Nu är livet slut

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Dina karlar tycks spegla din inställning till föräldraskapet ganska väl om det är sådana du har i bagaget.

Papporna till mina barn är alldeles underbara pappor som tar föräldraansvar fullt ut.
Och mina barn har alltid varit mycket lätthanterliga då vi har orkat att sätta gränser eftersom att vi alla har fått egen tid och varit utvilade.
Jag har ett oerhört bra samarbete med mina barns pappor när det gäller barnen.
Även de stora barnens pappa som jag är skild ifrån sedan länge.

Han är en god och bra människa som jag kan prata med när livet känns tungt.
Vi är vänner som finns för varandra efter ett långt och till största delen mycket lyckligt äktenskap.

Sedan kom Internet emellan oss - men det är en annan historia.
Resultatet är dock att både vi och Kina har internet men äktenskapet sprack.

 

[Bloody F Mary]

Sv: Nu är livet slut

Jag har en son på 2,5år och jag känner att jag håller på att dö sakta. Jag har undan för undan tvingats förändra mitt liv för att klara av det sedan vi fick barn.

Men undrar varför kan inte barnets far ha barnet så du kan ha en häst så du får lite annat att tänka på och lite annat att göra?

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Det jag menar är först och främst måste pappan ta sitt föräldra-ansvar.
Och om inte det räcker - vilket det oftast gör i de flesta famíljer - då är det dags för mera hjälp.

Det är inte mammans enskilda angelägenhet så till den milda grad att pappan kan skicka iväg sin "familj" på terapi när den inte fungerar medan han fortsätter att bekymmerslöst leva vidare sitt liv.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Men att ha "en autistisk son och en utåtagerande dotter" är inte en normal familj.
Det är en familj med barn som har särskilda behov.

Dessutom så tar ju pappan till sonen sitt ansvar som förälder.
Din son är hos sin förälder så ni tar ju hand om ERA barn.

 

[Djurjouren]

Sv: Nu är livet slut

Sant, men jag skrev mest för att peppa trådskirivaren om att jag vet precis hur hon känner sig nu.Pappan tog INTE ansvar när vi bodde ihop. Så jag vet hur dte känns.

 

[Fan of Bill]

Sv: Nu är livet slut

Vi har avlastningsfamilj till vårt barn. Inte alls jättehemskt, utan skönt, både för barnet och oss. Vi får tid för återhämtning och kan vara trevligare och bättre föräldrar med mer ork för barnet. Jag jobbar inte så mycket, men barnet får vara på dagis full tid, av sociala skäl. Vi är på intet vis några misslyckade föräldrar, utan har ett krävande barn, och behöver all hjälp vi kan få, då inga mor o farföräldrar finns i närheten, och vi ser avlastningen som substitut för dessa.
Avlastningsfamiljen är jättebra, och vi kan känna oss helt trygga i att barnet mår bra där, då det tycker det är roligt att vara där, och oftast kommer hem på bra humör.

Känner igen dina känslor (för jag har varit där själv och hamnade i en djup depression och utbrändhet ), för att vara en bra förälder, så måste man även få egentid och ägna sej åt sånt, som får batterierna laddade igen. Det måste vara en bra balans mellan jobb, måsten, fritid och sömn, annars bränner man ut sej. Tveka inte att söka avlastning eller stöd, man behöver inte känna sej som en dålig människa för att man tar hjälp, när man har barn som kräver mer än man kan ge. Och gör det innan du hamnar med näsan under vattnet..kramar och hoppas det blir bättre när ditt barn blir äldre. Vår som nu är 5 år, är lite lätthanterligare nu, men jag minns väl hur det var när det var som värst.

Äntligen ett vettigt inlägg!!

Det finns ingen skam i att söka hjälp när situationen blir övermäktig! Det betyder absolut inte att man är dåliga föräldrar. Det betyder att man är klok nog att hitta hjälpemedel när man själv inte orkar längre.

