Nu är livet slut

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Barnen blir äldre med tiden.
Det är det garanti på.
Och jag kan nog lova dig att om några år så kommer du att tycka att det är jättekul att vara mamma.
Det reder nämligen ut sig det där med småbarnsåren.
De är en ganska så kort tid.
Resten är en mycket längre tid

 

[Snurrfian]

Sv: Nu är livet slut

Det är inget som säger att du inte borde ha blivit mamma, jag brukar rätt ofta säga att om sonen hade kommit först hade vi bara haft ett barn, eller möjligtvis så hade det blivit en tvåa efter fyra fem år... Dottern var och är ett litet "mönsterbarn" som följer alla böcker om barns utveckling och vad de ska kunna/göra i vissa åldrar, sen har hon visst humör och jag kan bli rätt slut på henne oxå.

Kram på dig och det är skönt att se att du kan se ett ljus i mörkret!

 

[Mirre]

Sv: Nu är livet slut

kl

TS: Skönt att höra att det går framåt för er.
Det ger så mycket om man som föräldrar kan stötta varandra.

 

[ameo]

Sv: Nu är livet slut

jag brukar rätt ofta säga att om sonen hade kommit först hade vi bara haft ett barn, eller möjligtvis så hade det blivit en tvåa efter fyra fem år...

hehe.. jag brukar säja liknande - hade vi fått vår äldsta son först i stället för som nr 3 så vete katten om det hade blivit fler...

Sen håller jag med I_U om att småbarnsåren är en tid som ska gås igenom och den går över.

 

[prinsus_]

Sv: Nu är livet slut

hehe.. jag brukar säja liknande - hade vi fått vår äldsta son först i stället för som nr 3 så vete katten om det hade blivit fler...

Men Hur sjutton bar ni er åt för att få er äldsta son som nummer tre?

Igår tyckte jag allt var skit och sonen var också sur (mkt pga att jag grälat med min mamma och det blev en dålig spiral) då orkade jag verkligen inte vara pedagogisk. Jag tänkte fula ord om honom och kände för att sopa till honom lite. Ringde min man så han kom hem från jobbet kl 12 och avlastade mig. Bra gjort va?

Usch, sonen är verkligen jobbig

 

[lil-sis]

Sv: Nu är livet slut

De andra är flickor

Jag tycker din familj verkar arta sig riktigt bra

 

[elbereth]

Sv: Nu är livet slut

Jag tänkte fula ord om honom och kände för att sopa till honom lite. Ringde min man så han kom hem från jobbet kl 12 och avlastade mig. Bra gjort va?

SUPER! Tänk om alla ilskna mammor vågade erkänna att de inte vill/orkar/står ut och kallade in avlösning. Det bästa man kan göra för sina barn

 

[dancehall]

Sv: Nu är livet slut

Jag tycker inte att det spelar någon roll hur krävande din son än kan vara, man kallar inte sitt barn för monster. Då är man kanske inte lämplig som förälder? Du skriver som att din högsta önskan vore att bli av med honom. Din son verkar ha uppenbara uppmärksamhetsstörningar, alltså någon typ av ADHD eller liknande och jag kan LOVA att det inte är hans fel. Jag har själv ADHD och vet hur det är att bli behandlad som skit och få skuld för saker som man inte menat att ens vara upphov till. Ta vara på din son och kalla honom aldrig mer för monster, för han förtjänar inte det.

 

[lilstar]

Sv: Nu är livet slut

Jag råkade halka in på tråden, läste första inlägget och insåg att jag måste skumma igenom tråden för att se om det gick framåt för dig. Jag måste säga att du är beundransvärd som på så kort tid har gått från att inte orka leva till att kunna konstatera "min son är verkligen jobbig" men också säga att "det här som vi gjorde idag gick jättebra!"

Tänkte egentligen bara kika in och peppa lite för det tror jag att du behöver

 

[havreflinga]

Sv: Nu är livet slut

hehe.. jag brukar säja liknande - hade vi fått vår äldsta son först i stället för som nr 3 så vete katten om det hade blivit fler...

Du upplever alltså att det är skillnad på pojkar och flickor? Jag har ju bara två pojkar, så jag har ju inget att jämföra med. Men jag har vänner som bara har döttrar, och de verkar ha det lugnare. Jag funderar ibland på om det bara är en slump att de fått olika personligheter, eller om pojkar i allmänhet är rörligare och ombytligare i sina sysselsättningar. Visst kan mina pojkar gilla att sitta och rita eller lägga pussel - men aldrig längre än två, tre minuter.

 

[lil-sis]

Sv: Nu är livet slut

Hur kan du tolka det till att det är könet som är problemet?

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Jag har själv ADHD och vet hur det är att bli behandlad som skit och få skuld för saker som man inte menat att ens vara upphov till.

