Sv: Nya regler för föräldrarledighet
kl
Jag har inga barn men jag bara antar att jag och min man skulle dela hyfsat lika den dagen vi får barn. Har svårt att se hur mannen skulle tillåta något annat
Men det jag inte kan begripa är det resonemanget som ofta förs. Det är så otroligt viktigt att båda föräldrarna är föräldralediga lika mycket. Man försummar barnen annars och att av ekonomiska skäl välja att den föräldern är hemma mest är rent förkastligt.
Sedan när barnet fyller ett år så händer något magiskt. Då blir det helt plötsligt helt okej, till och med nyttigt och bra för barnet att lämnas bort till dagis hela dagarna. Nu är det helt plötsligt inte alls förkastligt att av ekonomiska skäl välja att jobba heltid och inte låta barnet umgås med
någon av föräldrarna om dagarna.
Jag är absolut ingen barnpsykolog och kan ju såklart ha tokfel, men jag har onekligen lite svårt att se att det är föräldraledigheten det första året som har all betydelse. Sedan är det tydligen kört att som förälder skaffa sig en bra relation med sina barn. Och utanför kontorstider är det tydligen alltid omöjligt.
Att det bästa för
barnet skulle komma i ordningen
1) båda förälrarna är hemma lika mycket 2) ingen av föräldrarna är hemma mycket och barnet får börja på dagis vid ett års ålder 3) en av föräldrarna är hemma mycket har jag också mycket svårt att förstå.
För MIN del så är det hela (självklart) mer komplicerat än så.
För mig var/är det viktigt att jag och min sambo delar lika på föräldraledigheten av flera skäl:
* Chansen att båda blir "primärföräldrar" är förmodligen större; om barnet får anknyta till TVÅ föräldrar under sitt första 1-1,5 år så tror jag
chansen är
större att båda blir "trygghet" för barnet än om en bara är hemma kvällar och helger.
* Jag tror att föräldrar; kanske speciellt pappor; har större chans att få starka föräldrakänslor för sitt barn om de blir just primära vårdnadshavare under en längre tid när barnet är litet. Varför jag tror speciellt pappor är för att kulturen/normen gör att kvinnor ofta förutsätts kunna "klara" det utan problem. Den normen har de flesta kvinnor i sig (och den kan naturligtvis ibland göra föräldrarollen svårare också); det tas för givet av en själv och andra att allt ska gå bra. Många män har inte den normen i sig.
Många män är otrygga i sin papparoll; ibland för att de är det i sig själva; ibland "hjälpta" till otrygghet av mamman till barnet och/eller andra kvinnor runt omkring (sin mamma, svärmor, systrar mfl) och ibland hjälper även män till. För de är det INTE självklart alls att de ska "klara det". Och många i omgivningen talar också om det "du ska nog få se att mamma ändå betyder mest" (alldeles sant citat som min sambo fick höra på jobbet inför sin föräldraledighet med vårt första barn).
För mig handlar det alltså om flera faktorer:
* Föräldra-barn-relationen. Där BÅDA föräldrarna får större chans att lära sig hur man tar hand om sitt (lilla) barn; där BÅDA föräldrarna på ett mer självklart sätt ANKNYTER och får en stor och självklar kärlek till barnet.
* Vuxenrelationen. Det kan åtminstone i någon mån bygga bort LITE ojämställdhet i relationen mellan de vuxna om man delar. Mannen får större förståelse för vad föräldraskapet verkligen ÄR när man ensam tar ansvaret under en längre tid. Mannen blir inte "barnpassare". Jag tror att kvinnan också mår bra av att inse att hon inte är totalt oersättlig och inte tror just "mamma är ändå bäst".
* Samhällsperspektivet/arbetsmarknaden. Varför ska kvinnor i årtionde efter årtionde halka efter för att de väljer att bli föräldrar när inte MÄNNEN som blir föräldrar gör det? Om frånvaro pga föräldraskap (f-ledighet och VAB) blir lika fördelat så kommer inte könsdiskrimineringen vara given längre.
Jag har läst att par där man delar föräldraledigheten i mycket mindre omfattning separerar. OM de mot förmodan separerar så är det betydligt vanligare att föräldrarna efter separationen delar lika på umgänget och ansvaret för barnen.
Visst kan man bygga en relation med ett barn även när den är 2, 4, 8 eller 10 år. Men
varför ska ENA föräldern vänta tills dess? Och i verkligheten är det ju ganska vanligt att pappor som då bygger den där relationen då när barnet är i skolåldern ändå faktiskt inte blir primärförälder på samma sätt som mamman. Han blir kanske en "lekpappa"; en "rolig filur", men TRYGGHETEN söker även 8åringen hos mamman. Jag tror också att män har en oerhört mycket större uppförsbacke direkt från start; åtminstone om kvinnan ammar. Och utifrån normerna i samhället och som finns hos de själva och mamman. Om de då dessutom ska "vänta" i x antal år så tror jag att det är ÄNNU svårare.
Det är ju inte helt ovanligt med kvinnor som ALLTID sköter att packa barnens skolväskor, hålla reda på kalastider, ser till att barnen blir anmälda till fotbollskskola/ridskola och håller reda på vilken dag det är, ser till att barnen blir badade, ser till att barnen får en födelsedagstårta. Jag tror INTE att allt det försvinner för att man råkar dela lika när barnen är små (det behöver jag bara titta på min egen familj för att inse; vi har delat lika). MEN det kanske åtminstone ger NÅGOT bättre förutsättningar för att inte mamman när barnen är 8-10 år totalt ska tröttna ur och skilja sig för att karlfan aldrig förstår vad föräldraansvar faktiskt ÄR.
