Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[mandalaki]

Det här med normer hörrni, jag tänker att det dels handlar om vilket sociala sammanhang man befinner sig i och dels till vilken grad man själv upplever att man blir ifrågasatt i sitt liv. Att många i Sverige väljer att inte skaffa barn är liksom ingen stor tröst om alla i sin egen by har barn och man ständigt blir ifrågasatt av kollegor, vänner och familj. Då spelar det ju liksom ingen roll att 40-åriga barnlösa singlar lever loppan i Stockholm, om ens val gör att man blir ifrågasatt i de sociala grupper som man själv befinner sig i.

Min tanke var inte att prata om vad som är, och vad som inte är, normbrytande i ett större perspektiv. Utan vilka annorlunda vägval som skapat problem och ifrågasättande i våra liv. Detta är alltså en tråd där jag tänkte att vi skulle stötta varandra, oavsett hur stort eller litet problemet anses vara för någon annan. Inte att vi skulle bli ytterligare ifrågasatta. Det blir liksom lite jobbigt att hamna i kläm mellan kommentarer som "När ska du skaffa barn då?" varenda lunchrast och familjemiddag och "Det är faktiskt inte normbrytande alls". Låt detta vara en fristad för de som vill ventilera.

Ok, jag fattar, man får bara ventilera som du vill ventilera. Då ska jag hålla mig undan din fristad.

 

[Singoalla]

Jag lever ett ganska normativt liv - gift med två barn, ska köpa radhus, har bil och katt. Sällan möter jag någon som ifrågasätter detta.

Det som vi gjort, som jag insett fortfarande är ganska ovanligt, är att vi delat lika på föräldraledigheten. Folk ifrågasätter i och för sig inte det så ofta, men däremot börjar folk försvara sina egna val och förklarar varför just de inte delade lika. Som om jag har ifrågasatt deras livsval bara genom att berätta om gur vi lagt upp det.

Vi har även beslutat oss för att inte flyga, och även det kan folk bli obekväma av när ämnet kommer upp.

Det där är ganska vanligt, att folk vänder diskussioner om någon annan till sig själva. Fort kan det gå också. Jag upplevde det när jag var vegetarian, det räckte med att jag frågade serveringspersonalen om de hade någonting vegetariskt på menyn så började någon i sällskapet förklara varför hen aldrig skulle kunna sluta äta kött. Jaha? Liksom. Nu var detta visserligen 10 år sedan så hoppas att det ser bättre ut för vegetarianer idag.

 

[sjoberga]

Att stå på andra sidan barn-normen är också väldigt ifrågasatt. Att skaffa barn som ung och sedan dessutom fortsätta att vilja ha fler barn efter att man fått två stycken? Och sedan glatt vilja ha ännu fler efter tre barn?

Frågorna / ifrågasättandet som kommer då är minst lika dumma som för de som valt att inte vilja ha barn. Det verkar stenhårt normerat 2-3 stycken, svenskt "lagom" utan individuella undantag. Lite mer accepterat verkar det att vilja ha fler om man träffar ny partner som inte redan har barn.

Jag tycker istället vi ska vara stolta över att leva i ett samhälle där den individuella friheten är stor och något vi måste fortsätta försvara. Tänk nästa gång en gång till, innan du yttrar dig om andra människors livsval.

/Stolt pappa till 5 barn (6-25 år) med samma partner (och inte heller Volvo, vovve eller någon villa i stan/förorten)

 

[Singoalla]

Att stå på andra sidan barn-normen är också väldigt ifrågasatt. Att skaffa barn som ung och sedan dessutom fortsätta att vilja ha fler barn efter att man fått två stycken? Och sedan glatt vilja ha ännu fler efter tre barn?

Frågorna / ifrågasättandet som kommer då är minst lika dumma som för de som valt att inte vilja ha barn. Det verkar stenhårt normerat 2-3 stycken, svenskt "lagom" utan individuella undantag. Lite mer accepterat verkar det att vilja ha fler om man träffar ny partner som inte redan har barn.

Jag tycker istället vi ska vara stolta över att leva i ett samhälle där den individuella friheten är stor och något vi måste fortsätta försvara. Tänk nästa gång en gång till, innan du yttrar dig om andra människors livsval.

