Var det så här livet skulle bli?

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Som jag tolkar dig säger du i så fall också emot Tora på ett ganska kraftfullt sätt, precis som flera andra. Eftersom du lägger ansvaret på förskolan och kommunen. Tora lägger det på föräldern (och då föräldern till det stökiga barnet, inte de andra föräldrarna), även under den del av dagen som barnet är på förskolan.

När det gäller den trygghet du talar om, handlar det som jag tolkar dig inte enbart om att naturligtvis ingen ska bli skadad på förskolan, det handlar också om att de mest utagerande barnen som har svårast att hantera sina känslor ska få det stöd de behöver för att inte hamna i lägen där det går över styr. Utagerande och svåra barn mår nog oftast inte bäst av att ingen hjälper dem att hejda sig.

Både barn som har beteendeproblem och de barn som drabbas behöver stöd. Det är inte roligare för den ena föräldern än för den andra. Alla är negativt påverkade av det som händer. Olyckligtvis hamnar man ofta i ett syndabockstänkande.
Tyvärr verkar många föräldrar vilja peka ut det felande barnet som orsaken till problemen, när det ofta handlar om mycket komplexa samband och inte minst (som jag nämnt) människors kompetens kring barnen.

Ganska ofta blir också utåtagerande personer retade av skolkamrater, och det behöver också stävjas.

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Olyckligtvis hamnar man ofta i ett syndabockstänkande.
Tyvärr verkar många föräldrar vilja peka ut det felande barnet som orsaken till problemen,

Ja, det är väl det fenomenet jag tycker mig se i en del inlägg.

Eftersom utgångsläget för den här tråden är en förälder som oerhört självutlämnande beskriver sin vardagliga kamp med och mot sitt barn och med och mot sig själv, tycker jag de som letar syndabock lägger onödigt mycket sten på börda.

Det är ju inte direkt så att TS säger att hennes son är en fridfull liten ängel som alla andra skyller på utan anledning när det råkar bli bråk.

 

[Brandgul]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tror att några skulle behöva prya på en förskola några dagar. Helst när det är sjuk personal och inga vikarier finns. Då blir det en mer reell syn på hur enkelt det är att punktmarkera och omfördela resurser tillsammans med 14 andra barn som inte är självgående, behöver hjälp på toaletten, blir inte bjuden på någons kalas och behöver tröstas, drar ned byxorna och visar rumpan för de andra samt några som behöver stöd för att kunna fungera i en miljö med 14 andra barn. Ja sen ska kollegan hinna ha 45 minuters rast också. I den bästa av världar skulle detta aldrig förekomma. På pappret. I teorin.

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag vet precis hur det är på förskolor - dessutom har jag jobbat i barngrupper där det funnits flera barn med NP-diagnoser (där barngruppen har varit fler än 15 dessutom).

Men det finns barn som det liksom inte hjälper att punktmarkera heller, det händer saker ändå. Det som har hjälpt är när hela personalgruppen varit samspelta och orkat rida ut allt som händer kring de här barnen.

Att sedan förskolepersonalen ofta har en ohållbar arbetssituation är något som också borde debatteras mer...

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tror att några skulle behöva prya på en förskola några dagar.

Trots detta la du ju faktiskt ansvaret på just barnomsorgen i den här frågan. Så jag begriper inte riktigt hur inlägget riktar sig till mig?

 

[Och_Aye]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Kl.

Jag har inga barn och är inte så gammal, men jag undrar "hur allvarligt" det egentligen är när en 5-åring tar stryptag på en kompis? Alltså min tanke är lite; Går det per automatik att jämföra ett barn som förvisso tar stryptag med ett barn som faktiskt tagit död på ett annat barn?
Jag förstår givetvis att det ÄR allvarligt med stryptag el. våld överhuvudtaget och att det naturligtvis inte ska fortgå eller tas lätt på, men har det nödvändigtvis att göra med ett barn (10-åring va?) som dödat ett annat?
Hoppas att någon förstår min fråga och förstår att jag inte vill släta över problemet i sig.

