Var det så här livet skulle bli?

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Priffe - allting du berättar kring det här är så himla bra!

Tänk att det gick att få en sådan förändring genom att ändra på dig i stället för på henne (ändra i vidare mening, alltså när du hela tiden ville förklara dig så att hon skulle förstå dig).

Intressant och imponerande, och häftigt att ni fått en så mycket bättre relation.

Tack.

Det har inte varit lätt och det har krävt att jag ständigt ifrågasatt mig själv. För vem är mitt engagemang viktigt?

Ofta insåg jag att det var mina behov som jag förtvivlat ville få uppfyllda. Jag ville bli bekräftad som en klok förälder som guidar mitt barn till större förståelse för andra.

Men när jag släppte på egot blev det bättre. Jag ser också att hon fixar en hel del finfint utan mig. Hennes analys av vissa situationer slår många gånger min egen och när jag nu visar henne respekt för den gåvan, så har hon också blivit mer intresserad av att rådfråga mig.

Nu är hon äldre, vilket också hjälpt till. Jag menar själva livet hjälper också till med vissa insikter.

Det bästa av allt - och allt är dock inte guld och gröna skogar - är ändå att jag släppt oron. Det är ok att vara lite annorlunda och om det funkar med färre intensiva sociala kontakter, skippa dem då.

Den nedlåtenhet hon tidigare kunde uttrycka både här och där har hon lyckats tämja och hon ser själv att man får svälja vissa saker (som konstiga lärare etc).

Det har blivit mindre och mindre viktigt även för mig att förstå hennes tankegångar. Ofta vet hon inte själv varför hon reagerar som hon gör...

Vi har istället försökt att finna lite smarta tips och tricks hur man kan navigera när det hettar till.

Tack igen för komplimangen. det värmer.

 

[Stollan]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*KL*

Självklart är jag inte emot mindre grupper. Rent generellt så tycker jag att grupperna oftast är för stora för alla barn.

Men jag har emot att särskilja barn från andra barn eftersom det snabbt blir ett stigma att man inte "passar in". Om man har fler mindre grupper med rätt aktiviteter så kommer fler barn till sin rätt. Men, som sagt, det kräver kompetens och reflektion. Inte alla små grupper är bra grupper.

Huruvida diagnos eller ej är bra för självkänslan beror lite på person. Jag vet att om vår dotter fått någon diagnos så hade det knäckt hennes självkänsla. För henne är det viktigt att vara helt "normal" och hon anklagar ofta andra för att vara onormala. Det är oerhört viktigt för henne att passa in och hon kämpar till sitt yttersta för att ingen skall se det som vi ser delar av hemma.

Handen på hjärtat, skulle någon av oss här vilja ha en diagnos?

Inte jag i alla fall.

Men om det fungerar när hon kämpar det yttersta att passa in i samhället så har hon ju inte alls så stor problematik att det krävs diagnos.
Min dotter har en lättare form av Aspergers och det fungerar bara inte att smälta in. Det går väldigt snabbt för andra tonåringar att inse att hon är annorlunda. Det är ett hinder för henne. Så trots att hon av hela sitt hjärta vill passa in så fungerar inte det och det är en stor sorg för henne. Nu när hon vet att hon har Aspergers så har hon sökt sig till andra som har och kan jämföra sig och känna igen sig hos andra. Hon är inte ensam längre. Hon är som vissa andra även om hon inte är som alla andra.

Jag har diagnos och tycker att det är hjälpsamt. Sjuk och funktionshindrad är jag i alla fall. Det tycker jag är trist emellanåt, att inte fungera på normal nivå men det är inget en diagnos gör skillnad på.
Jag har aldrig under mitt vuxna liv sett diagnos som något fel utan som hjälp för sjukvården att veta vad man skall behandla och senare också som hjälp att få rätt hjälp i samhället. Min dotter hade problem i början med att acceptera sin diagnos och jag kunde inte andas namnet på den ens. Nu är det inga problem längre och hon kan uttala sig i ordalag så som "det är typiskt för oss aspisar". Förändringen är att hon iom diagnosen öppnar ögonen för andra med den och kan där med känna igen sig och vara likadan som andra. Hon känner sig dessutom inte lika ensam utan där är ju fler precis som hon.

