Orientering, varför är det så hemskt?

[lingonben]

Sen gillar jag ju att ta mig fram i skogen, jag brukade alltid hitta nya ridstigar genom att spåra hovavtryck och metodiskt rida runt och leta. Mina hästar var dessutom duktiga på att hitta hem om jag var vilsen Men alltså, hitta under tidspress, hitta när nån annan dragit iväg med mig... jag kan ju t o m gå vilse inne i byggnader
Och jag vet inte hur många gånger jag fått meltdowns över GPSer som käckt säger "Kör åt sydost!" Hur ska jag veta åt vilket håll sydost är? Vavavava???

 

[Islandshästryttare]

Jag har noll lokalsinne och har fruktansvärt svårt att relatera saker till varandra. Ska jag då dessutom utgå från en karta också blir det ännu värre. Jag kan inte ens orientera mig från en karta mitt i stan då finns det ändå gatuskyltar men jag kan ändå gå åt fel håll på en gata för att jag tolkar kartan fel och i skogen är det 100 gånger värre. Behöver jag tillägga att jag aldrig rider ut utan sällskap jag skulle inte hitta tillbaka. Känner mig ungefär som @lingonben jag kan också gå vilse inne i byggnader det har hänt mer än en gång. Var en mardröm när mitt jobb flyttade till nya lokaler att hitta rätt konferensrum ger mig ett enormt stresspåslag om jag ska gå dit själv.

 

[Ainon]

Min familj är orienterarfamilj så jag är uppväxt med det, men jag slutade i tonåren då jag hellre spelade fotboll och red så när jag fick vara hemma själv på helgen när de var iväg och sprang slutade jag. Jag är bra på att läsa kartor och när det var orientering i skolan tog jag det lilla lugna, lästa kartan och teamade ihop med en kompis som tyckte om att springa (jag gillade inte det då) så jag läste kartan, gav henne instruktioner om hur hon skulle hitta kontrollen så tog hon startkortet och sprang dit, sen visade jag vägen till nästa kontroll osv

Så gjorde jag med i skolan fast tvärt om. Såg till att para ihop mig med någon som var en fena på att läsa karta och hade bra lokalsinne (mitt är förjävligt ) och så fick jag springa medan hen dirigerade

 

[lingonben]

En bana som vem som helst kan springa. Du behöver inte vara medlem i någon klubb utan åker till tävlingsplatsen och köper dig en startplats. Det brukar finnas ett antal olika öppna banor i olika svårighetsgrader. Man får titta på kartorna och banorna och välja innan man anmäler sig. Allt från helt nybörjare till svår bana. Du kan starta när du vill, man kan springa i par eller grupp om man vill. Och resultattiden tittar man också bara på om man vill

Tack för info! Är det nån gemensam starttid så att det verkligen syns hur sist man kommer? Om det inte är nån sån utan jag kan lalla runt på egen hand och totalignorera resultattiden skulle det kunna funka. För jag har inte bara dåligt lokalsinne, jag blir rasande sur om jag dessutom kommer sist så att det märks ( jäpp, jag är komplicerad...)

 

[Mineur]

Jag tyckte jätteilla om det i skolan eftersom jag hade svårt att greppa hur kompassen skulle användas och kartan skulle läsas, och ovanpå det avskydde jag allt vad löpning hette. Idag tror jag dock att jag skulle tycka det var ganska kul, eller jag skulle i alla fall vilja prova någon gång i vuxen ålder eftersom jag ändrats på många sätt sedan gymnasiet!

 

[Snurrfian]

Kom just ihåg läraren på högstadiet som inte tyckte att det var någon idé att vi fick kompasser, det var ju ändå ingen som förstod dem. I min klass hade jag två klasskompisar som tävlade i orientering regelbundet, jag är rätt säker på att de hade bättre koll på kompassen än vår lärare. Vilken katastrof till lärare det var, det enda han kunde var handboll, så det spelade vi verkligen jämt, om det inte var sommar, då spelade vi fotboll. Klassen var rätt hyfsad på friidrott, mycket tack vare att en klasskompis tävlade på elitnivå själv och var duktig pedagog.

 

[Sel]

Vi hade en absolut avskyvärd och otrolig tävlingsinriktad gymnastiklärare hela vägen upp till nian, hon har mycket att göra med min aversion till i princip alla sporter utöver ridning och utförsåkning (som vi av förklarliga skäl inte utförde under skoltid. Lustigt hur det det blev där. ). Jag vet fortfarande inte hur hon lyckades göra någonting så ljuvligt som att ränna runt i skogen till någonting så gräsligt som jag kände att orientering var, men det gjorde hon.
Jag har inga särskilda problem med karta och kompass.

 

[hvala]

Tack för info! Är det nån gemensam starttid så att det verkligen syns hur sist man kommer? Om det inte är nån sån utan jag kan lalla runt på egen hand och totalignorera resultattiden skulle det kunna funka. För jag har inte bara dåligt lokalsinne, jag blir rasande sur om jag dessutom kommer sist så att det märks ( jäpp, jag är komplicerad...)