/Stolt pappa till 5 barn (6-25 år) med samma partner (och inte heller Volvo, vovve eller någon villa i stan/förorten)

Min pappa har 5 barn och jag är så tacksam för honom och alla mina syskon

 

[Aliche]

Ok, jag fattar, man får bara ventilera som du vill ventilera. Då ska jag hålla mig undan din fristad.

Fast det där var väl väldigt onödigt, om man själv känner sig som normbrytande, utanför, ensam i sina tankar pga av vissa val man gör/gjort i livet och startar en tråd för att andra som känner likadant ska kunna dela de känslorna och tankarna, så är det väl inte jättekonstigt att det kanske inte är bästa tråden att påpeka att "fast du är inte normbrytande tycker jag". Om man känner att man behöver stöd och få ventilera om saker man uppfattar som normbrytande pga de sociala sammanhangen man lever i, så har man väl all rätt att känna så utan att bli ifrågasatt om man verkligen har rätt att känna så?

Jag följer tråden då jag också känner mig utanför normen i en hel del val jag gör. Jag har börjat fundera på huruvida jag vill ha barn eller inte och det enda jag kommit fram till än så länge är att om jag skaffar barn så vill jag göra det själv, utan man men när jag någon gång säger det så blir jag altid ifrågasatt "det är bara för du inte träffat rätt man, stackars barnet som inte får någon pappa!, så säger du bara för du aldrig varit riktigt kär, alla barn förtjänar en pappa!" Som att närvaron av en man i barnets liv automatiskt kommer göra en bra pappa...
Men jag är inte säker på om jag vill ha barn eller om jag känner att det förväntas att jag ska vilja ha barn.

 

[MiniLi]

Jag tänker något åt samma håll.

Som då det där med att inte ha barn. SÅ himla ovanligt är det ju inte att inte ha/vilja ha barn. Hur stor andel av befolkningen får barn? Alla känner väl ändå rätt många som inga barn har?

Sen ser vi ju också inlägg där man säger sig leva normliv "på ytan", men - och så kommer något. Alltså, det är väl just det som är norm? Man gör som folk gör mest och känner sig unik.

Jag håller med om att det idag är vanligare att skaffa barn sent och det förekommer också att människor är öppna med att de inte vill ha barn. Men jag upplever ändå att det är normativt att vilja ha barn. Kanske för att jag är uppväxt i småstad där det definitivt är norm att skaffa barn tidigt?
Normen är uppenbart så pass stark att jag behöver brottas med den i mina beslut.
Allt hänger ju ändå ihop. Tvåsamheten, lagom antal barn, kärnfamiljen osv.

I mitt fall blir jag inte så ifrågasatt för att jag inte vill ha barn. Däremot blir jag väldigt ofta ifrågasatt om jag berättar anledningen till att jag ev kommer avstå barn. Det verkar vara väldigt svårt för en del människor att hantera mitt ”varför”..

Det är förövrigt en stor skillnad på att vara drygt 30 och inte ha barn än jämfört med att vara drygt 30 och inte vilja ha barn i framtiden alls.

 

[Singoalla]

Jag följer tråden då jag också känner mig utanför normen i en hel del val jag gör. Jag har börjat fundera på huruvida jag vill ha barn eller inte och det enda jag kommit fram till än så länge är att om jag skaffar barn så vill jag göra det själv, utan man men när jag någon gång säger det så blir jag altid ifrågasatt "det är bara för du inte träffat rätt man, stackars barnet som inte får någon pappa!, så säger du bara för du aldrig varit riktigt kär, alla barn förtjänar en pappa!" Som att närvaron av en man i barnets liv automatiskt kommer göra en bra pappa...
Men jag är inte säker på om jag vill ha barn eller om jag känner att det förväntas att jag ska vilja ha barn.

Men åh, vad trist att det har blivit så! Att utreda att skaffa barn ensam är väl det jag gör där jag anser att jag bryter mot normen som mest i mitt liv, och när jag började prata med folk om det för ett år sedan så var jag väldigt nervös för folks reaktioner. Nu är jag öppen med det, och har faktiskt inte blivit ifrågasatt en enda gång. Det har bara varit glada tillrop! Så det säger jag inte för att strö salt i såren att det gått enklare för mig, utan vill bara säga att det verkar finnas väldigt mycket människor där ute som tycker att det är både kul och inspirerande med kvinnor som väljer att gå sin egen väg i barnaskaffandet. Går du vidare med dessa tankar så tycker jag absolut att du och jag ska hålla mer kontakt.

