Var det så här livet skulle bli?

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*känner igen*
Nu har jag läst igenom det mesta av denna långa tråd och vill instämma i fleras kommentarer om din enorma styrka; styrkan att våga erkänna problemen, att våga ta i dem, att våga SKRIVA HÄR om din vardag. Jag har inget konkret att komma med, men vill tacka dig för din ärlighet och öppenhet. Jag får kunskaper och lärdomar av dig.

Oj, tack för att du lyfter mig! Det svävar i bröstet av att läsa ditt inlägg. Får mig att tänka på när jag praktiserade på vårdcentral. Min handledare var en av de varmaste finaste mest positiva och sköna människor jag har träffat. Jag var där under vår värsta period, när jag var helt under isen och funderade på självmord, det var under den här perioden jag sökte hjälp. Men på vårdcentralen och praktiken höll jag naturligtvis skenet uppe och var mitt positiva, charmiga, skojfriska och empatiska utåt-jag. Vi träffade nyblivna föräldrar och mötte människor i olika situationer under våra arbetsdagar och man reflekterade ju förstås och diskuterade olika möten upplevelser under dagarna. Minns inte sammanhanget, men en dag sa min handledare:
"Du, det finns inga enkla liv." Det var så oerhört klokt sagt . Man inbillar sig alltid att man själv har det svårast men alla människor går igenom svåra perioder i livet av olika slag

Till saken hör att jag efter hand fick reda på att hon har två vuxna barn - båda utvecklingsstörda, hon måste haft en tuff tid med en hel del sorg när barnen växte upp men tagit sig igenom det hela och kom ut väldigt fin och stark på andra sidan. Hon berättade mycket om hur viktigt det var med massage både att unna sig själv massage regelbundet och att ge sina barn massage. Hon pratade också om hur viktigt det är att få vuxentid tillsammans med sin make utan barn, att vårda kärleken osv. Vidare berättade hon om hur viktigt det är att lyfta sina medmänniskor, att se vad gott en annan människa gör och berömma det som man tycker är bra hos varandra för då mår man bra. Jag är säker på att kvinnor (eller män) som hon gör världen en bättre plats att leva på.

 

[Fashionistan]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Har nu sträckläst hela tråden och vet inte vad jag ska skriva, är helt tagen!

DU ÄR SÅ STARK, LYCKA NU TILL MED SONEN, MANNEN OCH FRAMFÖRALLT DIG SJÄLV, DET ÄR DU VÄRD, MER ÄN NÅGOT!

 

[Mirre]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Håller med om att det var klokt sagt.
Det är så lätt att fastna i sitt eget och tänka att "alla andra har det så enkelt, varför har bara jag /vi det såhär?" Men så är det ju inte, egentligen.
Värt och påminna sig om ibland.

Tycker du gör ett jättebra jobb och hoppas att det bara ska bli bättre för er nu

 

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

/.../men en dag sa min handledare:
"Du, det finns inga enkla liv." Det var så oerhört klokt sagt . Man inbillar sig alltid att man själv har det svårast men alla människor går igenom svåra perioder i livet av olika slag

Till saken hör att jag efter hand fick reda på att hon har två vuxna barn - båda utvecklingsstörda, hon måste haft en tuff tid med en hel del sorg när barnen växte upp men tagit sig igenom det hela och kom ut väldigt fin och stark på andra sidan. Hon berättade mycket om hur viktigt det var med massage både att unna sig själv massage regelbundet och att ge sina barn massage. Hon pratade också om hur viktigt det är att få vuxentid tillsammans med sin make utan barn, att vårda kärleken osv. Vidare berättade hon om hur viktigt det är att lyfta sina medmänniskor, att se vad gott en annan människa gör och berömma det som man tycker är bra hos varandra för då mår man bra. Jag är säker på att kvinnor (eller män) som hon gör världen en bättre plats att leva på.

Vilken klok kvinna du fick förmånen att träffa!!!

