Precis såhär tänker jag också. Själva rädslan kan inte komma bara sådär för hunden fattar helt enkelt inte vad man är rädd för. Så upplever jag ju tiken på nyår. Hanarna sitter och flåsar, skakar och klänger på mig och tiken går dit och undrar vad dom gör typ och går sen därifrån och lägger sig.
Eller som när hanen skällt på någon människa som betet sig klumpigt åt. Kom in en man till min vän som när hanen luktade på honom lutade sig över och "hej hej hej!!" och ruskade med handen uppepå hans huvud. Hanen ryggar undan och börjar skälla och tiken börjar kolla sig runtom och skäller även hon på detta plötsliga hot, som hon inte vet var det är
Känns som att en hund som tar efter någon annan i rädsla så mycket egentligen inte är helt trygg. Utan bara behöver bekräftelse på att det är obehagligt och därefter förstärks rädslan liksom. Och den ökar.
Känns lite samma som "hundar blir vad man gör dom till".. och speciellt rädslor är ju så starkt arvbara tänker jag. Om det inte är ett trauma då. Men även då verkar ju en del hundar kunna avreagera och gå vidare.
Det var ungefär så det var här när Rover fanns kvar. Han var skottberörd och när det smällde vid något tillfälle rusade han iväg till staket och råskällde för att skrämma iväg det otäcka. Bentley, som är väldigt miljöfast, hakade på och skällde och när han kom fram till staketet började han springa och nosa längs det för att hitta vad det egentligen var som skulle skrämmas bort.
Dock har Bentley inte tagit efter någon ljudrädsla permanent, det handlade alltid bara om att haka på en flockmedlem som rusade iväg och skällde. Nu när han är ensam är beteendet borta.