 

[FannyN]

Sv: Nu är livet slut

Jag tycker du ska ta kontakt med BUP så kan de därifrån fixa en avlastningsfamilj.Det är inte ett dugg konstigt och helt naturligt.
Det kommer att göra att det blir bättre för er alla.
Det låter som om det skulle behövas både på helger och för återhämtning i vardagen.

Kramar från Bup tanten

 

[FannyN]

Sv: Nu är livet slut

Man kan inte bara säga att det ska vara si och det ska vara så.Det finns verkligen alla typer av föräldrar och en del är toppen andra behöver vägledning för att bli bättre och en del är hopplösa fall.
Ofta är det för sent att göra något åt det när det visar sig vilket behov barnet har.

 

[Oldie]

Sv: Nu är livet slut

Man kan inte bara säga att det ska vara si och det ska vara så.Det finns verkligen alla typer av föräldrar och en del är toppen andra behöver vägledning för att bli bättre och en del är hopplösa fall.
Ofta är det för sent att göra något åt det när det visar sig vilket behov barnet har.

Absolut, men vad är det som säger att om mamman är helt slut, pappan inte har ett enda öga för hur hon och barnet mår . Och bara vill jobba?
Min spontana reaktion i sånt fall vore väl att värna om hustru och barn.
Fast det är såklart bara jag.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Det är en sak att tycka så och en annan att klara av att leva efter den åsikten.

 

[Miss]

Sv: Nu är livet slut

Absolut, men vad är det som säger att om mamman är helt slut, pappan inte har ett enda öga för hur hon och barnet mår . Och bara vill jobba?
Min spontana reaktion i sånt fall vore väl att värna om hustru och barn.
Fast det är såklart bara jag.

Nä...det är inte bara du......du är som sagt en mönsterpappa!!

Men i TS fall så verkar hennes partner inte vara riktigt på samma våglängd...

 

[Oldie]

Sv: Nu är livet slut

Det är en sak att tycka så och en annan att klara av att leva efter den åsikten.

Det blir lättare att leva som man lär när man blir äldre.
Take that to heart.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Så du lyckas alltså alltid med att göra precis allting alldeles rätt i alla lägen?
Och räcker alltid till så att du inte blir för trött eller slutkörd?

Det måste vara underbart att vara så perfekt!

 

[mandalaki]

Sv: Nu är livet slut

I_U, Miss, FannyN m fl, ni är bra på råd allihop. Låt inte även prinsus tråd trashas, hon behöver seriös hjälp som ni säkert kan bidra till att ge henne.

Oldie har i vanlig ordning stulit fokus men det känns lite vanskligt, prinsus skriver i desperat läge...

 

[mimmipigg]

Sv: Nu är livet slut

Den här tråden har spårat ur rätt rejält, en massa gräl om saker som inte berör ts egentligen ...
Har ni kontakt med BUP borde ni kunna få hjälp därifrån med snabbare dagisplats och avlastning.
Jag har full förståelse för att du håller på att bryta ihop, allt du suddat bort i ditt liv för att orka med sonen gör att du blir mer och mer otillfredställd och tömd på energi.
Nästan alla säger att din man ska gå ner i tid, jag vet inte vilken verklighet de lever i men i min är inte det självklart att det ska fungera.
Vår yngste son hade nog vissa likheter med er, lock på spjälsängen, dubbla grindar på höjden, säkerhetskedjor på dörrarna för att han inte skulle ta sig ut, vi spikade igen fönstren från utsidan.
Möjligheterna att ta bilen och handla var stängd om man inte hade någon som kunde hålla honom kvar i bilstolen (fem-punktsbälte). Allt var låst och tillbommat.
Han klättrade högst upp i en fullvuxen björk på dagis och vägrade komma ner.
Vi bytte servis två gånger under hans första 3 år eftersom han älskade att krossa porslin.
När det var som värst grät jag när han vaknade på morgonen, den som inte gått igenom detta kan aldrig föreställa sig hur det är och hur maktlös man är.
Skynda er att be om hjälp och återerövra dig/er själv/a.

