Jag skulle tycka det var helt genomfalskt att bjuda farbror Åke eller energitjuven, för jag gillar dem ju inte. Likadant med ett stort bröllop, skulle jag låta några komma som jag inte tyckte om, för att sen försöka ignorera dem bara för att vaddå? Försöka hålla släkten sams? Varför då? Det är en väldig skillnad på om någon annan har bjudit in knäppa släktingar eller vänner, då är det ju inte mitt beslut och då kan jag välja att gå och bete mig eller inte gå. Men om jag bjuder människor till mitt eget kalas, då vill jag inte ha några där som jag inte gillar för att sedan låta dem stå i ett hörn så jag slipper prata med dem. Bara för att man ska göra så enligt några för mig konstiga och nya regler. Vad är det som är så svårt med att säga nej? Detta är mitt liv, mina kalas, mina känslor?
Som Tanten skrev, på ens arbete måste man komma överens med dem som man jobbar med, så är det. Men där är ju umgänget reglerat så att säga efter den organisationen etc som man jobbar för. Man kan t ex inte supa sig full på jobbet. Men däremot i ens privatliv är det ju annorlunda, och det ingår ju i kvinnors roll att vara relationsbärare, att försöka få alla att enas och att se till alla mår bra och att ingen blir bortglömd. Det man inte får glömma bort är att se till sina egna behov också i detta, och värna sina egna gränser, det är jätteviktigt.
