kontexten är förvisso konservativa 50-talist-föräldrar med en unge (jag) född på 90-talet. Mamma ssk och pappa civ.ing., alltså var det stora löneskillnader redan som det var innan, när de jobbade heltid. Här hemma var det aldrig tal om "något sånt där jämställdhetsdravel". Pappa var öht inte närvarande under min uppväxt, mer än att vi råkade bo i samma kråkslott. När jag säger att han aldrig bytt en blöja är det snudd på bokstavligen. Enda gången jag kan påminna mig om att han höll på med min välling var när micron hade gått sönder och flaskan var "inlåst". Då hjälpte han till att få ut den, för att sedan ge den till mamma som kunde göra ny till mig. Han skjutsade mig till dagis och skola ytterst, ytterst enstaka gånger om det fungerade med hans jobb- och mötestider. Hämtade aldrig, eftersom att han slutade senare. På kvällar och helger ägnade han sig åt sina egna intressen och var ofta bortrest. Var kanske med på någon utflykt med mig 2-4 gånger/år. Den som var stand-in om mamma mot all förmodan inte kunde (vilket hände extremt sällan!), var mormor. Mamma jobbade inte alls tills jag var typ 5 år gammal, och har därefter jobbat del- och halvtid (dock också beroende av egna orsaker, inte pga. mig!). Mamma verkar i grunden ha varit med på detta och okej med det. I perioder var det nog absolut jobbigt för henne också, men hon verkade ändå ha den grundinställningen att barnet var hennes fulla ansvar, pappans ansvar var att dra in pengar, och att han då också skulle få "unna sig" att utöva sina intressen på kvällar och helger. Behövdes det extra hjälp så var det till sin mor som man vände sig. Skaffade man barn, så offrade man också hela sitt egna liv och yrkesliv. Det var så det var, och det verkade hon liksom okej med.
Från att jag var i ca. 16 år har pappa dock börjat engagera sig mer i mig och mitt liv, och från att jag var 19 år skulle jag säga att han är väldigt engagerad i det. Kan också tillägga att jag aldrig haft en dålig relation till honom, bara...ingen dito, i många år. Nu är vår relation jättebra dock!

Ovanstående antar jag nog var "lite annorlunda" även i en kontext av att utspelade sig för (framförallt) 5-20 år sedan. Men när slog egentligen jämställdhetstänket och ansvar i papparollen till på allvar? Satt och diskuterade detta, men vi kunde inte komma fram till något exakt? Eller har det tänket snarare kommit smygande över tid? Känns som att både det och feminismen/"kvinnans rätt till ett eget liv och karriär" blivit väldigt stort framförallt under de senaste 5 åren?

*Anser det inte riktigt relevant att prata om allt för svunna tider med tanke på att uppkomsten av, och utbredningen av dagisverksamhet kom framförallt på typ 80- och 90-talet.

Btw så ojämställda som dina föräldrar var uppfattade jag ingen av mina vänners föräldrar, utom kanske de skilda. Dina föräldrar går nog att jämföra med min mormor och morfar där mormor började arbeta som högstadielärare när yngsta barnet var 5.

 

[Badger]

Jag har ingen statistik att slänga upp men just uttag av föräldraledighet och VAB finns säkert att finna.

Om jag utgår från min egen uppväxt, född 1986 och föräldrar födda 1956 respektive 1957, så var den tämligen jämställd.

Förvisso löneskillnad (pappa civ.ing och mamma lärare) men i övrigt. Båda jobbade heltid och jag gick på dagis från typ 1,5-årsåldern.
Pappa var föräldraledig i åtta månader, om jag minns rätt. Det var dessutom ganska tidigt eftersom mamma hade en intressant vidareutbildning att gå.
VAB vet jag inte exakt men eftersom jag varit sjuk typ 15 dagar totalt sett under uppväxten så var det nog försumbart. Jag vet dock att vänner till mina föräldrar har passat mig vid sjukdom eftersom de av någon anledning ändå varit hemma. (Pga studier, ledig dag eller liknande.)

