Sv: Nu är livet slut
Och jag pratar om en specifik bok.
Efter den boken kan jag tycka att hon har gått litet för långt.
Men det gör inte Barnaboken sämre för det.
Och jag pratar om en specifik bok.
Efter den boken kan jag tycka att hon har gått litet för långt.
Men det gör inte Barnaboken sämre för det.
Sv: Nu är livet slut
Det beskrivs något liknande i boken "Barn de första fem åren" av Penelope Leach från -77.
Så det var nog det som var modernast då.
Och numera så vet vi bättre.
Men TS har ett barn som är över åldern för standardmetoden och inne på andra problem.
Och där så är den här boken riktigt bra.
Jag som fick mitt första barn -91 hade dock en oerhörd nytta av Barnaboken.
Med barn 2 och 3 så gick det sedan på rutin.
Det beskrivs något liknande i boken "Barn de första fem åren" av Penelope Leach från -77.
Så det var nog det som var modernast då.
Och numera så vet vi bättre.
Men TS har ett barn som är över åldern för standardmetoden och inne på andra problem.
Och där så är den här boken riktigt bra.
Jag som fick mitt första barn -91 hade dock en oerhörd nytta av Barnaboken.
Med barn 2 och 3 så gick det sedan på rutin.
M
MissMolly
Sv: Nu är livet slut
Hej! Har läst tråden och vill bara sägaatt jag är imponerad över din enorma styrka
Så länge du blir lite arg så har du iaf viljan kvar att ändra på det som är fel
Skickar en jättestor bamsekram o önskar er ALL LYCKA TILL!!!!!
Hej! Har läst tråden och vill bara sägaatt jag är imponerad över din enorma styrka
Så länge du blir lite arg så har du iaf viljan kvar att ändra på det som är fel
Skickar en jättestor bamsekram o önskar er ALL LYCKA TILL!!!!!
T
Treasure86
Sv: Nu är livet slut
hejsan!
jag läste inte hela tråden, men stödfamilj är att rekomendera! min barndomskompis och hennes tvillingbror fick va hos en stödfamilj varannan helg för de var krävande och familjen hade andra problem också, de blev så mycket bättre av detta och föräldrarna också!! Man måste få ta hand om sig själva för att kunna ta hand om någon annan!
stödfamiljer är kollade noga och ofta har de både utbildning och erfarenhet av sånna här barn!!
min systers son har varit jobbig sedan födseln men nu när han är 5år är han go, allt blev bättre när de delade på sig för då tog pappan mer tid till barnen och mamman fick va ifred...
kram o lycka till
hejsan!
jag läste inte hela tråden, men stödfamilj är att rekomendera! min barndomskompis och hennes tvillingbror fick va hos en stödfamilj varannan helg för de var krävande och familjen hade andra problem också, de blev så mycket bättre av detta och föräldrarna också!! Man måste få ta hand om sig själva för att kunna ta hand om någon annan!
stödfamiljer är kollade noga och ofta har de både utbildning och erfarenhet av sånna här barn!!
min systers son har varit jobbig sedan födseln men nu när han är 5år är han go, allt blev bättre när de delade på sig för då tog pappan mer tid till barnen och mamman fick va ifred...
kram o lycka till
Sv: Nu är livet slut
*kl*
prinsus: Först & främst: styrkekramar "in infinity" till dig, din man och din pojke. Varje gång jag läser om hur jobbigt somliga har det i livet så häpnas jag över hur sega vissa av dem är. De söker efter lösningar och orsaker och vägrar att ge upp. De som lyckas har alla en sak gemensamt: total och komplett ärlighet. Du är en av dessa. Istället för att begrava ord och känslor så har du styrkan att släppa ut orden och känna känslorna, det är det inte alla som kan. Det är denna ärlighet och styrka som kommer att hjälpa dig att klara dig igenom den här perioden av ditt liv. Jag tänker inte dra upp de perioder av mitt liv som vart jobbiga, det handlar inte om mig, men jag vill dela med mig av de metoder som hjälpt: Säg som det är!! Försök inte sopa saker under mattan, förr eller senare kryper de fram iaf. Släng alla "måsten" i soporna. Man måste inte tycka om sina barn jämt. Mina är 16 & 11 och jag har vid flera tillfällen sagt åt dem att "jag älskar dig men just nu tycker jag inte om dig pga av ditt beteende". Och mina barn tycker ändå att jag är den bästa mamman som finns!
