Nu är livet slut

[honung]

Sv: Nu är livet slut

Nej TS har inte gjort det precis som jag skrev. Däremot så har ju många andra gjort det här enl dem själv så därför undrar jag när man ändå tar upp det i tråden. Bara en undran inget annat alls.

Om du hittar något inlägg här där någon säger sig kalla sitt barn för fittunge eller horunge, mer än i dina egna inlägg så får du gärna dela med dig för då har jag tydligen missat det trots två genomläsningar av tråden.

 

[Mirre]

Sv: Nu är livet slut

Har du läst Anna Wahlgrens bok "Barnaboken"?
I den finns många tips om hur man ordnar vardagen så att det blir roligt i stället för en kamp.
Jag kände mig trygg med den och hade bra tider med mina små barn.

Utan den boken så vete katten hur det hade gått.
I bland så behöver man faktiskt en manual.

Snälla rekomendera inte den där hemska människan

TS: Det måste vara skitjobbigt att ha det som du har det.
Kanske måste du helt enkelt tvinga din man att ta sonen mer än han gör?
Lämna sonen hos honom, ta hunden och gå ut. Strunta i vad han säger, gå bara. Han måste förstå hur du har det och enda sättet kanske är att han själv får uppleva det. Åk till din mamma en helg och låt honom ta allting

 

[angelwings]

Sv: Nu är livet slut

*kl*

TS: Ta tillvara de stunderna nu när allt känts bra! För det kommer fler. Och fler. Bara att vägen dit tills det är fler bra stunder än jobbiga kan vara längre och krokigare för vissa.
Men sug åt dig det som är bra och försök att tänka att det blir bättre och bättre. (Jag vet att det är svårt när man hamnar i negativa tankespiraler, jag är likadan själv dock ej med mitt barn utan annat)
Kämpa vidare och det är jättebra att skriva av sig, det tror jag stenhårt på.

 

[MissMary]

Sv: Nu är livet slut

Jag håller på att lära mig att bli en bra mamma och tränar stenhårt.

Fast i mina ögon har du varit en stark och bra mamma hela tiden! Du ser vad som inte är bra och försöker rätta till där det brister. Kan man göra mer? Sedan att du är spyless mellan varven och sörjer att det liv du tänkt dig inte blev som det blev, det är bara mänskligt. Om du hade gett upp på ditt barn, alltså det som det känns att du vill göra ibland, men som du faktiskt inte gör (mer än i tankarna kanske) det är styrka. Att du "måste" få ventilera lite dels med pappan och dels på ett internetformum och hos BUP eller var det nu kan vara, det är väl bara bra.

Just du är en bra mamma för just ditt barn!

/Anna

 

[Kattennizze]

Sv: Nu är livet slut

Jag tycker du är en OERHÖRT modig person som vågar ge uttryck för din frustration, besvikelse, ilska och sorg. Nu är jag inte något större fan av Dr Phil precis, men ibland har han sina poänger, t ex när han säger att första steget att förändra och lösa ett problem är att erkänna det. Nu har du erkänt dina känslor, jättebra. Jag kan inte ge dig några råd, men hoppas ni får den hjälp ni behöver och ni kan må bra hela familjen. PM:a gärna, jag bor också i Västerbotten. I övrigt tycker jag som nästan alltid att Petruskas inlägg är så kloka och tänkvärda.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Snälla rekomendera inte den där hemska människan

Och varför inte då?
Många barn och föräldrar har blivit oerhört hjälpta av hennes böcker och råd.
Hon har dessutom alltid stått på barnens sida och hävdat deras rätt till delaktighet.
Vilket har förändrat synen på barn och deras förmåga en hel del - och det till barnens fördel.

Hon ger andra alternativ till att slå - för att föräldrar skall ha en annan väg att gå när det blir för påfrestande.

Vad är det för hemskt med det?

Boken är gammal och kanske numera litet omodern, men då när den kom så var den en revolution - för barnen.

