Nu är livet slut

[Cizma]

Sv: Nu är livet slut

Genast? barnet var väl 2 år? om man inte har fått några känslor alls för barnet efter den tiden så handlar det nog om något helt annat än moderslycka.

Men alltså.. Hallå i kiosken... HAr du aldrig önskat din familj rakt ner i dynghålet som kallas helvetet och önskat dig tillbaka till den tiden då livet var DITT och bara ditt... där ingen kunde sabba/gnälla/tjata/bråka eller skrika åt dig och KRÄVA din uppmärksamhet...

Om det nu är så att du ALDRIG upplevt nått liknande LOVAR jag dig att när tonåren kommer och du står där med 4 tonåringar som alla är mer eller mindre tonårspsykotiska och du ärligt och konkret ber alla dra käpprätt åt Helevet, då ska jag påminna dig om detta.... så talar vi om ModerskapsLYCKAN då istället... för som jag ser det är du ännu i sagornas värld där alla mammor ständigt ler och bakar bullar...

 

[Mrs LunaTanten]

Sv: Nu är livet slut

Mitt råd är att vända dig till MVC (mödravården) jag tycker det låter som du fått en födelsepsykos som nu toppats av trotsåldern hos barnet. (detta är mycket vanligare än vad man tror men hjälp finnes!)

Du behöver hjälp och stöd då du hamnat i en ond cirkel av destruktivitet och troligtvis inte känner glädje för mycket?!
Att du tycker att allt och alla är emot dig tillhör "bilden" så ring MVC i morgon!

Många kramar!!!

Obs! Födelsepsykos beroende på grad kan man inte bota själv, då man inte vet att man är sjuk....!!!

 

[Brandgul]

Sv: Nu är livet slut

Fördelen med förskola är att man blir många som delar på ansvaret. Ibland orkar man inte med dessa krävande barn så vi hjälps åt. Vem tar han om det här idag?

Att säga att han är jobbig pga uppfostran ska du absolut inte ta åt dig. En del barn har enormt mycket energi som de bara inte vet vad de ska göra av med. De kan springa timvis på gården och leka. Att jämföra det med barn som har en helt annan "kropp" går bara inte.

Vi har barn som inte är ett dugg intresserade av att hjälpa till med något. De tycker att det är dötråkigt. De orkar inte hålla så mycket fokus på saker alls. Som någon annan skrev fungerar det bäst utomhus och då är det toppen om det finns andra kamrater och en bra gård, för de är omöjligt att bara roa dem själv i en sandlåda.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Personligen tycker jag för övrigt att Anna Wahlgren är en utmärkt författare för den som ser sina barn blott och bart som projekt att utforma och gå i mål med.

Men det är ju det som man behöver när man är förbi av trötthet och tycker att situationen suger och att man sitter fastspikad i något som man inte gillar.
Att hantera det hela som ett projekt.
För när man får till projektet så blir det tid och energi över till att leva och sova och andas och annat som man behöver.

Och där så kan man orka att även känna kärlek.

Älskar man dem och vill dela mer än överlevnad med dem, ser jag inte att hon är till minsta nytta. Ärligt talat. I mina ögon beskriver hon fruktansvärt torftiga relationer.

Men det är ju bara när relationerna har kraschat som man behöver vägledning.
Om det hela fungerar av sig själv så fungerar det ju.
Men hur ofta gör det det?

Jag använde boken till att få till vardagen så att livet blev tillräckligt lätt för att jag skulle kunna ägna mig åt att glädja mig åt barnen i stället för att tycka att de var i vägen.

Jag älskar numera både mina och andras ungar men det beror ju på att jag har lärt mig hantera det där tramset runtomkring.
Det måste man nog i de flesta fall få lära sig.
Jag gjorde det från en bok eller två och andra gör det från sina mammor pch åter andra kan behöva gå en utbildning.
Jag tror ärligt talat att man inte föds med den kunskapen.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Men alltså.. Hallå i kiosken... HAr du aldrig önskat din familj rakt ner i dynghålet som kallas helvetet och önskat dig tillbaka till den tiden då livet var DITT och bara ditt... där ingen kunde sabba/gnälla/tjata/bråka eller skrika åt dig och KRÄVA din uppmärksamhet...