Sådana där människor är guld värda för sig själva och sin omgivning. Ibland tänker jag att de mest givmilda människorna är de som kanske redan gett mest. Att ge och ge och inte drabbas av bitterhet är en fantastisk gåva. Ödmjukheten inför att man inte styr över allt och att livet i sig är en fantastisk förmån gör att dessa människor på ett speciellt vis lever mer. De ger liksom liv till andra.

Jag tycker att du ger enormt av dig själv i den här tråden. Du blottar det som vi alla någon gång känner, men sällan får tillfälle eller har mod att prata om. Osminkat och med uppriktighet ger du på samma sätt som din handledare. Vi är alla bara människor och när du vågar öppna dig så inger du mod till oss andra. Tack!

 

[Björk]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Oj, tack för att du lyfter mig! Det svävar i bröstet av att läsa ditt inlägg.

Vad härligt!

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Nu orkar jag inte mer igen. Det är värre än någonsin. Vi är nu helt säkra på att sonen har något neuropsykiatriskt funktionshinder. Jag gissar på ADHD eller ibland tänker jag tom Tourettes eftersom han skriker rakt ut som en storspov helt utan förvarning ganska ofta och han kan inte förklara varför han gör det. Han är aggressiv och hyperaktiv och extremt trotsig i varje moment man ska ta sig igenom på dagen. Han har börjat slåss igen. Förra veckan slog han till och med min kompis på väg till bilen och det var för att hon gick först och det ville han göra förklarade han sen. Samma väninna tog han stryptag på bakifrån en kväll så hon tappade luften - helt utan förvarning. Igår em fick jag reda på att han slår en dagisfröken och utmanar henne hela tiden och han tog stryptag på två barn på dagis igår. Han har haft någon dryg månad nu med väldigt dåligt beteende både hemma och på förskolan. Jag kanske måste tillägga att vi givetvis säger åt honom och pratar med honom om att det han gör är fel. Vi har tagit ny kontakt med BUP och ska dit i slutet av januari och förhoppningsvis får vi en adhd-utredning om 6månader och någon från BUP sak åka ut till dagis och se hur han fungerar där. BUP vet ännu inte om det som jag fick reda på igår em när jag hämtade honom

Han är fem år om två dagar. Jag är ganska säker på att han efter att ha misslyckats med sin skolgång (trots att han är väldigt smart) kommer att växa upp till en empatilös våldsman och jag känner att jag ju större han blir kommer att tappa kontrollen mer och mer. Hade han varit en hund så hade han varit avlivad för länge sen för lynnesfel.

Jag vill bara rymma härifrån och det värsta är nästan hur jag känner att folk - tex dagispersonal- lägger skulden för hans beteende på oss föräldrar. Jag vet ju hur snacket går, jag har kompisar som jobbar som lärare och på förskolor.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det låter inget roligt. Hoppas verkligen att ni kan få hjälp.

 

[Cillaramsa]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag känner enormt med dig. Det hjälper förstås inte i din nuvarande situation!
Sex månader är ju ett skämt! Åk in till var det nu är och få ett spel. Kör ett riktigt utbrott och ge dig inte förrän du kan få hjälp NUUU!
Har själv en son med ADHD-aktig karaktär. Vi fick en utredning på en gång. Vi har gått KOMET-kursen, som kommunen ger, och den gav OTROLIGT mycket! Superbra kursledare, andra familjer som har problem, man får hjälp att lösa problem man har själv osv. Ett oerhört bra hjälpmedel. Vår son behöver inte medicin, men har din son ADHD och är svårkontrollerad, så blir han nog mycket bättre med medicin. Det måste dock utredande läkare avgöra. I sonens klass går en kille med mycket ADHD. Föräldrarna är skilda och pappan ville inte gå med på att sonen skulle få medicin (klass 1, nu är de i klass 2). Han klarade inte av att gå i skolan. Till slut fick mamman till det och han är nu MYCKET bättre och klarar av att gå i skolan, Det är lite kurr mellan han och min son, men de reder ut det. Han är mycket lugnare och det är en jättefin kille.