Det tog år av moderskap innan jag kunde slänga alla måsten i soporna, de värsta var "vardags-måstena" (hittar på mina egna ord här) Barn behöver regler och struktur (otroligt viktigt) typ läggdags rutiner, 3 mål mat/dag, personlig hygien och regler typ "man drar inte katten i svansen" eller "man leker inte på vägen". Men jag vill ta ett exempel från ett av dina inlägg, promenaden i blåbärsriset. Du skrev att du till slut hakade fast honom vid vagnen då han inte ville gå åt ditt håll. Om du hade lämnat vagnen och låtit honom fortsätta, hur långt tror du att han hade gått? Om du hade gått med honom en bit och sedan satt dig ned och låtsas undersöka något intressant på marken, hade han då fortsatt att gå eller tror du att han hade blivit fundersam och kommit för att kolla vad du sysslade med? Gillar han insekter? "Oj, såg du spindeln?! Jag tror han gick åt det hållet!!"(peka tillbaka mot stigen)
Det är lite i stil med Cesar Millan, när hunden visar ett oönskat beteende, distrahera honom med ett annat beteende hellre än att bestraffa det oönskade beteendet. Nu har jag ju inga detaljer alls eg. om din son så det är ju vanskligt för mig att försöka förstå hur och varför men många barn med beteendeproblem är intelligenta, understimulerade och frustrerade. Och de kan behöva rejält okonventionella metoder för att finna ro och glädje. Om han gillar att vara ute, packa en ryggväska med blöjor, vatten, kex etc. Man behöver inte gå in för att byta blöjor! Vill han inte gå in och äta lunch, ät en macka i skogen! Vill han bada med kläderna på, låt honom! Kläderna behöver ju tvättas förr eller senare iaf och han kommer säker på på egen hand att det inte är så värst bekvämt med blöta kläder.
Det knepiga är att hitta balansen mellan detta och den struktur han behöver samtidigt. Och det kan ta tid. Det tar också tid att hitta sin egen stil som mamma. Kom ihåg en sak: den enda personen i hela världen som kan avgöra om du är en bra mamma eller inte är din pojke. Och hans åsikt är den enda av riktig betydelse.
Till sist, det finns bara EN sak i ditt liv du inte kan ändra. Du är en mamma. Jepp. Så är det. Allt annat kan du påverka; var du bor, vad du jobbar med, vad du har för hårfärg, vilka tv-program du gillar, hur du låter andras åsikter påverka ditt eget tänkande osv Och hur jobbigt och tröstlöst det än kan kännas emellanåt så är det när man tänker efter en otrolig gåva att kunna ge liv åt en annan människa! Att man sedan önskar var och varannan dag att de kom med instruktionshäfte, utbytesgaranti och av- och på-knapp, mja, det är en annan femma...
till andra användare som verkar ha missat poängen med denna tråd totalt: ta era diskussioner om AW någon annanstans, om TS ville diskutera henne hade hon sagt så från första början. Det finns trådar där det är ok att sväva ut lite men det här är inte en av dem.
*kl*
prinsus: Först & främst: styrkekramar "in infinity" till dig, din man och din pojke. Varje gång jag läser om hur jobbigt somliga har det i livet så häpnas jag över hur sega vissa av dem är. De söker efter lösningar och orsaker och vägrar att ge upp. De som lyckas har alla en sak gemensamt: total och komplett ärlighet. Du är en av dessa. Istället för att begrava ord och känslor så har du styrkan att släppa ut orden och känna känslorna, det är det inte alla som kan. Det är denna ärlighet och styrka som kommer att hjälpa dig att klara dig igenom den här perioden av ditt liv. Jag tänker inte dra upp de perioder av mitt liv som vart jobbiga, det handlar inte om mig, men jag vill dela med mig av de metoder som hjälpt: Säg som det är!! Försök inte sopa saker under mattan, förr eller senare kryper de fram iaf. Släng alla "måsten" i soporna. Man måste inte tycka om sina barn jämt. Mina är 16 & 11 och jag har vid flera tillfällen sagt åt dem att "jag älskar dig men just nu tycker jag inte om dig pga av ditt beteende". Och mina barn tycker ändå att jag är den bästa mamman som finns!
