Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[vallhund]

Mina morföräldrar flyttade hit från Danmark efter kriget, båda deras döttrar fick barn med tyskar, min moster var förlovad men min mor hade ett ONS där hon fick gonorré. Båda barnen adopterades av mina morföräldrar.
I vuxen ålder, på kyrkkaffet efter min mors begravning fick jag reda på att jag även hade en morbror. honom talades det om ibland hemma hos mina morföräldrar, jag trodde dom pratade om en dräng som drog hemifrån på småtimmarna tillsammans med deras tyska hushållerska.
Mina föräldrar var vegetarianer o fritidsantroposofer, de hade en osund kroppsfixering à la SD.
Senare i livet delade mina föräldrar på relationen till två kvinnor, inte samtidigt dock. Den ena levde o reste med oss i flera år, den andra var en god vän som fanns för familjen i större delen av livet.
Det var aldrig någon hemlighet av att min halvbror var adopterad av mina morföräldrar, han bodde o reste med oss på somrarna, det gjorde även min adopterade mosters dotter.
Min mor hade en mångårig relation med en annan man, det talades det aldrig om. När jag var ung vuxen så betalade min mor för att hans fru fick komma till Sverige för att genomgå någon nödvändig operation i underlivet.

 

[MiniLi]

Intressant.
Men varför känner du ett behov av att bestämma dig?

Jag har aldrig velat ha barn och vill fortfarande inte. Är 46 år gammal - det är väl tänkbart att jag kan ändra mig men inte så troligt vid det här laget. Den "biologiska klockan" borde i så fall troligen ha börjat göra sig påmind vid det här laget.
Så jag ska inte berätta om mig själv, utan om en kompis.

Hon ville heller aldrig ha barn, och var bestämd i sin uppfattning.
Sedan träffade hon en kille, de blev kära. Hoppade i säng. Använde både p-piller och kondom (kloka människor i 30årsåldern).
Hon blev gravid.
De hade inte varit ett par särskilt länge, så det blev ett väldigt svårt val.
De valde att fullfölja graviditeten.
De lever fortfarande tillsammans och har nu två barn i tonåren.

Min poäng är väl att min kompis hade bestämt sig, ändrade sig egentligen inte men lät livet bli vad det "ville" bli och blev väldigt nöjd.

Jag är inte säker på att vi alltid mår bäst av att känna oss tvungna att "bestämma oss" utan kanske av att försöka se att "så här är min situation just nu och hur den är sedan får jag se".
Visserligen kan vissa val göras mer eller mindre omöjliga genom den avvaktande hållningen, exempelvis barnskaffandet.
Ändrar man sig och vill skaffa barn vid 55 års ålder börjar det bli knepigt om man är kvinna.

Och varför skriver jag detta i en "normbrytartråd"?
Det verkar som om det i Sverige är att bryta mot normen att vara nöjd med det man har, och att låta livet ta sina egna vägar där man gör "lagom" val.

själv har jag väl brutit mot flera normer sett till min uppväxtort och till mitt kön.
Blivit högutbildad.
Vara ensamstående.
Inte ha barn.
Äga gård.
Jobba deltid för att jag inte vill jobba heltid.

Jag vill fatta ngt slags beslut i frågan när jag fortfarande (troligtvis) är fertil, dvs innan jag blir 35 år då vill jag känna mig ganska trygg i åt vilket håll det lutar. Man kan alltid ändra sig men jag ser ingen funktion med att stoppa huvudet i sanden och sen riskera att stå där vid 38-40 och inse att tåget gått.

Hur du relaterar min frågeställning till din egen förstår jag inte. Du skriver ju att du inte vill ha barn, dvs du har fattat ngt slags beslut.
Jag har inte tagit det beslutet än.

Jag menar alltså inte ”just nu vill jag inte” utan jag menar att jag inte vet överhuvudtaget.

 

[kryddelydd]

Min partner är oerhört känslig för sånt här förövrigt. Han kommer också från liten bruksort och

Jag vill fatta ngt slags beslut i frågan när jag fortfarande (troligtvis) är fertil, dvs innan jag blir 35 år då vill jag känna mig ganska trygg i åt vilket håll det lutar. Man kan alltid ändra sig men jag ser ingen funktion med att stoppa huvudet i sanden och sen riskera att stå där vid 38-40 och inse att tåget gått.

Hur du relaterar min frågeställning till din egen förstår jag inte. Du skriver ju att du inte vill ha barn, dvs du har fattat ngt slags beslut.
Jag har inte tagit det beslutet än.