Den kom ut 1983 - för 26 år sedan.
Det var 1979 som Sverige blev först i världen med att förbjuda barnaga.

 

[pernilla_s]

Sv: Nu är livet slut

Jag känner igen mig... Jag vill bara fly ifrån allt och vantrivs något oerhört med situationen. Jag älskar mina barn, men jag vill inte VARA med dem hela tiden. Jag är trött på skrik och bråk dagarna igenom om de inte får som dem vill eller så biter dem och slåss med varandra. Sambon jobbar 75 % och vissa veckor arbetar han 5 dagar i veckan vara 4 är så att han åker vid 6:30 0ch är hemma vid 6. Barnen vaknar även de kl 6.

Jag har ett barn på 1 år och en på 2 år. Jag har varit hemma med barn sedan april 07. Innan minstingen var ett halv år började jag plugga på heltid på distans förutom att jag då tar hand om barnen på dagarna. Jag fick dessutom värk och trötthet efter någon månad efter att jag fött minstingen som läkaren är ganska säker på är fibromyalgi.

DEn minste som är ett år har varit väldigt mammig och vill egentligen sitta fast klistrad vid mig. men jag orkar inte längre. Jag vill bara få vara pernilla i några dagar. Återhämta mig och få kraft att ta tag i situationen. Sambon förstår inte. Minstingen ä ju mycket jobbigare när han är själv med mig, med andra ord är det mitt fel.

Barnen är det bästa som hänt mig, men även det jobbigaste.

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Om du hittar något inlägg här där någon säger sig kalla sitt barn för fittunge eller horunge, mer än i dina egna inlägg så får du gärna dela med dig för då har jag tydligen missat det trots två genomläsningar av tråden.

Inlägg 62 el 63

Jag har sagt grejer som att jag orkar inte med fitt-ung-djäveln

Sagt av TS själv.

Glömde skriva att det var bara ett exempel på vad jag undrade vad som var ok att säga till sitt barn i ren ilska eftersom det framgår av många att det är ok att bli förbannad och säga vad man vill till barn för att man är arg. Nu vet jag att TS inte har sagt detta till sitt barn så det handlar inte om något TS sagt eller gjort utan det var mer en reflektion på att det enl vissa är ok att svära och skrika åt sina barn.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Jo men inte till barnet utan till den andra föräldern - det är skillnad.

Jag skulle också rekommendera dig att läsa artikeln/reportaget om förlossningsdepression som jag länkade till.
Det är inte så lätt alla gånger och det måste man ha förståelse för.

 

[lil-sis]

Sv: Nu är livet slut

Till mannen ja, inte till barnet.

Det måste vara tusen gånger bättre att ventilera sådan tankar inför mannen än att inte kunna ventilera och till sist kanske ger sig på barnet i ren frustration och utmattning.

//lil-sis, vars mamma hotade med att slänga in henne i elementet när hon var bäbis och hade kolik. Pappan tog då resolut lil-sis och gick. (Nej, hon hade aldrig gjort det. Men är man vansinnigt trött kan man kläcka ur sig saker). Skillnaden för min mamma och Prinsus_ är att min pappa tog saken på allvar och löste problemet.

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Jag håller med dig ang AW. Hennes bok hjälpte mig jättemycket med mitt första barn.

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Jo men inte till barnet utan till den andra föräldern - det är skillnad.

Jag skulle också rekommendera dig att läsa artikeln/reportaget om förlossningsdepression som jag länkade till.
Det är inte så lätt alla gånger och det måste man ha förståelse för.

Men nu orkar jaginte leta upp det igen men det är iaf några här som skrivit att de sagt både det en och det andra till barnen när det varit arga och det var då jag undrade vad som var ok. Inget som hade med TS att göra.

Jag fattar att det inte är lätt och man måste ha hjälp för det. Jag säger inte emot det alls.

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Till mannen ja, inte till barnet.