Gällande vem som gjort mest hemma så har matlagning delats på (även jag var delaktig) och städning och strykning skötte ingen av mina föräldrar eftersom vi hade städhjälp.
Mathandling vet jag inte exakt men jag tror att det var ganska jämnt. Tvätt skötte den som la i den smutstvätt som fyllde tvättpåsen.

På ridlektioner var det oftast mamma som var med när jag var liten eftersom lektionerna då var så tidigt att pappa inte hade slutat. När jag sen blev större och lektionerna låg senare på kvällarna så skiftade det. (Om någon förälder ens var med.)
På tävlingar var det oftast pappa som var med. Han och jag har dessutom varit på många orienteringstävlingar tillsammans.

Gällande deras intressen så spelade båda två golf och då var jag med. Pappa spelade tennis och då var jag ibland med och ibland hemma. Mamma var med i en nyårsrevy från 1988 och fram tills jag hade bott hemifrån några år. Hon var därmed borta många kvällar och helger från september till slutet av januari. Ibland var jag med och ibland hemma med pappa.

Resultatet av min uppväxt är att jag har en lika nära relation med båda mina föräldrar

Vab var superlustigt om du undrar hemsamariten kom hem och tog hand om barnet (mig) en snäll tant. Men jag var knappt sjuk jag heller.

 

[Badger]

Jag minns faktiskt ögonblicket då jag började tycka det var äckligt, vid ca 3.

Men inte direkt något annat.

Jag minns känslan av att gnaga på vällingmuggens pip i hårdplast och smaken ur de små hålen. Men jag vet inte om det var tidigt eller sent, vem vet jag kanske drack välling länge .

 

[ako]

Klarar du verkligen inte att titta ovanför enheten familj? Jämställdhetsåtgärder har ett perspektiv framåt, de syftar till att öka jämställdheten i samhället på sikt. Att män tar en större del av FL än kvinnor innebär dessutom att de kommer ikapp kvinnorna när det gäller närheten till barnen. Om båda föräldrarna är viktiga på samma vis för barnet, tar samma ansvar för barnet, då skulle man kunna se det som ett mått på jämställdhet.

Ganska tråkig ton; ”kan du verkligen inte...” - ungefär som om jag vore korkad för att jag inte tycker exakt som du!?
Som jag flertalet gånger har skrivit så är jag absolut för att båda föräldrarna får lika många dagar var som är öronmärkta men att en viss rörlig del bör finnas kvar- för mammor som äe egenföretagare och har svårt att vara borta för länge och pappor som behöver hoppa på sin universitetsutbildning igen vid terminsstart eller vad 17 det nu handlar om. Så tycker jag. Du tycker annorlunda. Det är helt okej. Men om man vill uppnå jämställdhet så är min grundtanke att faktiskt kvinnor och män ska ha samma valmöjligheter, rättigheter, skyldigheter och självklart lika lön för lika jobb.
Sen kan man med lätthet faktiskt ta lika stort ansvar för barnet även om man inte delar fl EXAKT lika. Vissa personer har t ex scheman och jobb som gör dem mycket lediga ändå etc etc.

 

[Jenka]

Vet inte hur typisk jag är heller. Pappa hade egen restaurang och mamma är dagmamma. Med andra ord har han jobbat massor och hon jobbat hemifrån efter att ha tagit hela föräldraledigheten. Vab har alltså i princip aldrig behövts men mamma varit ansvarig. Under ledig tid var båda delaktiga dock. Hushållet har båda skött men säkert på olika sätt, minns inte riktigt. Båda har nog varit iväg med hobbys även när de levde ihop.
Jag fick bättre relation med min pappa efter att de skilt sig faktiskt.

