Nu är livet slut

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Min man är rädd för att det ska hända något när han inte är hemma.

Och ändå så åker han hemifrån?
Ni har ju problem med hela familjen.
Så gör inte någon som fungerar som den skall.

Den stannar kvar hemma och reder ut situationen - den flyr inte.

 

[Silverkedjan]

Sv: Nu är livet slut

Just nu så bör du sjukskriva dig så att pappan kan vara hemma p.g.a. annan vårdnadshavares sjukdom.
.

EXAKT!

Börja med det. Det kan vara en väg till snabbare hjälp dessutom.

Och åk hemifrån och andas under dagarna tills du börjar sakna "monstret".

Det går över. Faktiskt.

Men får man inte vila och vara i fred så mycket som man behöver förvärras bara den onda cirkeln.

Och man behöver vara olika mycket ifred. Nu verkar du dessutom ha en pålagrad depression och skulle må bra av att vara utomhus och röra på dig helt efter dina EGNA önskemål.

 

[prinsus_]

Sv: Nu är livet slut

*knappryck*

Tack för allt engagemang och alla kloka tips!

Vi har fått dagisplats 10 augusti. Sommaren har vi löst på olika sätt redan när min son var hos dagmamma där vi bodde förut. Kanske att han kunde börja på dagiset innan sommaren men en dagisinskolning kräver ju en del planering, jag jobbar en del och har min mamma här en del under juni så jag har honom inte precis jämt men de 10 heldagar jag ska ha honom ensam fram till min mans semester gör mig helt utmattad och sen ska jag vara föräldraledig två veckor. Egentligen skulle han varit kvar hos förra dagmamman ett tag men för att göra en lång historia kort så kan vi inte ha honom där, hon orkar inte heller med honom och ska hela tiden ta ut kompledigt och jag vill inte utsätta honom för fler dagmamme/dagisinskolningar i år (vi har ju en i augusti) och han säger varje gång vi sätter oss i bilen att han inte vill gå dit så det blir bättre för honom i augusti på dagis där de är flera som kan växeldra. Jag ska vräka ur mig allt till psykoterapeuten och på BUP idag och jag ska sluta vara så snäll mot min man och ta alla smällar. Jag har försakat mina studier pga sonen hela denna våren, tagit all dagis/dagmammeinskolning och stått tillbaka. Nu ska jag skaffa en medryttarhäst så får han lösa sin jävla beredskap själv eller följa med till stallet.

Det blev lite fel de sista veckorna, det har blivit för mycket tid för mig ensam med sonen. Först en väldigt utmattande vecka på BUP - trots att det är bra så är det jobbigt. Sen en vecka utan min man direkt efter det för han var nere i Göteborg och hämtade vårt möblemang. Det är inte det att han inte tar sitt ansvar, det har varit en tuff vår helt enkelt och det är påfrestande för hela familjen. Vi flyttade från Göteborg till Norrland i december och nu 1 juni flyttade vi inom vår nya stad till en ny bostad. Vi har båda nya jobb och vår son var först på ett uppsamlingsdagis och fick sen plats hos dagmamma. Det har varit mycket för oss allihop och det är inte konstigt att man krisar men som ni alla skriver, jag måste få egentid. Jag var extra uppgiven och deppig igår för att min sista häst blivit såld, det kändes så slutgiltigt. Fast det verkar som om spekulanten inte hör av sig...

Sar: Allting funkar bättre ute och vi är ute jämt och tittar på myror och kastar kottar och stenar i bäckar och så vidare men man kan inte vara ute jämt, man måste in och byta blöja och äta lunch och det är en strid att ta sig från punkt A till punkt B som man inte alltid är känslomässigt upplagd för. Dessutom vill han alltid gå sina egna vägar i skogen och blir väldigt förbannad när jag vill bestämma väg. Igår släpade jag vagnen i blåbärsriset för att kunna låsa fast honom i den när han vägrade gå åt mitt håll. Man kan ju inte gå vart som helst för då går vi vilse . Jag kan egentligen hantera honom ganska bra nu efter tipsen från BUP men han är ju så intensiv och krävande att jag inte orkar mer nu. Min mamma kommer imorgon upp från Göteborg för att hjälpa oss några dagar när jag ska till jobbet - egentligen är jag orolig när hon har honom för hon kan inte sätta gränser alls så han klättrar på TV´n och sånt när hon har honom men just nu orkar jag inte bry mig. Det får gå sönder grejer och han får väl slå sig lite då.