Det måste vara tusen gånger bättre att ventilera sådan tankar inför mannen än att inte kunna ventilera och till sist kanske ger sig på barnet i ren frustration och utmattning.

//lil-sis, vars mamma hotade med att slänga in henne i elementet när hon var bäbis och hade kolik. Pappan tog då resolut lil-sis och gick. (Nej, hon hade aldrig gjort det. Men är man vansinnigt trött kan man kläcka ur sig saker). Skillnaden för min mamma och Prinsus_ är att min pappa tog saken på allvar och löste problemet.

Samma svar till dig som till I.U

Din pappa gjorde helt rätt. Prio ett är att barnet är säkert och sedan se till att mamman får hjälp. Heder åt din pappa!

 

[Nenne1]

Sv: Nu är livet slut

Men nu orkar jaginte leta upp det igen men det är iaf några här som skrivit att de sagt både det en och det andra till barnen när det varit arga och det var då jag undrade vad som var ok. Inget som hade med TS att göra.

Jag fattar att det inte är lätt och man måste ha hjälp för det. Jag säger inte emot det alls.

Bl.a. jag har skrivit att jag säkert har vrålat okvädingsord åt mina barn, dock inte fittunge eller vad det var, eftersom det helt enkelt inte ingår i min vokabulär.

Hos oss har det varit nära till känslorna, vilket även innebär att även om man rutit "idiot" till mannen eller barnen - eller vice versa - så har det i ännu högre grad förekommit kärleksord. När man läser det TS skrivit ser man en mamma som emellanåt är oerhört trött och less på sin mammaroll, men som inte säger "monster" etc åt barnet utan i situationer där det inte hör (ja jag vet att du är medveten om det). Men vi läser också om en mamma som kämpar, som leker mycket med sitt barn, som verkar kreativ och påhittig.

Jag är uppvuxen med en mamma som aldrig blev verbalt arg, utan som frös ut en när hon var missnöjd, vilket jag upplevde som oerhört jobbigt, så jag lovade mig själv att så skulle jag inte göra. Det har jag heller inet gjort, mina barn har vetat när jag varit arg, varför jag varit arg och när det gått över, vilket det gjort snabbt - ibland oerhört snabbt. Jag minns särskilt en gång när de skulle gå till skolan och det var tjafs och bråk och stök och jag till slut hör mig själv vråla så högt jag kan att "i den här familjen talar vi till varandra i civiliserat tonfall!!!" - och sen hör jag vad det är jag precis har skrikit och bryter samman i världens skrattanfall och sen var det liksom slut med det.

Jag tycker alltså det är ok att IBLAND ta i, det viktiga är att man har hela registret. Personligen tror jag att barn har det bättre med föräldrar som bryr sig, som engagerar sig och som vågar visa känslor. När det hotar att pysa över så kan det vara bättre att lätta på trycket, sen orkar man ett tag igen.

Nu tycker jag inte att den här diskussionen är så värst konstruktiv i just den här tråden, TS behöver ju inte direkt läsa anekdoter från mina barns uppväxttid, så för min del avslutar jag just den diskussionen här.

Jag tycker att du framfört vad du vill ha sagt ett otal gånger utan att det bidrar med någon som helst hjälp till TS, du har framfört att du tror att barnet är i fara hos henne, och att pappan gör fel som inte skyddar barnet. Nu vet vi faktiskt inte hur/vad pappan känner och gör, så jag tycker man kan sluta spekulera om det.

Jag förstår att du känner dig angripen i den här diskussionen, men kanske att du kunde ta ett steg tillbaka och fundera på om du har något konstruktivt du kan säga som hjälp till TS, eller annars låta det räcka nu?

 

[Lydia]

Sv: Nu är livet slut

känner igen mig *varm kram*
försök komma iväg (eller om sambon åker iväg med barnen), så du får lite lugn och ro..

