Orientering, varför är det så hemskt?

[Lingon]

I mitt fall, för att lärarna gjorde det tråkigt. All idrott var tråkig och hemsk och det trots att jag i mig själv har och hade en enorm rörelseglädje. När lärarna själva ser idrott som ett straff där de får och ska plåga eleverna så mycket som möjligt blir det inte mycket som är kul.

Jag skulle vilja se den lärare i övriga ämnen som anser att eleverna redan ska kunna det som ska göras för exakt så var det på gympan. Man förutsattes kunna allt innan och inget skulle läras ut utan man skulle bara göra. Då blir det inte roligt. En förutsättning för att kunna göra något är att få veta hur det ska göras. Det är ingen skillnad på att lära sig spela fotboll och att lära sig läsa och när det kommer till läsning var det ingen lärare som struntade i eleverna som inte kunde och bara ägnade sig åt de som redan kunde utan det var självklart att de som inte kunde fick mest tid och mest hjälp.

Så, helt och hållet lärarnas fel. En dålig lärare kan förstöra enormt mycket och det är inte alla som kan lägga en lärares taskiga attityd åt sidan och prova på saker och ting på eget bevåg utan de förblir i tron att de inte kan/inte är intresserade istället för att hitta till det som faktiskt intresserar dem. Skulle min biologi och kemilärare se mig idag t ex hade de inte trott sina ögon, ytterligare asdåliga lärare som gjorde allt i sin makt för att förstöra ungas önskan och vilja att lära genom att förstöra intressanta ämnen med sin egen tråkiga attityd.

Åh, vad jag håller med dig!!!

 

[Bison]

Jag intensivhatar orientering
Kan inte läsa karta och tycker det är pisstråkigt att springa runt lite hit och dit och leta efter fåniga kontroller.
Springer gärna men vill följa en väg eller ett spår.
Gillar inte skog, träd och helvete heller

 

[Snurrfian]

Jag vet att liknande ämnen kommit upp tidigare och summan av kardemumman verkar vara att beklämmande många idrottslärare/skolor misslyckas fatalt med att väcka rörelseglädje och intresse för sport hos sina elever. Till och med tvärt om, de stryper det intresse som redan finns många gånger.
Varför är det så tror ni?

För att det är i princip bara rena sportnördar som tar sig igenom utbildningen. Det är höga fysiska krav på vad en idrottslärare ska kunna utföra själva, vilket gör att det är överhängande elitidrottare som tar sig igenom. Jag läser ihop med idrottare och det är bara en handfull jag skulle vilja ha som lärare. Men det finns även guldkorn, de där som kommer bli idrottslärare som gör att elever älskar idrott. Det som är markant men den gruppen är att de dessutom anser att betygen borde tas bort från idrotten. Deltagande borde vara det enda som räknas.

 

[Fjordfrälst]

Åh jag verkligen avskydde orientering under skoltid då vår idrottslärare var helt tokig i orientering, när vi skulle ha utejympa var det nästan som att inget annan existerade! Jag tycker det är trist och det blev helt enkelt för mycket. Tycker inte det är så jättelattjo att springa efter en karta och leta kontroller, meeen hade man ridit kanske det hade vart roligare ?!? .

 

[Diabetikern]

Hade jag kunnat gå och orientera så hade det varit skoj Jag hatar att springa

 

[Lingon]

Jag vet att liknande ämnen kommit upp tidigare och summan av kardemumman verkar vara att beklämmande många idrottslärare/skolor misslyckas fatalt med att väcka rörelseglädje och intresse för sport hos sina elever. Till och med tvärt om, de stryper det intresse som redan finns många gånger.
Varför är det så tror ni?

För att idrotten i grunden (föreningar osv) bara är intresserade av de som är duktiga på idrott. Idrotten är bara intresserad av de som har lätt för sig. Idrotten har väldigt lite intresse i att undervisa människor som har lite/ingen talang/lite intresse för den specifika sporten. Idrottsfolk vill lyckas. Det är större chans att som tränare ha en elev som vinner OS-guld om man bara tränar de som har talang för det. Detta har spillt över på skolidrotten.

De idrottslärare jag haft (som jag minns som extra dåliga på att undervisa de som inte redan var duktiga i idrott) var:

-En fotbollstränare. Han tränade pojklag i fotboll på fritiden så bollsport och de elever som var duktiga var i de närmaste Gud själv i hans ögon. Vi andra var ointressanta och man skulle kunna tro att han som fotbollstränare hade lite övningar för att lära sig bollkontroll och liknande på lager ,men icke. Matchspel endast. I olika bollsporter. Inget intresse i att lära oss andra hantera en boll. Det antogs att alla kan det och ärman dålig så är det enbart för att man inte försökt.

-En fd gymnast. Där var det istället de tjejer som tränade gymnastik som var tydliga favoriter. Löpning var också en stor favorit hos den här idrottsläraren. Men det var aldrig individanpassat utan att alla (från simmaren som tränade 5-7ggr/vecka till eleven som inte tränade alls) skulle springa lika långt utan någon som helst ambition att någon egentligen skulle få något utav det.

