Tråkig jobbsituation

[TheRedLightning]

Verkar vara många som har strul på jobbet med arbetsmiljön. Sitter själv i den båten och är tacksam att jag inte behöver umgås med de övriga kollegorna under dagarna, då är det kunderna som är i fokus.

I och med att jag är lite av en ensamvarg mellan varven, så hade jag nog skött mitt på jobbet och härdat ut tills de nya kollegorna anländer, nått att se fram emot. Sen framförallt även hälsa på de andra så de inte tror man ignorerar dom, typ lite neutral eller hur man ska skriva. Är inte så bra på att få fram i skrift på hur jag tänker, så kanske blir lite rörigt, sorry i så fall.

 

[ekra]

Läget på jobbet är ungefär detsamma som före semestern. Ny kollega (än så länge har bara en av de nya börjat) är iallafall trevlig och kul att prata med. Och det är inte fullt så uteslutande stämning i vår kontorskrok efter att två andra flyttat in.

Men de två jag nämnde har i princip slutat att fråga om jag vill med på lunch, det är tydligare nu, de går helt enkelt bara, ibland får de meddelande från en tredje person på internkanalen om att den vill gå på lunch, denne bjuder även med sig en till via internkanalen. Oftast samma gäng. Denne frågar aldrig mig. (Men tvärtom händer!)

Såklart får de som vill äta tillsammans, och jag brukar följa med, eller komma efter när jag fattar att de gått på lunch. Men jag blir väldigt sällan tillfrågad. Vilket känns märkligt när vi är ett litet gäng som är jämnåriga? Och oavsett om man gillar varandra eller ej så ser man väl till att alla skall känna sig välkomna?

När jag frågar om de vill med på lunch så säger de ofta att de måste jobba lite till. Inte ”ja! Alldeles strax!” Som är deras respons till andra.

Alltså jag är vuxen och jag klarar mig själv, men det tär att stå utanför gemenskapen som jag upplever mig göra. Särskilt när jobbet är en viktig social kanal för mig. Jag känner mig lite som en outcast de gånger jag blir sittande ensam på lunchen.

Det känns som att det gör mer skada än nytta att ta upp det, och försöker att haka på andra när de går och vara som vanligt och försöka komma in i gemenskapen. Men det känns trist.

Nåväl, jag har börjat söka nytt jobb och hoppas att det börjar röra sig på den fronten så att jag hamnar i en miljö som passar mig bättre.

På andra jobb har jag varit omtyckt som kollega, och stämningen har varit en annan.

 

[ekra]

Det är lustigt att den enda som spontant tagit upp med mig att han reagerar på att jag ofta hamnar utanför är relativt nyanställd. (Lyckligtvis är han också ny personalansvarig för mig och flera av de som jag upplever mer eller mindre ignorerar mig) Han är för övrigt väldigt lättsam och ”lättpratad”, och är tillmötesgående och bra! Att han kom in i bilden påminde mig om att det nog främst är brist på personkemi som gäller i min märkliga relation med vissa andra av kollegorna. Han är införstådd med att jag söker nytt jobb sedan en tid tillbaka, och vi skall ha ett ”utvecklingssamtal” snart.

Om ett par veckor börjar en till supertrevlig kollega som vi haft med oss på en jobbresa tidigare, och då var vi roomies och lärde känna varandra lite. Det var måhända ett strategiskt drag från den som fördelade rummen.

 

[ekra]

Nu har jag äntligen varit på ett par intervjuer och väntar på svar!

Det ska in en projektanställd snart. En av kollegorna som hör till ”undvika att få med sig Ekra till lunchen-gruppen” kläckte ur sig att han visste vem det var eftersom han mobbat personen när de gick i skolan!! ”Men inte fysiskt alltså, utan psykiskt, typ utfrysning”. Hoppas att han skojade.

Det blir skönt med nystart när det nu blir dags. Och jag hoppas särskilt på det ena jobbet! Det är fast, och det är tre andra kandidater jag ”konkurrerar med”, så det är verkligen inte givet att det blir mitt, men jag hoppas! Jag fick en bra känsla! Varma och tillmötesgående personer höll i intervjun och jobbet verkar riktigt spännande!

Jag har lyckats komma lite närmare en person på nuvarande jobbet som jag tror att jag kommer att hålla kontakt med efteråt, och det känns bra. Annars är jag fortfarande väldigt ensam. Vilket går bra när jag inte fokuserar för mycket på det.