Det tog år av moderskap innan jag kunde slänga alla måsten i soporna, de värsta var "vardags-måstena" (hittar på mina egna ord här) Barn behöver regler och struktur (otroligt viktigt) typ läggdags rutiner, 3 mål mat/dag, personlig hygien och regler typ "man drar inte katten i svansen" eller "man leker inte på vägen". Men jag vill ta ett exempel från ett av dina inlägg, promenaden i blåbärsriset. Du skrev att du till slut hakade fast honom vid vagnen då han inte ville gå åt ditt håll. Om du hade lämnat vagnen och låtit honom fortsätta, hur långt tror du att han hade gått? Om du hade gått med honom en bit och sedan satt dig ned och låtsas undersöka något intressant på marken, hade han då fortsatt att gå eller tror du att han hade blivit fundersam och kommit för att kolla vad du sysslade med? Gillar han insekter? "Oj, såg du spindeln?! Jag tror han gick åt det hållet!!"(peka tillbaka mot stigen)
Det är lite i stil med Cesar Millan, när hunden visar ett oönskat beteende, distrahera honom med ett annat beteende hellre än att bestraffa det oönskade beteendet. Nu har jag ju inga detaljer alls eg. om din son så det är ju vanskligt för mig att försöka förstå hur och varför men många barn med beteendeproblem är intelligenta, understimulerade och frustrerade. Och de kan behöva rejält okonventionella metoder för att finna ro och glädje. Om han gillar att vara ute, packa en ryggväska med blöjor, vatten, kex etc. Man behöver inte gå in för att byta blöjor! Vill han inte gå in och äta lunch, ät en macka i skogen! Vill han bada med kläderna på, låt honom! Kläderna behöver ju tvättas förr eller senare iaf och han kommer säker på på egen hand att det inte är så värst bekvämt med blöta kläder.
Det knepiga är att hitta balansen mellan detta och den struktur han behöver samtidigt. Och det kan ta tid. Det tar också tid att hitta sin egen stil som mamma. Kom ihåg en sak: den enda personen i hela världen som kan avgöra om du är en bra mamma eller inte är din pojke. Och hans åsikt är den enda av riktig betydelse.
Till sist, det finns bara EN sak i ditt liv du inte kan ändra. Du är en mamma. Jepp. Så är det. Allt annat kan du påverka; var du bor, vad du jobbar med, vad du har för hårfärg, vilka tv-program du gillar, hur du låter andras åsikter påverka ditt eget tänkande osv Och hur jobbigt och tröstlöst det än kan kännas emellanåt så är det när man tänker efter en otrolig gåva att kunna ge liv åt en annan människa! Att man sedan önskar var och varannan dag att de kom med instruktionshäfte, utbytesgaranti och av- och på-knapp, mja, det är en annan femma...
till andra användare som verkar ha missat poängen med denna tråd totalt: ta era diskussioner om AW någon annanstans, om TS ville diskutera henne hade hon sagt så från första början. Det finns trådar där det är ok att sväva ut lite men det här är inte en av dem.
D
dorisdoris
Sv: Nu är livet slut
För det första, har läst delar av tråden, och jag tycker också att dte är oerhört starkt av dig prinsus att erkänna problemen och att "vädra ut" dem! Att prata om problem med barn (verkliga problem, inte som tex att ja, mitt barn lyssnar inte på mig 1 av 10 ggr jag ropar) är vad jag har upplevt, ett stort no no... man ska helt enkelt ha perfekta barn, vara en bra förälder och bara ha "okej" problem.
Jillybean: Så rätt! Den texten skall jag printa ut och ha i skrivbordslådan och titta på när jag önskar att jag var utan barn nästa gång!
*kl*
Till sist, det finns bara EN sak i ditt liv du inte kan ändra. Du är en mamma. Jepp. Så är det. Allt annat kan du påverka; var du bor, vad du jobbar med, vad du har för hårfärg, vilka tv-program du gillar, hur du låter andras åsikter påverka ditt eget tänkande osv Och hur jobbigt och tröstlöst det än kan kännas emellanåt så är det när man tänker efter en otrolig gåva att kunna ge liv åt en annan människa! Att man sedan önskar var och varannan dag att de kom med instruktionshäfte, utbytesgaranti och av- och på-knapp, mja, det är en annan femma...
För det första, har läst delar av tråden, och jag tycker också att dte är oerhört starkt av dig prinsus att erkänna problemen och att "vädra ut" dem! Att prata om problem med barn (verkliga problem, inte som tex att ja, mitt barn lyssnar inte på mig 1 av 10 ggr jag ropar) är vad jag har upplevt, ett stort no no... man ska helt enkelt ha perfekta barn, vara en bra förälder och bara ha "okej" problem.
Jillybean: Så rätt! Den texten skall jag printa ut och ha i skrivbordslådan och titta på när jag önskar att jag var utan barn nästa gång!
Sv: Nu är livet slut
Så sant som det är sagt!
