Jamtland
Trådstartare
Jag har funderat på en sak, i en bokserie jag läser just nu så är det ett gäng killar och ett gäng tjejer som alla "hör ihop" med en tatueringsstudio och givetvis så hamnar alla i relationer och lever lyckliga i alla sina dagar. Det bildas flera par inom kompisgänget och för de som skaffar partners "utifrån" så passar de nya personerna självklart in i gänget och alla umgås med alla och bor i typ samma kvarter.
Jag förstår ju att romanserier och teveserier som tex "Vänner" är ren fiction, men någon sanning lär det ju finnas i upplägget?
Och jag blir lite avundsjuk... För av de kvinnliga vänner jag har så har bara en enda en vettig karl som jag kan tänka mig umgås med. Inte heller min sambo står ut några längre stunder med de puckon som dessa (i mina ögon rätt intelligenta) kvinnor valt att leva med... Och även om jag ofta träffar dessa kvinnor utan respektive skulle jag vilja ha mer träffar där min sambo också har något utbyte av sällskapet, han är ju liksom min bästa vän så jag vill ju att han ska vara med mig och ha roligt också.
Några kvinnor i bekantskapskretsen är permanent singel och jag märker ju att de inte uppskattar att alltid umgås med oss i "parsituationer" utan känner sig obekväma.
Jag har ett par manliga vänner som jag trivs jättebra med, men då har de istället flickvänner/fruar som jag inte orkar med... Eller så är sambon inte intresserad av att umgås med dem.
Hur funkar det för er? Har ni det här härliga kompisgängslivet som ofta visas upp som idealiskt? Eller är det en myt att man kan ha det så?
Jag förstår ju att romanserier och teveserier som tex "Vänner" är ren fiction, men någon sanning lär det ju finnas i upplägget?
Och jag blir lite avundsjuk... För av de kvinnliga vänner jag har så har bara en enda en vettig karl som jag kan tänka mig umgås med. Inte heller min sambo står ut några längre stunder med de puckon som dessa (i mina ögon rätt intelligenta) kvinnor valt att leva med... Och även om jag ofta träffar dessa kvinnor utan respektive skulle jag vilja ha mer träffar där min sambo också har något utbyte av sällskapet, han är ju liksom min bästa vän så jag vill ju att han ska vara med mig och ha roligt också.
Några kvinnor i bekantskapskretsen är permanent singel och jag märker ju att de inte uppskattar att alltid umgås med oss i "parsituationer" utan känner sig obekväma.
Jag har ett par manliga vänner som jag trivs jättebra med, men då har de istället flickvänner/fruar som jag inte orkar med... Eller så är sambon inte intresserad av att umgås med dem.
Hur funkar det för er? Har ni det här härliga kompisgängslivet som ofta visas upp som idealiskt? Eller är det en myt att man kan ha det så?