Men jag själv har en killkompis som jag känt sen vi var 30 centimeter höga ungefär. Vi har alltid gått i samma klass, med början på kyrkans barntimmar. Han har alltid varit stökig och på lekis (då var vi väl 6 år) tog han stryptag på mig en gång och hade lite andra olater för sig framförallt mot mig - samtidigt som han kastade pappersflygplan i huvudet på mig där det stod "får jag chans på dig". Det slätades över av personalen vill jag minnas (och hans beteende mot mig har alltid gjort det) med att "han är kär i dig". Det togs alltså inte alls på allvar och det är inte okej.
Min poäng är, att idag, när vi är 24 är det en pojk helt utan våldstendenser på något vis. Häftigt temperament, ja, men allt annat än våldsam eller elak. Vi är fortfarande bästa vänner.

Det är egentligen aldrig någon som "styrt upp" honom och hans mindre charmanta beteenden som ung - men trots det råkade han växa upp till världens goaste kille som är generös, omtänksam, full av empati och har ett hjärta av guld.

Är det bara "livsfarliga barn" som ibland går över gränsen när det gäller våld? Han har verkligen alltid setts som "den jobbiga" och för ett tagsen träffade vi vår gamla rektor på högstadiet som med näsan i vädret sa till honom att "Där ser man, det blev något av dig också". Det enda som gjordes åt honom och hans uppförande var att han några dagar i veckan fick vara på skroten i stället för i skolan, där han fick bröta runt med trasiga bilar.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Detta har hänt:

Jag har pratat mycket med förskolepersonalen. De tror inte att chansen är stor att vi får någon extraresurs. Min känsla är att de inte tycker problemet är så stort eller att han är en fara för andra barn som jag fick för mig utan att stryptagen var mer som fasthållning med armen runt halsen bakifrån. Jag tycker fortfarande att det är gräsligt men det är förstås en viss skillnad från stryptag med händerna för att skada. Inget barn har berättat något hemma och de har inte hört av några föräldrar. Jag frågade om de har kontaktat elevhälsan och de lovade ringa dem samma dag.

Vår kontakt på BUP kommer tillbringa förmiddagen den 13 januari på sonens förskola för att se hur han fungerar. Som tur är han han aldrig träffat henne, hon har bara varit med på föräldrasamtal. Tyvärr är det en fredag förmiddag = lite barn så han kommer att ha en av sina bättre dagar men hon är medveten om det och personalen kan ju ändå berätta. Vi ska till henne 27 januari på föräldrasamtal och då ska hon besluta om hon vill ställa honom i kö för ADHD-utredning.

Jag har pratat med vår kontakt på socialtjänsten men hon kan inte göra något för att trycka på om extraresurs på förskolan.

Min man vill troligen separera berättade han igår efter att ha dragit sig undan och surat i flera dagar. Men idag verkar han gladare igen och vi har pratat en hel del om framtiden. Jag ska ta upp min psykoterapikontakt och vi ska ta några samtal hos en familjeterapeut tillsammans, får se vad pengarna räcker till.

Julen har varit stökig, sonen har varit odräglig, arg och skrikig och slagits mycket men han har inte slagit någon idag så då fick han fylla i en ruta på sin "anti-slåss tavla" - ett belöningssystem. Sista dagarna har jag åkt till badhuset varje dag för där är han glad och känner sig duktig och jag blir själv lugn då, han kan snart simma! Jag tror att grejen är att när han badar måste han röra kroppen hela tiden och då blir han lugn - jag tänker mycket på Michael Phelps då (simningen blev tydligen hans räddning som liten, han har svår ADHD) kanske simning kan vara sonens ventil. De sista dagarna har jag återupptagit dagliga massagesagor som vi har glömt bort lite när han har mått bättre. Har fixat slalomskidor åt honom och han gillar verkligen att åka skidor så nu ska vi börja åka ofta, återigen en möjlighet att få utlopp för energi samt stärka självkänslan.