Jag har någon gång svarat ärligt när folk frågat mig om hur det känns att vara mamma, och reaktionen är.. Ja.. Irriterad? Arg? Ingefär nåt åt det hållet. Man FÅR inte må dåligt av att vara mamma, det bara är så.
Jag är otroligt glad över att jag har min terapeut att ösa ur mig hos, för ibland behövs det verkligen. Där kan jag tala fritt, få stöd, ha någon som försöker komma på lite tips och lösningar etc.
Min underbara familj 60 mil bort får också höra allt mitt tjat och irritation, och dom lyssnar och "tycker synd" om mig som har det så jobbigt - och erbjuder sig alltid att ta honom i några veckor. Det är sällan ekonomiskt hållbart att köra upp honom så långt, och sen hem igen, men ibland lyckas vi få till det. I september ska han vara där i TRE underbara veckor
Sonens pappa får höra en hel del också, även om han inte är här så mycket. När han har Sebbe själv ibland, så brukar han förstå vad jag menar.
(Sorry för OT..)
Så sant som det är sagt!
Jag har någon gång svarat ärligt när folk frågat mig om hur det känns att vara mamma, och reaktionen är.. Ja.. Irriterad? Arg? Ingefär nåt åt det hållet. Man FÅR inte må dåligt av att vara mamma, det bara är så.
Jag är otroligt glad över att jag har min terapeut att ösa ur mig hos, för ibland behövs det verkligen. Där kan jag tala fritt, få stöd, ha någon som försöker komma på lite tips och lösningar etc.
Min underbara familj 60 mil bort får också höra allt mitt tjat och irritation, och dom lyssnar och "tycker synd" om mig som har det så jobbigt - och erbjuder sig alltid att ta honom i några veckor. Det är sällan ekonomiskt hållbart att köra upp honom så långt, och sen hem igen, men ibland lyckas vi få till det. I september ska han vara där i TRE underbara veckor
Sonens pappa får höra en hel del också, även om han inte är här så mycket. När han har Sebbe själv ibland, så brukar han förstå vad jag menar.
(Sorry för OT..)
Sv: Nu är livet slut
Jag har läst igenom nästan hela tråden och jag tycker att du har fått en del goda råd. Och här kommer jag med ett till (som säkert redan har kommit på tals)
Först av allt: du är ingen dålig mamma. Du HAT något att leva för; du har en man och en son och du är frisk. Du kan ta dig igenom detta! Men det gäller bara att komma dit så att du orkar att ta dig igenom detta.
Jättebra med BUP kontakten och jättebra att en förskoleplats (nej, det heter inte dagis längre och har inte gjort på ett par år - säger den blivande förskolläraren) men fram tills dess behöver du och din man hjälp med ER son. Japp sonen är er bådas och NI skall tillsammans lösa detta, båda måste engagera sig och hitta ett sätt att samarbeta.
En avlastningsfamilj fungerar och jag tror mkt på detta men inte som första alternativ. Jag tycker att ni skall kräva att ni får en stödperson som hjälper er igenom vardagen (vart bor ni? jag kommerpå studs efter jag gått klart lärarutbildningen skall jag satsa på att bli stödperson för familjer som behöver hjälp). En stödperson kan avlasta dig i hemmet, fast du eller din man är där. En stödperson kan ge tips och underlätta på andra sätt.
Något jag fastnade för, konstigt nog, är hur det går till när ni lagar mat hemma. Din son kan inte vänta tills maten är klar och har inget tålamod alls. Aktivera din son med att låtsas laga egen mat bredvid spisen eller på en leksaksspis tillsammans med dig. Bara ett tips som fungerar väldigt bra.
Jag håller tummarna att du, tillsammans med din man, får en bättre vardag med eran son!
Jag har läst igenom nästan hela tråden och jag tycker att du har fått en del goda råd. Och här kommer jag med ett till
(som säkert redan har kommit på tals)Först av allt: du är ingen dålig mamma. Du HAT något att leva för; du har en man och en son och du är frisk. Du kan ta dig igenom detta! Men det gäller bara att komma dit så att du orkar att ta dig igenom detta.