Jag har i alla fall gjort det några gånger.
Men vad gäller barnen så har de haft pappor som tagit över strax innan jag bett alla fara och flyga.

2 timmar egen tid kan göra underverk.
Exmaken tog med sig barnen och gjorde något borta så att jag fick hemmet för mig själv i några timmar.
Och sambon gör likadant.
Båda har kunnat rådda runt hela gården plus alla olika barn för att släppa iväg mig på egna aktiviteter några dagar.

Man måste få vila huvudet från att vakta hela tiden - annars så blir man knäpp.

 

[Cizma]

Sv: Nu är livet slut

Precis..... och man är inte en dålig eller sämre mamma bara för att hjärnan ibland blir överstekt hellre att jag önskar de mina ner i dygnhålet verbalt och får lite utlopp och sen får vila skallen ett tag så jag kan orka tycka om dom igen än att skämmas och sätta locket på så att jag till sist klappar skiten ur dom för det vore i mina ögon alldeles förfärligt....

 

[mimus]

Sv: Nu är livet slut

KL

Känner att jag måste ge mig in i tråden igen och skriva att moderskärlek och anknytning inte är samma sak.

Man kan känna stark moders/faderskärlek till sitt barn, men ändå ha en anknytningsproblematik i den grad prinsus beskriver.

 

[prinsus_]

Sv: Nu är livet slut

Och du menar att jag inte ser den varningsklockan?? Och du menar att TS inte ser den??? Eller att hennes man inte ser den? Hur läser du?

Jag tycker att frågan om vad som är "normalt" är extremt ointressant. Jag vet att det alltid finns mammor som måste lovsjunga sin egen kärlek till sina egna barn, och jag tycker att tillfället är sällsynt illa valt i den här tråden.

Jag kommer att svara TS på frågan om jag har barn, om hon ställer den till mig. Det gör hon troligen bara om svaret på den frågan på något sätt påverkar hur hon läser mina svar.

.

Tack för ett värmande och gulligt inlägg. Apropå huruvida ni som engagerar er i denna tråd har barn eller inte ser jag som helt ointressant. Jag håller på att lära mig att bli en bra mamma och tränar stenhårt. En av mina största förebilder på den fronten hur man umgås och har roligt med barn är en 25årig kompis - dvs 12år yngre än mig själv - som inte har några egna barn själv men har sättet att umgås med barn naturligt eftersom hon har haft en bra uppväxt med harmoniska föräldrar som lekte och sjöng och gjorde ramsor med henne när hon var liten samt att hon gillar att vara med ungar.

Om man tror att man inte behöver leka med sina barn har man nog missförstått hela grejen - det har jag lärt mig den senaste månaden. Jag har kämpat förtvivlat sen sonen föddes för att han ska leka själv men barn lär sig inte leka själv om man inte leker med dem. Och barn lär sig om livet genom att leka så leken är det viktigaste. Sen så blir det faktiskt roligare i lekparken och ett tillfälle till lite motion om man leker med barnet. Men har man flera barn tätt så tror jag att man kan slippa leka men det är ju som ni förstår inte aktuellt för mig Så jag har fått lära mig att ramsa och leka och gjort listor på BUP vad man kan leka och sådär och det går bättre och bättre.

Jag mår mycket bättre idag, mycket tack vare ert stöd här på Buke. Jag har varit hos min psykoterapeut och sen var vi till vårt team på BUP. De tror att det var högst olyckligt att jag haft sonen så mycket själv det sista men man ser ju att vi gjort framsteg sen vi startade. Mitt största problem är att jag har svårt att ta mig upp ur mina negativa tankegropar när jag hamnar där. Efter psykoterapeuten på väg till BUP kände jag mig så stark att jag till och med tog med sonen på ICA och handlade en hel barn-kundvagn full och det gick bra - vi lekte spioner och smög på gubbar i affären och hyssjade åt varandra och fick nästan med oss allt på listan och var vid gott mod hela tiden. Japp, idag är jag en stark, bra mamma som är stolt och glad över sonen trots hans plötsliga utbrott mellan varven. . Fast det är ju ganska skönt när han sover förstås.

 

[prinsus_]

Sv: Nu är livet slut

Mitt råd är att vända dig till MVC (mödravården) jag tycker det låter som du fått en födelsepsykos som nu toppats av trotsåldern hos barnet. (detta är mycket vanligare än vad man tror men hjälp finnes!)