Men jag började gråta när jag fick ett mail från en av dem jag bett om att vara referens och han skrev att han var glad att kunna hjälpa till, och att han tänkt mycket på mig sedan sist. Han vet att jag inte har haft fast jobb på ett par år och att det sliter. Det var så fint att någon (som inte är familj eller närmaste vänner) faktiskt visar att de bryr sig och ser att jag kan behöva lite stötta. Överhuvudtaget är mina gamla kollegor generellt mycket mer empatiska gentemot mig än jag upplever nuvarande. Vilket bekräftar att det nog är dom och inte jag som har någonsorts problem.

 

[cassiopeja]

Jag har haft ganska många jobb genom livet, men det tog ett tag för mig att fatta att stämningen kan vara väldigt olika på olika arbetsplatser utan att det är mig det är fel på... På vissa arbetsplatser är stämningen god och inkluderande, på andra ställen precis tvärtom. Jag har kommit fram till att det betyder så väldigt mycket för mig med bra stämning, så jag accepterar inte längre att jobba på en arbetsplats med dålig sammanhållning hur mycket "drömjobbet" det än är. Jag har hellre tråkigare arbetsuppgifter och bra stämning bland kollegorna, än roliga arbetsuppgifter och trist stämning. Där är alla olika förstås, och det tog lång tid för mig att både fatta och acceptera att det här är den viktigaste prioriteringen för mig.
Det här skrev jag när jag jobbade på mitt förra jobb (beskriver den tråkiga stämningen där):
https://www.bukefalos.se/threads/aptrist.1439907/
och trots att jag försökte intala mig att det var något jag borde stå ut med, så mådde jag väldigt dåligt av att ha det så. Jag bytte jobb och hamnade på ett helt underbart ställe med bra sammanhållning, och OJ så mycket bättre jag mår!
Hoppas att det går bra för dig med jobbsökandet - lycka till!

 

[Snowball]

Det ska in en projektanställd snart. En av kollegorna som hör till ”undvika att få med sig Ekra till lunchen-gruppen” kläckte ur sig att han visste vem det var eftersom han mobbat personen när de gick i skolan!! ”Men inte fysiskt alltså, utan psykiskt, typ utfrysning”. Hoppas att han skojade.

Han erkände rakt ut att han var en mobbare och verkade inte skämmas över det heller? Och det är väl inget man skämtar om
Jag hoppas du hittar ett nytt jobb snart

 

[Asko]

Han erkände rakt ut att han var en mobbare och verkade inte skämmas över det heller? Och det är väl inget man skämtar om
Jag hoppas du hittar ett nytt jobb snart

Håller med till 100%! Det är verkligen inte något man skojar om (om man verkligen "bara skojar" så är det nästan mobbing i sig), och känner så mycket för den här nya personen som tydligen ska komma in på platsen med sin gamla mobbare. Jag skulle ha dött om det hade skett med min gamla mobbare (jag minns ännu de fåtal gångerna jag råkade få syn på honom i tonåren, jag blev alldeles stelfrusen utan att han ens såg åt mitt håll).
Det verkar som om att du har råkat på några mobbare från högstadiet som aldrig vuxit ur sina dumheter @ekra , jag beklagar så hemskt mycket! Jag arbetar nu på ett ställe som inte har så värst stimulerande uppgifter men kollegorna är så snälla och trevliga allihopa att det väger upp en hel del, det betyder mycket. Personkemi kan betyda en hel del, men jag misstänker att det är inte problemet här. Det är inte ditt fel!

 

[monster1]

Läget på jobbet är ungefär detsamma som före semestern. Ny kollega (än så länge har bara en av de nya börjat) är iallafall trevlig och kul att prata med. Och det är inte fullt så uteslutande stämning i vår kontorskrok efter att två andra flyttat in.

Men de två jag nämnde har i princip slutat att fråga om jag vill med på lunch, det är tydligare nu, de går helt enkelt bara, ibland får de meddelande från en tredje person på internkanalen om att den vill gå på lunch, denne bjuder även med sig en till via internkanalen. Oftast samma gäng. Denne frågar aldrig mig. (Men tvärtom händer!)

Såklart får de som vill äta tillsammans, och jag brukar följa med, eller komma efter när jag fattar att de gått på lunch. Men jag blir väldigt sällan tillfrågad. Vilket känns märkligt när vi är ett litet gäng som är jämnåriga? Och oavsett om man gillar varandra eller ej så ser man väl till att alla skall känna sig välkomna?