Nej ingen gemensam start. Du har en elektronisk stämpelpinne som du stämplar när du väljer att starta och då börjar din tid räknas.

 

[Breaktown]

Tack för info! Är det nån gemensam starttid så att det verkligen syns hur sist man kommer? Om det inte är nån sån utan jag kan lalla runt på egen hand och totalignorera resultattiden skulle det kunna funka. För jag har inte bara dåligt lokalsinne, jag blir rasande sur om jag dessutom kommer sist så att det märks ( jäpp, jag är komplicerad...)

Du väljer helt starttid själv. Man har ett liten ”pinne” med ett chip i som man stämplar med istället för skolans papper och stiftklämmor. Så du stämplar vid starten och då börjar din tid.

Även i öppna klasser sammanställs en resultatlista. Men jag lovar att absolut ingen bryr sig om någon har en jättedålig tid. Alla har varit där någongång och i öppen klass kollar alla ändå bara på sin egen tid. Men om du absolut inte vill hamna på resultatlistan är mitt tips att strunta i att stämpla sista kontrollen. Då kommer du få ”felstämplat” som resultat men kommer ändå kunna se alla dina sträcktider och totaltid (man får dem på en lapp när man kommit i mål).

 

[Eavea]

Precis!

Av naturliga skäl är ju de allra flesta idrottslärare inte orienteringsbanläggare. Det är inga banor eleverna ska springa utan ett gäng kontroller i skogen de ska hitta till. Inget annat än kontrollernas individuella placering är anpassade till kunskapsnivån.

Om alla skolelever introducerades med riktiga banor med rätt längd och rätt antal kontroller, med ordentliga ledstänger och tillräckliga infångare skulle nog uppfattningen om orientering hos många vara ganska mycket annorlunda

Idrottslärare kan ju av naturliga skäl inte vara bra på allt och jag tror att OL-klubbarna har blivit bättre på att erbjuda kartor och färdig-lagda banor nu för tiden.

Minns en förskräcklig bana som mellanstadieläraren skickade ut oss på, 3 km lång med 3!! kontroller varav en var en sten mitt ute i en granplantering. Banan var dessutom ritad på kartfickan (kartor var ju dyra), så kontrollerna flyttade sig om man vek kartan

 

[Rialavargen]

Jag älskar och fascineras av alla typer av kartor. Sjökort, stjärnkartor, Tolkiens kartor, kartor över fiskevatten, gamla kartor, nya kartor. Jag blir helt fast. Senaste kartan jag fastnade för var i boken 1794 över ett gammalt Stockholm. Jag kör gärna med vägatlas och kartor när vi är utomlands. Det är en del av resan för mig.
Dessutom är skogen mitt andra hem. Går i skogen flera gånger om dagen med hunden, hästen. Tyckte om orgentering i skolan, men min kondis var aldrig bra. Jag var bättre på att läsa kartan och veta exakt var vi var.

Uppvuxen på sjön, där väderstrecken var superviktiga för att planera för vinden, samt var solen står himlen och vet då på ett ungefär vad klockan är. Jag är aldrig rädd för att gå vilse i skogen, så länge jag vet hur jag kom dit. Jag utgår alltid från hur vägen dit ligger i för väderstreck. Jag förmodar att seglingen och att navigera gav mig det mesta av kunskapen.

 

[Sryoqwe]

Vad är det?

Jag gillar idrott, gillar att vara i skogen osv men orientering var verkligen skräck. Jag gissar att en del beror just på att orienteringsfrälsta säger ett käckt "här är karta och kompass" och sen förutsätter att man kan. Utan någon genomgång. Helt obegripligt egentligen. I andra sporter så förklarar man ju grejer först.

Tror att @hvala och @Breaktown kan förklara det bättre men min uppfattning är att det är ungefär som en clear round/ pay&jump. Typ att man får en karta och kan starta ungefär när man vill, kartan kan vara samma som i tävling men det är ingen tävling

 

[nejlica]

Min gamle far tycke att jag som ung skulle inte bara intressera mig för idrott, utan även utöva någon sådan. Med tanke på mitt intresse för kartor försökte han få mig aktiv i en orienteringsklubb.
Det gick så långt att han faktiskt fick mig att starta en tävling.

Men i slutet på tävlingsdagen, när jag kom promenerande in i målområdet från höger, höll tävlingsledningen på att organisera skallgång efter mig. Jag hade exemplariskt funnit alla kontroller, och aldrig någonsin känt mig borttappad. Ändå tyckte far min att det fanns nåt slags mått av skämmighet i den dagen, så mina dagar som aktiv orienterade sluträknades som endast en.

Jag har någon liknande upplevelse, föräldrarna som inte håller på med någon idrott själva tyckte att det hörde till deras föräldraansvar att få mig intresserad av någon idrott.