Jag misstänker också att jag har fibromyalgi, iaf någon "lätt" variant eller något liknande fibro iaf. Brukar vara värst med värken runt axlarna när barnen varit extra "jobbiga och klängiga". Manduca-selen har funkat bra ändå, så den blir det ibland hem från dagis istället för tung vagn

Jag tyckte att det var skönt att börja jobba lite granna, så man fick äta i lugn och ro på rasten osv.. Vi valde att sätta yngsta på dagis redan när hon var 14 månader (men få timmar i början), och det var ett klokt val för våran familj..

 

[Mirre]

Sv: Nu är livet slut

Tycker hennes metoder är för hårda.
Tycker inte att det är att stå på barnens sida att trycka ner barnet i vagnen, tvinga de att ligga på ett visst sätt när de ska sova eller att först jaga upp sitt barn till max och sedan pang tjong trycka ner det i sängen och tvinga det att sova.

Och varför inte då?
Många barn och föräldrar har blivit oerhört hjälpta av hennes böcker och råd.
Hon har dessutom alltid stått på barnens sida och hävdat deras rätt till delaktighet.
Vilket har förändrat synen på barn och deras förmåga en hel del - och det till barnens fördel.

Hon ger andra alternativ till att slå - för att föräldrar skall ha en annan väg att gå när det blir för påfrestande.

Vad är det för hemskt med det?

Boken är gammal och kanske numera litet omodern, men då när den kom så var den en revolution - för barnen.

Den kom ut 1983 - för 26 år sedan.
Det var 1979 som Sverige blev först i världen med att förbjuda barnaga.

 

[elbereth]

Sv: Nu är livet slut

Till prinsus:

Jag har nyligen fått mitt andra barn, en underbar liten kille och har sen innan en dotter som är 3.
Precis som du har jag depressionsproblem och har jobbigt att klara av att vara hemma och vara mamma på heltid. Speciellt dottern är jobbig för mig, hon lyckas stressa upp mig till max så jag blir en otrevlig och dålig mamma. Som hjälp har jag fått en sjukskrivning på 25% så att pappan kan vara hemma föräldraledig 2 timmar på em. Det är absolut GULD!

De två timmarna använder jag som mitt andningshål, jag rider, läser, sover, vad som helst som jag kan göra själv och koppla av. Sen är jag nerstressad och en bra mamma igen.

Kanske kan du få ngt liknande?

För oss var det också väldigt värdefullt att mannen följde med till min samtalskontakt för att hon skulle få förmedla till honom vad jag behöver och varför. Efter det har han haft en större förståelse för varför jag beter mig som jag gör ibland, och varför hans avlastning behövs.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Om jag säger att hennes metoder var 100ggr bättre än de som fanns innan så kan du ju gissa resten.

Ja de är litet omoderna nu - för nu så vet man ännu mera om hur barn fungerar och deras utveckling.
Men före Anna Wahlgren så var den gängse metoden att helt enkelt lämna barnet i barnkammare så att det ensamt fick skrika sig till söms.
Oavsett om det var hungrigt eller ej.

 

[Werze]

Sv: Nu är livet slut

*kl*

Vilken tänkvärd tråd! Jag blir alltid lika fascinerad när jag hamnar i en sån här tråd där ett stort antalt kloka människor delar med sig av sin livserfarenhet och håller en öppen diskussion om något som är så tabubelagt!

Till Scilla: jag tror jag förstår vad du menar, men om jag hade varit TS hade jag inte haft så mycket hjälp av dina inlägg, som mer lägger sten på bördan.

Till TS: Jag känner igen mig i allt du skriver! Jag kände precis så att livet är slut och det blir aldrig bra igen. Min räddning är hästen som är mitt andningshål. Det handlar om 2 timmar 3 eller 4 dagar i veckan. Det borde väl inte vara helt nödvändigt för dig att sälja din häst, egentligen? Det blir liksom något som tvingar en bort från hemmet, för det var inte lätt att bara lämna över ungen när det kändes som kaos hemma, men när jag väl kommit iväg och upptäckt att det faktiskt fungerade....efter att ha fått umgås med hästen, rida, pyssla, kanske t o m träna, var det som att komma hem alldeles nyduschad i själen liksom. Jag kunde skratta, tålamodet var på topp, visst kunde jag vara fysiskt trött, men mentalt nyfödd!

