Vilken bra fråga, för nu när jag tänker på det så är det jättekonstigt att jag avskydde det i skolan. Jag gillade ju att springa, arbeta självständigt och vara i skogen, och själva grejen med att leta efter saker med hjälp av en karta låter som något jag borde ha älskat. Ändå avskydde jag det alltså. Förklaringen jag kommer fram till när jag tänker på det är hemsk, nämligen att idrottsläraren fick mig att känna mig sämst innan jag ens provat. Det kändes alltid som att hon talade till de populära tjejerna som spelade fotboll och automatiskt såg oss andra som några som behövde övertalas att göra något vi ändå inte skulle vara särskilt bra på. Fruktansvärt ju. Minns hur förvånad hon var när jag vann något lopp på en friidrottsdag och jag förstod inte varför hon var så förvånad, jag red ju två hästar om dagen och sprang hemma och hade superkondis. Men i hennes ögon var jag ingen sportig tjej på något vis.
Jag borde egentligen prova orientering nu på nytt, det verkar kul!
Jag borde egentligen prova orientering nu på nytt, det verkar kul!