Du behöver hjälp och stöd då du hamnat i en ond cirkel av destruktivitet och troligtvis inte känner glädje för mycket?!
Att du tycker att allt och alla är emot dig tillhör "bilden" så ring MVC i morgon!

Många kramar!!!

Obs! Födelsepsykos beroende på grad kan man inte bota själv, då man inte vet att man är sjuk....!!!

Du är inte helt fel ute men förlossningspsykos är när man tappar verkligheten. Jag har en obehandlad förlossningsdepression. Jag lipade i månader över min gräsliga 37 timmars ofattbart smärtsamma förlossning som följdes av att sonen var blå och inte andades och direkt togs ifrån oss och kördes i ambulans 8 mil till närmaste neonatalklinik transporterad av tafflig neonatolog som inte kunde koppla CPAP så han var pangdålig när han kom fram med stort syrgasbehov, CPAP och blodiga retentioner i magsäcken de följande dagarna. Vi fick åka efter och tillbringade julveckan -06 i främmande stad och jag hade så ont i underlivet i tre veckor att jag skrek när jag kissade trots full dygnsranson av Ipren och Panodil. Amningen funkade givetvis inte och vi förstod detta efter tre veckor med skrikande hungrig bebis.

Jag hade inte ork att ta tag i förlossningstraumat när min son var nyfödd för vi höll på att bygga till gården och skulle gifta oss. Jag har även känt att Aurorabarnmorska - vad fan ska hon göra för att kunna hjärntvätta mig? Smärtlindring vid förlossning är trots att vi lever på 2000-talet extremt undermålig men efter över två års förtvivlan och ilska och efter att jag har läst några smärtkurser så börjar jag förstå att det är ganska ovanligt att vara så svår att smärtlindra som jag även om vi är en del som råkar ut för det. Det mest trösterika är att vi alla är olika och att jag har en jävla otur hela tiden.

Nåväl. Jag har avböjt Aurora några gånger men nu har jag gått med på att BUP-psykologen ska ordna det för mig på ett annat sjukhus än där jag jobbar.

 

[Inte_Ung]

Sv: Nu är livet slut

Det här hittade jag i tidningen i dag.
Litet vältajmat sådär.

http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=48-AV_ID=920214,00.html?from=puff

 

[Petruska]

Sv: Nu är livet slut

En av mina största förebilder på den fronten hur man umgås och har roligt med barn är en 25årig kompis - dvs 12år yngre än mig själv - som inte har några egna barn själv men har sättet att umgås med barn naturligt eftersom hon har haft en bra uppväxt med harmoniska föräldrar som lekte och sjöng och gjorde ramsor med henne när hon var liten samt att hon gillar att vara med ungar.

Men har man flera barn tätt så tror jag att man kan slippa leka men det är ju som ni förstår inte aktuellt för mig

Jag mår mycket bättre idag, mycket tack vare ert stöd här på Buke.

Efter psykoterapeuten på väg till BUP kände jag mig så stark att jag till och med tog med sonen på ICA och handlade en hel barn-kundvagn full och det gick bra - vi lekte spioner och smög på gubbar i affären och hyssjade åt varandra ... Fast det är ju ganska skönt när han sover förstås.

Vi är bara glada om vi kan vara till någon hjälp för dig och din son.

Det du skriver om din förlossning är ju typiskt sådant som kan försvåra anknytningen, och inte sällan gör det.

Ditt inlägg visar så extremt tydligt, tycker jag, den stora vidden i dina tankar och känslor kring din son och ditt föräldraskap. Du lägger betydligt mer kraft och arbete på ditt föräldraskap än väldigt många av de "lyckade och perfekta mammorna" (hoppas du ser den ironiska undertonen i det uttrycket) gör, det hoppas jag att du vet om?

Hur du beskriver er lek, och sen ett ironiskt men i min tolkning svart bråddjup när du nämner att fler barn inte är aktuellt, och hur du beskriver er rut till affären, och sen nog snuddar vid samma bråddjup när du nämner att det är skönt när han sover.

Det är skönt när de små sover, men det uttrycket betyder ganska olika saker för olika föräldrar. Och det vet du, tror jag.