 

[Rialavargen]

När jag flyttade sist hade jag ungefär 10 flyttkartonger med kartmaterial - allt från historiska atlasar från 1800-talet till gratiskartor över nån random tätort.

En av de intressantaste sommarsemestrar jag gjort var tillsammans med en av mina söner (nyblivet körkort), vår hund och en KAK Bilatlas från 1966 som enda vägledning. Årtalet var vald för att finna det ursprungliga vägnätet innan kringfartsleden hade uppfunnits.

Jag har sparat en massa kartor över Edinburgh och Skottland. bilkartor man fick förr när man hyrde bilar. Måste leta upp dem . Jag minns en gång när jag reste från Thessaloniki till Aten med tåg och följde hela resan med en turistkarta i handen.

 

[Mabuse]

Jag vet att liknande ämnen kommit upp tidigare och summan av kardemumman verkar vara att beklämmande många idrottslärare/skolor misslyckas fatalt med att väcka rörelseglädje och intresse för sport hos sina elever. Till och med tvärt om, de stryper det intresse som redan finns många gånger.
Varför är det så tror ni?

Det vet jag inte - jag gillade det mesta på idrotten, och var helt ok på det också. Idrottade mycket på fritiden, och gillade att springa och att vara i skogen. Det var bara just orientering som jag tyckte var urtråkigt. Nån gång hade vi stadsorientering vid skolan istället. Det var kul, för då gick det att läsa kartan och hitta kontrollerna.

Problemet med orienteringen i skogen var att jag aldrig lyckades läsa kartan, omgående tappade bort mig, och sen gick på måfå utan att ha nån rimlig chans att hitta kontrollerna. Urtrist.

 

[pajaztar]

Jag gillade orientering i skolan! Karta är inte så svårt att läsa, vi hade nog genomgång på det också. Dessutom orienterade vi ofta i samma område tillräckligt mycket så man lärde sig matcha kartan mot verkligheten.

 

[Lumos_Nox]

Därför att jag är total lokal dyslektiker och går vilse på T-Centralen trots att jag varit där ungefär 100,000 ggr. Jag går vilse i Bollnäs centrum. Jag förstår mig noll på kartor, än mindre kompass. Jag skriver ut kartor från eniro och går vilse. Jag sätter på GPS och google maps och går vilse. Jag har gått vilse i varenda stad jag varit i. Och ju mer stressad jag är desto mer vilse går jag.

När vi tvingades ha orientering så tog jag med en bok och gick utanför synhåll och satte mig och läste i hur länge det nu var vi skulle vara borta. Sedan gick jag tillbaka och sa att jag gått vilse och inte kunnat stämpla någonstans.

Exakt samma här!!

 

[Voeux]

Framför allt skulle jag säga att det var förbaskat TRÅKIGT att läsa karta när man är 15 år gammal och bryr sig om precis allt annat än att här ska det vara en kulle. Vi gick i små grupper och kedjerökte och fuskade genom att göra hål i pappret med ett örhänge.

Idag skulle jag säga att jag både älskar att vara i skogen och har dessutom ganska bra lokalsinne. Men jag tycker fortfarande att kartläsning är bland det tråkigaste som finns. "Här är en sten", "Här är en myr". Ja, ser liksom det?

 

[athena_arabians]

Jag hatade allt med idrotten inkl orientering. Jag har lärt mig använda karta o kompass i vuxen ålder pga jobbet (geolog som jobbar i fält... jag måste veta var f-n jag är någonstans ).

Har haft några borrare som är hopplösa... de kommer aldrig ihåg vilket håll som är norr fast jag pekat ut det flera gånger...

 

[Problematisk]

Jag älskade orientering (och dans ) på skolidrotten! Fast jag tyckte INTE om idrottsläraren alls över huvud taget, men såhär i efterhand när jag ser tillbaka så var han en bra idrottslärare.
Vi gick igenom hur man läser karta osv varenda gång innan vi skulle orientera. Jag och en kompis brukade säga att vi redan kunde pga orienterande pappor och så fick vi sticka ut i skogen direkt istället.
Enda friluftsdagen jag tyckte om (förutom de där man kunde välja ridning på egen häst) var orienteringsdagarna.

Nu blir jag så nostalgisk så jag nästan vill börja med orientering!

 

[MCP]

Jag älskar fortfarande kartor. Konstig människa

Här har du en till konstig människa

Orientering i skolan gillade jag, för jag gillar kartor, skattjakter och liknande, så det var en grej där det inte hjälpte med att bara vara i bra fysisk form, utan det krävde även lite finess.

Orientering i "verkliga livet" har jag bara provat på en gång, och det var sådär "njaa", hade liksom fullt upp med att springa i skogen så glömde nästan bort att man ju även ska hitta kontroller också

 

[Javan]

Jag har extremt dåligt lokalsinne, det i kombination med att springa passar mig dåligt. Tror jag hade tyckt det var kul med orientering om man fick gå runt i frid och fröjd!

Naturpass är grymt bra - du köper en karta och tar kontroller när du själv vill!

 

[Breaktown]

Naturpasset är bra!