Jättebra med BUP kontakten och jättebra att en förskoleplats (nej, det heter inte dagis längre och har inte gjort på ett par år
- säger den blivande förskolläraren) men fram tills dess behöver du och din man hjälp med ER son. Japp sonen är er bådas och NI skall tillsammans lösa detta, båda måste engagera sig och hitta ett sätt att samarbeta. En avlastningsfamilj fungerar och jag tror mkt på detta men inte som första alternativ. Jag tycker att ni skall kräva att ni får en stödperson som hjälper er igenom vardagen (vart bor ni? jag kommerpå studs
efter jag gått klart lärarutbildningen skall jag satsa på att bli stödperson för familjer som behöver hjälp). En stödperson kan avlasta dig i hemmet, fast du eller din man är där. En stödperson kan ge tips och underlätta på andra sätt.Något jag fastnade för, konstigt nog, är hur det går till när ni lagar mat hemma. Din son kan inte vänta tills maten är klar och har inget tålamod alls. Aktivera din son med att låtsas laga egen mat bredvid spisen eller på en leksaksspis tillsammans med dig. Bara ett tips som fungerar väldigt bra.
Jag håller tummarna att du, tillsammans med din man, får en bättre vardag med eran son!
Sv: Nu är livet slut
Ett annat tips, om detta inte funkar... Mina pojkar kan nämligen inte heller vänta tills maten är klar. Så fort jag börjar plocka fram ingredienserna sätter sig den minsta i barnmatstolen, och den stora börjar tjata om nåt att äta (även ifall vi åt för bara en timme sedan).
De accepterar inte leksakskastruller och låtsas-mat.
Jag låter dem helt enkelt äta av allt medan jag lagar maten. De får några frusna ärtor, eller majskorn, i en skål. De får provsmaka spagettin när den kokat en minut, två minuter, tre minuter o s v.
Något jag fastnade för, konstigt nog, är hur det går till när ni lagar mat hemma. Din son kan inte vänta tills maten är klar och har inget tålamod alls. Aktivera din son med att låtsas laga egen mat bredvid spisen eller på en leksaksspis tillsammans med dig. Bara ett tips som fungerar väldigt bra.
Ett annat tips, om detta inte funkar... Mina pojkar kan nämligen inte heller vänta tills maten är klar. Så fort jag börjar plocka fram ingredienserna sätter sig den minsta i barnmatstolen, och den stora börjar tjata om nåt att äta (även ifall vi åt för bara en timme sedan).
De accepterar inte leksakskastruller och låtsas-mat.
Jag låter dem helt enkelt äta av allt medan jag lagar maten. De får några frusna ärtor, eller majskorn, i en skål. De får provsmaka spagettin när den kokat en minut, två minuter, tre minuter o s v.
Sv: Nu är livet slut
Allt går ju att tolka hur man vill Hur tolkade du det?
För att förydliga kan jag skriva att jag menade att man inte måste läsa böcker om hur man ska göra och tro att lösningen ligger där. De flesta situationer kan lösas mha det EGNA förnuftet och kunskapen man får när man lever.
Visst ska man läsa och lära också, men man ska akta sig för att tror att någon annan har lösningen på allt, man måste våga tro på sig själv också!
Allt går ju att tolka hur man vill
Hur tolkade du det?För att förydliga kan jag skriva att jag menade att man inte måste läsa böcker om hur man ska göra och tro att lösningen ligger där. De flesta situationer kan lösas mha det EGNA förnuftet och kunskapen man får när man lever.
Visst ska man läsa och lära också, men man ska akta sig för att tror att någon annan har lösningen på allt, man måste våga tro på sig själv också!
Sv: Nu är livet slut
Jag hade instämmt med dig, om rubriken på tråden hade varit t ex "Vilka böcker måste bra föräldrar ha läst?".
Att våga prova och lita på sig själv är ett bra råd till föräldrar som är rädda för att göra fel. Men när någon redan har fått problem, och vänder sig till andra för att få stöd och råd, då tror jag inte man blir hjälpt av att få höra/läsa att man ska använda sitt förnuft.
Jag tolkade dig ungefär så här: Herregud, hur svårt kan det va´? Använd sunt förnuft och gör inte saker så komplicerade, så löser det sig. (Men om du hade skrivit samma sak i en annan tråd hade jag nog tolkat dig annorlunda.)
Allt går ju att tolka hur man vill
För att förydliga kan jag skriva att jag menade att man inte måste läsa böcker om hur man ska göra och tro att lösningen ligger där. De flesta situationer kan lösas mha det EGNA förnuftet och kunskapen man får när man lever.
Visst ska man läsa och lära också, men man ska akta sig för att tror att någon annan har lösningen på allt, man måste våga tro på sig själv också!
Jag hade instämmt med dig, om rubriken på tråden hade varit t ex "Vilka böcker måste bra föräldrar ha läst?".
Att våga prova och lita på sig själv är ett bra råd till föräldrar som är rädda för att göra fel. Men när någon redan har fått problem, och vänder sig till andra för att få stöd och råd, då tror jag inte man blir hjälpt av att få höra/läsa att man ska använda sitt förnuft.