 

[Petruska]

Jag håller med om att det idag är vanligare att skaffa barn sent och det förekommer också att människor är öppna med att de inte vill ha barn. Men jag upplever ändå att det är normativt att vilja ha barn. Kanske för att jag är uppväxt i småstad där det definitivt är norm att skaffa barn tidigt?
Normen är uppenbart så pass stark att jag behöver brottas med den i mina beslut.
Allt hänger ju ändå ihop. Tvåsamheten, lagom antal barn, kärnfamiljen osv.

I mitt fall blir jag inte så ifrågasatt för att jag inte vill ha barn. Däremot blir jag väldigt ofta ifrågasatt om jag berättar anledningen till att jag ev kommer avstå barn. Det verkar vara väldigt svårt för en del människor att hantera mitt ”varför”..

Det är förövrigt en stor skillnad på att vara drygt 30 och inte ha barn än jämfört med att vara drygt 30 och inte vilja ha barn i framtiden alls.

Oh, ja. Det tror jag absolut på. Trycket att "skaffa" partner och barn, är starkt i väldigt många miljöer. Det har verkligen inte gått mig förbi.

Sen skulle jag aldrig säga till någon som var drygt 30 och sa att hen inte ville ha barn alls, att "åh, du ändrar dig snart". Däremot har jag ju vid det här laget sett och hört rätt många vara just lite över 30, säga sig inte vilja ha barn, och sen vips! får de just barn. Och gärna för mig, men jag brukar inte lyckas bli så förvånad som de förväntar sig.

Men jag blir ju inte heller förvånad om de faktiskt inte får barn. (Den enda jag blivit förvånad över är en avlägset bekant kvinna som vid fyllda 50 fick tvillingar på egen hand, men vi har aldrig haft ämnet upp till diskussion.)

 

[MiniLi]

Oh, ja. Det tror jag absolut på. Trycket att "skaffa" partner och barn, är starkt i väldigt många miljöer. Det har verkligen inte gått mig förbi.

Sen skulle jag aldrig säga till någon som var drygt 30 och sa att hen inte ville ha barn alls, att "åh, du ändrar dig snart". Däremot har jag ju vid det här laget sett och hört rätt många vara just lite över 30, säga sig inte vilja ha barn, och sen vips! får de just barn. Och gärna för mig, men jag brukar inte lyckas bli så förvånad som de förväntar sig.

Men jag blir ju inte heller förvånad om de faktiskt inte får barn. (Den enda jag blivit förvånad över är en avlägset bekant kvinna som vid fyllda 50 fick tvillingar på egen hand, men vi har aldrig haft ämnet upp till diskussion.)

Nej, men du är ju en klok människa som fattar att man kan hålla sina tankar om andra människor för sig själv. Vissa människor har ju lite svårt för det och tycks tro att just deras tankar är så viktiga att de behöver öppna munnen, därav upplevelsen av normtryck på ett väldigt direkt sätt

Man kan ju uppleva utanförskap både explicit genom korkade kommentarer som borde stannat i någons hjärna, eller implicit genom att majoriteten av människor i ens omgivning gör på ett visst sätt som man inte själv gör.
Båda är jobbiga såklart

 

[athena_arabians]

@Singoalla: Jag är ju så gammal nu att ingen ifrågasätter att jag inte har barn eller att jag inte vill ha barn men nog fick jag höra det när jag var yngre. Speciellt hemma i byn när jag och särbon hade blivit ihop och höll ihop (de hade nog trott att jag skulle vara singel resten av livet ). Det ifrågasätts också att vi väljer att vara särbos och det händer titt som tätt.

Sedan förstår jag att det är tufft att vara ofrivilligt barnlös men jag blev faktiskt grinig när jag fick det slängt i ansiktet att jag mer eller mindre var otacksam som valt att inte skaffa barn och skulle ha gjort abort om jag blivit med barn. Det har faktiskt hänt mig, från de som var ofrivilligt barnlösa. Det var inget jag tog upp med dem men frågar någon så ljuger jag inte...

