Sv: Nu är livet slut
Knapplån.
Jag går igenom något liknande som du gör Prinsus. Fast förmodligen har jag ett enklare barn, det säger alla andra i alla fall.
Jag har bland annat Borderline, och får kämpa dagligen för att överleva någorlunda bara pga det. När jag fick barn blev det ännu mer som tog av min energi, och samtidigt så utbröt min fobirmyalgi. Då var jag nyss fyllda 20 år gammal.
Nu är min son strax 3 år, och jag ångrar MÅNGA gånger om dagen att jag skaffade barn. Eller snarare att jag inte var stark nog för att genomgå en abort, trots att jag egentligen visste att det var rätt sak att göra då.
Jag älskar min son, så mycket att det inte går att beskriva. Men vissa stunder, så känner jag en större lust till att ta livet av mig än att umgås med honom.
Han är en väluppfostrad och artig kille när vi är iväg, som sköter sig alldeles perfekt. När vi är hemma, så känns det som om han förvandlas till ett monster. Han slåss, bits, skriker, kastar saker på mig och vägrar att göra något som jag ber honom om. Min ork är så låg att jag gråter för precis ingenting, och tänker hemska tankar om hur jobbig han är.
Hans pappa är till största delen frånvarande, och har alltid varit. Så, jag är 60 mil bort från min egna familj och helt ensam. Jag har grava sömnstörningar och sover vanligtvis mellan 1-3 timmar per dygn, eftersom jag inte vågar ta mina mediciner när jag har ensamt ansvar över sonen. Jag måste ju kunna köra bilen eller tänka klart om något skulle hända!
Han har spenderat hela helgen hos sina farföräldrar, och kom hem kl 18 idag. Kl 19 var jag redo att bryta ihop igen, eftersom han alltid är ännu värre när han kommer hem igen. Jag vet inte hur man ska göra för att magiskt hitta mer energi och blev en bra mamma, jag har inte kommit på knepet än.
Dom få minutrarna om dagen då han kramas med mig och säger att han älskar mig är GULD värda, men tyvärr orkar jag inte mer ändå..
Han går på dagis 5 dagar i veckan, och inte ens det ger mig tillräckligt mycket vila/energi. Jag är så TRÖTT så att jag vill dö.
Samtidigt som jag inte har ork till några konflikter, så måste vissa tas. Farliga saker får man aldrig göra, och jag kan inte bara ta emot hans sparkar, slag och bett. Jag har provat att ignorera honom, men då blir han bara ännu värre.
Jag går i terapi varje vecka, och mestadels så dryftar vi min son just nu. Hon berömmer mig för att jag är en sån bra mamma, och jag sitter där med fet ångest för att min son får en likadan uppväxt som jag fick - med en psykiskt sjuk förälder och en som inte har tid. Jag vill verkligen inte göra samma misstag som mina föräldar gjorde, men jag börjar inse hur svårt det är att inte göra dom.. NU förstår jag varför min psykiskt sjuka pappa faktiskt inte orkade med att ha mig så ofta, eller varför han blev arg så himla lätt. Jag försöker förtvivlat att inte göra samma sak, men det är omöjligt vissa dagar.
Jag hoppas verkligen att ni får hjälp att ta er igenom det här Prinsus, för din sons skull och för din skull!
Jag kämpar vidare, och hoppas på det bästa för oss också.
) tycker att NH är onödigt och att det räcker med "sunt förnuft". Den som av någon anledning fått en väldigt speciell häst som andra misslyckats med och som man själv kört fast med när man hanterat som vanligt, kan få stor utväxling av att använda NH-metoder till hästens och ens egen enorma lättnad.