Vill du diskutera eller fråga om något kan du pm:a.

Kramis
mimmipigg

 

[prinsus_]

Sv: Nu är livet slut

Har du läst Anna Wahlgrens bok "Barnaboken"?
I den finns många tips om hur man ordnar vardagen så att det blir roligt i stället för en kamp.
Jag kände mig trygg med den och hade bra tider med mina små barn.

Utan den boken så vete katten hur det hade gått.
I bland så behöver man faktiskt en manual.

Jag har haft Barnaboken hela hans uppväxt men jag känner faktiskt att Anna Wahlgren ledde in mig på fel spår. Jag uppfattade de så att man tidigt skulle försöka göra barnet väldigt självständigt och har kämpat för det, istället borde jag ha givit honom mer närhet. Nånstans gick det fel. Men vi hade en tuff förlossning och en tuff start och har anknytningsproblem. Min man är bra och har varit pappaledig på halvtid fram tills vi flyttade vid årsskiftet. Då var ju tanken att han skulle gå upp på heltid och jag jobba halvtid och plugga halvtid och sonen skulle gå på dagis/dagmamma men det var väl då problemen började på allvar med trots och otrygghet. Det är ju lättare för mig som studerar på distans och halvfart att trixa och joxa och det har jag tagit på mig. Vi hade det bra efter att ha varit på tvåveckors samspelsbehandling på BUP. Vi har ju fått hjälp där och jag går dessutom hos en psykoterapeut sen en tid tillbaka men det räcker liksom inte. Han är så jobbig att han går inte att ha själv. Fast det har blivit bättre sen vi var på BUP men det har gradvis försämrats det sista. Jag är slutkörd och vill bara dra. Vi har pratat mycket ikväll om hur vi ska göra.

 

[FannyN]

Sv: Nu är livet slut

Snälla du,ring BUP imorgon!
Har du förtroende för någon där?
Det finns MASSOR att göra.
Jag lovar dig!

 

[Miss]

Sv: Nu är livet slut

Ja jag har en helt annan tolkning av Anna W...det är närhet och trygghet som är nyckeln...

Men vad säger BUP när ni pratar med dom? "Bit ihop" eller vad?

 

[prinsus_]

Sv: Nu är livet slut

Min man stoppar absolut inte huvudet i sanden. Han har varit med vid behandlingen på BUP. Men det är lite joxigt för han har ett jobb med beredskap vilket gör att när han har beredskapsveckor kan jag ju inte gå iväg på kvällarna ifall han får utryckning, det är svårt att bara helt plötsligt gå ner i tid när ett schema är lagt och vi får ju dagis i augusti igen. Att han inte gillar när jag berättar hur det är beror på att han blir ledsen och tycker synd om vår son när jag uttrycker mig dramatiskt. Då blir han bara irriterad på mig. Jag har sagt grejer som att jag orkar inte med fitt-ung-djäveln, mitt liv är slut, jag har ingenting att leva för, jag vill dö och så vidare (givetvis så ingen annan än min man har hört). Min man har bett mig att uttrycka mig lite mindre våldsamt och tror att han då kommer att känna mer empati istället för taggarna utåt.

Min man är rädd för att det ska hända något när han inte är hemma.

 

[prinsus_]

Sv: Nu är livet slut

Snälla du,ring BUP imorgon!
Har du förtroende för någon där?
Det finns MASSOR att göra.
Jag lovar dig!

Vi har tid för återbesök på BUP imorgon och jag ska även till terapeuten imorgon. Jag har oerhört förtroende för vårt team på BUP och det kändes bra när vi åkte därifrån för 10 dagar sedan. Sen har det försämrats igen. Det gör inte saken bättre att vi lever rörigt bland flyttkartoner