När jag frågar om de vill med på lunch så säger de ofta att de måste jobba lite till. Inte ”ja! Alldeles strax!” Som är deras respons till andra.

Alltså jag är vuxen och jag klarar mig själv, men det tär att stå utanför gemenskapen som jag upplever mig göra. Särskilt när jobbet är en viktig social kanal för mig. Jag känner mig lite som en outcast de gånger jag blir sittande ensam på lunchen.

Det känns som att det gör mer skada än nytta att ta upp det, och försöker att haka på andra när de går och vara som vanligt och försöka komma in i gemenskapen. Men det känns trist.

Nåväl, jag har börjat söka nytt jobb och hoppas att det börjar röra sig på den fronten så att jag hamnar i en miljö som passar mig bättre.

På andra jobb har jag varit omtyckt som kollega, och stämningen har varit en annan.

Finns det inga andra du kan umgås med på jobbet, det måste ju vara extremt nedbrytande att försöka hänga efter några om så tydligt visar att de inte vill umgås? Det är ju värre att försöka hänga på än att helt enkelt välja ensamhet tänker jag. Men framförallt hoppas jag på att du hittar ett annat jobb verkar vara en sjukt tråkig arbetsplats.

 

[Lady Mary]

Det låter som att de använder ett helt gäng härskartekniker mot dig. Osynliggörande och undanhållande av information när de går på lunch utan att bjuda med dig. Påförande av skuld och skam när de får dig att känna dig dålig för att du frågar. Sök på härskartekniker på nätet så kommer du säkert att känna igen dig i flera. Kanske känns det lite bättre att veta att du inte är ensam om att utsättas för detta och att detta är vanliga tekniker för att utöva makt över andra.

Självklart kan man inte klicka med alla men man måste faktiskt vara trevlig mot alla, även dem som man inte klickar med. Det är aldrig okej att vara taskig! Så stå på dig och tro på dig själv!

 

[ekra]

Finns det inga andra du kan umgås med på jobbet, det måste ju vara extremt nedbrytande att försöka hänga efter några om så tydligt visar att de inte vill umgås? Det är ju värre att försöka hänga på än att helt enkelt välja ensamhet tänker jag. Men framförallt hoppas jag på att du hittar ett annat jobb verkar vara en sjukt tråkig arbetsplats.

 

[ekra]

”Hänga efter och hänga efter”, vi sitter bredvid varandra i samma lilla rum, och de andra som de helst äter med sitter i angränsande små rum. Övriga kontoret har arbetsplatserna en bra bit bort från oss (och äter tillsammans med varandra). Ibland är det blandat.

Så det är egentligen naturligt att jag går och äter med de jag jobbar med.

Jag har ätit ensam många gånger, och jag trodde ett tag att de bara missat att jag var kvar och inte bara i skrivarrummet eller på toa när de gått, så jag kom efter. Men nu känns det som att de satt det i system att passa på att gå när jag är borta från min plats i något ärende.

Jag ser inte entrén från där jag sitter, och det är väldigt varierande lunchtider för alla beroende på möten och jobbtryck, så min strategi är oftast att jag lyssnar efter att andra delar av kontoret verkar vara på väg på lunch, då frågar jag i mitt rum (för att det är hövligt) och så går jag, och hoppas att jag hörde rätt och får sällskap. Eller tar ett varv och kollar av i de bortre ändarna av lokalen om någon vill med på lunch.

Jag frågar också ibland på internkanalen typ om det är någon som vill gå på tidig lunch, och då får jag ibland med någon annan.

Men jag vill inte fastna i att bli likadan som de andra och välja mig en lunchfavorit som jag alltid äter med och har kontakt via internkanalen.

Vi är oftast 6personer i mitt rum, två smiter iväg, två äter alldeles för sent för mina rutiner, och den siste är ofta ute i möten. Men när han är där blir han också ofta ”fintad” (och är medveten om det, men tar det mer med cynisk humor).

Jag känner inte att jag måste vara ”älskad av alla”, men det är så konstigt att folk i vuxen ålder beter sig såhär och knappt visar intresse alls för att lära känna mig och få in mig i gemenskapen.

Men som sagt! Snart är jag i mål och behöver inte gå dit mer. När jag skrev inlägget direkt efter sommaren var läget ett annat.