Jag menar alltså inte ”just nu vill jag inte” utan jag menar att jag inte vet överhuvudtaget.

Nej, jag har inte aktivt fattat beslutet.
Jag har gått omkring och inte känt någon önskan efter barn.
Jag har ännu inte ändrat uppfattning - men lämnar en lucka för att det fortfarande går att ändra uppfattning.

Det betyder inte att jag har fattat ett beslut, utan jag beskriver hur jag känner kring barn.

Ungefär som "jag vill inte ha en motorcykel". Det betyder inte att jag beslutat att aldrig köpa en MC utan att just nu vill jag inte ha någon.
Jag kanske ändrar mig om ett år.

 

[MiniLi]

Nej, jag har inte aktivt fattat beslutet.
Jag har gått omkring och inte känt någon önskan efter barn.
Jag har ännu inte ändrat uppfattning - men lämnar en lucka för att det fortfarande går att ändra uppfattning.

Det betyder inte att jag har fattat ett beslut, utan jag beskriver hur jag känner kring barn.

Ungefär som "jag vill inte ha en motorcykel". Det betyder inte att jag beslutat att aldrig köpa en MC utan att just nu vill jag inte ha någon.
Jag kanske ändrar mig om ett år.

Men du verkar inte förstå hur jag menar. Så är det inte för mig, det du beskriver kanske inte är ett aktivt beslut men du beskriver ändå ngn slags stabilitet i att du inte vill/inte haft önskan.
Hade jag känt som du beskriver så hade jag varit lugn. Då hade jag känt att jag fattat ngn form av riktningsbeslut.

 

[Ray]

Jag vill fatta ngt slags beslut i frågan när jag fortfarande (troligtvis) är fertil, dvs innan jag blir 35 år då vill jag känna mig ganska trygg i åt vilket håll det lutar. Man kan alltid ändra sig men jag ser ingen funktion med att stoppa huvudet i sanden och sen riskera att stå där vid 38-40 och inse att tåget gått.

Hur du relaterar min frågeställning till din egen förstår jag inte. Du skriver ju att du inte vill ha barn, dvs du har fattat ngt slags beslut.
Jag har inte tagit det beslutet än.

Jag menar alltså inte ”just nu vill jag inte” utan jag menar att jag inte vet överhuvudtaget.

Det värsta är alltid när man inte bestämt sig. För då är det svårt att inte bli påverkad av omgivningen tycker jag.
För mig var tiden när jag inte hade barn och framförallt -tiden när jag hade ett och alla undrade när det skulle bli två- ett icke beslut. Det är som det är nu och det är bra och jag tror inte jag vill ha det på annat vis typ.
Och då var det jobbigt när omgivningen tycker saker.
Att ha barn blev ett beslut och lättare att försvara. Om någon säger till mig att det är sååå jobbigt med barn och att jag inte borde ha några så blir jag inte särskilt påverkad eftersom jag tagit ett beslut jag står för.

Att inte ha barn kan ju vara ett beslut och då är det såklart tjatigt att andra måste kommentera det. Men beslut man står för är alltid en annan sak än när man inte vet.

 

[Asko]

Jag har nickat igenkännande på flera ställen medan jag läst i tråden

Men jag vill ta upp en norm som jag bryter mot och har inte läst om här ännu. Det gäller sex. Jag är 27 år och oskuld - jag hatar att det ska vara något skämmigt Nej, jag "sparar" mig inte till den "rätte" Och jag hatar tanken (som har dykt upp i min egen hjärna tyvärr) att det inte hänt pga jag är "för ful/ingen vill ha mig" Och nej, jag är inte desperat och tar vem som helst Sist, nej jag vill inte bara "få det gjort".
Jag har helt enkelt inget intresse av att ha sex med någon annan just nu, och har inte träffat någon som jag vill ha sex med heller. (Och nej tack, påpeka inte att jag inte vet vad jag missar )
Och samtidigt är jag feminist och vill heja på kvinnors rätt till att ha sexliv, och det är så dumt att jag ibland känner att mitt eget (obefintliga) är något pinsamt i det sambandet. Men kvinnor har rätt till sina egna kroppar och alla får göra vad de vill med dem

 

[kryddelydd]

Men du verkar inte förstå hur jag menar. Så är det inte för mig, det du beskriver kanske inte är ett aktivt beslut men du beskriver ändå ngn slags stabilitet i att du inte vill/inte haft önskan.
Hade jag känt som du beskriver så hade jag varit lugn. Då hade jag känt att jag fattat ngn form av riktningsbeslut.