 

[Girasol]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

KL

Jag har under många år arbetat med personer som har lindrig utvecklingsströning med Np-diagnostik till personer med grav utvecklingsstörning med grav autism. Jag arbetar även inom akutboende (HVB-hem för ungdomar). Har också arbetat/arbetar med "normalstörda" dvs ej utvecklingsstörda med självskadebeteende och andra psykdiagnoser (såväl inom allämnpsyk som inom rättspsyk).

Det jag funderar på här är om tydliggörande pedagogik kan vara ett alternativ? Att förbereda personen på vad som kommer härnäst. Vissa klarar ett helt schema medan andra kanske bara två saker åt gången på schemat. Vad som noterats vara av ganska stor vikt är att schemat löper lodrätt och inte som vi är vana vid. Jag arbetar ex.vis med en kille som är på konkret nivå. Han har grav utvecklingsstörning (väldigt ojämn, mellan 6 månader -4 år i sin utvecklingsfas) och till detta grav autism. Här fungerar bara vissa tecken samt samma grundrutiner varje dag, dvs väckning, morgontoalett, frukost etc. Allt sker exakt likadant varje dag oavsett vem som arbetar. ( t o m kläder tas på i bestämd ordning). Resten kan vi faktiskt vara ganska flexibla i. Men allt handlar om tydliggörande, ska vi gå ut på långpromenad så är det röda väskan fram. Ska vi åka och bada är det blå väska osv. En leksaksbil är det som förklarar att vi ska åka bil etc. etc.

Kan ts pojke vara hjälpt av lodrätt schema, dit han kan gå och visuellt ta in vad som ska ske härnäst?

På de mer högfungerande arbetar vi mycket med belöningssystem (vilket jag även använder hemma med mina 4 barn). På jobbet kan schemat som är indiviuellt för varje person ex se ut så här. Äta frukost ger ett klistermärke eller är värt 5 kr eller vad man nu gemensamt kommer fram till. Det viktiga är att man inte bestraffar utan belönar. Sedan följer det hela dagen med vissa hållpunkter som då belönas positivt. För ungdomarna brukar det effektivaste imotivationsväg vara att tjäna in sin veckopeng via detta system.
(hemma har ena sonen ett "pluttschema" som består enligt följande: Varje gång han gör sin läsläxa får han ett kryss, han kan få max två kryss per dag. När han är uppe i 25 kryss får han gå på bio. Vid 30 kryss får han godis/läsk/popcorn till oxå. Hans schema löper per månad. Belöningen är som sagt ett biobesök, något han själv önskat. Film väljer han själv samt att jag eller maken följer med.

Annat kanske ts kan ha nytta av om hon inte redan kommit i kontakt med det kan vara KBT eller DBT (kognitiv beteendeterapi resp dialektisk beteendeterapi). DBT använder vi mycket då vi arbetar med personer som har självskadebeteende.

Social berättelse kan också vara något som kan förtydliga för ts pojke om diverse saker.



Bara lite tankar så här mitt i natten....


Gira, på jobbet

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Även jag har jobbat med utvecklingsstörda och autistiska tidigare och jag har nytta av tankegångarna och arbetssätten som vi hade där, tex strikta scheman som du beskriver och jag vet att det fungerar. Problemet är väl att det går an att jobba på det viset entusiastiskt 40 timmar per vecka. Som förälder blir man väldigt trött och slut efter några års problem och det är ju det som denna tråden handlar om egentligen.