 

[Ferrari]

Sv: Nu är livet slut

Ta kontakt med soc om avlastningsfamilj. Det är nog inte helt fel.

Mina föräldrar (och med andra ord jag med) har varit avlastningsfamilj i 7 års tid. Först åt två syskon (2 och 4 år år 2002) och fr o m 2008 en 1,5 åring.

Jag kan säga det att föräldrarna tycker det är skönt, och vi har faktiskt riktigt kul de helgerna vi har/haft barn/en. När man som avlastningsfamilj får ett barn varannan helg så har man energi den helgen de kommer, så även om det är ett jobbigt barn så har man orken.

Så kolla upp efter avlastningsfamilj, oavsett om din man kommer engagera sig mera eller inte. Det kanske kan bli en break out för eran lillkille också, bara komma iväg, till nytt ställe

 

[Petruska]

Sv: Nu är livet slut

Jag tycker att din situation låter väldigt, väldigt svår. Jag tycker att hela diskussionen om hur små barn ska uppfostras, och hur man "gör folk" av dem om man bara är en duktig förälder är fullständigt ointressant och helt fel ute. Du har den här situationen nu, och frågan är hur du kommer vidare, inte om det är något "fel" på dig eller inte.

Barn är olika svåra, olika vuxna och barn knyter an olika lätt. Det har inte att göra med vem det är "fel" på. Jag tycker inte att du ens ska fundera i de banorna (även om många av inläggen tyvärr uppmuntrar till det). Folk är olika, helt enkelt. Det är inte självklart att det barn man råkar föda är det barn man lättast tar till sig och passar bäst ihop med.

Jag har full förståelse för att du måste få prata om sonen som "monstret" o dyl med din man (självklart när sonen sover, det fattar jag), och jag har full förståelse för att din man blir rädd av att höra det. Vill få tyst på sådant prat, vill slippa höra om problemen på det sättet. Men jag tycker att du är modig som säger sådant när det känns så, och jag skulle önska att din man var lika modig, och vågade lyssna.

Jag tror ganska mycket på att du skulle kunna vara sjukskriven en tid, och din man då vara föräldraledig. Det skulle ge er lite tid tillsammans, möjlighet att turas om och hjälpas åt, och även att umgås alla tre.

Jag tror MYCKET på mimus tanke om mer hjälp, och då gärna hjälp i hemmet. En människa i er vardag som kan hjälpa er att lära er att reda ut er vardag på ett mindre smärtsamt och jobbigt vis. Det finns sådana personer, jag känner en kvinna som har det arbetet (dock i annan del av landet). Soc och bup och sådana vet allt om detta.

Personligen tycker jag för övrigt att Anna Wahlgren är en utmärkt författare för den som ser sina barn blott och bart som projekt att utforma och gå i mål med. Älskar man dem och vill dela mer än överlevnad med dem, ser jag inte att hon är till minsta nytta. Ärligt talat. I mina ögon beskriver hon fruktansvärt torftiga relationer.

Tillägg: Jag vet inte vad jag tror om avlastningsfamilj. Om en del av problemet är att anknytningen varit/är svår, så undrar jag om det är så bra att lämna bort pojken? Självklart är det bättre att lämna bort honom än att bli galen, men ändå. Jag tänker att livet riskerar att bli något där du går och längtar efter den helg då du slipper honom, och det kommer inte att hjälpa er att relatera, och jag har svårt att tro att det bidrar till att ni blir tätare på ett lugnare vis. Jag vet inte?

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Nu vet jag inte om du har barn. Men för mig är kärleken till mina barn så djup att kalla dem vid dessa ord så främmande att det finns inte. Och ja de har sina dagar då tålmodet prövas till max men inte ens då har jag något behov att kalla dem för detta.

Så för mig låter det inte som ett normalt beteende att kalla sitt barn detta jag ser det som en STARK varningsklocka. Och detta borde verkligen hennes man uppmärksamma.