Nej, vi verkar inte förstå varandra i texten här.
Jag anser nämligen att jag inte fattat något slags beslut.
Utan att jag försöker existera här och nu, och livet ser ut som det gör.

Vissa delar av det har jag valt aktivt (men också haft förmånen att ha möjligheterna): jag har valt att jobba deltid för det är bekvämare än heltid.
Jag har valt att köpa en gård för jag ville ha en.

Andra delar har mest blivit som de blivit utan att jag aktivt beslutat om det: jag lever ensam eftersom jag inte råkat på någon som jag vill leva tillsammans med. Det handlar inte (heller) om ett aktivt val att "jag vill leva ensam" utan mer en axelryckning: det är trevligt som det är, det kunde vara trevligt med en partner.

när det gäller barn: jag har inte haft längtan efter barn.
Men det är möjligt att jag skulle tycka annat om jag hade en partner.

Idag är jag rätt ingrodd i min livsstil, så jag inser ju att det skulle innebära en del "omak" att exempelvis skaffa barn.
I mina ögon är "skaffa barn" ett väldigt aktivt val medan "inte skaffa barn" är en rätt självklar följd av att leva ensam (jo, jag vet att det finns människor som väljer att skaffa barn som ensamma föräldrar men då är det ju fortfarande ett väldigt aktivt val), snarast ett passivt val om du förstår hur jag menar.

Och nej, jag förstår inte behovet av att fatta ett riktningsbeslut.
Det är ju därför jag frågar dig om varför du känner att du behöver fatta ett beslut.

 

[Lovisaleonora]

Men du verkar inte förstå hur jag menar. Så är det inte för mig, det du beskriver kanske inte är ett aktivt beslut men du beskriver ändå ngn slags stabilitet i att du inte vill/inte haft önskan.
Hade jag känt som du beskriver så hade jag varit lugn. Då hade jag känt att jag fattat ngn form av riktningsbeslut.

Jag har väl missat mycket i diskussionen, men är du i ett förhållande? Själv hade jag absolut backat för att skaffa barn själv, med hänvisning till hur mycket ansvar och arbete och energi och pengar det krävs för att göra det så som jag hade velat göra det - om jag velat göra det.

Och i en relation: hur känner partnern?

 

[MJLee]

Intressant att barnlösheten tas upp som normbrytande, nu tar jag (för givet?) att merparten av de som skriver i tråden är kvinnor. Skulle samma fråga ställas till män är det troligt att svaret skulle bli annorlunda. Det verkar vara mer socialt acceptabelt att en man är barnlös utan att ifrågasättas.

Normen i samhället som stort är en hetero tvåsamhet med barn och arbete. Att välja bort den av olika anledningar behöver inte vara normbrytande för sitt sociala sammanhang men däremot samhället i stort. Vi dras ofta till likasinnade som därmed bekräftar 'våra' normer och är därmed inte normbrytande personligen och socialt. Kanske lite virrigt man jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Jämför jag mig med min familj/bekanta så är jag normbrytande, jag vandrar genom livet och ser det i mycket genom en glasruta. Länge försökte jag vara som andra såg mig men har nu, efter mer än halva mitt liv äntligen insett att det är inte den jag är och att försöka leva upp till förväntningarna både socialt i smått och samhället i stort gör att jag förlorat vem jag är. Funderar faktiskt fortfarande på det. Att bo i en liten stuga på landet (men absolut med fiber!) vara en CCL, ha en liten kravlös bekantskapskrets och göra något med människor som jag trivs med, det skulle vara min norm. Barn har jag aldrig övervägt att skaffa, däremot är jag med katt och är nog den curlingaste av alla curlingägare som finns. Problemet med hus på landet är att jag är samtidigt den mest opraktiska person som finns på jorden och är ett kroppsligt måndagsexemplar.

Här på buke är jag inte särskilt normbrytande skulle jag påstå. Så det handlar mycket om socialt sammanhang.

 

[Red_Chili]

Jag har funderat lite på det här under dagen, och kan nog konstatera att jag i många sammanhang ses som normbrytande eller "annorlunda". Det har jag åtminstone fått höra ett flertal gånger, från alla möjliga håll i olika situationer med olika människor.

Det som folk reagerar på är troligen inte en enskild sak, men hela kombinationen av allt som är mig.

