prinsus_
Trådstartare
Sv: Var det så här livet skulle bli?
Inte?
Jag tittade i din profil. Du är relativt ung och du har inga barn, då är det lätt att ha svar i svart på vitt på allting. Allting är inte svart eller vitt i den här historien heller och om du tittar på datumen i tråden så var det ett tag sen den startade. Jag slår inte min son och kommer aldrig någonsin att göra det igen. Jag har daskat till honom lätt ett par gånger för väldigt länge sen när jag tappade fattningen, det var med långa mellanrum och jag anmälde mig själv efter det för att få hjälp och redskap att hantera situationerna och jag har fått mycket råd om hur jag ska hantera min ilska. Jag har själv vuxit upp i ett aggressivt hem och vill verkligen inte att min son ska få uppleva detsamma. Härom morgonen lämnade jag sonen i köket och gick till vårt sovrum, öppnade fönstret och andades och tittade på en fågel istället för att stanna i köket och koka över av ilska. Jag har lärt mig mindfulness men det är svårt att plocka upp kunskaperna när det är som svårast. Jag har gått i samtalsterapi hos en psykoterapeut med ett förflutet som behandlare på BUP i över två år och jag sökte hjälp på BVC och BUP för flera år sen. Jag har läst en vidareutbildning till Barnsjuksköterska för att bättre förstå alltihop kring sonen. Jag läser allt som jag får tips om. Jag ventilerar min frustration här på Buke och gör vad jag kan. Jag skriver här saker som många aldrig skulle våga erkänna att de ens har tänkt. Ibland säger man saker till sitt barn som man inte är så stolt över, jag kommer att prata med honom om det här när det är lite lugnare. Alla föräldrar blir tokiga på sina barn och gör saker och säger saker de ångrar någon gång, det säger till och med psykologen och kuratorn på BUP att de har gjort. Vissa av oss har mycket mer krävande barn dessutom som driver en halvvägs till vansinne periodvis och kör slut på en. Vilka barn man får är ett lotteri, det vittnar alla om som har flera barn där alla är olika och olika svåra att hantera.
På BUP har de aldrig tagit upp att han behöver fosterhem och där har jag varit precis lika ärlig som i den här tråden. De tycker att vi gör ett bra jobb och förstår att vi har det jobbigt. De vill istället främja anknytningen.
Jag menar inte att lägga sten på din börda
Inte?
Jag tittade i din profil. Du är relativt ung och du har inga barn, då är det lätt att ha svar i svart på vitt på allting. Allting är inte svart eller vitt i den här historien heller och om du tittar på datumen i tråden så var det ett tag sen den startade. Jag slår inte min son och kommer aldrig någonsin att göra det igen. Jag har daskat till honom lätt ett par gånger för väldigt länge sen när jag tappade fattningen, det var med långa mellanrum och jag anmälde mig själv efter det för att få hjälp och redskap att hantera situationerna och jag har fått mycket råd om hur jag ska hantera min ilska. Jag har själv vuxit upp i ett aggressivt hem och vill verkligen inte att min son ska få uppleva detsamma. Härom morgonen lämnade jag sonen i köket och gick till vårt sovrum, öppnade fönstret och andades och tittade på en fågel istället för att stanna i köket och koka över av ilska. Jag har lärt mig mindfulness men det är svårt att plocka upp kunskaperna när det är som svårast. Jag har gått i samtalsterapi hos en psykoterapeut med ett förflutet som behandlare på BUP i över två år och jag sökte hjälp på BVC och BUP för flera år sen. Jag har läst en vidareutbildning till Barnsjuksköterska för att bättre förstå alltihop kring sonen. Jag läser allt som jag får tips om. Jag ventilerar min frustration här på Buke och gör vad jag kan. Jag skriver här saker som många aldrig skulle våga erkänna att de ens har tänkt. Ibland säger man saker till sitt barn som man inte är så stolt över, jag kommer att prata med honom om det här när det är lite lugnare. Alla föräldrar blir tokiga på sina barn och gör saker och säger saker de ångrar någon gång, det säger till och med psykologen och kuratorn på BUP att de har gjort. Vissa av oss har mycket mer krävande barn dessutom som driver en halvvägs till vansinne periodvis och kör slut på en. Vilka barn man får är ett lotteri, det vittnar alla om som har flera barn där alla är olika och olika svåra att hantera.
På BUP har de aldrig tagit upp att han behöver fosterhem och där har jag varit precis lika ärlig som i den här tråden. De tycker att vi gör ett bra jobb och förstår att vi har det jobbigt. De vill istället främja anknytningen.