Att stora delar av mitt liv går mot normen (ur liten by- och kvinnoperspektiv) skiter jag fullkomligt i. Jag har aldrig passat in förrän nu när jag hittat sammanhang jag vill leva i. Sedan har väl många i min släkt gått sin egen väg utanför normen, antingen genom eget val eller yttre omständigheter. Det har bidragit till att jag inte sett något konstigt i att välja min egen väg även om den inte passat in i gängse normer.

 

[Petruska]

Nej, men du är ju en klok människa som fattar att man kan hålla sina tankar om andra människor för sig själv. Vissa människor har ju lite svårt för det och tycks tro att just deras tankar är så viktiga att de behöver öppna munnen, därav upplevelsen av normtryck på ett väldigt direkt sätt

Man kan ju uppleva utanförskap både explicit genom korkade kommentarer som borde stannat i någons hjärna, eller implicit genom att majoriteten av människor i ens omgivning gör på ett visst sätt som man inte själv gör.
Båda är jobbiga såklart

Ja, just när det gäller barn ser vi ju också just det hela tiden även här på buke. Även när folk diskuterar att inte ha, eller inte vilja ha, barn, så bara måste någon förr eller senare skriva att deras barn är det bästa i deras liv, även om de var tveksamma i förväg. Ofta före inlägg nummer 10 i diskussionen.

Det blir också lite komiskt när personer som fått sina första barn vid sådär 23 års ålder, påstår att de våndades länge innan de bestämde sig!

Dessutom måste ju just erfarenheten av att först inte vilja ha barn eller i alla fall vara tveksam, och sedan ändå få barn, vara väldigt vanlig. De flesta är väl inte spiksäkra i frågan från puberteten och framåt.

 

[Singoalla]

Oh, ja. Det tror jag absolut på. Trycket att "skaffa" partner och barn, är starkt i väldigt många miljöer. Det har verkligen inte gått mig förbi.

Sen skulle jag aldrig säga till någon som var drygt 30 och sa att hen inte ville ha barn alls, att "åh, du ändrar dig snart". Däremot har jag ju vid det här laget sett och hört rätt många vara just lite över 30, säga sig inte vilja ha barn, och sen vips! får de just barn. Och gärna för mig, men jag brukar inte lyckas bli så förvånad som de förväntar sig.

Men jag blir ju inte heller förvånad om de faktiskt inte får barn. (Den enda jag blivit förvånad över är en avlägset bekant kvinna som vid fyllda 50 fick tvillingar på egen hand, men vi har aldrig haft ämnet upp till diskussion.)

Så är det verkligen. Jag tänker ofta (men verkligen inte alltid) i mitt stilla sinne att "Man vet aldrig" när unga personer pratar om att de vill, eller inte vill ha barn. Inte för att jag på något sätt betvivlar deras förmåga att veta om vad de vill, men för att jag är ödmjuk inför att livet är lågt och mycket händer på vägen. Det var bara några år sedan jag såg framför mig att jag skulle gifta mig och ha stort bröllop och vit klänning och möhippa och hela fadderullan. Nu skrattar jag mest när jag tänker på det. Men vem tusan vet, jag kanske ändå står där i vit klänning och säger ja om några år?

Livet är föränderligt och jag litar på att folk tar rätt beslut för sig själva när det väl gäller, jag skulle aldrig ifrågasätta. Idag sitter en del av mina vänner och drömmer om stora romantiska bröllop. Inte flikar jag in att "Jag vet att ni tror att ni vill ha allt det där men vänta bara några år tills ni inser hur dyrt det är och det där med att blir ett par rent juridiskt faktiskt inte behöver bli en himla cirkus.."

 

[MiniLi]

Oh, ja. Det tror jag absolut på. Trycket att "skaffa" partner och barn, är starkt i väldigt många miljöer. Det har verkligen inte gått mig förbi.

Sen skulle jag aldrig säga till någon som var drygt 30 och sa att hen inte ville ha barn alls, att "åh, du ändrar dig snart". Däremot har jag ju vid det här laget sett och hört rätt många vara just lite över 30, säga sig inte vilja ha barn, och sen vips! får de just barn. Och gärna för mig, men jag brukar inte lyckas bli så förvånad som de förväntar sig.