Jag dricker inte kaffe och inte alkohol, äter inte kött och har aldrig ens provat varken snus eller rökning.
Jag vägrar skaffa barn, har ingen som helst längtan efter ett vanligt, monogamt, parförhållande som ska "leda någonstans" (typ, flytta ihop och allt som "hör till").
Jag tycker inte om att resa och totalvägrar flygplan.
Jag festar aldrig och har aldrig heller gjort det (28 år gammal nu och planerar inte att börja heller. En för mig perfekt lördagkväll är att vara ute och träna i skogen).
Jag sminkar mig inte, äger inget smink.
Jag går inte i klackskor, äger inga klackskor.
Jag har inte hål i öronen.
Jag jobbar gärna annat än vanliga kontorstider, gärna deltid om möjligt men nu heltid på kraftigt mansdominerad arbetsplats (flera dagar i veckan är jag enda personen av kvinnligt kön där).
Jag tycker om bilar (ja, folk tycker det är otroligt konstigt att en kvinna faktiskt tycker om bilar och kan något om dem).
Jag gillar teknikprylar, är ganska händig och för att vara kvinna är jag även ganska fysiskt stark.

Och. Till sist det som skaver allra mest hos folk. Jag firar inga högtider.
Jag firar inte jul, nyår, påsk, midsommar, halloween och knappt ens födelsedagar. För mig innebär högtider enbart några extra lediga dagar från jobbet samt att plötsligt ingen har någon som helst tid eller lust att umgås med mig. Senast idag blev jag påmind om det, när en på jobbet frågade om midsommarplaner. Att jag inte har några sådana planer, knappt ens har koll på när midsommar är, det ses som otroligt konstigt.

Så tja. Jag har själv aldrig sett mig som annat än ganska vanlig, men andra verkar inte se det som så och nu för tiden skrattar jag bara när folk säger att de aldrig träffat någon som mig. Det har jag hört så otroligt många gånger nu.

 

[MiniLi]

Jag har väl missat mycket i diskussionen, men är du i ett förhållande? Själv hade jag absolut backat för att skaffa barn själv, med hänvisning till hur mycket ansvar och arbete och energi och pengar det krävs för att göra det så som jag hade velat göra det - om jag velat göra det.

Och i en relation: hur känner partnern?

Jag har inte nämnt min civilstatus här i tråden

Ja jag är i ett stadigt förhållande. Jag nämnde dock inte detta eftersom det inte riktigt har med just mina funderingar att göra. För mig vore det inte konstigt att skaffa barn ensam OM jag verkligen ville ha barn. Min partners inställning kommer vara viktig i slutändan, men inte just nu. Han velar nästan mer än mig i frågan så det finns ingen press åt ngt håll heller.

 

[MiniLi]

Nej, vi verkar inte förstå varandra i texten här.
Jag anser nämligen att jag inte fattat något slags beslut.
Utan att jag försöker existera här och nu, och livet ser ut som det gör.

Vissa delar av det har jag valt aktivt (men också haft förmånen att ha möjligheterna): jag har valt att jobba deltid för det är bekvämare än heltid.
Jag har valt att köpa en gård för jag ville ha en.

Andra delar har mest blivit som de blivit utan att jag aktivt beslutat om det: jag lever ensam eftersom jag inte råkat på någon som jag vill leva tillsammans med. Det handlar inte (heller) om ett aktivt val att "jag vill leva ensam" utan mer en axelryckning: det är trevligt som det är, det kunde vara trevligt med en partner.

när det gäller barn: jag har inte haft längtan efter barn.
Men det är möjligt att jag skulle tycka annat om jag hade en partner.

Idag är jag rätt ingrodd i min livsstil, så jag inser ju att det skulle innebära en del "omak" att exempelvis skaffa barn.
I mina ögon är "skaffa barn" ett väldigt aktivt val medan "inte skaffa barn" är en rätt självklar följd av att leva ensam (jo, jag vet att det finns människor som väljer att skaffa barn som ensamma föräldrar men då är det ju fortfarande ett väldigt aktivt val), snarast ett passivt val om du förstår hur jag menar.

Och nej, jag förstår inte behovet av att fatta ett riktningsbeslut.
Det är ju därför jag frågar dig om varför du känner att du behöver fatta ett beslut.

Oavsett om vi kallar det beslut eller ej så upplever jag att vi verkar prata om två olika saker.
Känns det mer rätt för dig om vi kallar det inställning?

