Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[athena_arabians]

Det såg vi ju senaste nu i dejtingtråden.
Tack för den kängan liksom.

Ja, det var riktigt fult. Att en del väljer aktivt att inte skaffa barn gör ju absolut ingen skillnad för de som är ofrivilligt barnlösa liksom... Jag hejar gärna på de som kämpar för att få barn eftersom de verkligen vill ha barn men förväntar ju mig att mitt val respekteras också.

 

[Bison]

Ja, det var riktigt fult. Att en del väljer aktivt att inte skaffa barn gör ju absolut ingen skillnad för de som är ofrivilligt barnlösa liksom... Jag hejar gärna på de som kämpar för att få barn eftersom de verkligen vill ha barn men förväntar ju mig att mitt val respekteras också.

Nej, jag kan inte se att det skulle hjälpa dem att jag skaffar barn.
Blir de mindre barnlösa av det?

Jag tycker det är sorgligt och förstår att det måste vara en stor sorg.
Men att jag inte får känna utanförskap pga att de finns de som inte kan få barn känns obegripligt.
Då kan man inte må dåligt över något eller tycka något är jobbigt eftersom det alltid finns någon som har det värre.

 

[cirkus]

Ja alltså jag kan inte tvinga dom att gilla mina val. Men dom behöver inte prata skit om mej för det eller va på mej. Bara hålla käft och visa respekt. Vad är det som är konstigt med det? Jag gillar inte allt andra gör heller men jag är inte på dom om det utan det är deras sak.

Jag funderade mest på detta med respekt - när är den där liksom?
Är det att man ogillar men är tyst? Eller när man på riktigt respekterar valen.


För att gå till mig själv, jag skulle jag ha skitsvårt att respekera en människa som är rasist och gör livsval i samband med det - jag skulle nog ha svårt att hålla tyst också . Däremot en människa som väljer bort barn är liksom inget jag öht skulle notera som udda eller anmärkningsvärt, full respekt från min sida jag hade inte pratat om det såvida personen själv inte tagit upp det. Sen finns det ett gränsland - där jag skulle kunna ogilla ett beslut eller val men respektera det.


Självklart vill ju ingen att det snackas skit om en av någon anledning.

 

[Kattennizze]

En norm som jag gärna skulle bryta är den om att ha ett jobb. Tyvärr klarar jag mig inte då.

I mitt yrke känner jag ingen som är så ointresserad av sin egen karriär som jag. Det börjar bli lite obekvämt, så jag funderar på lösningar. Som då INTE innefattar att SATSA PÅ JOBBET. Jag vill inte!

Jag med! Jag kan inte begripa denna vurm för lönearbete högre lön status karriär !

 

[Seabaz]

Men vad är normen då om man ska räknas till normbrytande? Det känns ju som att alla i denna tråden än så länge är väldigt lika. Är det villa, vovve, Volvo, make/maka och 1,85 barn som gäller som norm?

Det känns som själva normen iafl verkar vara att sträva efter det. Kanske inte just hus, hund och ny bil men fast förhållande, samboboende, bra ekonomi och framtida familj

 

[nightcrawler]

Jag funderade mest på detta med respekt - när är den där liksom?
Är det att man ogillar men är tyst? Eller när man på riktigt respekterar valen.


För att gå till mig själv, jag skulle jag ha skitsvårt att respekera en människa som är rasist och gör livsval i samband med det - jag skulle nog ha svårt att hålla tyst också . Däremot en människa som väljer bort barn är liksom inget jag öht skulle notera som udda eller anmärkningsvärt, full respekt från min sida jag hade inte pratat om det såvida personen själv inte tagit upp det. Sen finns det ett gränsland - där jag skulle kunna ogilla ett beslut eller val men respektera det.


Självklart vill ju ingen att det snackas skit om en av någon anledning.

Det är väl det som är respekt. Även om man inte gillar en person eller en persons val så måste man inte lägga sig i och påpeka. Man låter personen göra sina väl utan att lägga sig i. Det är ju knappast respekt att säga du gör som du vill och sen börja tjafsa och ha sig för att man inte gillar det.

 

[cirkus]

Det är väl det som är respekt. Även om man inte gillar en person eller en persons val så måste man inte lägga sig i och påpeka. Man låter personen göra sina väl utan att lägga sig i. Det är ju knappast respekt att säga du gör som du vill och sen börja tjafsa och ha sig för att man inte gillar det.