Men jag blir ju inte heller förvånad om de faktiskt inte får barn. (Den enda jag blivit förvånad över är en avlägset bekant kvinna som vid fyllda 50 fick tvillingar på egen hand, men vi har aldrig haft ämnet upp till diskussion.)

Och en till tanke..
Handlar det inte också om känslan av att få fatta ett eget beslut utan att få andras åsikter/tankar helt ovälkommet?
Dvs oavsett vilket beslut jag i slutändan tar så vill jag inte ha ovälkomna kommentarer om min process eller vad jag borde eller inte borde besluta.

Iaf jag vill gärna fatta ett beslut som är så förankrat som möjligt i mig själv. Jag vill försöka fatta beslutet utan att rådande normer i mitt sociala sammanhang styr allt för mycket. Svårt såklart.
Det är inte så intressant för mig om folk ”brukar” komma fram till det ena eller det andra beslutet, därav är det också väldigt tröttsamt med kommentarer om min process, mina anledningar eller mitt beslut. Jag bryr mig liksom inte om många andra 30-åringar i slutändan skaffar barn. Eller, jag vill iaf inte bry mig. Därav behovet av att få fatta ett beslut så gott det går utanför stark normpåverkan.

 

[MiniLi]

Ja, just när det gäller barn ser vi ju också just det hela tiden även här på buke. Även när folk diskuterar att inte ha, eller inte vilja ha, barn, så bara måste någon förr eller senare skriva att deras barn är det bästa i deras liv, även om de var tveksamma i förväg. Ofta före inlägg nummer 10 i diskussionen.

Det blir också lite komiskt när personer som fått sina första barn vid sådär 23 års ålder, påstår att de våndades länge innan de bestämde sig!

Dessutom måste ju just erfarenheten av att först inte vilja ha barn eller i alla fall vara tveksam, och sedan ändå få barn, vara väldigt vanlig. De flesta är väl inte spiksäkra i frågan från puberteten och framåt.

Absolut!
Det hör kanske också till frågan att jag främst diskuterar sånt här djupgående just här på buke. Jag har enstaka vänner jag pratar med om det, min partner såklart och ibland berörs det i andra sammanhang. Men här kan jag nå många människor med liknande funderingar. Tyvärr får vi då stå ut med puckon likt de du beskriver ovan.
Men jag har verkligen ett jättestort behov av att stöta och blöta det här just för att det är så svårt för mig att komma till klarhet kring vad jag vill och varför.

Klart att många går från osäkerhet till beslut. Även om många också verkar agera helt oreflekterat och där beslutet mer tycks handla om när, situation eller med vem. Jag har tämligen få människor i min omgivning i min egen ålder och där vi delar just den här processen just nu.

 

[BernT]

Ja. Jag skrev väl det. Att jag inte klarar mig annars.

Du får köra på lotto eller onlinekasino, nån vinner ju.

 

[MiniLi]

@Petruska
Iaf jag tycker nog att det svåraste är att liksom vara i limbo (inte ha bestämt sig än) och samtidigt hantera normen.
Det hade varit lättare för mig om jag hade tagit ett beslut kring om jag överhuvudtaget vill eller inte. Beslutsprocessen (som jag varit i under flera år och troligen kommer fortsätta i ett bra tag) är svår när jag samtidigt brottas med familjenormen och försöker att inte låta den påverka mitt beslut.

 

[Fruentimber]

Jag gick hemma i ett år utan egentlig anledning. Det stack en hel del i mångas ögon. Läser på universitet utan något egentligt mål utan CSN då jag i nuläget inte behöver gå ut i arbete. När folk frågar vad jag vill göra och jag säger "det vet jag inte" (fyller 31, har pluggat av och till i 10 år) verkar det skapa mer frustration hos andra än vad jag själv har över det. Det är tydligen smått omöjligt att vara 31, fortfarande student och inte ha någon särskild karriär i åtanke. Vi har också aktivt valt bort barn men det är det ingen som ifrågasätter längre. Nu ska vi sälja fastigheten vi bor på och köpa gård för att försöka bli lite självförsörjande av både kött och grönt, det får vissa att höja lite på ögonbrynen då man ofta förutsätter att både sambon och jag skulle vara heltidsarbetande och därför borde varken tid eller ork finnas över.