Jag tolkade dig ungefär så här: Herregud, hur svårt kan det va´? Använd sunt förnuft och gör inte saker så komplicerade, så löser det sig. (Men om du hade skrivit samma sak i en annan tråd hade jag nog tolkat dig annorlunda.)
Sv: Nu är livet slut
Det inlägget var inte direkt menat till TS utan som en svar på AW diskussionen. Det ser man oxå på mitt inlägg.
Till trådskaparen har jag skrivit ett helt annat svar, det kanske du har missat?
Det blir lätt lite tokigt när en tråd "spårar ur" och börjar handla om annat än ursprungsämnet.
Det inlägget var inte direkt menat till TS utan som en svar på AW diskussionen. Det ser man oxå på mitt inlägg.
Till trådskaparen har jag skrivit ett helt annat svar, det kanske du har missat?
Det blir lätt lite tokigt när en tråd "spårar ur" och börjar handla om annat än ursprungsämnet.
Sv: Nu är livet slut
TS, stora peppkramar till dig!!
Till er som tjabblar om massa annat.. "............"
Återigen till TS, jag skall nog aldrig mer gnälla om mitt.
Jag är ofta trött, lever med en obehandlad förlossnings depression (som tog ut mig totalt i december när jag blev vittne till ett självmord på jobbet). Nu börjar jag orka med. Jag är för envis för mitt eget bästa.
Saga slår på mig, men inte på pappa. Hon sparkar på mig när vi ligger i soffan, men inte på pappa. Hon hoppar på mig, men inte på pappa.
Jag nattar VARJE kväll, för pappa får henne inte att somna, det är bara jag som duger i det läget. Sen jag gjorde mig av med hästarna så har jag haft väldigt lite tid för mig själv. Så jag startade ett projekt häromdagen med att måla mitt nu tomma stall. Får hoppas att det hjälper mig lite i alla fall..
Jag skickar alla styrke kramar jag har kvar till DIG OCH DIN FAMILJ.
TS, stora peppkramar till dig!!
Till er som tjabblar om massa annat.. "............"
Återigen till TS, jag skall nog aldrig mer gnälla om mitt.
Jag är ofta trött, lever med en obehandlad förlossnings depression (som tog ut mig totalt i december när jag blev vittne till ett självmord på jobbet). Nu börjar jag orka med. Jag är för envis för mitt eget bästa.
Saga slår på mig, men inte på pappa. Hon sparkar på mig när vi ligger i soffan, men inte på pappa. Hon hoppar på mig, men inte på pappa.
Jag nattar VARJE kväll, för pappa får henne inte att somna, det är bara jag som duger i det läget. Sen jag gjorde mig av med hästarna så har jag haft väldigt lite tid för mig själv. Så jag startade ett projekt häromdagen med att måla mitt nu tomma stall. Får hoppas att det hjälper mig lite i alla fall..
Jag skickar alla styrke kramar jag har kvar till DIG OCH DIN FAMILJ.
ameo
Moderator
Sv: Nu är livet slut
(ingen kritik, utan ren nyfikenhet från en som aldrig varit i närheten av depression)
Varför är depressionen obehandlad?
(ingen kritik, utan ren nyfikenhet från en som aldrig varit i närheten av depression)
L
Lowley
Sv: Nu är livet slut
För att ingen tar det på allvar, eftersom jag fortfarande arbetar, tar hand om min dotter och kämpar på med livet.
Vad vet jag?
Jag gick till en psykolog genom jobbet under en period, men inte för det utan för att jag blev vittne till ett självmord. Det var väl först då som någon tog det på allvar. Men ja, min dotter är ju nr 1 för mig.. I alla väder.. Det är väl mer allt kring förlossningen som behöver arbetas med.
Jag har viktproblem, och det är väl ja. Drygt.. Det lutar mot op nu pga mina knän inte orkar med tyngden.. I alla fall så var jag på VC och skulle få bantingspiller.. Acomplia skrev dom ut.. Tur som fan att jag inte tog dem.. När jag åkte dit igen för att gapa lite så fick jag en ny läkare. Som blev helt bestört och tog tag i en heldel.. Men hon slutade.. Nu har jag min gamla läkare igen som ja, som är som hon är..
För att ingen tar det på allvar, eftersom jag fortfarande arbetar, tar hand om min dotter och kämpar på med livet.
Vad vet jag?
Jag gick till en psykolog genom jobbet under en period, men inte för det utan för att jag blev vittne till ett självmord. Det var väl först då som någon tog det på allvar. Men ja, min dotter är ju nr 1 för mig.. I alla väder.. Det är väl mer allt kring förlossningen som behöver arbetas med.