Jag tycker att din son verkar vara en stark och energisk liten plutt, och dessutom begåvad och känslig. Er lek i butiken låter rätt avancerad för en två-treåring. Och han skulle inte ta i som han gör om han inte vore känslig, tror jag.

Jag tror som du att man lär sig mycket om föräldraskap under sin egen barndom - och det är ju bara en fråga om tur och otur vad man lär sig då. Vilka föräldrar man råkar ha. Jag tror att det är en jättebra idé att "använda" vänner och bekanta som vuxit upp kärleksfullt som förebilder!

Själv är jag uppvuxen i en extremt barnkär familj, släkt och vänkrets. Och jag är nog som din kompis - barn kommer till mig, jag kommer till dem. Jag tänkte på dig och din son det första jag gjorde när jag vaknade i morse. Nu måste jag skynda mig iväg för jag ska på studieresa med jobbet och det är jag som kör.

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Men alltså.. Hallå i kiosken... HAr du aldrig önskat din familj rakt ner i dynghålet som kallas helvetet och önskat dig tillbaka till den tiden då livet var DITT och bara ditt... där ingen kunde sabba/gnälla/tjata/bråka eller skrika åt dig och KRÄVA din uppmärksamhet...

Om det nu är så att du ALDRIG upplevt nått liknande LOVAR jag dig att när tonåren kommer och du står där med 4 tonåringar som alla är mer eller mindre tonårspsykotiska och du ärligt och konkret ber alla dra käpprätt åt Helevet, då ska jag påminna dig om detta.... så talar vi om ModerskapsLYCKAN då istället... för som jag ser det är du ännu i sagornas värld där alla mammor ständigt ler och bakar bullar...

Ärligt? nej jag har inte önskat mina barn till helvetet. Jag har inte heller kallat de idioter, jävla f*ttungar osv. Varför inte? Jag kan inte, det finns inte i min värld och så är det bara. Det har inget med präktighet att göra utan det är bara något som sitter i min ryggrad. Jag kan bli arg, trött, uppgiven på barnen men jag använder inte de orden. För mig är de för starka helt enkelt.

Och jag har redan haft två tonåringar i huset så det är inget främmande för mig och vi har lyckats lösa alla konflikter som kommit utan att be dem dra åt helvete. Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om detta.

Det jag reagerade starkast över TS inlägg var att hennes man inte gjorde någonting trots att TS signalerat så klart att något var fel och att TS hatar sitt barn så mycket. TS man har ju tydligen sagt att han var rädda att lämna sonen själv med henne. Visst ska man stötta och hjälpa TS men det viktigaste måste väl ändå vara att hennes barn lever säkert oavsett hur jobbig han är.

 

[Nenne1]

Sv: Nu är livet slut

Det kanske du inte har - men du skräder ju inte direkt orden här. Jag tycker du gör ditt yttersta för att ytterligare skuldbelägga TS, något som hon ju klarar så bra på egen hand.

Ärligt talat så är dina inlägg synnerligen okonstruktiva. Uppenbarligen finns det ett stort skyddsnät kring Prinsus och hennes barn, så att något ska hända barnet verkar högst otroligt.

Personligen ser jag en mamma som verkligen kämpar, som arbetar hårt för att hitta en mammaroll som fungerar. Jag kan inte ens föreställa mig en mammatillvaro som hennes, med den mardrömsstart de finns. Jag tycker hon är berömvärd som vågar lätta på trycket på det sätt hon gör, man måste ju hitta en väg som fungerar för en själv.

Jag har två barn själv (om det nu är så att det gör det mer legitimt för mig att ha en åsikt). Jag har rutit åt dem. Skrikit åt dem. Och ja, jag har säkerligen vid något tillfälle bett dem dra åt helvete. Jag har ett hett temperament och det har de också. Jag drar mig till minnes att jag vid något tillfälle var tvungen att ställa in babysittern med barnet i förrådet och stänga dörren för att inte klippa till det av ren trötthet och frustration.

Nu är mina barn vuxna, 24 och 26 år gamla. De är begåvade, sociala och trevliga människor som gillar att umgås med sina föräldrar. Trots en mor som stundtals varit skitförbannad på dem och kallat dem för diverse saker.

Att skriva sånt som att "TS hatar sitt barn så mycket", det är minsann elakt, oempatiskt och inte till någon som helst hjälp. Jag tycker du borde skämmas.