Mina tips är: Se till att maken är med på hur jobbigt det är (har inte läst hela tråden på länge, kommer inte ihåg allt). Kolla upp om ni har KOMET-kurs. Ring genast dit och säg att ni måste gå. Håller man ihop som par och får gå sådana kurser och får utredning så kommer ni att klara det bra!! Det finns hjälp!!
Har ni Familjecentrum eller liknande? Se till att få komma dit! Vi har det mycket bra i vår kommun med detta och alla har varit superbra! Efter en anmälan om utredning kommer man till VITS-teamet som verkställer och ser till att skolan arbetar bra med er föräldrar.

Jag lovar att det finns hjälp att få! Se nu till att du får komma innan det blir ännu värre. Det finns också bra böcker att läsa. Du är inte ensam. En massa styrkekramar till dig! (Det har blivit otroligt mycket bättre med vår son. Han har blivit lugn och harmonisk, och det går framåt hela tiden. Men jag har lite känt som du för ett par år sen.)

 

[mimus]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Snacka med dagis, det hjälper inte er föräldrar om ni känner att de lägger på er skuld.
Om sitautionen escalerat så mycket måste ni får hjälp snabbare. Du kan inte vänta till slutet på januari. Kan du få soc att skriva en remiss, och påpeka att det är akut läge?
Jag vet hur svårt det är att få tider, men om man är riktigt ihärdig går det.

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Han är fem år om två dagar. Jag är ganska säker på att han efter att ha misslyckats med sin skolgång (trots att han är väldigt smart) kommer att växa upp till en empatilös våldsman och jag känner att jag ju större han blir kommer att tappa kontrollen mer och mer. Hade han varit en hund så hade han varit avlivad för länge sen för lynnesfel.

Jag förstår hur du känner, men jag kan trösta dig med att jag har träffat ganska många barn som vuxit upp till unga vuxna och har ett bra liv utan att bli brottslingar. Med rätt bemötande och i de flesta fall medicin så kan "ohjälpliga fall" fungera ganska bra.

Försök att skynda på utredning hos BUP, OM det visar sig att din son har adhd och behöver medicin, tacka ja till det är mitt råd. Det gör ofta stor skillnad! Kolla om din kommun har Kometutbildning. Det finns både för föräldrar och förskola/skola.

 

[Brandgul]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag skulle vilja skriva så mycket men nu blir det bara lite eftersom jag sitter med telefonen. Men du ska framförallt trycka på kommunen att er son ska få resurs i gruppen. Det ska kommunen betala extra. Ring säg som det är. Han är stökig och kan göra saker som inte är bra för de andra barnen. Jag har alltid fått resurs på de ansökningar jag gjort även på barn utan diagnos. Men du måste vara besvärlig och stå på dig.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag skulle vilja skriva så mycket men nu blir det bara lite eftersom jag sitter med telefonen. Men du ska framförallt trycka på kommunen att er son ska få resurs i gruppen. Det ska kommunen betala extra. Ring säg som det är. Han är stökig och kan göra saker som inte är bra för de andra barnen. Jag har alltid fått resurs på de ansökningar jag gjort även på barn utan diagnos. Men du måste vara besvärlig och stå på dig.

Bra tips! Elevhälsan har ju varit inkopplade för längesen men det blev med en axelryckning att det inte finns några pengar men nu känns det som om problemen är värre, han ger sig verkligen på både personal och kamrater. Jag ska ringa själv till kommunen på måndag. Detta går bara inte

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag förstår hur du känner, men jag kan trösta dig med att jag har träffat ganska många barn som vuxit upp till unga vuxna och har ett bra liv utan att bli brottslingar. Med rätt bemötande och i de flesta fall medicin så kan "ohjälpliga fall" fungera ganska bra.

Försök att skynda på utredning hos BUP, OM det visar sig att din son har adhd och behöver medicin, tacka ja till det är mitt råd. Det gör ofta stor skillnad! Kolla om din kommun har Kometutbildning. Det finns både för föräldrar och förskola/skola.