 

[nightcrawler]

Hur får du ihop det? Så länge som de håller käften om att de tycker illa om dina val är det okej?(ifall dom gör det alltså)

Ja alltså jag kan inte tvinga dom att gilla mina val. Men dom behöver inte prata skit om mej för det eller va på mej. Bara hålla käft och visa respekt. Vad är det som är konstigt med det? Jag gillar inte allt andra gör heller men jag är inte på dom om det utan det är deras sak.

 

[kryddelydd]

@Petruska
Iaf jag tycker nog att det svåraste är att liksom vara i limbo (inte ha bestämt sig än) och samtidigt hantera normen.
Det hade varit lättare för mig om jag hade tagit ett beslut kring om jag överhuvudtaget vill eller inte. Beslutsprocessen (som jag varit i under flera år och troligen kommer fortsätta i ett bra tag) är svår när jag samtidigt brottas med familjenormen och försöker att inte låta den påverka mitt beslut.

Intressant.
Men varför känner du ett behov av att bestämma dig?

Jag har aldrig velat ha barn och vill fortfarande inte. Är 46 år gammal - det är väl tänkbart att jag kan ändra mig men inte så troligt vid det här laget. Den "biologiska klockan" borde i så fall troligen ha börjat göra sig påmind vid det här laget.
Så jag ska inte berätta om mig själv, utan om en kompis.

Hon ville heller aldrig ha barn, och var bestämd i sin uppfattning.
Sedan träffade hon en kille, de blev kära. Hoppade i säng. Använde både p-piller och kondom (kloka människor i 30årsåldern).
Hon blev gravid.
De hade inte varit ett par särskilt länge, så det blev ett väldigt svårt val.
De valde att fullfölja graviditeten.
De lever fortfarande tillsammans och har nu två barn i tonåren.

Min poäng är väl att min kompis hade bestämt sig, ändrade sig egentligen inte men lät livet bli vad det "ville" bli och blev väldigt nöjd.

Jag är inte säker på att vi alltid mår bäst av att känna oss tvungna att "bestämma oss" utan kanske av att försöka se att "så här är min situation just nu och hur den är sedan får jag se".
Visserligen kan vissa val göras mer eller mindre omöjliga genom den avvaktande hållningen, exempelvis barnskaffandet.
Ändrar man sig och vill skaffa barn vid 55 års ålder börjar det bli knepigt om man är kvinna.

Och varför skriver jag detta i en "normbrytartråd"?
Det verkar som om det i Sverige är att bryta mot normen att vara nöjd med det man har, och att låta livet ta sina egna vägar där man gör "lagom" val.

själv har jag väl brutit mot flera normer sett till min uppväxtort och till mitt kön.
Blivit högutbildad.
Vara ensamstående.
Inte ha barn.
Äga gård.
Jobba deltid för att jag inte vill jobba heltid.

 

[Bison]

@Singoalla: Jag är ju så gammal nu att ingen ifrågasätter att jag inte har barn eller att jag inte vill ha barn men nog fick jag höra det när jag var yngre. Speciellt hemma i byn när jag och särbon hade blivit ihop och höll ihop (de hade nog trott att jag skulle vara singel resten av livet ). Det ifrågasätts också att vi väljer att vara särbos och det händer titt som tätt.

Sedan förstår jag att det är tufft att vara ofrivilligt barnlös men jag blev faktiskt grinig när jag fick det slängt i ansiktet att jag mer eller mindre var otacksam som valt att inte skaffa barn och skulle ha gjort abort om jag blivit med barn. Det har faktiskt hänt mig, från de som var ofrivilligt barnlösa. Det var inget jag tog upp med dem men frågar någon så ljuger jag inte...

Att stora delar av mitt liv går mot normen (ur liten by- och kvinnoperspektiv) skiter jag fullkomligt i. Jag har aldrig passat in förrän nu när jag hittat sammanhang jag vill leva i. Sedan har väl många i min släkt gått sin egen väg utanför normen, antingen genom eget val eller yttre omständigheter. Det har bidragit till att jag inte sett något konstigt i att välja min egen väg även om den inte passat in i gängse normer.

Det såg vi ju senaste nu i dejtingtråden.
Tack för den kängan liksom.