Men även om du inte menar dem så har du väl ändå gjort dem?
Eller?

En diagnos är inte en ursäkt för att ställa till det för andra.
Inte något sorts frikort för att göra dumma saker.
Den betyder bara att man måste anstränga sig mera för få livet att fungera.
Du kan inte lassa över ansvaret på andra att hantera de tokigheter som du ställer till.

Att ha ett barn med en sådan diagnos är mycket påfrestande då detta barn liksom suger all energi ur sin omgivning.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Det handlar inte alls om kön utan om personlighet.
Mitt lugnaste och pyssligaste barn är min yngsta - en pojke.

Han har inte samma pappa som de två äldsta och har ett mycket större tålamod med livet än vad de och deras pappa har.

 

[Alexandra_W]

Sv: Nu är livet slut

Till mannen ja, inte till barnet.

Det måste vara tusen gånger bättre att ventilera sådan tankar inför mannen än att inte kunna ventilera och till sist kanske ger sig på barnet i ren frustration och utmattning.

//lil-sis, vars mamma hotade med att slänga in henne i elementet när hon var bäbis och hade kolik. Pappan tog då resolut lil-sis och gick. (Nej, hon hade aldrig gjort det. Men är man vansinnigt trött kan man kläcka ur sig saker). Skillnaden för min mamma och Prinsus_ är att min pappa tog saken på allvar och löste problemet.

Exakt samma gjorde min mamma i ren desperation. Pappa jobbade mycket, och nästan alltid borta. Dessutom av den mycket gamla skolan, och 'ta hand om barn och hem' är liksom inget jobb. Han kunde helt enkelt inte förstå, och när han kom hem från jobbet och var trött så i hans värld hade ju mamma 'vilat hela dagarna'.

Efter X ggr när hon inte fått gehör av pappa och gick på knäna av trötthet, så hotade hon result honom med att 'om jag inte du tar henne nu så kastar jag ut ungen genom fönstret så jag får SOVA!'. Naturligtvis hade inte hon heller tänkt göra det, men det tog skruv, det var det enda som tog skruv. Pappa skyndade sig att ta mig, tyckte förskräckt till mamma 'gå och vila ett tag du, ska jag komma med te?'

Och dp var varken jag eller bror alla några jobbiga barn, däremot var vi kolik- och öronbarn båda två.

Sen har jag tänkt på en annan sak när jag läst tråden. Många, många svar handlar om hur man hanterar 'normala' barn i 'normala situationer'. Och i sådana lägen så givetvis tänker ingen förälder på avlastningshem etc, och då är det neturligtvis möjligt ta sig igenom det med böcker, goda råd och envishet. Men hitills av det TS beskrivit så är det inte en 'normal' situation någonstans. Dels är TS mående och utmattningsgrad långt förbi den 'normala', och oavsett vad det beror på, så är barnet ett mer krävande barn av det som beskrivs än 'normalbarnet'. Att då tycka att jag/vi klarade det minsann med envishet och tålamod, skulle aldrig lämna bort barnet etc är i mina ögon ett hån mot TS.

 

[ameo]

Sv: Nu är livet slut

Du upplever alltså att det är skillnad på pojkar och flickor? Jag har ju bara två pojkar, så jag har ju inget att jämföra med. Men jag har vänner som bara har döttrar, och de verkar ha det lugnare. Jag funderar ibland på om det bara är en slump att de fått olika personligheter, eller om pojkar i allmänhet är rörligare och ombytligare i sina sysselsättningar. Visst kan mina pojkar gilla att sitta och rita eller lägga pussel - men aldrig längre än två, tre minuter.

Jag ser skillnader mellan könen men störst är skillnaden mellan individer. Mina tjejer är väldigt olika...
Skälet till att det inte är säkert att det hade blivit fler barn om sonen varit först är att han har varit så bedrövligt TJURIG ända sen han var liten och man kunde börja skönja mönstret. Han är också den som hade lite kolik som liten och den enda av dem som har vaknat på nätterna upp till 2 års ålder. Sen ska jag inte sticka under stol med att det kan finnas en del av sanningen till tjurigheten i det faktum att han var minst av tre små (mindre än 3½ år mellan ettan o trean), att man helt enkelt har hjälpt honom mycket mer och kanske gett efter när han har tjurat just för att man måste för att t.ex ta sig iväg till bokade tider på BVC eller för att de äldre syskonen inte ska missa sina aktiviteter för att lillebror ligger på golvet och skriker.
(vore alla bäbisar som den jag har nu, så hade man lätt kunnat ha 5 till )

Nu är detta en gammal tråd och jag orkar inte kolla om jag skrivit det tidigare.
Jag är ju hemmamamma med barnen och jag erkänner att det kan vara påfrestande att ha dem så tätt inpå sig hela tiden. Framförallt de veckor då maken jobbar på annan ort, så man inte har möjlighet att ens gå ut till stallet utan att ha barnen med sig. Jag brukar se till att åka bort på aktiviteter minst en helg i månaden, t.ex hästutställningar eller liknande och då helt utan barn, för att få en eller ett par dagar för mig själv då jag är bara "jag" och inte "mamma". Egentid, helt enkelt...