Vilka bra tips. Jag har tänkt att det viktigaste är en diagnos så vi har lättare för att få mer resurser när han börjar skolan till hösten men nu känns det som om vi måste ta till allt som finns för att orka fortsätta leva och så även medicin även om jag tänkt att vi skulle lösa det här med Omega 3 och LCHF. Jag fungerar så att jag är stark, jag är stark, jag är stark, jag är stark och sen kraschar jag totalt. Hjälp.

 

[Coop]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Nu får jag väl på moppen men jag skulle aldrig börja att "experimentera" med olika dieter och andra hälsopreparat när det redan gått så långt utan jag hade valt medicinering utan tvekan.
Vi provade omega 3 till våra, hjälpte inte ett dugg. Vi har nångång i framtiden tänkt att fundera över om vi genom att ändra maten kan märka någon skillnad på barnen men dit är det långt. Vi har precis fått ett fungerande liv med lugn och ro och håller för fullt på med att återhämta oss. För även om det är en sån otrolig skillnad med två barn som leker på sina rum med olika saker, det är så lugnt och tyst hemma att man kan höra en knappnål falla, så är varje dag en ny dag med nya utmaningar. Man får hela tiden kämpa för att barnen och vi ska få den hjälp vi behöver för att inte bryta ihop totalt.

Mitt tips till dig och alla med aktiva barn är att ta vara på varje ledig stund. Om det går att lämna bort barnet till någon en stund, dag eller natt gör det. Ha inte dåligt samvete för att du inte orkar utan "utnyttja" alla resurser som finns. Om han går korta dagar på dagis, prata med kommunen om ni kan få dispans att ha honom längre dagar, allt för att du ska få vila tills ni får komma till BUP. Ring och "terra" BUP att du inte orkar. Vi ringde flera gånger och grät i telefonen innan de tyckte att vi nog visste vad vi pratade om när vi berättade om vår lille pojke och att vi var helt slut.

Sen finns det gånger när det kan vara rättfärdigat att läkaren skriver ut medicin innan man påbörjat en utredning men då får man nog vara väldigt påstridig skulle jag tro men det är inte omöjligt.

Kramar till dig, vet hur det känns

Coop

 

[Brandgul]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Bra tips! Elevhälsan har ju varit inkopplade för längesen men det blev med en axelryckning att det inte finns några pengar men nu känns det som om problemen är värre, han ger sig verkligen på både personal och kamrater. Jag ska ringa själv till kommunen på måndag. Detta går bara inte

Du får hota med skolinspektionen.
http://www.skolinspektionen.se/sv/BEO/For-foraldrar/

Du ska speciellt trycka på vad detta innebär för de andra barnen och att din son behöver vuxenstöd i lek och sociala situationer, han behöver göra saker på sitt eget med vis med vuxenxstöd. Han behöver även stöd vid rutinsituationer som lunch/mellanmål och vid påklädning. Och sen beskriva varför och hur den hjälpen ska gå till. Det är bra att bara förberedd med sådana argument. Varför och hur.

Påklädning t.ex. att kunna sitt avskiljt med en vuxen och klä på sig. Jag tar bara ur luften att det kan vara problem för honom att klä på sig. Jag ser bara framför mig att han kan fara runt runt istället för att klä på sig tillsammans med de andra barnen, men det tar jag ju mer eller mindre ur luften.

Ibland kan barn behöva stöd för att vara med vid samlingarna eller, som jag skrev innan, för att kunna leka med de andra barnen. Han har också en rättighet att få leka, det är en av de viktigaste sakerna på förskolan. Men glöm inte bort perspektivet vad det innebär för hans kamrater.

Det blir lättare när man börjar spalta upp och dela in sakerna.

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tror inte att diet och Omegapreparat hjälper...