 

[Cinah]

Sv: Nu är livet slut

Får hålla med om att du fått många bra råd. Ta hjälp!
Jag tycker verkligen att du är stark som talar om hur illa det är för dig med ditt barn. Barn är olika men det är verkligen inte det bästa som finns att ha barn alla gånger.
Jag tycker att man skall försöka tänka till innan man skaffar barn(inte råd till dig utan mer allmänt).
Det är tyvärr få som verkligen säger hur det är. Det är förbannat jävla jobbigt och du får försaka massa saker i ditt liv. Om man säger det så blir folk alldeles chockade och börjar försvara barn-det är inte deras fel att de blev födda etc... Därför skall inte alla heller skaffa barn, man får välja sitt eget liv först. Jag har hört väldigt många omkring mig som har barn och där pappan "passar sitt eget barn"-kan inte fortsätta med hästlivet för då klagar pappan? Jag blir helt allergisk när jag hör att pappan inte naturligt tar sin del av föräldraskapet. Två för att få barn-två för att ta hand om barn?
Så alla tjejer-tänk er för noga innan ni skaffar barn och kolla av noga med ev. blivande pappan om han inser att du kommer fortsätta vara hästtjej och inte 150% mamma....

 

[prinsus_]

Sv: Nu är livet slut

Nu vet jag inte om du har barn. Men för mig är kärleken till mina barn så djup att kalla dem vid dessa ord så främmande att det finns inte. Och ja de har sina dagar då tålmodet prövas till max men inte ens då har jag något behov att kalla dem för detta.

Så för mig låter det inte som ett normalt beteende att kalla sitt barn detta jag ser det som en STARK varningsklocka. Och detta borde verkligen hennes man uppmärksamma.

Nej du har rätt. Det är inte det minsta normalt. Jag ångrar till och med ofta att jag har skaffat barn. När jag möter en gravid kvinna tycker jag synd om henne pga av vad hon har att vänta de närmaste åren och jag kan inte för mitt liv förstå hur man göra om misstaget att skaffa barn, dvs att skaffa fler än ett barn. Detta är inte okej och inte PK. Men vad är det som gör att så många lämnar ettåringar på dagis? Vad kommer det sig att mammor med barn i koltåldern som man träffar i sandlådan ser ut som ösregn och uttråkat sitter och sms´ar istället för att leka med sina barn? Jag pratade med en mamma i två minuter innan hon beklagade sig över dotterns 1,5årstrots och frågade om jag ville byta barn med henne. Hon skulle bara veta vad jag själv går igenom. Jag gör så gott jag kan och försöker vara en glad lekmamma och ursäkta mig att jag gjort dig upprörd genom att skrika ut min anonyma förtvivlan på det bästa stället för dylika storspyor dvs här på Buke. Det är fritt att läsa.

 

[Gesska]

Sv: Nu är livet slut

Min första tanke är att du verkar vara en bra mamma, men väldigt slutkörd.

Ni verkar ha haft ett jobbigt halvår, även om ni hade haft ett "normalt" barn. Nu har ni inte det, utan ett barn som har extra behov. Ett barn som jag tycker att det låter som, behöver en xtra trygghet, som är frustrerad och överaktiv.

Jag tycker att det är bra att du har kontakt med bup och att du verkar vara trygg med din kontakt med bup.
Men en avlastnings familj kanske skulle göra så att du mådde bättre snabbare och då kan du vara en lugnare/tryggare mamma till din son.

Det är klart att du ska ta chansen att skrika ut din förtvivlan och ösa ur dej allt som är jobbigt här. Vi som läser och svarar, vi väljer ju själva om vi vill det!

Prata med din man/sambo och tala om att du behöver så ösa ur dej lite skit och att du behöver få egentid. Krama om varandra, jag tror att han känner sej otillrecklig när han inte förstår hur mycket du behöver få "bara tänka på dej" och att bara vara med honom. Kanske har han förstått, kanske inte. När man inte förstår varför partnen öser ur sej "skit" om det gemensamma barnet så är det naturligt att taggarna åker ut. Innan man ens har funderat på varför den andra säger som den gör.

Fortsätt prata med bup och din p.teraput.

Andra mammor som inte vet vad du går igenom och som tycker att du verkar ha massa energi, som leker med ditt barn och som "vill byta med dej"...
Andas djupt och kom ihåg, de flesta har inte förståelse för något de inte förstår. Speciellt inte om de inte vet om de, om allt ser bra ut på ytan.

När det ä som värst, ta då ett par djupa andetag och tänk på hur det känns när du sitter på hästryggen och allt bara funkar. När det går sådär riktigt bra. Då blir du positiv, en "micro laddning av glädje".

Verkar det som att du får behålla din häst nu? Har du bra uppstallning av den nära dej? Har du ngn medryttare/delfodervärd till den så att du har möjlighet att ha din egen häst ett par dagar/kvällar i veckan? Det tror jag att du skulle må väldigt bra av.