Vi har använt belöningssystem hemma. Ett klistermärke upp till fyra gånger per dag som belöning för att han inte slåss och en present vid ett visst antal klistermärken. Han har faktiskt lugnat sig med våldet efter denna "kur" och efter att vi har tagit bort allt som kan påminna om våld - tex StarWars lego.
Nu har vi planer på att starta belöningssystem för att han inte ska kasta sand på barnen på förskolan. Han har en hel del svårigheter i samspelet med andra barn även om han är väldigt social och söker kontakt. Det blir fel och han förstår inte alltid lekarna och då slåss han och kastar sand. Vi har haft elevhälsan inkopplade och det finns ett program/kontrakt som personalen ska följa vilket innebär att sonen ska få hjälp och vägledning i samspelet med kamrater samt att man ska försöka dela av i mindre grupper och personalen tycker att han har gjort framsteg även om vi nyss har haft bakslag.

Knapplån:
Många i tråden undrar en massa saker om sonens diagnos och utredning och berättar långa uppsatser om dessa tänkbara diagnoser. Jag är påläst om tänkbara diagnoser och jag förstår terminologin eftersom jag är i en nära branch och har medicinsk utbildning, det är inte det. Jag orkar bara inte diskutera det där med diagnoser just nu, det känns för tillfället väldigt oväsentligt. Jag vet hur jag ska handskas med vår son och vad han mår bra av men det är väldigt jobbigt att ha ett så här krävande barn och man orkar inte alltid vara tipp-topp och ultrapedagogisk och springa på BUP och tjata och ringa till förskolan och elevhälsan och tjata, jag är till och med less på att vända och vrida allting med min terapeut. Ungefär som att alla vet att det är nyttigt att äta massor av grönsaker och vällagad ekologisk mat på bestämda tider samt dagligen motionera i 30minuter, yoga och ha ett feng-shui korrekt hem och att man mår bra av att tillämpa mindfulness i vardagen. Men ibland orkar man bara laga falukorv med makaroner eller ta kanelbulle och kaffe till lunch om någon nu fattar liknelsen.

Just nu är jag trött, less och slut och det sista jag orkar fundera på nu är vilket neuropsykiatriskt funktionshinder min son har och läsa en massa om olika tänkbara.

 

[Cillaramsa]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Ha inte så höga krav på dig själv! Tillåt dig att vara nere, less osv.
Min son sa till mig, Mamma, det är ok att vara arg! Det var väldigt skönt att höra, för vi vill ju lära honom att man får vara arg, men att det är inte ok att slå någon för att man är det. Jag känner mig tyvärr ofta arg, jag känner att jag lite har tappat tankesättet jag behöver ha, särskilt på morgonen och när jag har ont.
Vi använder också belöningssystem och det fungerar bra!

 

[mimus]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

I den bästa av världar skulle det finnas möjlighet att under en väldigt lång period ha en professionell stödperson i hemmet under de svåraste timmarna.
Terapeuter, BUP osv i alla ära. Men det är när "striden sker" som en förälder oftast behöver, stöd, avlastning och vägledning.
För att orka vara den goda förälder som man innerst inne kämpar livet ur sig för att kunna vara.
En person som också kan finnas som stöd för barnet.

Ett annat alternativ är att den andra förälderna sjukskriver sig alt är hemma för VAB under en längre period, för att kunna hjälpas åt vid hämtningar och lämningar och under de svåraste situationerna.
Det GÅR att få igenom om professionella gör bedömningen att det är bästa för barnet.

Prinsus.
Jag tycker du är klok som inte orkar med diagnos pratet just nu. Du har redan sorterat ut var era akuta svårigheter sitter, allt har sin tid och tids nog är det möjligt att utredning påbörjas.

Du ska inte vara ensam när det är som svårast med sonen. För er bådas skull. Ju knepigare situationen blir, desto mer kommer han vara på dig och fortsätta agera ut.
Det kan vara så att han är livrädd för att du inte ska orka, att du inte ser honom, att du ska överge honom.
Barn agerar inte rationellt i svåra situationer, de gör tvärtom.

Du är otroligt inkännande och klok i de texter du skriver. Jag tror du kommer hitta ett sätt att hantera din livs situation.