Omega 3 kapslar och D-droppar får han och han får minimalt med socker. vi har haft en lchf/gi-jul

Slutligen: Tack för fina berättelser om stökiga killar som det har blivit folk av, det värmer och ger hopp!

 

[Kattennizze]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Kanske en dum fråga och något du redan beskrivit; men har inte sonen några kompisar som han kan umgås med? Eller är det problem med alla andra barn?

 

[mimmipigg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Hur går det för er, har tänkt på er mellan varven.

 

[Ciilia]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag lider med dig, har ett barn på 1 år som är alltid varit väldigt snäll, men just nu börjar komma in i nån slags trots, där han skriker rätt ut och jag vet inte alltid vad jag ska göra. Vilken hemsk tanke att bäva för semestern. Hur känner din man för situationen? Kan ni dela upp ansvaret mer?
Ni har ju ändå varit i kontkat med BUP.
Äh jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, bara att jag lider med dig och hoppas att det löser sig...

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*hugger sista knappen*

Hej på er alla som följt min kamp och förtvivlan med att få vardagen att fungera trots svårigheterna med vår son genom de här åren. Buke har många gånger varit den ventil som fått mig att hålla näsan kvar ovanför vattenytan och jag är er evigt tacksam för att ni läst och kommit med medkänsla och råd.

Denna veckan har vi tillbringat på BUP och fått genomföra vår efterlängtade ADHD-utredning efter år av väntan på att sonen ska uppnå tillräckligt hög ålder och sista året på att det ska bli vår tur. Egentligen skulle psykologerna som jobbat med oss och sonen ha två veckor på sig och behandla allt material och diskutera det i olika team men hon som pratat med oss (en annan har jobbat med sonen i veckan) hon sa idag att det är bara fånigt att hålla inne med informationen och låta oss gå och vänta i flera veckor. Det är ADHD, tack gode gud för att vi har en diagnos och en orsak till hans beteende. Jag är lättad och glad och i eftermiddag är jag så trött så jag knappt kan hålla mig vaken. Fyra års ovisshet och helvete har nått en stor milstolpe, nu vet vi mer och kan få mer hjälp.

 

[Hyacinth]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

vad skönt att nu veta lite mer och kunna få hjälp!

 

[AgentCarter]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Grattis! Eller ja, vet inte om det är rätt ord men gud vad skönt att äntligen få veta! Äntligen få hjälp! Jag hoppas att ni kommer få en mycket bättre framtid nu

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vad skönt att ni har kommit ett steg längre! Jag hoppas att ni får bra hjälp nu! En stor bamsekram till er!!

 

[Brandgul]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag minns fortfarande något tips du fick när sonen inte ville gå med dig. Att du skulle göra dig mer intressant och låtsas leta myror och allt vad det nu var.

Förvisso ett jättegulligt tips som man kan hålla på med ibland om man har en bångstyrig unge vissa dagar.

Men inte varje månad, varje dag, varje timme.

Jag skakade på huvudet för mig själv och tänkte att vad olika vi kan läsa saker. En del som att det var ett litet trotsigt barn och andra som att det var en kille som faktiskt är jobbigare än andra barn. Vi har själva en kille som är lite annorlunda. Ibland är det svårt för andra att förstå att han inte fungerar som andra. Det där "vanliga" biter inte alltid på honom.

Jag är jätteglad att ni fått diagnos. Jag hoppas att det öppnar nya möjligheter till det bättre för er. Jag hoppas att det stärker er mentalt också

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Men så skönt med en diagnos! Vad jag har förstått så är det i princip nödvändigt för att överhuvudtaget få den hjälp man behöver från skolan etc.

 

[vindvissla]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag haller med de andra, sa skont att ni faktiskt fatt bekraftelse pa era misstankar. Hoppas att ni far all hjalp ni och sonen behover och att livet blir lite lattare for er.

 

[Dorinda]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Skönt att höra, dels att ni kan få mera hjälp nu men framförallt att du verkar må lite bättre nu?