Hoppas att du tar till dej av allt i denna tråden som du tycker är positivt, resten ska du bara strunta i.

Sen måste jag bara för din mamma som kommer upp och hjälper dej.

Massa kramar fyllda med positiv energi.

Vill du prata, ösa ur dej skit så finns jag på pm/msn.

/sweet

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Klart du får skriva här. Ingen som säger något annat. Det jag reagera över är erat barns far som inte verkar förstå allvaret. Inget annat.

Klart det är jobbigt att ha barn. Och jag är definitivt ingen lekmamma åt mina barn. Min uppgift är att lära dem hur världen fungerar och att de känner sig älskad och trygga inget annat. Leka kan de göra själva.

 

[honung]

Sv: Nu är livet slut

Nej du har rätt. Det är inte det minsta normalt. Jag ångrar till och med ofta att jag har skaffat barn. När jag möter en gravid kvinna tycker jag synd om henne pga av vad hon har att vänta de närmaste åren och jag kan inte för mitt liv förstå hur man göra om misstaget att skaffa barn, dvs att skaffa fler än ett barn. Detta är inte okej och inte PK. .

I ditt fall är det fullständigt normalt att känna som du gör. Men du ska kanske vara medveten om att du har en extrem erfarenhet, som lyckligtvis inte så många föräldrar behöver gå igenom.

Jag håller mycket med Petruska gällande avlastningsfamilj, men jag skulle vilja ha en kombination i form av stödperson i din vardag istället för att du ska lämna bort sonen som många andra föreslagit.

Genomgående trots din förtvivlan tycker jag mig känna att du är en sjujävla bra mamma, trots allt. Det finns många som skulle ha stupat för längesen, men du kämpar verkligen och det ska du ha cred för.

 

[biffen]

Sv: Nu är livet slut

*kl*

funderingar som poppat upp.

Ang pappan som "flyr" till jobbet. Är inte han kanske lika slutkörd, eftersom han inte stannar hemma trots ts uppenbara behov av det? Han kanske måste det för att klara av att "överleva" och för att klara sin del utav det hela redan nu?

Hela familjen behöver hjälp och avlastning.

Ang. att kalla sina barn monster o dyl. Jag har också behov av att ösa ur mej hur jävliga barnen faktiskt kan vara och hur jobbigt det faktiskt är, särskilt om omständigheter runt omkring också är påfrestande. Det är INTE barnens fel självklart, MEN man måste få erkänna för sig själv att man faktiskt tycker som man gör. Och det bra att det pyser ut, annars kokar det över fortare. Vissa barn är MER än andra och snyter varje gnutta energi som de kan.
Till slut är det för lite kvar.

 

[Ylva86]

Sv: Nu är livet slut

Bra inlägg!

 

[Petruska]

Sv: Nu är livet slut

Nu vet jag inte om du har barn. Men för mig är kärleken till mina barn så djup att kalla dem vid dessa ord så främmande att det finns inte. Och ja de har sina dagar då tålmodet prövas till max men inte ens då har jag något behov att kalla dem för detta.

Så för mig låter det inte som ett normalt beteende att kalla sitt barn detta jag ser det som en STARK varningsklocka. Och detta borde verkligen hennes man uppmärksamma.

Och du menar att jag inte ser den varningsklockan?? Och du menar att TS inte ser den??? Eller att hennes man inte ser den? Hur läser du?

Jag tycker att frågan om vad som är "normalt" är extremt ointressant. Jag vet att det alltid finns mammor som måste lovsjunga sin egen kärlek till sina egna barn, och jag tycker att tillfället är sällsynt illa valt i den här tråden.

Jag kommer att svara TS på frågan om jag har barn, om hon ställer den till mig. Det gör hon troligen bara om svaret på den frågan på något sätt påverkar hur hon läser mina svar.

Saken är den att vi har en mamma och ett barn och så vitt jag förstår även en pappa i kris här. Tack och lov är det inte "normalt" i betydelsen det vanligaste, men här är det fallet. Men det är tydligt att den här familjen behöver någon form av hjälp. Den hjälpen kan under inga omständigheter bestå i att man pekar på TS misslyckande, vilket är vad jag anser att du gör med ditt inlägg.

Just det sköter TS alldeles för bra på egen hand, och behöver hjälp för att komma ifrån.