 

[ameo]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

knapplån

Jag har inga kloka ord att komma med.
Men jag vill gärna flika in att jag precis förstår varför prinsus behöver komma hemifrån för att ladda batterierna.
Jag har själv valt att vara hemma och ta hand om våra fyra barn medan de vuxit upp. Det har till stlrsta delen varit fantastiskt och väldigt givande att se dem utvecklas, men det har också inneburit att jag har haft dem "på mig" precis hela tiden. Maken har jobbat massor för att vi ska kunna ha det så här, vilket givetvis har gjort att jag dragit det största lasset med barnen och hemmet.
Och trots att jag själv har valt detta och egentligen älskat det, så har jag också behövt min egentid. Jag har behövt åka bort åtminstone en helg i månaden för att vara "ameo" och inte mamma, för att ladda batterierna och tömma skallen.

Och direkt till prinsus - finns det ingen möjlighet att du kan komma iväg till något stall och bara pyssla häst eller rida några kvällar i veckan? Små korta lufthål i vardagen när du kan vara "prinsus" och inte den trötta mamman.

 

[vallhund]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Svar till mimus, inget TS behöver läsa!

I en del kommuner finns det professionella stödpersoner, dels sådana som kan vara med i hemmet timvis varje dag, fast det är nog mest när det handlar om att föräldern har problem att knyta an etc, alltså inte beroende på något hos/med barnet.
O så är det ju uppenbarligen inte för TS.

Min son fick oxå mycket hjälp flera dagar i veckan när han blev ensam med en 4 veckors bebis o en 1½ åring.

Sista stycket adresserat till prinsus håller jag helt med dig om.

Känner med dig prinsus o har tyvärr inget att komma med som kan hjälpa dig, annat än att finnas här om du behöver.

kram

 

[mimus]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Svar till mimus, inget TS behöver läsa!

I en del kommuner finns det professionella stödpersoner, dels sådana som kan vara med i hemmet timvis varje dag, fast det är nog mest när det handlar om att föräldern har problem att knyta an etc, alltså inte beroende på något hos/med barnet.
O så är det ju uppenbarligen inte för TS.

Det har varken du eller jag någon aning om, det är inget man kan läsa sig till utifrån en förälders beskrivning. Man kan ana, man kan ha hypoteser.
Många barn med stora svårigheter, kan få stor hjälp att utvecklas genom anknytningsstöd.
(Jag vågar till och med skriva något så kontroversiellt att barn som fått diagnos tidigt, men efter det får möjlighet till långvarig hjälp och behandling tillsammans med en anknytningsperson skulle kunna få en annorlunda diagnos vid en ny utredning, till och med ingen alls, men det hör egentligen inte hit)

Jag vet att det finns hemterapeuter. De har mångårig erfarenhet, hårt arbetande, men många har inte vidare utbildning i just anknytningsdelen. De är dessutom i vissa kommuner hårt reglerade i vad de får göra eller inte göra.
Ofta får familjerna stöd ca 4 tim/dag. Ofta dagtid.
Det är för lite tid om det gått så långt som för ts.

 

[Coop]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har varit där och svävar fortfarande där över ibland.

Jag har varit nere på botten, blivit sjukskriven för depression pga hur jobbigt vi hade det då och haft under en väldigt lång tid. Det är 2 år sedan nu och jag har dippar där jag bryter ihop en stund och gråter. Som i helgen tex och då var jag inte ens hemma utan var barnledig hela helgen.

Nu är vi två vuxna som hjälps åt och drar åt samma håll. Vi har fått kontaktfamilj till ena barnet och korttids till det andra. Barnen har fått medicinering och livet är faktiskt på väg att lugna ner sig. Maken är den som varit stark hela tiden men han är på väg åt helt fel håll just nu och ska gå ner i arbetstid för att andas lite.

Vi håller oss ovan vattenytan för det mesta men det är otroligt jobbigt att vara förälder till barn med särskilda behov.