TS: jag har, trots mina utbrott, haft betydligt enklare barn än du verkar ha, så jag har inte så många bra råd att komma med. Jag vill bara säga att det jag ser är en slutkörd förtvivlad mamma som ändå kämpar hårt för att hitta sin mammaroll och ett fungerande liv. Du verkar så stark och kämpavillig, jag är säker på att du kommer att lyckas.

 

[Skogstrollet]

Sv: Nu är livet slut

Jag har inga barn och inga "goda råd" men jag har läst stråden och jag måste bara få säga att jag är mycket imponerad av din självinsikt och förmåga att analysera och beskriva situationen.
Det är de svåra utmaningarna som gör en starkare och ditt sätt att ta tag i situationen helt öppenhjärtligt får mig att tro att du kommer att klara det här.

 

[biffen]

Sv: Nu är livet slut

*kl*

Jag är också oerhört imponerad av ts - för hennes ärlighet och för att hon står upp för vad hon känner och tänker. Det visar på en styrka som få besitter. Jag har mycket gott hopp om att detta går att lösa, bara det börjar fungera rent praktiskt runt omkring henne.

Scilla - jag tog riktigt illa vid mej när du skriver att TS hatar sitt barn så mycket.. VAR någonstans läser du in detta? Blir man desperat och totalt utmattad och inte får den "luft" man behöver så är det inte underligt att hon tänker som hon gör om sitt barn. Jag är övertygad om att hon verkligen älskar sin son och att hon kämpar sig blå för att få det att fungera.

TS - Härligt att höra att det känns bättre! Ser det bättre ur för er framöver, så att du kan få lite egentid?

 

[Sar]

Sv: Nu är livet slut

Men vad glad jag blev när jag läste att det känns lite bättre!

Jag tror att det är helt rätt att söka förebilder inom barnhanteringen, precis som man gör inom hästeriet. Ang. lek så minns jag en annan användare som hade fruktansvärt jobbigt med sina barn. Det framkom senare att h*n inte lekte med barnen och det blev en definitiv förbättring efter att leken kom igång.

Jag har nog alltid lekt med barnen och jag har försökt köra med punktstöd, d.v.s. jag har lekt igång dem och sedan försiktigt dragit mig ur för att sedan gå in och stödja när leken falnat. Eftersom har de blivit väldigt duktiga på att leka själva (även om de älskar att ha en vuxen med i leken men jag orkar INTE leka konstant!) och nu som 4-åringar är det rätt o.k. att vara en syende polis medan de kan leka tjuvar runtom symaskinen.
Vi brukar dansa när vi lagar mat och de börjar vara gnälliga, radion på högsta volym och det dansas runt matbordet och då är det o.k. att jag står och dansar och steker korv samtidigt.

Jag tyckte din spionlek var jättebra, det är inte alltid lätt att handla med små barn men du fixade det utmärkt! Att se till att de inte hunnit bli hungriga eller trötta är också en affärsräddare, att de får plocka varor gör också barnen mer nöjda.

Om man tror att man inte behöver leka med sina barn har man nog missförstått hela grejen - det har jag lärt mig den senaste månaden. Jag har kämpat förtvivlat sen sonen föddes för att han ska leka själv men barn lär sig inte leka själv om man inte leker med dem.

Att få ett litet barn att leka själv är dömt att misslyckas. Upp till ca 3 års ålder var barnen mer eller mindre klistrade på oss föräldrar med de lek/underhållnings/uppmärksamhetskrav det innebar. Sedan har de blivit mer självständiga (och vi latare ) men de vill ju fortfarande leka med oss och gärna vara i närheten (att få små barn att leka på sitt rum själv brukar också vara dödsdömt, de vill vara i närheten av föräldern så en stor leklåda i köket är oftast en hit).

Japp, idag är jag en stark, bra mamma som är stolt och glad över sonen trots hans plötsliga utbrott mellan varven. . Fast det är ju ganska skönt när han sover förstås.

Så roligt att höra, hoppas det fortsätter att kännas så här.
Och det är helt o.k. att tycka att det är skönt när de sover, det gör i alla fall jag.
"Ego-tid", here I come!!!!!