Jag kanske tolkar fel, men jag uppfattar dina inlägg som att du har en slags inställning i frågan. Du har inte känt någon önskan om barn och då har det känts ok för dig att låta livet rulla på utan? Det har känts ok att låta det bli som det blir, just nu är din indtällning att du skulle vara ok med att leva barnfri?
Eller tolkade jag fel?

Jag har liksom ingen sån inställning eller vad vi nu kallar det. Jag vacklar i frågan, det är ngt jag funderar kring nästan varje dag. Inte så att jag är stressad på det dättet, jag är rätt så här och nu ändå. Men jag är inte säker på om jag skulle vara ok med att vara barnfri. Ibland tänker jag så, ibland tänker jag annorlunda.
För mig handlar det inte om förutsättningar eller ngt sånt. Ekonomi, stabilitet, lämplig partner osv finns. Jag är rätt säker på att det skulle kunna bli bra oavsett hur det blir, men eftersom jag vacklar i min inställning i frågan så känner jag ett behov av att fatta ett beslut medan det fortfarande finns möjligheter att faktiskt göra ett val.

Jag kanske kommer landa i att låta tiden utvisa, men då vill jag iaf ha tänkt igenom saken och vara förhållandevis säker på att jag kan stå för mitt beslut (inför mig själv) i framtiden.

Man är ju olika helt enkelt. Precis som du beskriver så är det ett stort beslut att välja att skaffa barn. För mig är det även ett stort beslut att avstå barn. Det är ett lika aktivt beslut för mig. Inget som ”bara blir”.

 

[Tonto]

Folk stör sig som FAN på att jag inte vill ha barn och att jag säger att mina hundar är som mina barn, samt att jag vill operera bort brösten och livmoder. Att jag dessutom shoppar på herravdelningen till 70% brukar sticka i folks ögon.

 

[TeamLundVer]

Jag tänker något åt samma håll.

Som då det där med att inte ha barn. SÅ himla ovanligt är det ju inte att inte ha/vilja ha barn. Hur stor andel av befolkningen får barn? Alla känner väl ändå rätt många som inga barn har?

Sen ser vi ju också inlägg där man säger sig leva normliv "på ytan", men - och så kommer något. Alltså, det är väl just det som är norm? Man gör som folk gör mest och känner sig unik.

Nej alla känner inte en massa par utan barn.
Jag umgås med ett barnlöst par. Om det är frivilligt eller ej vet jag inte och frågar inte.

Utöver det här jag 2 yngre syskon som teoretiskt skulle kunna skaffa barn med sin respektive men där den ene parten nyss tagit examen och där barn kan väntas de närmsta 3 åren.

 

[sjoberga]

Nej alla känner inte en massa par utan barn.
Jag umgås med ett barnlöst par. Om det är frivilligt eller ej vet jag inte och frågar inte.

Utöver det här jag 2 yngre syskon som teoretiskt skulle kunna skaffa barn med sin respektive men där den ene parten nyss tagit examen och där barn kan väntas de närmsta 3 åren.

I starten av karriären? Vad menar du med ”väntas”? Av normen ?

 

[vallhund]

Jag kom att tänka på en sorglig händelse jag läst, kanske var det här på buke? Om det verkligen inträffat vet jag inte.

Man o kvinna gifter sig, stort bröllop med många gäster o vit klänning, de har varit sambo i flera år. Nåväl, när de öppnar alla paket så visar det sig att en av gåvorna är en handgjord vacker vagga. Bruden brister i tårar o springer ut.
Vännen som snickrat vaggan hade tagit för givet att de gifte sig för att de väntade barn, i själva verket gifte de sig till följd av ofrivillig barnlöshet.

 

[detordnarsig]

Känner att jag passar in i denna tråd.
(Skönt att passa in nånstans i alla fall)

Jag har nästan hela mitt liv känt mig en aning missanpassad och att jag inte levt upp till förväntningarna på mig. Redan som liten bröt jag mot "tjejnormen", till exempel ville jag inte leka med dockor, ha klänning och långt hår.

Efter gymnasiet jobbade jag först några år för att sedan variera jobbet med långresor fram till jag var 30. Under tiden jag jobbade på okvalificerade jobb alternativt reste skaffade de flesta i min ålder sambo, barn och hus. Jag hade inte ens ett förhållande under denna tid. Började högskolan vid 30(vilket såklart anses vara sent, vid den åldern bör man vara färdigutbildad) var i det äldre åldersspannet och den enda "äldre" som inte hade barn eller sambo. Och så ser även situationen ut på mitt jobb nu, tror det är ytterst få utan partner. Alla över 30 har barn.

