Det var bekvämt det här med anonym användare, så jag fortsätter här en stund.
Jag älskar mina vänner, vi är lika på vissa plan och olika på andra plan. När det kommer till bröllop så är vi olika. Det som är den viktigaste dagen i livet för vissa ser jag som en roligt fest, men som vilken stor fest som helst. Jag har dock inte tagit mig igenom ett enda bröllop som varit helt friktionsfritt. När det planeras möhippor så börjar det gnissla mellan de som planerar, vad tycker bruden egentligen om och hur mycket pengar ska vi lägga på detta? Tärnorna stressar upp sig för att lyckas planera något som lever upp till brudens förväntningar samtidigt som andra vänner tycker att det är för dyrt. Det tycks vara så att möhippan, dess omfattning och kostnad, på något vis representerar hur viktig bruden är i ens liv? En kollega berättade att hennes vänkrets aldrig riktigt hade repat sig från det gnissel som uppstått kring just en möhippa.
Det har gnisslat om vem som blir brudtärna och vem som inte blir det. Är det här brudens bedömning av hur nära vän man är? Är denne viktigare än denne? osv. En vän till mig som gifte sig fick trösta en av sina bästa vänner som inte fick bli brudtärna, och nästintill hålla ett försvarstal kring hur bruden tänkt kring detta.
Nu ska jag, och en annan vän, vara toastmadames till en väns bröllop i april. Jag har fått höra flera gånger vilken ära det är att få vara toastmadame, som om jag bör vara mycket tacksam och glad. Jag kan faktiskt bli lite provocerad av att höra det. Det är ett stort förtroende och jag är glad över att min vän känner detta förtroende för mig. Men det är också mycket jobb. Att det skulle vara en ära, vad menar man när man säger så? Jag känner mer att vi hjälper vår vän att planera sin bröllopsfest och kommer dessutom att vara värdinnor på plats. Vilket jag faktiskt tycker är roligt, varför jag tackade ja. Men jag är högst obekväm med att det anses vara en ära. Att jag ska buga och bocka av tacksamhet för att jag får hjälpa till?
Andas man någonting om att man inte hinner/har råd/kan delta på möhippa/klänningsprovning/hel bröllopsweekend så är det alltid någon som uttrycker "Men det är ju faktiskt (brudens namns) bröllop!" Det ska strykas medhårs, och ställas upp, och betalas, enbart. Och lyssnas! Framför allt lyssnas. På allt om klänning till skor till band till dukning.
Så, nu har jag en rad bröllop framför mig detta år och nästa år. Jag älskar mina vänner och jag vill att de ska få sin stora dag, även om jag själv inte förstår varför allt ska bli så uppsjåsat. Vad har ni för erfarenhet av detta, är det bara jag som upplever att någonting som borde vara roligt och härligt ofta leder till press och gnissel bland inblandade? Jag behöver tips på överlevnadsstrategier! Den främsta som poppar upp i huvudet just nu är att sluta tacka ja till att vara tärna och toastmadame..
Jag älskar mina vänner, vi är lika på vissa plan och olika på andra plan. När det kommer till bröllop så är vi olika. Det som är den viktigaste dagen i livet för vissa ser jag som en roligt fest, men som vilken stor fest som helst. Jag har dock inte tagit mig igenom ett enda bröllop som varit helt friktionsfritt. När det planeras möhippor så börjar det gnissla mellan de som planerar, vad tycker bruden egentligen om och hur mycket pengar ska vi lägga på detta? Tärnorna stressar upp sig för att lyckas planera något som lever upp till brudens förväntningar samtidigt som andra vänner tycker att det är för dyrt. Det tycks vara så att möhippan, dess omfattning och kostnad, på något vis representerar hur viktig bruden är i ens liv? En kollega berättade att hennes vänkrets aldrig riktigt hade repat sig från det gnissel som uppstått kring just en möhippa.
Det har gnisslat om vem som blir brudtärna och vem som inte blir det. Är det här brudens bedömning av hur nära vän man är? Är denne viktigare än denne? osv. En vän till mig som gifte sig fick trösta en av sina bästa vänner som inte fick bli brudtärna, och nästintill hålla ett försvarstal kring hur bruden tänkt kring detta.
Nu ska jag, och en annan vän, vara toastmadames till en väns bröllop i april. Jag har fått höra flera gånger vilken ära det är att få vara toastmadame, som om jag bör vara mycket tacksam och glad. Jag kan faktiskt bli lite provocerad av att höra det. Det är ett stort förtroende och jag är glad över att min vän känner detta förtroende för mig. Men det är också mycket jobb. Att det skulle vara en ära, vad menar man när man säger så? Jag känner mer att vi hjälper vår vän att planera sin bröllopsfest och kommer dessutom att vara värdinnor på plats. Vilket jag faktiskt tycker är roligt, varför jag tackade ja. Men jag är högst obekväm med att det anses vara en ära. Att jag ska buga och bocka av tacksamhet för att jag får hjälpa till?
Andas man någonting om att man inte hinner/har råd/kan delta på möhippa/klänningsprovning/hel bröllopsweekend så är det alltid någon som uttrycker "Men det är ju faktiskt (brudens namns) bröllop!" Det ska strykas medhårs, och ställas upp, och betalas, enbart. Och lyssnas! Framför allt lyssnas. På allt om klänning till skor till band till dukning.
Så, nu har jag en rad bröllop framför mig detta år och nästa år. Jag älskar mina vänner och jag vill att de ska få sin stora dag, även om jag själv inte förstår varför allt ska bli så uppsjåsat. Vad har ni för erfarenhet av detta, är det bara jag som upplever att någonting som borde vara roligt och härligt ofta leder till press och gnissel bland inblandade? Jag behöver tips på överlevnadsstrategier! Den främsta som poppar upp i huvudet just nu är att sluta tacka ja till att vara tärna och toastmadame..