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Det kanske du inte har - men du skräder ju inte direkt orden här. Jag tycker du gör ditt yttersta för att ytterligare skuldbelägga TS, något som hon ju klarar så bra på egen hand.

Ärligt talat så är dina inlägg synnerligen okonstruktiva. Uppenbarligen finns det ett stort skyddsnät kring Prinsus och hennes barn, så att något ska hända barnet verkar högst otroligt.

Personligen ser jag en mamma som verkligen kämpar, som arbetar hårt för att hitta en mammaroll som fungerar. Jag kan inte ens föreställa mig en mammatillvaro som hennes, med den mardrömsstart de finns. Jag tycker hon är berömvärd som vågar lätta på trycket på det sätt hon gör, man måste ju hitta en väg som fungerar för en själv.

Jag har två barn själv (om det nu är så att det gör det mer legitimt för mig att ha en åsikt). Jag har rutit åt dem. Skrikit åt dem. Och ja, jag har säkerligen vid något tillfälle bett dem dra åt helvete. Jag har ett hett temperament och det har de också. Jag drar mig till minnes att jag vid något tillfälle var tvungen att ställa in babysittern med barnet i förrådet och stänga dörren för att inte klippa till det av ren trötthet och frustration.

Nu är mina barn vuxna, 24 och 26 år gamla. De är begåvade, sociala och trevliga människor som gillar att umgås med sina föräldrar. Trots en mor som stundtals varit skitförbannad på dem och kallat dem för diverse saker.

Att skriva sånt som att "TS hatar sitt barn så mycket", det är minsann elakt, oempatiskt och inte till någon som helst hjälp. Jag tycker du borde skämmas.

TS: jag har, trots mina utbrott, haft betydligt enklare barn än du verkar ha, så jag har inte så många bra råd att komma med. Jag vill bara säga att det jag ser är en slutkörd förtvivlad mamma som ändå kämpar hårt för att hitta sin mammaroll och ett fungerande liv. Du verkar så stark och kämpavillig, jag är säker på att du kommer att lyckas.

Varför är det elakt att bara referera till det TS skriver. Hon säger ju det själv. Det har inget med att jag vill trycka ner henne. Vad har du fått det ifrån? och var har du fått att jag skrävder ord om henne?

Det negativa jag skriver är ju om hennes man som uppenbarligen enl henne själv insett att han är rädd att något ska hända men att han inte gör något.

Detta har inget alls med TS att göra men var drar ni gränsen till att svära och skrika åt era barn? Varför är det ok att göra det åt barn medans om någon här på buke skulle skrivar att deras tex partner skrek jävla f*tta, hora etc åt dem så kan jag lova att då hade det låtit annat.

 

[Skogstrollet]

Sv: Nu är livet slut

Detta har inget alls med TS att göra men var drar ni gränsen till att svära och skrika åt era barn? Varför är det ok att göra det åt barn medans om någon här på buke skulle skrivar att deras tex partner skrek jävla f*tta, hora etc åt dem så kan jag lova att då hade det låtit annat.

Det är en jätteintressant fråga, så du kanske kan starta en tråd om just det?

TS har väl inte svurit ÅT sitt barn? Jag tyckte mig läsa att hon var noga med att inte göra det inför sin son, så diskussionen kanske du/ni kan ta en ny tråd som sagt.

 

[Scilla]

Sv: Nu är livet slut

Det är en jätteintressant fråga, så du kanske kan starta en tråd om just det?

TS har väl inte svurit ÅT sitt barn? Jag tyckte mig läsa att hon var noga med att inte göra det inför sin son, så diskussionen kanske du/ni kan ta en ny tråd som sagt.

Nej TS har inte gjort det precis som jag skrev. Däremot så har ju många andra gjort det här enl dem själv så därför undrar jag när man ändå tar upp det i tråden. Bara en undran inget annat alls.

 

[Mynta2]

Sv: Nu är livet slut

Någon psykos tror jag knappast TS har. En psykotisk människa kan absolut inte skilja på egna tankar och då andra tilltalar dem och inte skilja sin egen person från andra. De kan heller inte uppleva verkligheten som oss andra. Förlossningspsykoser är extremt ovanligt och man ska inte blanda ihop en psykos med en depression och nedstämdhet i samband med en förlossning. TS har en verklighetsuppfattning, hon är medveten således är det knappast en psykos. Snarare depression.