 

[havreflinga]

Sv: Nu är livet slut

Hur kan du tolka det till att det är könet som är problemet?

Det har jag väl inte alls gjort!? Jag ställde en fråga till ameo ifall hon såg skillnader mellan sina döttrar och söner.

Hur kan du tolka mitt inlägg till att jag ser könet på TS´s barn som ett problem!?

 

[Brandgul]

Sv: Nu är livet slut

Du upplever alltså att det är skillnad på pojkar och flickor? Jag har ju bara två pojkar, så jag har ju inget att jämföra med. Men jag har vänner som bara har döttrar, och de verkar ha det lugnare. Jag funderar ibland på om det bara är en slump att de fått olika personligheter, eller om pojkar i allmänhet är rörligare och ombytligare i sina sysselsättningar. Visst kan mina pojkar gilla att sitta och rita eller lägga pussel - men aldrig längre än två, tre minuter.

Visst är alla barn sina individer. Men jag har aldrig jobbat med flickor som varit lika "röjiga" som många pojkar är. Alltså inte bara en eller två pojkar utan många. Det är stor skillnad mot ingen flicka. Sen om det är könet eller uppfostran? Kan tillägga att vår son är helt sjövild Klättrar högst, springer mest osv. Man han kan samtidigt sitta och småpyssla också Han har stort aktivitetsbehov och har haft sen födseln! (Precis som sin far...)

Jo nu kom jag på att det finns en liten flicka på jobbet (som jag inte jobbar med) som är lika framåt/röjig som en pojke! Wihoo!

 

[havreflinga]

Sv: Nu är livet slut

Visst är alla barn sina individer. Men jag har aldrig jobbat med flickor som varit lika "röjiga" som många pojkar är. Alltså inte bara en eller två pojkar utan många. Det är stor skillnad mot ingen flicka. Sen om det är könet eller uppfostran?

Innan vi fick barn var både min man och jag övertygade om att sådana skillnader beror på uppfostran och förväntningar. Vi hade bestämt oss för att främst erbjuda könsneutrala leksaker (vilket knappt finns...) eller åtminstone lika många pojk- som flickleksaker.

Ändå har vi fått två söner som är totalt insnöade på fordon av alla slag, och verktyg. Den minste kör visserligen gärna runt med dockvagnen, men helst med en traktor istället för docka/nalle. Han har oxå en förkärlek för hästar, och valde (till min stora glädje) två glittriga små hästar när vi köpte leksaker sist. Storebror valde en hjullastare.

 

[ameo]

Sv: Nu är livet slut

om vi nu ska fortsätta på den urspårningen så var vi ungefär lika inriktade på könsneutralitet. Äldsta dottern har varit massor med pappa och "fixat" och leksakslådan har alltid innehållit både dockor och bilar - och diverse annat också.
Och sonen har redan från början ratat dockorna och valt fordonen. Han har en docka som är sin egen och de fick varsin dockvagn alla tre i julklapp för några jular sen.
Det händer att tjejerna - framförallt mellanbarnet, som är en riktig dockefia - väljer en bil när de får välja en leksak i leksaksaffären (mutor kallas det , när de har varit duktiga inne på hästaffären i Tingsryd så har de fått varsin leksak...). Stora tjejen som inte alls är särskilt dockinriktad brukar ändå välja något dockrelaterat. Och sonen har hittills valt någon sorts fordon.

Så någonstans måste det ändå ligga i generna, att det är olika intressen hos de olika könen.

tillägger att våra barn inte har gått på dagis, så de har inte direkt påverkats av andra barn heller.

 

[mino]

Sv: Nu är livet slut

Nu är det ju inte bara så att barnen påverkas av vad föräldrarna gör och erbjuder. Det finns ju en hel omvärld också om man inte isolerar dem helt. Barn laborerar mycket med identitet och egenskaper, ska barn leka farmor så härmar de inte pigga Anita, 61 år, som springer maraton, utan de plockar fram stereotypen av vad en farmor är, lite böjd och med huckle. Ett barn som är gammal nog att ha lite mer seriösa önskemål om vilken leksak den vill ha har säkert koll på vilket kön det tillhör och vad som är typiskt för det könet.

Sen ska man nog inte inbilla sig som förälder att man lyckas vara helt neutral och inte alls göra sak av barnets kön på något sätt. Jag känner ingen som klarar det och då känner jag ändå föräldrar som är genusforskare.