Pappa gillar kartor och natur och fick mig således anmäld till en termin i den lokala orienteringsklubben. Gick helt okej med att läsa kartor och jag missade inte en kontroll, men när jag flera gånger kom tillbaka sist av alla, med fickorna fulla av kantareller jag snubblat över gav pappa upp på idrottandet

I detta fall tror jag dock att den ömma fadern var i hemlighet ganska stolt över det hela ändå, han retar mig fortfarande för det ibland Och sen många år är han och mamma ute och naturorienterar om somrarna, och plockat kantareller!

 

[Sryoqwe]

Förstår att det inte är roligt i skolan, hade varit trevligt om det istället var på en orienteringsklubb med ordentliga tränare. Senaste orienteringen jag var med på gick ut på att jag och en kompis skulle gå till ett träd med karta (kontrollen låg dessutom på fel ställe!) och sen gå tillbaka. Anledning till att jah fick gå med just henne var att hon mådde lite dåligt så hon ville inte springa, och jag har lite trasiga knän. Den typen av orientering är inte der minsta rolig, hoppas att fler vågar vara med på en öppen bana någon gång .

Det här med kompass har jag aldrig förstått mig på, går bara vilse med en sån. Jag passar kartan efter saker som finns i skogen (som stigar, vägar och byggnader), och har aldrig haft problem med att passa kartan.

 

[Jeffery]

Jag älskar och fascineras av alla typer av kartor. Sjökort, stjärnkartor, Tolkiens kartor, kartor över fiskevatten, gamla kartor, nya kartor. Jag blir helt fast. Senaste kartan jag fastnade för var i boken 1794 över ett gammalt Stockholm. Jag kör gärna med vägatlas och kartor när vi är utomlands. Det är en del av resan för mig.

När jag flyttade sist hade jag ungefär 10 flyttkartonger med kartmaterial - allt från historiska atlasar från 1800-talet till gratiskartor över nån random tätort.

En av de intressantaste sommarsemestrar jag gjort var tillsammans med en av mina söner (nyblivet körkort), vår hund och en KAK Bilatlas från 1966 som enda vägledning. Årtalet var vald för att finna det ursprungliga vägnätet innan kringfartsleden hade uppfunnits.

 

[Sryoqwe]

Detvhär med träningar tycker jag är ganska tråkigt, så när jag tävlade aktivt tränade jag nästan aldrig mellan gångerna

 

[MJLee]

Därför att jag är total lokal dyslektiker och går vilse på T-Centralen trots att jag varit där ungefär 100,000 ggr. Jag går vilse i Bollnäs centrum. Jag förstår mig noll på kartor, än mindre kompass. Jag skriver ut kartor från eniro och går vilse. Jag sätter på GPS och google maps och går vilse. Jag har gått vilse i varenda stad jag varit i. Och ju mer stressad jag är desto mer vilse går jag.

När vi tvingades ha orientering så tog jag med en bok och gick utanför synhåll och satte mig och läste i hur länge det nu var vi skulle vara borta. Sedan gick jag tillbaka och sa att jag gått vilse och inte kunnat stämpla någonstans.

 

[Thera]

Jag minns det som att jag tyckte orientering var roligt i skolan, men det vågade jag inte erkänna, eftersom normen bland kidsen var att alla skulle tycka det var det värsta som fanns.

Exakt så var det.

Plus lite att man på äkta tonårs-manér var allmänt lat, trött och slö och dessutom aldrig skulle få för sig att ha på sig varma och praktiska kläder, då klart det var jobbigt.

Vår idrottslärare fick hämta oss med bil en gång, då hade vi dessutom försökt kopiera nån ambitiös klasskamrats lapp genom att trycka ut de där kontroll-hålen med ett örhänge..

Det såg ju väldigt trovärdigt ut, inte.

 

[Gimlan]

Därför att jag är total lokal dyslektiker och går vilse på T-Centralen trots att jag varit där ungefär 100,000 ggr. Jag går vilse i Bollnäs centrum. Jag förstår mig noll på kartor, än mindre kompass. Jag skriver ut kartor från eniro och går vilse. Jag sätter på GPS och google maps och går vilse. Jag har gått vilse i varenda stad jag varit i. Och ju mer stressad jag är desto mer vilse går jag.

När vi tvingades ha orientering så tog jag med en bok och gick utanför synhåll och satte mig och läste i hur länge det nu var vi skulle vara borta. Sedan gick jag tillbaka och sa att jag gått vilse och inte kunnat stämpla någonstans.

En själsfrände

 

[Anna]

Min mellanstadielärare var besatt av att alla skulle bli duktiga på orientering (och blockflöjt och pardans men det hör inte hit ) så jag lärde mig, trots kasst lokalsinne, det där med kartläsning tidigt och tyckte väl att själva orienteringen var helt okej. Vi fick aldrig ha kompass för övrigt, det tror jag inte att vi hade i högstadiet heller.

Det jag personligen ogillade var att det så ofta sprang lösa hundar i skogen där vi oftast orienterade för jag var hemskt hundrädd när jag var yngre.