I lördags fick jag ett sms av min make, han hade tittat på en hel film tillsammans med alla barnen, ALDRIG hänt tidigare. Det har inte varit möjligt då lillkillen med ADHD och utv.störning inte kunnat vara stilla mer än 5 minuter. I går när vi gjorde oss i ordning för kvällen så säger han, Mamma ska vi gosa i soffan? Han har aldrig sagt så tidigare och det har heller aldrig varit möjligt då han inte kan vara stilla. Mina tårar rinner nedför mina kinder när jag skriver detta, om ni bara visste vad de orden och den känslan av att vara på väg åt rätt håll, betyder

Kram

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Oj oj oj
Där ligger jag ju verkligen i lä! Vilket helvete ni måste ha gått igenom och går igenom men vad fantastiskt härligt att det går åt rätt håll och håller på att lugna ner sig. Det är så märkligt att det aldrig talas om de här problemen, det enda man hör är liknelser med att ha planerat att resa till Spanien men hamna i Norge och sådär, dvs att det inte blev som om man tänkt sig att få barn men att det är en annan "UNDERBAR" resa
I detta perspektivet har vi det egentligen jättebra nu för tiden i vår familj, det var mycket mycket värre för ett par år sedan och film har alltid funkat bra som ett andningshål, dvs vår son har alltid kunnat sitta still och titta på film.

Vår stora fördel är ju också att vi inte har skaffat fler barn.

 

[Minta]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Har suttit och följt tråden i tysthet sedan starten och jag tycker du verkar göra ett fantastiskt jobb med din son.

Har en dotter som är lik din son i vissa saker. Kan inte vara still, vill inte leka själv, får utbrott över minsta lilla bland annat. Att sitta hemma och ta det lugnt är knappt att tänka på. Fast precis som din son kan hon sitta och titta på film en längre stund. Inte samma film, dock men hon byter själv och även att spela bolibompa på datorn fungerar.

Jag känner igen den frustration man kan känna när allt bara är konflikt på konflikt. De 4 veckor dagis var stängt i somras var en prövning och ibland kan jag känna att nu ger jag upp och tar djuren och flyttar.
Tycker du gör rätt som tar dig dagar då du åker iväg själv eller gör annat då du får vara i fred. Precis som andra också skrivit så behöver man andningshål för att orka.

 

[Girasol]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Även jag har jobbat med utvecklingsstörda och autistiska tidigare och jag har nytta av tankegångarna och arbetssätten som vi hade där, tex strikta scheman som du beskriver och jag vet att det fungerar. Problemet är väl att det går an att jobba på det viset entusiastiskt 40 timmar per vecka. Som förälder blir man väldigt trött och slut efter några års problem och det är ju det som denna tråden handlar om egentligen.

Vi har använt belöningssystem hemma. Ett klistermärke upp till fyra gånger per dag som belöning för att han inte slåss och en present vid ett visst antal klistermärken. Han har faktiskt lugnat sig med våldet efter denna "kur" och efter att vi har tagit bort allt som kan påminna om våld - tex StarWars lego.
Nu har vi planer på att starta belöningssystem för att han inte ska kasta sand på barnen på förskolan. Han har en hel del svårigheter i samspelet med andra barn även om han är väldigt social och söker kontakt. Det blir fel och han förstår inte alltid lekarna och då slåss han och kastar sand. Vi har haft elevhälsan inkopplade och det finns ett program/kontrakt som personalen ska följa vilket innebär att sonen ska få hjälp och vägledning i samspelet med kamrater samt att man ska försöka dela av i mindre grupper och personalen tycker att han har gjort framsteg även om vi nyss har haft bakslag.
.

Härligt att höra att ni har någon respons från sonen i det här med scheman. Jag är också väldigt väl införstådd med att du inte orkar 24/7 vilket också är orimligt att kräva. Man gör så gott man kan helt enkelt. Men ibland jitter man inte ens det och det är också helt mänskligt! (har själv en lillebror med svår adhd och gudarna vet varför jag flyttade hemifrån vid 15 års ålder... )


Personligen upplever jag att du är en väldigt stark person och du ska ha all credit för det! Att kämpa i det tysta brukar sällan lösa problem och du väljer att angripa saken från flera håll och det är hedervärt av dig att du delar med dig av din vardag och hur du verkligen känner!