 

[Roheryn]

Mina föräldrar var födda 1938 resp 1939, jag föddes 1971 och min dotter 2000. När jag föddes fanns ju ingen möjlighet att dela på föräldraledigheten - det var bara mamman som kunde ta ut den - men efter det att mamma varit föräldraledig heltidsjobbade båda, mamma som VD-sekreterare/chefsassistent och pappa som högstadielärare. Jag hade mormor och morfar som "barnomsorg" och fick därmed en del av min uppfostran från en generation äldre än mina föräldrar (mormor o morfar födda 1907 resp 1908). Mamma och pappa turades om att lämna o hämta mig hos mormor o morfar, pappa som var lärare hade långa lov och tog hand om mig då, både mammas och pappas arbeten uppfattades som "lika viktiga" och det var inte tal om annat än att båda skulle jobba heltid och hjälpas åt med att handla, städa, tvätta, ta hand om barn etc. Det enda som var strikt uppdelat var matlagning (mamma var duktig och intresserad, pappa lärde sig egentligen inte laga mat förrän mamma gick bort 60 år gammal, långt efter det att jag vuxit upp) samt att ta hand om bilarna (där pappa hade både intresse och kunskap). Jag fick därmed en lika nära relation till mamma och pappa - samt till de i allra högsta grad närvarande och engagerade morföräldrarna! Och även om mormor och morfar hade en något mer traditionell uppdelning av sysslor i hemmet - det var hon som "skötte hushållet", han ägnade sig åt släktforskning och en del skrivande, båda var ju vid det laget pensionärer - så var de båda lika engagerade i att ta hand om mig. Jag har många minnen från aktiviteter och vardagssysslor med mormor o morfar!

När jag själv fick barn 2000 tog jag en större del av föräldraledigheten än min man, typ 2/3, och har även jobbat deltid ett antal år när dottern gick på dagis. Jag har dock både högre utbildning och högre lön än (dåvarande) maken, så det bidrog till att jag KUNDE jobba lite mindre (och lägga en del av tiden på min häst)! I övrigt har jag och dotterns far varit lika närvarande som föräldrar, tror jag. Vi hade under dagisåren en ganska strikt uppdelning av VAB-dagar (exakt varannan!) och lämning/hämtning (han lämnade, jag hämtade). Och vi har väl genom åren städat, tvättat o handlat ungefär lika mycket. Jag har lagat mer mat, han har diskat mer. Båda har bytt däck på bilen (och bestämt oss för att leja bort den sysslan!), båda har målat hus och fixat i trädgård, han har byggt altan, jag har haft huvudansvar för de djur vi haft. Har extremt svårt att tänka mig något annat upplägg än att i möjligaste mån dela någorlunda lika på arbetsuppgifter och ansvar!

 

[Badger]

Allmänt svar i frågan igen- var det någon slags tillbakagång på 90- talet? Jag och flera andra sjuttiotalister i denna tråd vittnar ju om att vi minns en barndom med såväl arbetande mammor somnärvarande pappor, medans flera födda på 80- och 90-talet berättar om hemmafruar. Under 00-talet har det ju gått åt rätt håll igen även om det kunde gå snabbare.

Det var ju på slutet av 80-talet och under 90-talet som det blå/rosa slog igenom totalt i USA och senare i Sverige för småbarn efter att försiktigt ha introducerats under 50-60 talet och slängts i ett hörn under 70-talet.

Jag har uppfattat 90-talet som värsta backlashen när det gäller småbarn (eller backlash i början av 1900-talet verkade bebisar vara bebisar rätt och slätt). Det kanske blev något liknande i familjen?

Annars hade jag tänkt det var nu med 80-talisterna som mamma-pappa-barn, villa, volvo, vovve pojke-flicka, inred tills du svimmar, tänket härskat.

 

[Jenka]

Vår nuvarande livsstil hade inte gått runt i längre perioder. Jag har dock varit föräldraledig i 6 månader på heltid med uttag av fyra dagar i veckan och totalt ca 40 dagar av strödagar. Så en förälder har inte tagit allt, men min man har tagit mer.

Jag skrev aldrig att min familj går i konkurs om jag är hemma. Tycker det är knepigt att man måste slå på den stora trumman med en gång. "Gå runt" är inte ens ett uttryck jag använde mig själv av. Däremot att vi hade haft det svårt på hans lön. I mitt fall menar jag att det betyder att nuvarande livsstil inte går att göra på en lön, men en anpassning är möjlig.

Fast måste man ha råd med dyra resor etc just under föräldraledighet som ju är en rätt begränsad tid? Nu syftar jag inte specifikt på din familj men tycker resonemanget haltar för att motivera att inte båda ska vara hemma en period.