Jag har viktproblem, och det är väl ja. Drygt.. Det lutar mot op nu pga mina knän inte orkar med tyngden.. I alla fall så var jag på VC och skulle få bantingspiller.. Acomplia skrev dom ut.. Tur som fan att jag inte tog dem.. När jag åkte dit igen för att gapa lite så fick jag en ny läkare. Som blev helt bestört och tog tag i en heldel.. Men hon slutade.. Nu har jag min gamla läkare igen som ja, som är som hon är..
prinsus_
Trådstartare
Sv: Nu är livet slut
Jag vill bara i stilla vördnad buga, bocka och tacka för ett fantastiskt inspirerande inlägg. Jag har funderat på olika tips i ditt inlägg i flera dagar och provat en del som har funkat. När jag tröttnade på att titta på en tråkig vattenfylld presenning i skogen tog jag sikte på en myra och berättade för sonen att den gick iväg "åt det hållet, ser du den?" Han hakade på! Trolleri!
Igår fick han leka med skor och kläder på med liv och lust i en bäck, jag hade ingen lust att bryta just då och han lärde sig säkert något av det och skorna är torra redan.
Tänkte senast för en timma sen på mitt nya mantra "Jag är mamma, det finns inget man kan göra för att ändra på det" när jag la en utschasad skrikig unge i vagnen för att han behövde en tupplur.
Det är så jäkla trist många gånger men vi har fina stunder med.
Tack alla för att ni (lite väl strängt) bett mig ställa krav på min man. Även om han är världens bästa och gör så gott han kan så gör han ännu mer nu. Han stämmer av hela tiden. Frågar på kvällen hur jag känner inför morgondagen och ifall han ska åka senare till jobbet. Stämmer av hur min dagsform är på morgonen. Ringer från jobbet och kollar hur det går.
Men det är nog bara att inse att jag är en sån person som inte borde skaffat några barn. Jag har aldrig varit barnkär och har aldrig haft någon barnlängtan. Men jag visste att min man gärna ville ha barn och så hade man ju hört att det blir annat när man får egna barn. Men som sagt, jag är mamma och det är inget man kan göra åt det.
*kl*
prinsus: Först & främst: styrkekramar "in infinity" till dig, din man och din pojke. Varje gång jag läser om hur jobbigt somliga har det i livet så häpnas jag över hur sega vissa av dem är. De söker efter lösningar och orsaker och vägrar att ge upp. De som lyckas har alla en sak gemensamt: total och komplett ärlighet. Du är en av dessa. Istället för att begrava ord och känslor så har du styrkan att släppa ut orden och känna känslorna, det är det inte alla som kan. Det är denna ärlighet och styrka som kommer att hjälpa dig att klara dig igenom den här perioden av ditt liv. Jag tänker inte dra upp de perioder av mitt liv som vart jobbiga, det handlar inte om mig, men jag vill dela med mig av de metoder som hjälpt: Säg som det är!! Försök inte sopa saker under mattan, förr eller senare kryper de fram iaf. Släng alla "måsten" i soporna. Man måste inte tycka om sina barn jämt. Mina är 16 & 11 och jag har vid flera tillfällen sagt åt dem att "jag älskar dig men just nu tycker jag inte om dig pga av ditt beteende". Och mina barn tycker ändå att jag är den bästa mamman som finns!
Det tog år av moderskap innan jag kunde slänga alla måsten i soporna, de värsta var "vardags-måstena" (hittar på mina egna ord här) Barn behöver regler och struktur (otroligt viktigt) typ läggdags rutiner, 3 mål mat/dag, personlig hygien och regler typ "man drar inte katten i svansen" eller "man leker inte på vägen". Men jag vill ta ett exempel från ett av dina inlägg, promenaden i blåbärsriset. Du skrev att du till slut hakade fast honom vid vagnen då han inte ville gå åt ditt håll. Om du hade lämnat vagnen och låtit honom fortsätta, hur långt tror du att han hade gått? Om du hade gått med honom en bit och sedan satt dig ned och låtsas undersöka något intressant på marken, hade han då fortsatt att gå eller tror du att han hade blivit fundersam och kommit för att kolla vad du sysslade med? Gillar han insekter? "Oj, såg du spindeln?! Jag tror han gick åt det hållet!!"(peka tillbaka mot stigen)
Det är lite i stil med Cesar Millan, när hunden visar ett oönskat beteende, distrahera honom med ett annat beteende hellre än att bestraffa det oönskade beteendet. Nu har jag ju inga detaljer alls eg. om din son så det är ju vanskligt för mig att försöka förstå hur och varför men många barn med beteendeproblem är intelligenta, understimulerade och frustrerade. Och de kan behöva rejält okonventionella metoder för att finna ro och glädje. Om han gillar att vara ute, packa en ryggväska med blöjor, vatten, kex etc. Man behöver inte gå in för att byta blöjor! Vill han inte gå in och äta lunch, ät en macka i skogen! Vill han bada med kläderna på, låt honom! Kläderna behöver ju tvättas förr eller senare iaf och han kommer säker på på egen hand att det inte är så värst bekvämt med blöta kläder.