Här är ett annat tips för allas som vill orientera på egen hand när man själv känner för det utan tidtagning eller tävlingsmoment

https://www.orientering.se/provapaaktiviteter/hittaut/

 

[Badger]

Hej!
Har sett att flera verkar tycka att det är fruktansvärt hemskt att orientera, men har inte velat ta upp det i de trådarna som det ör skrivet i. Jag har tidigare tävlat i orientering, och tyckte det var det roligaste på idrotten i skolan (värst var dans...). Så ni som inte tycker om orientering, kan ni förklara varför? Det är bara en spontan, oviktig undran men hade vart intressant att veta

Hmm svårt. Orientering som princip borde inte kunna vara roligare. Det är springa lagom sträckor i skog mellan olika mål. Det är ju väldigt positivt.

Som dock gett en del mindre positiva upplevelser. Det första är ju faktiskt att/om man inte begrep hur karta och kompass fungerade riktigt på genomgången i skolan. Ganska snabb genomgång och ett tävlingsmoment i att begripa snabbast, vilket gör det lite stressigt och mindre begripligt om man är nervig.

Så till utförandemomentet, det var ju direkt ut i skogen och så skulle man tävla i grupp om två om att hitta de här kontrollerna. Om en förstod hur man gjorde fixade hen så snabbt som möjligt och man sprang efter och hade ingen aning, personen som förstod hade ingen lust att slösa tid på att visa, och den som inte förstod vill ju inte verka dum. Om ingen förstod så är det ju bara att misslyckas en eftermiddag och hoppas på att hitta tillbaka bara (och stå där bara med skammen att inte hittat kontrollerna)

Men när man väl fattat karta och kompass är det ju oerhört roligt, bara det att det också är oerhört stressigt. Tävlingsmomentet är superstarkt och paniken ligger i hasorna.

Då har man problemet med att de hysteriska lärarna tvingar en att ha obekväma stövlar på, hur man än säger att man klarar lite blöta fötter. Eller försöker pressa på en plastpåsar om fötterna inne i joggingskorna om man lyckades "glömma" stövlarna. Ett väldigt jobbigt stressmoment, fatta, springa i fötter dränkta i sitt eget svett i plastpåsar , ur sikte får man försöka hinna stanna och ta av dem.

Så orientering tror jag är en extremt tävlingsinriktad sport, för folk som har en väldig vinnarskalle och på en klass med 36 elever är det ju säkert max hälften som liksom har både det och långa ben (det är riktigt hemskt att som 159 lång med väldigt medelkondis se 190 killarna älga förbi med ett flin. Eller tagga along efter sina två 183 långa tjejkompisar).

(Men som sagt, har man väl fattat kartan o kompassen, fått rätt sällskap, lyckats dodgea stövlarna, stannat i panik och slitit plastpåsarna av fötterna i joggingskorna, då kan man få en härlig dag följandes kompassriktningen genom träsk (och därmed gena förbi de älgande övervuxna typerna på stigarna).

 

[Badger]

Jag är inne på samma spår som @Snurrfian. Idrottslärarna är dåliga på att lära ut orientering, förmodligen för att de själva (oftast) inte är så bra på att orientera. Det är också vanligt med för långa banor för att läraren missbedömer hur mycket långsammare det går när man ska springa och orientera sig samtidigt.

Själv är jag uppvuxen i orienteringsfamilj så jag har lärt mig på annan väg

Undrans om det inte skulle kunnat vara riktigt roligt att först ta två korta banor på skolgården, en efter karta och en efter kompassriktning och först därefter bli utslängd i skogen en halv dag i en tävling på liv och död mot klasskamraterna. (haha jag tänkte lite på orientering i femman när jag läste Hunger Games )

 

[lingonben]

Jag vet att liknande ämnen kommit upp tidigare och summan av kardemumman verkar vara att beklämmande många idrottslärare/skolor misslyckas fatalt med att väcka rörelseglädje och intresse för sport hos sina elever. Till och med tvärt om, de stryper det intresse som redan finns många gånger.
Varför är det så tror ni?

Precis så var det för min del, jag minns bara skolidrotten som en plåga som liten, klumpig och långsam. Tackolov lyckades jag iallafall gå ut med en trea i gymnasiebetyget! Vår lärare där hade inställningen att om en var där, ombytt och hade en vagt positiv attityd så räckte det för en trea. Med tanke på hur avskräckande skolgympan var så är jag fortfarande imponerad av mig själv som frivilligt skaffade träningskort som student och sen gick över till att tycka att träning är en nödvändighet i livet

 

[Sryoqwe]

Efter att ha läst vad alla skrivit kom jag på ett annat sk orienteringstillfälle. Då skulle vi, två och två, leta efter tre pokemons på skolgården (det finns en del skog där). Jag skulle samarbeta med en kille som tränade hockey. Han var visserligen snabbare och hade nog bättre kondition, men det var jag som bestämmde vart vi skulle springa . Tror faktiskt att vi var snabbast, men han blev frustrerad över att inte få springa snabbare

Om det hade ordnats orientering till häst hade jag varit med, det verkar som en rolig sak