Jag håller med dig om att respekt är att inte börja tjafsa när man väl har uttalat att man respekterar nåns val.

Jag kommer nog aldrig vara så storsint att jag kan säga att jag alltid kommer respektera folks val - gör folk idiotier kommer jag inte kunna låta bli att diskutera det. Jag räknar med att det är likdant åt andra hållet. För egen del skulle jag nog gilla att folk ifrågasätter (vissa saker) så kanske jag själv får ny input och kan ompröva.
Till idiotiska val räknas verkligen inte frivillig barnlöshet om vi nu ska ta just det exemplet

 

[Mirtai]

Oh, ja. Det tror jag absolut på. Trycket att "skaffa" partner och barn, är starkt i väldigt många miljöer. Det har verkligen inte gått mig förbi.

Sen skulle jag aldrig säga till någon som var drygt 30 och sa att hen inte ville ha barn alls, att "åh, du ändrar dig snart". Däremot har jag ju vid det här laget sett och hört rätt många vara just lite över 30, säga sig inte vilja ha barn, och sen vips! får de just barn. Och gärna för mig, men jag brukar inte lyckas bli så förvånad som de förväntar sig.

Men jag blir ju inte heller förvånad om de faktiskt inte får barn. (Den enda jag blivit förvånad över är en avlägset bekant kvinna som vid fyllda 50 fick tvillingar på egen hand, men vi har aldrig haft ämnet upp till diskussion.)

Jag ville inte ha barn när jag var i 20-årsåldern. Det ändrade sig med tiden och nu har jag det. Jag tänker att det inte är konstigare än att andra åsikter och viljor ändrar sig med åren, gällande barn precis som med så mycket annat. En del ändrar sig, andra inte.

Vissa åsikter håller man fast vid hela livet, andra förändras med tiden. Det vore ju konstigt om just barnfrågan var en sådan som man behövde besluta om redan i puberteten för att sedan aldrig kunna ändra på. Hade det varit så tror jag få hade fått några barn

 

[Hyacinth]

Normbrytare var jag kanske när jag bodde i kollektiv och hade multipla relationer. Nu är jag kärnfamilj. Jag följer antagligen de flesta normerna, jag har familj, jobb, bor i lägenhet.

 

[Singoalla]

Kan dela med mig lite av mina egna hjärtefrågor på området. Som jag skrev tidigare så är det ingen som har ifrågasatt att jag utreder möjligheten att skaffa barn ensam. Förvånande faktiskt, men jag väcker inte den björn som sover. Jag är väldigt tacksam över folks stöd i detta. Mina tankar om att välja bort förhållanden helt och kanske leva ensam är det inte heller så värst många som kommenterar.

Men när jag nämner att en öppen relation kanske kan vara rätt väg för mig. Hjälp, det bara haglar in kommentarer som rena sommarstormen. Ofta applicerar folk situationen på sig själva direkt och fäller kommentarer som "Jag skulle ALDRIG vilja ha det så!", "Men tänk att sitta hemma och inte veta om ens partner är med någon annan. NEJ FY!", "Men vem vill ha en partner som knullar runt?" osv. Jag förstår såklart att jag pratar om mig och att dom pratar om dom själva, men det gör mig ändå ledsen. För jag delar med mig om funderingar om mitt eget liv, som dessutom är ganska ömtåliga, och då är det ganska otrevligt att bemöta med att just du ALDRIG FY TVI skulle vilja det. Överlag när jag delar med mig av mina tankar om relationer så hör jag ibland: "Kalla mig gammalmodig eller konservativ men jag vill faktiskt ha allt det där med förhållande och bröllop och...". En allmän uppmaning, snälla försök att inte alltid vända spegel mot dig själv när någon pratar om hur den vill ha sina relationer. Det handlar inte om dig. Just nu känner jag mig både utanför och lite missanpassad eftersom så många i min närhet gjort det så förbaskat tydligt att mitt sätt att tänka inte alls är något som de själv skulle vilja. Tänk vad gott lite "Gud vad kul att du har börjat närma dig någonting som känns bra för dig!" skulle göra just nu.

Ett annat lite känsligt område är min bisexualitet. