Papparollens förändring under senare tid?

[Korven]

Min son brukade skämta om att när jag var hemma så blev det hämtpizza, i alla relationer jag levt i har det varit mannen som stått för kökstjänsten.

Min mamma har aldrig nån mat i kyl/frys klagar min son född -76, utan kock sen -79. Min mat kan inte mäta sig med mat från Nordafrika. Synd.

 

[MiaMia]

Mina föräldrar är fortfarande av åsikten att det inte går/ska gå, och åtminstone jag har mest sett den debatten på senare år, men det skulle ju möjligen kunna förklaras av min ålder också.

Men åtminstone sedan 70-talet har det varit normalt för ensamstående föräldrar att klara både sin försörjning och barnskötsel helt själv, utan att behöva annan familj som back-up. Hur skulle det vara möjligt om inte ens två kan dela på barnansvaret samtidigt som de jobbar.
Det kan ju inte vara sakomständigheter i samhället de baserar sin åsikt på då, utan någon ideologisk ståndpunkt om att man inte borde/det är bättre att inte...

 

[Monstermom]

Det tidigaste jag känner till där pappans roll var en stor grej var väl Hoa-Hoas reklam på 70-talet - dock fullt möjligt att annat fått utrymme innan dess utan att jag har koll på det? @Dressyrtjejen_97 s tidsperspektiv i trådstarten framstår dock för mig som smått naivt/ungt.
(Det har hänt massor. Det fortsätter att hända i alla fall en del - hoppas jag! Men det kommer inte ur tomma intet, det bygger på vad som redan varit.)

Själv växte jag upp med en frånvarande far. Han bodde borta i veckorna, kom hem på helgerna. (Och då var väl knappast barnen hans prioritet.) Men min mor jobbade treskift, så jag har knappast fått bilden av den självklara hemmafrun heller... Jag tycker mycket har hänt sedan dess, däremot skulle jag väl inte säga att vi nått ens halvvägs till dit vi borde vara.

 

[vallhund]

Fast om du tittar 30 år tillbaka så nog 17 har det hänt mycket även på fronten vad gäller FL även om det fortfarande är skevt!

Jag tror att vi i mångt o mycket var mer jämställda på 70 talet, sen svängde pendeln för att nu svänga igen.

Men åtminstone sedan 70-talet har det varit normalt för ensamstående föräldrar att klara både sin försörjning och barnskötsel helt själv, utan att behöva annan familj som back-up. Hur skulle det vara möjligt om inte ens två kan dela på barnansvaret samtidigt som de jobbar.
Det kan ju inte vara sakomständigheter i samhället de baserar sin åsikt på då, utan någon ideologisk ståndpunkt om att man inte borde/det är bättre att inte...

Fast mycket av sådant som TS tar upp handlar ju oftast om en totalt skev bild av omvärlden som hon fått sig itutat av sina föräldrar.

 

[MiaMia]

Ingen aning. Jag minns bara att jag gick när jag var 6 och det var på 60-talet. Har något vagt minne av att det fanns en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp, jag gick på förmiddagen. Så max fyra timmar antar jag.

Jag växte upp i en industristad. Om de var tidigt ute med lekskola kanske det berodde på det, det kanske var högre frekvens arbetande kvinnor där.

Och mycket folkhemsbyggande socialdemokrater i styret kan jag tänka också.

 

[ako]

Mina föräldrar är fortfarande av åsikten att det inte går/ska gå, och åtminstone jag har mest sett den debatten på senare år, men det skulle ju möjligen kunna förklaras av min ålder också.

Jag tror du är rätt nära sanningen där. Dina föräldrar verkar inte riktigt leva/ resonera ”som folk gör mest” utan som du beskriver lever se i sin egen värld typ 75 år efter sin tid. Att du själv inte har reflekterat över det hela förrän de senaste åren är väl för att du tidigare faktiskt själv var ett barn som nog såg det dina föräldrar gjorde / tyckte som självklart.

 

[clusia]

Jag är född 90 och min pappa har både varit föräldraledig och vabbat med både mig och min bror (född -84). Mamma har dock varit hemma mest men gick tillbaka till sina 100% relativt tidigt och min mormor hade hand om mig till jag började på dagis. Både mamma och pappa är karriärsmänniskor och bådas karriärer har varit lika viktiga, de senaste 15 åren har mamma dessutom tjänat betydligt mer än pappa. I hemmet var det nog rätt lika uppdelat, mamma lagade oftast mat men pappa städade nog mer och körde runt mig och brorsan mer på alla våra aktiviteter. Tvätt var nog 50/50.

Men jag är uppvuxen i ett höginkomstområde i Stockholm och vet att min uppväxt var rätt unik där. Det vanligaste var att pappan jobbade minst 100% och mamman var hemma deltid eller heltid, gjorde allt i hemmet och med barnen.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag tror du är rätt nära sanningen där. Dina föräldrar verkar inte riktigt leva/ resonera ”som folk gör mest” utan som du beskriver lever se i sin egen värld typ 75 år efter sin tid. Att du själv inte har reflekterat över det hela förrän de senaste åren är väl för att du tidigare faktiskt själv var ett barn som nog såg det dina föräldrar gjorde / tyckte som självklart.

Enligt de själva som när de själva var barn/tonåringar/unga vuxna på slutet av 50- dito 70-tal. Men i övrigt håller jag med dig!

 

[mandalaki]

Och mycket folkhemsbyggande socialdemokrater i styret kan jag tänka också.

Exakt.

 

[vallhund]

Både min farmor o min farfar var sockenbarn (lejdes ut till de som krävde minst ersättning), farfar var ledande i grundandet av ABF, båda var författare. Samtliga deras barn o barnbarn är/var akademiker.

 

[ako]

Enligt de själva som när de själva var barn/tonåringar/unga vuxna på slutet av 50- dito 70-tal. Men i övrigt håller jag med dig!

Slutet 50- tal kan jag inte säga så mycket om, någonstans där var väl lite brytpunkt. Däremot defintivt INTE slutet -70- tal! Jag är ju född -75 och jag hade banne mig inte någon enda kompis vars båda föräldrar inte arbetade när jag var liten.

 

[ako]

Jag är född sent 80-tal och då var det extremt vanligt att mammorna fortfarande var hemmafruar/jobbade halvtid i hemtjänsten/jobbade som dagmamma. Papporna fanns typ inte. Många av mina klasskamrater var sladdisar, där storasyskonen var bort mot tio år äldre. Mina föräldrar däremot var hyfsat jämställda redan då. De är båda sextiotalister, och var 28 år gamla när de fick mig.

Mamma har lagat all mat och skött den mesta städningen hemma, hon har också tagit all föräldraledighet när vi var små. Men det är pappa som skjutsat till ridlektioner och fotbollsmatcher och hästtävlingar, det är pappa som lärt oss cykla och simma och åka skridskor och som tagit ledigt från jobbet på skolloven. Och sen var vi mycket hos mormor och morfar, mormor var hemmafru och morfar egen företagare med jobbet hemma, så vi kunde vara där mycket. De hade fortfarande hemmaboende barn när jag var liten.

Mina föräldrar har växt upp väldigt olika. Mamma har haft en mycket närvarande far (född - 33) medan pappa haft en frånvarande. Tror det påverkat, för mamma är det självklart att män tar ansvar medan pappa absolut inte velat bli som sin egen pappa. Mina kompisar älskade att hänga hos oss, pappor för dem var något som fanns 1) på fiskebåtar eller 2) framför sporten på tv, men hos mig fanns en närvarande pappa som lekte med oss.

Känns ju som det kan bero minst lika mkt på var man bor som i vilket decennium faktiskt.

 

[ako]

Jag tycker att det är rimligt att hålla isär ”gå runt” från ”fortsätta med lyxiga intressen”.
Att kalla det ”gå runt” när man syftar på dyra resor, dyra intressen, ha flera hästar osv känns ju bara märkligt.

I ert fall har ni ju ändå gjort en uppdelning som gynnar samhällsutvecklingen, oavsett varför ni valde att göra så. Värre är det när samma argument används för att bibehålla sunkiga och trista strukturer..

Alltså, att bryta dåliga strukturer är absolut bra, men jag kan känna att det du just skrev nämligen ”att det ändå är bättre när de gör som de gör än om andra väljer samma variant men med omvända kön”- DET om något är väl inte ett jämställt tänk? Varför skulle det vara bättre att den ena är hemma mer än den andra- oavsett snopp eller snippa? Det mest ideala vore väl att varje familj faktiskt fick dela upp den rörliga delen av fl som det passar dem (de 60/ 90 dagarna som nu tycker jag är bra så att båda föräldrarna i alla fall är f l något) utan att någon rynkade på näsan.

 

[ako]

Alltså, att bryta dåliga strukturer är absolut bra, men jag kan känna att det du just skrev nämligen ”att det ändå är bättre när de gör som de gör än om andra väljer samma variant men med omvända kön”- DET om något är väl inte ett jämställt tänk? Varför skulle det vara bättre att den ena är hemma mer än den andra- oavsett snopp eller snippa? Det mest ideala vore väl att varje familj faktiskt fick dela upp den rörliga delen av fl som det passar dem (de 60/ 90 dagarna som nu tycker jag är bra så att båda föräldrarna i alla fall är f l något) utan att någon rynkade på näsan.

Och som fortsättning på detta- jag tror att svaret på det hela kommer att bli att då gynnas inte jämställdheten. Jag tänker som så att i ett äkta jämställt samhälle där dessutom människor tillåts ta ansvar för sig själva och se vad som passar de aktuella individerna, där ska ta mig tusan inte könet styra varken vem som tar ut flest fl- dagar eller vem som har mest betalt på jobbet. Kanske är det lång väg dit, men det känns ändå inte som rätt väg att rättfärdiga och tycka att det är ok att en kvinna är mindre föräldraledig än en man p g a hög lön, viktigt jobb etc men däremot påstå att argumenten är ”sunkiga” om det hade handlat om en man.

 

[athena_arabians]

Slutet 50- tal kan jag inte säga så mycket om, någonstans där var väl lite brytpunkt. Däremot defintivt INTE slutet -70- tal! Jag är ju född -75 och jag hade banne mig inte någon enda kompis vars båda föräldrar inte arbetade när jag var liten.

Jag är född -73 och inte fanns det många hemmafruar då (och då är jag uppvuxen på bonnalandet). Min dagmamma var väl nästan det men det var lite specialfall, hennes barn som är jämnårigt med mig blev skadad vid födseln så hon var hemma mycket pga hen. Jag var första dagbarnet hon hade men hon fortsatte med det efter att jag slutat.

Mamma var hemma med mig så länge hon kunde vara föräldraledig, sedan hade jag barnflicka i glappet mellan att hon började jobba och dagmamman Först min moster (betydligt yngre än mamma) och sedan en kompis till henne. Min andra barnflickas dotter klipper mitt hår numera

Pappa var alltid en väldigt närvarande pappa men han var ju delvis bonde (han var en mångsysslare) vilket gjorde att föräldraledig var svårt för honom... men det var oftast han som var med mig när jag var sjuk för han kunde lägga om jobbet så det passade (mamma var lärare på mellanstadiet så inte så långa dagar). Jag var med honom som lite äldre efter skolan också om mamma jobbade längre än min skoldag.

Kan tillägga att mina föräldrar var födda -26 resp -45.

 

[MiniLi]

Fast om du tittar 30 år tillbaka så nog 17 har det hänt mycket även på fronten vad gäller FL även om det fortfarande är skevt!

Ja självklart. Någon skrev här i tråden att pappor fick vara föräldralediga först i slutet på 70-talet så på drygt 40 år har det ju startat från noll. Men det är ju ett välkänt problem att det går så extremt långsamt att öka andelen pappaledighet. Det har ju typ stagnerat på nuvarande nivå sedan ett bra tag tillbaka.

Alltså, att bryta dåliga strukturer är absolut bra, men jag kan känna att det du just skrev nämligen ”att det ändå är bättre när de gör som de gör än om andra väljer samma variant men med omvända kön”- DET om något är väl inte ett jämställt tänk? Varför skulle det vara bättre att den ena är hemma mer än den andra- oavsett snopp eller snippa? Det mest ideala vore väl att varje familj faktiskt fick dela upp den rörliga delen av fl som det passar dem (de 60/ 90 dagarna som nu tycker jag är bra så att båda föräldrarna i alla fall är f l något) utan att någon rynkade på näsan.

Och som fortsättning på detta- jag tror att svaret på det hela kommer att bli att då gynnas inte jämställdheten. Jag tänker som så att i ett äkta jämställt samhälle där dessutom människor tillåts ta ansvar för sig själva och se vad som passar de aktuella individerna, där ska ta mig tusan inte könet styra varken vem som tar ut flest fl- dagar eller vem som har mest betalt på jobbet. Kanske är det lång väg dit, men det känns ändå inte som rätt väg att rättfärdiga och tycka att det är ok att en kvinna är mindre föräldraledig än en man p g a hög lön, viktigt jobb etc men däremot påstå att argumenten är ”sunkiga” om det hade handlat om en man.

Det är ju inte uttag av FL som är kärnproblematiken såklart, och oavsett hur FL tas ut så kan det ju vara väldigt ickejämställt i familjen.
Men som jag ser det så är strukturer så svåra att bryta att vi kan behöva göra det ”mekaniskt”, alltså att jobba med konkreta förändringar och hoppas att de där inre viktigaste frågorna (som ju är mer av känslomässig och kognitiv karaktär) hänger med. En familj där mannen tar större delen av FL oavsett anledning kan ju ge ringar på vattnet. Andra män ser upplägget, arbetsplatser tvingas tänka till, andra kvinnor ser, barnen ser.. Det är ju viktiga saker ändå.
Så jo, jag tycker att man får lite ”frikort” på sina anledningar om man har ett upplägg som är motsatt det stereotypa.

Jag tycker 50/50 vore optimalt men har stor acceptans för ojämna upplägg som bryter mönstret eftersom det ändå kan de positiva ringar på vattnet.

Som du redan vet så håller jag inte med dig om att ”det bästa” vore att familjerna får välja själva. Familjerna klarar uppenbarligen inte av det och jag vill gärna se en riktig förändring innan människor som art typ utplånas

 

[TinyWiny]

Jag är född -72. I umgängeskretsen fanns det flertalet "fejkhemmafruar". Dvs. för omvärlden skulle de se ut som hemmafruar men i verkligheten jobbade de. Många jobbade nätter/sena kvällar/enbart när barnen var i skolan eller var dagmammor för att inte "störa" mannens "viktiga"arbete och kunna ha middagen klar kl fem och de gjorde precis allt hemma. Jag tyckte att det var märkligt och helt vansinnigt redan som barn. Min pappa kunde inte laga mat alls och jag minns hans ilska över att inte jag kunde laga middag när jag var sju-åtta år. Jag kunde koka makaroner och det dög inte...

Mina föräldrar är födda -45 och min pappa gick på dåtidens dagis som kallades barnhage. Han har alltid fått mat i skolan medans min mamma fick ta med fram till realskolan om jag inte minns fel.

Jag började lekis som femåring. Det gjorde nästintill alla som inte gick på dagis då det ansågs som viktigt för socialiseringen. Bodde man på landet var det regel att börja vid fem år för då var risken att man blev en enstöring annars och jag gick alltså två år på lekis. Jag minns att jag var enormt avundsjuk på de som gick på dagis. När vi som bara gick på lekis fick åka hem (med skolbuss för oss på landet) fick de gå över till dagis igen och fortsätta leka. Jag minns att jag frågade om jag inte kunde få gå på dagis med och min mamma som hade något märkligt dagisförakt sa att det skulle jag få slippa. Istället fick vi klara oss själva från väldigt späd ålder även nattetid då hon jobbade. Som om det var bättre. Pappa var aldrig hemma och någon tanke på att skapa någon form av relation eller bry sig om sina barn fanns inte förren mina yngsta bröder blev typ tonåringar. Pluggade han inte långt borta och kom hem två gånger/år så såg han till att ha möten på kvällarna. Lika bra det för elakare människa får man leta efter.
Lekis var antingen för eller eftermiddag för att få plats med alla och låg i samma byggnad som dagiset. Jag bodde på en industriort och de allra flesta, både kvinnor och män, jobbade på fabriken och barnen var på dagis. Det var ett stor wow och en stor lättnad för mig när jag insåg det faktum att dagis fanns, att kvinnor jobbade och att det inte var något konstigt (mycket inskränkt värld som jag mådde rent av dåligt av innan dess).

När mina barn föddes -90 och -92 var det lika självklart att kvinnor jobbade eller studerade som att man åt eller sov. De som inte jobbade var sjuka eller arbetslösa eller möjligtvis arbetsskygga, inget annat. Maxtaxa på dagis fanns och mitt äldsta barn var ett undantag som inte började på dagis förren vid tre år. Det blev så då jag var sjukskriven den mesta tiden under graviditeten med tvåan och jag var föräldraledig med henom från hen var tretton månader och fram till sjukskrivningen. Jag var hemma men inte föräldraledig på sommarlovet tills hen var tre månader och sedan var pappan föräldraledig. Tvåan började på dagis vid sjutton månader. Även det ansågs som sent. Då var jag ensamstående sedan en tid och pappan tog ingen föräldraledighet med tvåan.

Jag och barnens pappa var mycket överens om att det som kunde delas skulle delas. Det som inte kunde delas var bara graviditet, föda barn och amma. Tyvärr ändrades detta efterhand när barnen kom som hos så många andra och även om han var föräldraledig så gjorde jag allt, inklusive att ta hand om barnet så snart jag kom hem från skolan. Det var en av orsakerna till att jag tillslut lämnade. Jag trodde länge att våra gemensamma mål och tankar skulle infrias när amning och graviditetstiden var över men så blev det inte.

Mina barn har inte fått lära sig några traditionella könsroller hemma utan växte upp som barn, som individer med sina egna förutsättningar och styrkor. Det blev en chock särskilt för äldsta att börja på dagis med alla deras märkliga tankar om kvinnligt vs manligt.
Jag har inte skilt på sysslor eller vad de skulle/inte skulle göra beroende på kön utan jag anser att alla oavsett ska kunna det grundläggande för att klara sig. Ingen ska behöva vara beroende av någon annan för att få i sig mat, ha rena kläder eller för att slippa leva i ett misärliknande smutsigt hem sålänge man är frisk nog att klara det själv. Jag har inte uppfostrat någon handikappad man eller någon hushållerska till kvinna.

Min sons svärmor frågade min son häromdagen om han kanske visste var det eller detta var i köket hemma hos dem. Jag höll på att kräkas. Självklart visste han det. Herregud han bor ju där! Sonens svärfar är inte kapabel att bre en smörgås själv så ganska likt Ts värld tyvärr.
Barnens farmor var så imponerad av att min sambo lagat maten vid något tillfälle att hon nästan glömde att äta. Berömde i parti och minut för att han var så duktig som kunde det... Herregud liksom. Min mamma var imponerad av att sambon gjorde kaffe och dessutom serverade kaffet... Ja herregud vilken låg nivå och så kränkande att tro att könet hindrar någon ifrån så självklara saker.

Förverkligande av sig själv var stort på 90-talet. Då skulle alla förverkliga sig själva och visst var det så även då att många kvinnor var "fejkhemmafruar", fast åt andra hållet, det skulle se jämställt ut och de jobbade fast de skötte allt och var projektledare i familjerna dessutom. Självklart även då i skymundan men känslan av att även jag som kvinna hade rätt till att göra det jag själv ville minns jag var fantastisk och så välbehövlig för mig efter den uppväxt jag hade. Det är mycket möjligt att varje generation känner så i tjugoårsåldern men jag minns ändå känslan av frihet som fantastik.

Mina tidigaste minnen är från när jag var runt året. Jag vet det säkert då jag chockade min mamma genom att kunna beskriva rummet min gammelmormor bodde i innan hon flyttade till ett annat boende exakt. Jag var ett år när hon flyttade därifrån.

 

[pollex]

Jag är född -72. I umgängeskretsen fanns det flertalet "fejkhemmafruar". Dvs. för omvärlden skulle de se ut som hemmafruar men i verkligheten jobbade de. Många jobbade nätter/sena kvällar/enbart när barnen var i skolan eller var dagmammor för att inte "störa" mannens "viktiga"arbete och kunna ha middagen klar kl fem och de gjorde precis allt hemma. Jag tyckte att det var märkligt och helt vansinnigt redan som barn. Min pappa kunde inte laga mat alls och jag minns hans ilska över att inte jag kunde laga middag när jag var sju-åtta år. Jag kunde koka makaroner och det dög inte...

Mina föräldrar är födda -45 och min pappa gick på dåtidens dagis som kallades barnhage. Han har alltid fått mat i skolan medans min mamma fick ta med fram till realskolan om jag inte minns fel.

Jag började lekis som femåring. Det gjorde nästintill alla som inte gick på dagis då det ansågs som viktigt för socialiseringen. Bodde man på landet var det regel att börja vid fem år för då var risken att man blev en enstöring annars och jag gick alltså två år på lekis. Jag minns att jag var enormt avundsjuk på de som gick på dagis. När vi som bara gick på lekis fick åka hem (med skolbuss för oss på landet) fick de gå över till dagis igen och fortsätta leka. Jag minns att jag frågade om jag inte kunde få gå på dagis med och min mamma som hade något märkligt dagisförakt sa att det skulle jag få slippa. Istället fick vi klara oss själva från väldigt späd ålder även nattetid då hon jobbade. Som om det var bättre. Pappa var aldrig hemma och någon tanke på att skapa någon form av relation eller bry sig om sina barn fanns inte förren mina yngsta bröder blev typ tonåringar. Pluggade han inte långt borta och kom hem två gånger/år så såg han till att ha möten på kvällarna. Lika bra det för elakare människa får man leta efter.
Lekis var antingen för eller eftermiddag för att få plats med alla och låg i samma byggnad som dagiset. Jag bodde på en industriort och de allra flesta, både kvinnor och män, jobbade på fabriken och barnen var på dagis. Det var ett stor wow och en stor lättnad för mig när jag insåg det faktum att dagis fanns, att kvinnor jobbade och att det inte var något konstigt (mycket inskränkt värld som jag mådde rent av dåligt av innan dess).

När mina barn föddes -90 och -92 var det lika självklart att kvinnor jobbade eller studerade som att man åt eller sov. De som inte jobbade var sjuka eller arbetslösa eller möjligtvis arbetsskygga, inget annat. Maxtaxa på dagis fanns och mitt äldsta barn var ett undantag som inte började på dagis förren vid tre år. Det blev så då jag var sjukskriven den mesta tiden under graviditeten med tvåan och jag var föräldraledig med henom från hen var tretton månader och fram till sjukskrivningen. Jag var hemma men inte föräldraledig på sommarlovet tills hen var tre månader och sedan var pappan föräldraledig. Tvåan började på dagis vid sjutton månader. Även det ansågs som sent. Då var jag ensamstående sedan en tid och pappan tog ingen föräldraledighet med tvåan.

Jag och barnens pappa var mycket överens om att det som kunde delas skulle delas. Det som inte kunde delas var bara graviditet, föda barn och amma. Tyvärr ändrades detta efterhand när barnen kom som hos så många andra och även om han var föräldraledig så gjorde jag allt, inklusive att ta hand om barnet så snart jag kom hem från skolan. Det var en av orsakerna till att jag tillslut lämnade. Jag trodde länge att våra gemensamma mål och tankar skulle infrias när amning och graviditetstiden var över men så blev det inte.

Mina barn har inte fått lära sig några traditionella könsroller hemma utan växte upp som barn, som individer med sina egna förutsättningar och styrkor. Det blev en chock särskilt för äldsta att börja på dagis med alla deras märkliga tankar om kvinnligt vs manligt.
Jag har inte skilt på sysslor eller vad de skulle/inte skulle göra beroende på kön utan jag anser att alla oavsett ska kunna det grundläggande för att klara sig. Ingen ska behöva vara beroende av någon annan för att få i sig mat, ha rena kläder eller för att slippa leva i ett misärliknande smutsigt hem sålänge man är frisk nog att klara det själv. Jag har inte uppfostrat någon handikappad man eller någon hushållerska till kvinna.

Min sons svärmor frågade min son häromdagen om han kanske visste var det eller detta var i köket hemma hos dem. Jag höll på att kräkas. Självklart visste han det. Herregud han bor ju där! Sonens svärfar är inte kapabel att bre en smörgås själv så ganska likt Ts värld tyvärr.
Barnens farmor var så imponerad av att min sambo lagat maten vid något tillfälle att hon nästan glömde att äta. Berömde i parti och minut för att han var så duktig som kunde det... Herregud liksom. Min mamma var imponerad av att sambon gjorde kaffe och dessutom serverade kaffet... Ja herregud vilken låg nivå och så kränkande att tro att könet hindrar någon ifrån så självklara saker.

Förverkligande av sig själv var stort på 90-talet. Då skulle alla förverkliga sig själva och visst var det så även då att många kvinnor var "fejkhemmafruar", fast åt andra hållet, det skulle se jämställt ut och de jobbade fast de skötte allt och var projektledare i familjerna dessutom. Självklart även då i skymundan men känslan av att även jag som kvinna hade rätt till att göra det jag själv ville minns jag var fantastisk och så välbehövlig för mig efter den uppväxt jag hade. Det är mycket möjligt att varje generation känner så i tjugoårsåldern men jag minns ändå känslan av frihet som fantastik.

Mina tidigaste minnen är från när jag var runt året. Jag vet det säkert då jag chockade min mamma genom att kunna beskriva rummet min gammelmormor bodde i innan hon flyttade till ett annat boende exakt. Jag var ett år när hon flyttade därifrån.

Jag trodde (googlade mig till ) att maxtaxan infördes under början av 00-talet? Kan det ha varit olika i olika kommuner innan dess kanske? (Jag har syskon som är jämngamla med dina barn, därav frågan!)

 

[TinyWiny]

Jag trodde (googlade mig till ) att maxtaxan infördes under början av 00-talet? Kan det ha varit olika i olika kommuner innan dess kanske? (Jag har syskon som är jämngamla med dina barn, därav frågan!)

Vet inte om det var olika men jag har för mig att det gällde hela landet. Jag har aldrig betalat annat än maxtaxa iallafall.

 

[mandalaki]

Det mest ideala vore väl att varje familj faktiskt fick dela upp den rörliga delen av fl som det passar dem

Nej, verkligen inte. Vi ser ju hur det går när familjerna väljer själva. Kvinnorna tar 72,4 procent av dagarna, männen 27,6 (2017)