 

[monster1]

”Hänga efter och hänga efter”, vi sitter bredvid varandra i samma lilla rum, och de andra som de helst äter med sitter i angränsande små rum. Övriga kontoret har arbetsplatserna en bra bit bort från oss (och äter tillsammans med varandra). Ibland är det blandat.

Så det är egentligen naturligt att jag går och äter med de jag jobbar med.

Jag har ätit ensam många gånger, och jag trodde ett tag att de bara missat att jag var kvar och inte bara i skrivarrummet eller på toa när de gått, så jag kom efter. Men nu känns det som att de satt det i system att passa på att gå när jag är borta från min plats i något ärende.

Jag ser inte entrén från där jag sitter, och det är väldigt varierande lunchtider för alla beroende på möten och jobbtryck, så min strategi är oftast att jag lyssnar efter att andra delar av kontoret verkar vara på väg på lunch, då frågar jag i mitt rum (för att det är hövligt) och så går jag, och hoppas att jag hörde rätt och får sällskap. Eller tar ett varv och kollar av i de bortre ändarna av lokalen om någon vill med på lunch.

Jag frågar också ibland på internkanalen typ om det är någon som vill gå på tidig lunch, och då får jag ibland med någon annan.

Men jag vill inte fastna i att bli likadan som de andra och välja mig en lunchfavorit som jag alltid äter med och har kontakt via internkanalen.

Vi är oftast 6personer i mitt rum, två smiter iväg, två äter alldeles för sent för mina rutiner, och den siste är ofta ute i möten. Men när han är där blir han också ofta ”fintad” (och är medveten om det, men tar det mer med cynisk humor).

Jag känner inte att jag måste vara ”älskad av alla”, men det är så konstigt att folk i vuxen ålder beter sig såhär och knappt visar intresse alls för att lära känna mig och få in mig i gemenskapen.

Men som sagt! Snart är jag i mål och behöver inte gå dit mer. När jag skrev inlägget direkt efter sommaren var läget ett annat.

Skönt att du slipper det snart och ja det är skitotrevligt av dom. Men jag tror ändå det bästa för dig är att hitta andra att äta med tiden du har kvar på den här arbetsplatsen. Jag äter själv med diverse blandade kollegor och vi bestämmer över mailen vart och när vi går. Vi sitter på helt olika adresser så det skulle ju bli svårt annars, alla är välkomna att haka på. Men jag hör mig ju inte för om alla 2400 som är anställda inom organisationen ska med. Jag kollar med dom jag brukar gå med och ser inte något konstigt med det. Om du skulle höra med någon som sitter i en annan del av kontoret så är ju det inget konstigt och inte heller uteslutande, det är ju bara ett sätt att samordna, vill någon annan haka på är det ju bara att höra av sig.

 

[ekra]

Jag har haft ganska många jobb genom livet, men det tog ett tag för mig att fatta att stämningen kan vara väldigt olika på olika arbetsplatser utan att det är mig det är fel på... På vissa arbetsplatser är stämningen god och inkluderande, på andra ställen precis tvärtom. Jag har kommit fram till att det betyder så väldigt mycket för mig med bra stämning, så jag accepterar inte längre att jobba på en arbetsplats med dålig sammanhållning hur mycket "drömjobbet" det än är. Jag har hellre tråkigare arbetsuppgifter och bra stämning bland kollegorna, än roliga arbetsuppgifter och trist stämning. Där är alla olika förstås, och det tog lång tid för mig att både fatta och acceptera att det här är den viktigaste prioriteringen för mig.
Det här skrev jag när jag jobbade på mitt förra jobb (beskriver den tråkiga stämningen där):
https://www.bukefalos.se/threads/aptrist.1439907/
och trots att jag försökte intala mig att det var något jag borde stå ut med, så mådde jag väldigt dåligt av att ha det så. Jag bytte jobb och hamnade på ett helt underbart ställe med bra sammanhållning, och OJ så mycket bättre jag mår!
Hoppas att det går bra för dig med jobbsökandet - lycka till!

Tack för att du delar med dig! Mycket igenkänning i det dagboksinlägget du länkar till! Jag tror bara att jag behöver hitta ”mitt folk”, så ska det nog bli bättre.

På de dryga 10 månader jag jobbat på arbetsplatsen har nästan anmärkningsvärt många sagt upp sig. Så det kanske är fler som känner av stämningen. Flera av dem hade jobbat länge där innan, och firman har historiskt sett haft få som sagt upp sig.

Men det kan också bero på att headhunters ny har börjat jaga på firman sedan den börjat vinna priser och folk får frestande erbjudanden.