Angående resurs så är det i de flesta kommuner oerhört svårt att få en sådan till barn med NP-diagnoser - det är i princip bara de värsta fallen som får det när det fått sin diagnos/medicin. Dessutom är de flesta av dom här barnen beroende av en fungerande personkemi, det bästa är oftast en resurs till gruppen och så kan personalen rotera kring barnet/eleven. Barn med den här diagnosen sliter ju även ut personal, så för personalens skull är det bra att rotera och är det någon som barnet inte går ihop med, låt bli att använda den personen.

Du får gärna fråga om du undrar något, jag har ganska stor erfarenhet av dom här barnen.

Och känn dig inte som en dålig förälder för att du känner som du gör just nu!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Och känn dig inte som en dålig förälder för att du känner som du gör just nu!

Instämmer helt.

Prinsus;

Försök att lita på dig själv, att det du gör är ditt allra bästa och att sonens beteende inte är spegling på huruvida du är en bra förälder eller ej.

Det är så lätt att skuldbelägga sig själv och tyvärr har många okunniga människor förmågan att överföra den känslan på en kämpande förälder. Senast häromdagen läste jag en krönika i dagstidningen där krönikören konstaterade "att älskade barn gör inte dumma saker". Jag belv så upprörd, för just sådana där uttalanden gör livet så otroligt tungt för alla dem som kämpar.

Det är inte sant! Man kan var hur älskad som helst, men ha oförmåga att ge tillbaka till sin förälder eller omgivning. Allt beteende beror inte på lyckosamma eller usla föräldar. Om det vore så enkelt så skulle alla syskon vara lika.

En av mina bekanta har ett barn med svår ADHD. det barnet har medicinerats sedan åtta års ålder. Familjen har beskrivit att det var tufft att fatta beslut om medicinering, men att alternativet var ännu tuffare. Ett barn som inte kan koppla av, inte umgås med andra människor och som ständigt hamnar i konfliketr mår fruktansvärt dåligt. Medicineringen för min bekantas barn var familjens räddning. De hade annars flytt till skoga allihop...

Barnet är idag tonåring och det är fortfarande ett barn som snabbt reagerar med känsla, men h*n är ändå en sommarbris jämfört med hur det var.

Jag hoppas att jag med dessa rader kan ingjuta lite kriaft i dig. Du har inget med sonens utbrott att göra. Du kan inte förutse mer än du förutser. Impulsiteten du beskriver och ilskan kan du inte kontrollera - för själva livet och omgivningen är ju det den är.

Som andra rått dig, sök akut hjälp. Egentligen hade en polisanmälan om stryptaget varit en god idé för då kommer socialtjänsten igång och de kan skynda på processen så att ni får hjälp. Ert barn skall inte bli isolerat "för att han inte kan vara med andra", utan skall få hjälp så att han kan vara en i gänget och få må bra tillsammans med andra.

Det är många gånger så att dessa barn behöver precis den kontakt de inte klarar av. En slags allergi mot medicinen...

Lycka till.

 

[Tora]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*knapplån*

Nu får jag väl en massa påhopp men ändå:

Han har alltså tagit strypgrepp på två andra barn på förskolan och minst en vuxen människa? Fattade jag det rätt?

Så får det ju absolut inte fortgå. Det räcker väl med att ett litet barn har tagit livet av ett ännu mindre barn bara för någon månad sedan.

Hur kan de andra föräldrarna acceptera detta? Men de kanske inte har fått reda på vad som har hänt?

Om han nu är så aggressiv så är det fullständigt vansinigt och ansvarslös att låta honom vara obevakad med andra barn.

Mvh

Tora

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vem har sagt att han är obevakad?

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*knapplån*

Om han nu är så aggressiv så är det fullständigt vansinigt och ansvarslös att låta honom vara obevakad med andra barn.

En förskola med anställda förskollärare som har hand om barnen när vi föräldrar är på våra jobb. Jag tycker också att de borde ha bättre handlingsberedskap. Jag har efterlyst stödresurs via elevhälsan för flera år sedan. Vem är det som är ansvarslös? Är det jag som förälder? Vad tycker du att jag ska göra?