Hade för ett par år sedan ett förhållande, kände att jag genast blev lite mindre märklig och lite mera värd när jag var lite mer välanpassad, och släkten drog väl en lättnadens suck för att jag inte var homosexuell (Kommer från landet, imponeras fortfarande över vissas inskränkthet).

Är nu 36 och funderat på om jag vill ha barn. Och i så fall om jag vågar skaffa på egen hand? För jag är ärligt talat rädd för omgivningens reaktioner (och mycket annat med såklart) och att många år framöver behöva förklara mitt val i så fall. Det idealiska för mig är väl nån typ av kärnfamilj, men vet inte riktigt om de idealet är helt och hållet mitt eller samhällets. Jag vet inte om jag faktiskt vill leva i en helt monogam relation resten av livet. Tanken känns liksom både fin men också lite orealistisk och kvävande. Har dessutom lite tillitsproblem så det är väl rätt dömt att misslyckas.

Att normen är att leva i tvåsamhet och ha barn är välkänt i väldigt unga år, har flera gånger fått frågan av barn om varför jag inte har några barn eller man.

 

[sjoberga]

För framtiden verkar det lite skrämmande att det finns så många klart genomtänkta beslut att inte skaffa barn av intelligenta människor, när det samtidigt finns så många som får barn utan särskild eftertanke och genomtänkt vilja.

Selektionen verkar urarta.

 

[Bison]

Intressant att barnlösheten tas upp som normbrytande, nu tar jag (för givet?) att merparten av de som skriver i tråden är kvinnor. Skulle samma fråga ställas till män är det troligt att svaret skulle bli annorlunda. Det verkar vara mer socialt acceptabelt att en man är barnlös utan att ifrågasättas.

Normen i samhället som stort är en hetero tvåsamhet med barn och arbete. Att välja bort den av olika anledningar behöver inte vara normbrytande för sitt sociala sammanhang men däremot samhället i stort. Vi dras ofta till likasinnade som därmed bekräftar 'våra' normer och är därmed inte normbrytande personligen och socialt. Kanske lite virrigt man jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Jämför jag mig med min familj/bekanta så är jag normbrytande, jag vandrar genom livet och ser det i mycket genom en glasruta. Länge försökte jag vara som andra såg mig men har nu, efter mer än halva mitt liv äntligen insett att det är inte den jag är och att försöka leva upp till förväntningarna både socialt i smått och samhället i stort gör att jag förlorat vem jag är. Funderar faktiskt fortfarande på det. Att bo i en liten stuga på landet (men absolut med fiber!) vara en CCL, ha en liten kravlös bekantskapskrets och göra något med människor som jag trivs med, det skulle vara min norm. Barn har jag aldrig övervägt att skaffa, däremot är jag med katt och är nog den curlingaste av alla curlingägare som finns. Problemet med hus på landet är att jag är samtidigt den mest opraktiska person som finns på jorden och är ett kroppsligt måndagsexemplar.

Här på buke är jag inte särskilt normbrytande skulle jag påstå. Så det handlar mycket om socialt sammanhang.

Så är det absolut.
Jag blir aldrig ifrågasatt av män, däremot av kvinnor. Speciellt de som har barn själva. Det verkar som många tar det väldigt personligt och måste försvara sitt beslut att skaffa barn.

 

[Asko]

Apropå barn så har jag också kämpat med samma funderingar som de flesta här verkar ha haft/har. I mitt fall så passar inte min livssituation just nu till det så det är till det mesta redan löst. Men jag har också ställt mig själv frågan varför jag skulle vilja ha barn, och då är det för att ha någon som tar hand om mig när jag är gammal. That's it liksom. Och jag tycker att det vore orättvist mot mitt hypotetiska barn
Ingen längtan efter någon att ta hand om, lära osv. Det enda andra roliga vore väl se vad för slags människor de skulle bli, men det är fortfarande vuxna barn jag tänker på. Då kan jag ju lika gärna skicka bort dem på internat Men det tänker jag inte göra mot något barn.

Ofta tänker jag att jag är helt enkelt för självisk för att skaffa mig barn Och efter ha vuxit upp med en sådan och fortfarande har en sådan förälder (som blivit värre med åren) så önskar jag ingen det.