Men sex av ca30 är rätt många.

 

[ekra]

Skönt att du slipper det snart och ja det är skitotrevligt av dom. Men jag tror ändå det bästa för dig är att hitta andra att äta med tiden du har kvar på den här arbetsplatsen. Jag äter själv med diverse blandade kollegor och vi bestämmer över mailen vart och när vi går. Vi sitter på helt olika adresser så det skulle ju bli svårt annars, alla är välkomna att haka på. Men jag hör mig ju inte för om alla 2400 som är anställda inom organisationen ska med. Jag kollar med dom jag brukar gå med och ser inte något konstigt med det. Om du skulle höra med någon som sitter i en annan del av kontoret så är ju det inget konstigt och inte heller uteslutande, det är ju bara ett sätt att samordna, vill någon annan haka på är det ju bara att höra av sig.

Vi fick ännu en ny kollega nyss, henne har jag börjat fråga personligen om hon vill med på lunch, med nya känns det mer naturligt att avtala lunch. Jag har sett att hon också blir ensam ibland i sin hörna.

Det låter kanske som att arbetsplatsen inte gör något, men den i mitt rum som också brukar bli fintad (den humoristiske cynikern) har personalansvar (plus makt över vem som sitter på vilken plats) och jobbar på att lösa problemen subtilt verkar det som. Först flyttade han in två personer till oss vilket blev mycket bättre när jag slapp sitta ensam med de två som ignorerar mig.

Några månader senare flyttade han själv in, och det senaste draget var att flytta iväg en i ”lunchklicken” till kontorets bortersta vrå och ersätta honom men en ny på hans plats, och så kommer det snart ytterligare några nya och fyller upp.

Detta påverkar gruppdynamiken, och gör kanske att det blir bättre gemenskap generellt.

 

[ekra]

Han erkände rakt ut att han var en mobbare och verkade inte skämmas över det heller? Och det är väl inget man skämtar om
Jag hoppas du hittar ett nytt jobb snart

Nej inte ett spår av ånger! Han är dock väldigt ironisk generellt, så det är svårt att veta när han är seriös. Men det lär ju visa sig på stämningen när den nya dyker upp.

En annan (jättesympatisk kollega) bekände samtidigt att han mobbat en period, men skämdes verkligen synbart och sa att han inte förstod när han var mitt i det att det han gjorde uppfattades som så allvarligt förrän han blev konfronterad med det och fick ett utlåtande från skolan om att ”han kan uppfattas som obehaglig” när det gällde uppförande(!) och att det verkligen var ett wake-up call.

Idag upplever jag honom som empatisk och trevlig.

Men vissa verkar ha svårt att växa upp och sätta sig in i andras känslor. De som sårar verkar ofta inte förstå vad deras beteende orsakar, och att det i deras ögon på något vis verkar vara de utsatta som är problemet. Själva har de ju det till synes bra, med en sluten vänkrets där de blir sedda, upplyfta och ingen som trycker ner dem.

Jag tror att en av orsakerna som möjligen gjort att jag inte kommit in i ”klicken” är att jag inte skrattar på andras bekostnad, och inte rycks med i skitsnack om kollegor. Och jag säger gärna ifrån när det görs. Och det är jag stolt över. Sen är vi ju generellt väldigt olika, jag är en jordnära friluftsmänniska, de är väldigt intresserade av kändisar och dokusåpor.

Men jag anser ju att man borde kunna ha trevligt ihop oavsett under tiden man är på jobbet.

 

[athena_arabians]

@ekra: Håller helt med om ovanstående. Ens intressen har ju inget att göra med hur man uppför sig!

 

[ekra]

Jag har fått nytt jobb!! Wooop-woooop! Slutar flera veckor innan det egentligen var tänkt och tror att jag hittat ett hand-i-handske jobb äntligen! Det här blir bra!

 

[Pancakes]

Jag har fått nytt jobb!! Wooop-woooop! Slutar flera veckor innan det egentligen var tänkt och tror att jag hittat ett hand-i-handske jobb äntligen! Det här blir bra!

Härligt!! Grattis

 

[Raderad medlem 6459]

Stort grattis @ekra ! Vad härligt!

 

[athena_arabians]

Jag har fått nytt jobb!! Wooop-woooop! Slutar flera veckor innan det egentligen var tänkt och tror att jag hittat ett hand-i-handske jobb äntligen! Det här blir bra!

Åh vad roligt, stort grattis!