Många kramar

Gira

 

[Inte_Ung]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag vet att om vår dotter fått någon diagnos så hade det knäckt hennes självkänsla. För henne är det viktigt att vara helt "normal" och hon anklagar ofta andra för att vara onormala. Det är oerhört viktigt för henne att passa in och hon kämpar till sitt yttersta för att ingen skall se det som vi ser delar av hemma.

Men då så har ni ju lyckats på något vis i alla fall.
Hon både vill passa in och vet dessutom hur hon skall göra, även om det ta mycket energi från henne.

Ni har alltså lyckats att lära henne hur man gör för att inte bli utanför och ratad.
Det tycker jag är något ni skall vara stolta över.

Tänk om hon i stället hade ansett att hon "hade rätt att göra som hon vill" i alla lägen?
Och att det då var alla andra som det var fel på.
Så ser min mamma på omvärlden.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

KL

Krisen är över och jag mår bättre, sonen har utbrott men jag har kommit ett snäpp ovanför vattenytan och låter honom inte dra ner mig under ytan och hålla fast mig utan jag skakar av mig och försöker att tänka att saker och ting är som det är. Vad vore man utan buke? Hit kan man alltid vända sig för tröst och råd och medkänsla när man inte orkar prata med folk irl. Goda råd och peppning har jag fått även denna gång, de som ekar i min skalle är:

-Han kommer att växa upp till en vettig vuxen så småningom - sant!
-Jag måste sätta gränser kring mig själv och det är inget fel med det - dvs han måste få veta när han gör mig illa!
-Jag måste få vara hos hästar för det mår jag bra av - check, har tagit tag i saken och fixat ett stall att hänga i till vardags!
-Det finns fler som har det som jag och även värre
-Jag gör ett så bra jobb jag kan med sonen

Dessutom: min man och jag ska åka iväg några dagar tillsammans (sonen ska vara med farmor) istället för att jag åker själv i december till min kompis

En miljon kramar till er alla som följt mig och stöttat mig här

 

[doris]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Har följt din tråd i tysthet sedan du började skriva förra året. Jag har ju en son som är lika gammal, med lite liknande problem.
Nu, efter att ha rannsakat mig själv när jag läst om era problem så inser jag att det är hästarna som gjort att jag har hållit mig över ytan. De är mina påtvingade andningspauser, och troligtvis anledningen till att jag orkar med jävligheterna. Liksom för dig, så har det blivit bättre med tiden. Han är idag 4,5 år, och vi har inte lika många bråk som tidigare. Mer och mer sällan känner jag den här tanken "Jag vill säga upp mig som Mamma".

Något som du ofta skriver, och som jag själv känner.. Är ju att det är inte sonens fel på något sätt, utan bara jag som mamma som inte orkar med.

Jag blev tårfylld när du skrev att du kommit ut ur denna kris nu, och att du är stärkt med pepp och insikt. Att du och din man dessutom skall ta er tid tillsammans. Lycka! Skickar en stor kram och stämmer in i att Buke är fantastiskt.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Har följt din tråd i tysthet sedan du började skriva förra året. Jag har ju en son som är lika gammal, med lite liknande problem.
Nu, efter att ha rannsakat mig själv när jag läst om era problem så inser jag att det är hästarna som gjort att jag har hållit mig över ytan. De är mina påtvingade andningspauser, och troligtvis anledningen till att jag orkar med jävligheterna. Liksom för dig, så har det blivit bättre med tiden. Han är idag 4,5 år, och vi har inte lika många bråk som tidigare. Mer och mer sällan känner jag den här tanken "Jag vill säga upp mig som Mamma".

Något som du ofta skriver, och som jag själv känner.. Är ju att det är inte sonens fel på något sätt, utan bara jag som mamma som inte orkar med.