Nu har jag tagit ett steg vidare, men det är min lösning på mitt problem. Men jag lyckades aldrig att få sambon att förstå MIG, så vi har glidit isär och nu har jag köpt mig mitt alldeles eget hus som jag och barnen flyttar till i augusti. Jag har också långt till släkten, men här finns något som heter veteranpoolen som man kan anlita för 120 kr per timme till barnvakt.

Långt igen, men jag tycker du verkar vara en förträfflig mamma, som verkligen kämpar på och har en förmåga att dessutom sätta ord på vad du känner, vilket är urviktigt. Ord kan inte skada, och jag kallar då hellre mitt barn för div saker än att jag ger efter för impulsen att klappa till det när frustrationen växer sig större än man någonsin känt tidigare. Vad kan man göra, när det känns som att man står vid vägs ände, och ungen bara fortsätter att fresta på tålamodet som man redan har uppbådat allt vad man har av den varan? Vem tar över liksom, när man är ensam en sån stund?

Jag tror att du måste ha mer stöd av sambon, pronto. Sjukskriv dig så att han kan vara hemma mer. Jobba kan man göra när barnet är större. Det är viktigt att DU nu får möjlighet att hitta en BRA mammatillvaro, där DU också får tid för vad du känner. Som sagt, måste du verkligen sälja hästen? Du har redan fått ändra på så mycket på så kort tid som det låter! Stå på dig, för du är viktig, den viktigaste personen i din lilla sons liv, så ta hand om dig så tar du indirekt även hand om den lille.

Den situation som du beskriver med lång förlossning, sjuk bebis, flytt mitt i allt, ja, det låter övermäktigt och jag blir riktigt sur på din sambo som flyr iväg till jobbet istället för att göra det viktigaste jobbet: skydda dig så att er tillvaro blir hanterbar. Och just det, som elbereth skriver kan det vara en otrolig hjälp att få en samtalskontakt som förmedlar till sambon vad man känner. Det låser sig gärna när man försöker själv (har provat), och din sambo verkar inte kunna ta dina negativa känslor runt mammalivet som det låter på dig.

 

[_Yggdrasil_]

Sv: Nu är livet slut

När min dotter föddes för 2 år sen gick jag oxå in i en förlossningsdeprission, jag hade som tur var aldrig problem med min dotter utan det var jag om var felet. Jag hade så svårt för att acceptera mitt nya liv och mådde jättedåligt för att folk envisades med att se mig som "Mamma Elin" istället för bara "Elin". Jag kände ett EXTREMT behov att få mig bekräftad, att JAG var viktig både med eller utan barn. Så jag sprang på krogen nästan varje helg i ett års tid tills jag en bakfullmorgon när min dotter kröp upp i min säng insåg att Nu är jag färdig! Jag behöver inte bekräfta mig själv mer (eller ja iallafall inte lika ofta)

Det jag känner är att du behöver egentid för att hitta dig själv igen! När du väl hittat dig själv och lärt känna ditt nya jag (jag letade som sagt 1 år innan jag hittade mig själv och det senaste året har jag ägnat åt att lära känna mig själv igen) så kommer Mammalyckan hand i hand!
Tänk positivt! Glada tankar! Även om min dotter är en liten trevlig krabat som oftast är lugn och snäll så finns det dagar när jag vaknar upp och känner NEJ jag vill inte!!!
Mitt sätt att komma förbi det är att ta lite egen tid på morgonen medans Idun äter sin välling, då går jag ut i trädgården eller sätter mig framför datorn en snabbis och bara kopplar bort.