 

[Petruska]

Sv: Nu är livet slut

Jag gör så gott jag kan och försöker vara en glad lekmamma och ursäkta mig att jag gjort dig upprörd genom att skrika ut min anonyma förtvivlan på det bästa stället för dylika storspyor dvs här på Buke. Det är fritt att läsa.

Jag tycker att du visar att du har en enorm kraft vad gäller att ta hand om din son! Jag tycker dessutom att du gör helt rätt som väljer att diskutera saken här, under anonymitetens skydd. För många skulle undvika att möta dig i den här diskussionen där du befinner dig, som ju flera inlägg i tråden visar. Jag ser din tråd som en del av din kraft vad gäller din son, och jag ser dina starka uttryck kring din son som en del av den kraften - desperationen syns där i din djupa konflikt kring ditt moderskap, kärleken som är så svår för dig och din son, och som samtidigt är er enda räddning.

Om du och din son lyckas leda er uppenbarligen enorma gemensamma kraft i en konstruktiv riktning, tror jag att ni har alla förutsättningar att få det riktigt, riktigt mysigt tillsammans. För du kommer att veta att det inte kom gratis till dig, du kommer att veta att det mysiga är något du åstadkommit genom ditt medvetna arbete.

De där som sugs med av moderslycka genast vid förlossningen har ju bara en enorm tur.

 

[tessiem]

Sv: Nu är livet slut

Jag håller med Petruska fullständigt!
Det är genom att skuldbelägga sådana känsloyttringar som omvärlden gör ditt problem värre!
Jag tycker att du bara genom att skapa denna tråd tar ansvar för era problem & visar att du är en bra mamma åt din son!

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Och du menar att jag inte ser den varningsklockan?? Och du menar att TS inte ser den??? Eller att hennes man inte ser den? Hur läser du?

Jag tycker att frågan om vad som är "normalt" är extremt ointressant. Jag vet att det alltid finns mammor som måste lovsjunga sin egen kärlek till sina egna barn, och jag tycker att tillfället är sällsynt illa valt i den här tråden.

Jag kommer att svara TS på frågan om jag har barn, om hon ställer den till mig. Det gör hon troligen bara om svaret på den frågan på något sätt påverkar hur hon läser mina svar.

Eftersom även du skriver i tråden så måste jag ju fråga dig eftersom du verkar tala så tydligt från egen erfarenhet om hur man ska reagera. Jag lovsjunger inte kärlek i mitt inlägg jag förklara bara varför jag tycker det är viktigt att pappan reagerar innan det är försent utifrån mammans reaktion.

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

De där som sugs med av moderslycka genast vid förlossningen har ju bara en enorm tur.

Genast? barnet var väl 2 år? om man inte har fått några känslor alls för barnet efter den tiden så handlar det nog om något helt annat än moderslycka.

 

[honung]

Sv: Nu är livet slut

Genast? barnet var väl 2 år? om man inte har fått några känslor alls för barnet efter den tiden så handlar det nog om något helt annat än moderslycka.

Att ro runt ett barn i en vardag med den problematiken TS beskriver kräver engagemang som bottnar i ansvar och kärlek. Moderskärlek är inte bara gullegull och tjo och tjim.

Försök förstå att du gör TS en stor otjänst med dina oempatiska inlägg och värderingar.

 

[Cizma]

Sv: Nu är livet slut

Du vännen... min äldsta fyller 17 i år och om du läst mina tidigare inlägg i denna tråden vet du att jag har fler...och jag LOVAR...IBLAND önskar jag dom ALLA OGJORDA.....

För mig är det ett BRA tecken att du skriver av dig all din frustration...det är sunt och visar att du ännu har kämparglöden... DU är BRA och DU är DUGLIG... SKRIV av dig mera...så trycket inombords lättar...bara ös... det är sunt..låt ingen ge dig dåligt samvete för att du känner avsky mot ditt barn... det är faktiskt bättre att känna och sätta ord på vad det är man känner... och det minskar trycket och det dåliga samvetet (som du förrmodligen har) för alla dina motstridiga känslor...

Ibland så hatar jag ALLA min ungar... men tackar gud för dom när jag är på väg att somna... Alla är vi människor och ibland så blir moderskapet/äktenskapet och alla andra "skap" bara ett gissel och då får man SVÄRA och GORMA och KRÄVA möjlighet till att ANDAS och varva ner i ensamhet...

PS.. Jag ÄLSKAR mina ungar, men ibland så TYCKER jag inte om dom