Jag blev tårfylld när du skrev att du kommit ut ur denna kris nu, och att du är stärkt med pepp och insikt. Att du och din man dessutom skall ta er tid tillsammans. Lycka! Skickar en stor kram och stämmer in i att Buke är fantastiskt.

Åh!!!! Det är otroligt skönt att läsa att man inte är ensam om att känna så här och att du kände igen dig i hur man slits i tankarna kring vem det är fel på (sonen eller mig). Ibland tänker jag att jag är som kvinnan i en av Läckbergs senare delar i sin serie om Fjällbacka, hon som var av fin familj och fick tvillingpojkar med en av stenhuggarna - tänk om jag är en sån som helt enkelt avskyr barn och familjeliv? Men jag tror inte att det är svart eller vitt, jag tycker att det är skoj att busa och resonera med andras ungar, det är striderna och det dåliga humöret och utbrotten och den totala avsaknaden av självständig lek eller lusten att göra något som jag tycker är roligt som tex att rita och måla, pärla, lägga pussel mm. Han vill bara spela Nintendo eller titta på när jag bygger lego, allt detta tar bort all min inspiration som mamma.

Nu har jag varit hos grannen och ridit två gånger och fått en stor portion livslust, nu kan jag börja drömma om häst igen på riktigt. Grannen har samma inriktning på hästeriet som jag och verkar vara på samma våglängd så det känns underbart! Jag får dessutom rida tills jag dräper mig, hur många hästar jag vill per gång och hur ofta jag vill för hon har svårt att hinna med. Dessutom finns det en ponny som sonen får rida om han vill - tyvärr vill han ju inte det. Men det är lika bra att det blir min egen energikälla. Tänk hur hjärnan fungerar, jag har fått annat fokus. Nu har jag kollat runt på lite andra forum här på Buke och börjat drömma om utbildningen av min unghäst - för jag har faktiskt en liten och väldigt lovande ettåring på tillväxt i södra sverige som jag åker och hälsar på några dagar varannan månad ungefär - men det blir härligt att ha häst till vardags också.

Stor kram på dej Doris och på alla andra med liknande problem, vi får ha en ordentlig bukefest när rackarungarna flyttar hemifrån

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vad härligt att höra! Hästar är viktiga för hästmänniskor, jag höll på att glömma bort det under en period, men det var faktiskt maken som kommentera, efter att jag hade varit i ett stall för första gången på lång tid, du bara ler när du kommer från stallet och är gladare än du har varit på riktigt länge för egentligen ingenting.
Så numera rider jag lektion en gång i veckan, och övrigt får jag åka dit och gosa häst så mycket jag vill. Det blir lite ridning utöver lektionen oxå, men att få lektion kräver verkligen att jag lämnar allt annat och bara fokuserar på ridningen, annars sitter jag gärna och fundera när jag rider...

 

[Mirre]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vad kul och läsa att det känns bättre
Är ju toppen att du har ett stall och vara i nu också.
Bättre avslappning finns inte.

Snurrfian: Ja visst är hästar viktiga. Har man väl börjat med det så är man fast sedan. Tittade på en annons (erm många annonser) igår och utbrast "åååh vad fin" om hästen. Sambon kikade direkt över dataskärmen och frågade " ska du köpa den? " haha.

 

[Björk]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Ungefär som att alla vet att det är nyttigt att äta massor av grönsaker och vällagad ekologisk mat på bestämda tider samt dagligen motionera i 30minuter, yoga och ha ett feng-shui korrekt hem och att man mår bra av att tillämpa mindfulness i vardagen. Men ibland orkar man bara laga falukorv med makaroner eller ta kanelbulle och kaffe till lunch om någon nu fattar liknelsen.

*känner igen*
Nu har jag läst igenom det mesta av denna långa tråd och vill instämma i fleras kommentarer om din enorma styrka; styrkan att våga erkänna problemen, att våga ta i dem, att våga SKRIVA HÄR om din vardag. Jag har inget konkret att komma med, men vill tacka dig för din ärlighet och öppenhet. Jag får kunskaper och lärdomar av dig.