Det knepiga är att hitta balansen mellan detta och den struktur han behöver samtidigt. Och det kan ta tid. Det tar också tid att hitta sin egen stil som mamma. Kom ihåg en sak: den enda personen i hela världen som kan avgöra om du är en bra mamma eller inte är din pojke. Och hans åsikt är den enda av riktig betydelse.
Till sist, det finns bara EN sak i ditt liv du inte kan ändra. Du är en mamma. Jepp. Så är det. Allt annat kan du påverka; var du bor, vad du jobbar med, vad du har för hårfärg, vilka tv-program du gillar, hur du låter andras åsikter påverka ditt eget tänkande osv Och hur jobbigt och tröstlöst det än kan kännas emellanåt så är det när man tänker efter en otrolig gåva att kunna ge liv åt en annan människa! Att man sedan önskar var och varannan dag att de kom med instruktionshäfte, utbytesgaranti och av- och på-knapp, mja, det är en annan femma...
till andra användare som verkar ha missat poängen med denna tråd totalt: ta era diskussioner om AW någon annanstans, om TS ville diskutera henne hade hon sagt så från första början. Det finns trådar där det är ok att sväva ut lite men det här är inte en av dem.
Jag vill bara i stilla vördnad buga, bocka och tacka för ett fantastiskt inspirerande inlägg. Jag har funderat på olika tips i ditt inlägg i flera dagar och provat en del som har funkat. När jag tröttnade på att titta på en tråkig vattenfylld presenning i skogen tog jag sikte på en myra och berättade för sonen att den gick iväg "åt det hållet, ser du den?" Han hakade på! Trolleri!
Igår fick han leka med skor och kläder på med liv och lust i en bäck, jag hade ingen lust att bryta just då och han lärde sig säkert något av det och skorna är torra redan.
Tänkte senast för en timma sen på mitt nya mantra "Jag är mamma, det finns inget man kan göra för att ändra på det" när jag la en utschasad skrikig unge i vagnen för att han behövde en tupplur.
Det är så jäkla trist många gånger men vi har fina stunder med.
Tack alla för att ni (lite väl strängt) bett mig ställa krav på min man. Även om han är världens bästa och gör så gott han kan så gör han ännu mer nu. Han stämmer av hela tiden. Frågar på kvällen hur jag känner inför morgondagen och ifall han ska åka senare till jobbet. Stämmer av hur min dagsform är på morgonen. Ringer från jobbet och kollar hur det går.
Men det är nog bara att inse att jag är en sån person som inte borde skaffat några barn. Jag har aldrig varit barnkär och har aldrig haft någon barnlängtan. Men jag visste att min man gärna ville ha barn och så hade man ju hört att det blir annat när man får egna barn. Men som sagt, jag är mamma och det är inget man kan göra åt det.
Senast ändrad:
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
”Dressyren är inte död – den behöver en omstart”- Hästnyheter Sverige måste bryta med gamla mönster och våga förändra, skriver Ridsports webbchef Lina Nydahl – och påpekar att såväl Danmark som...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 19
- Hästnyheter
-
EM i dressyr avgörs i Frankrike 2025 - samtliga arrangörer klara
- Hästnyheter 2025 avgörs en rad Europamästerskap för seniorer. Inget samlat mästerskap hålls och arrangör har utsetts individuellt för respektive...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 17
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Vad är din anti bucket-list?- Tjatter Bränna ut mig. (hoppas jag)
- cassiopeja
- Svar: 10
- Visningar: 399
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Border collie?- Hundavel & Ras Och måste tillägga att om min formulering lät spydig så var det absolut inte så jag menade det. Utan en uppriktig undran ifall det finns...
- Breaktown
- Svar: 24
- Visningar: 946
- Hund
Hästrelaterat
-
Hur påverkar fång priset
- Svar: 1
- Visningar: 27
- Hästmänniska
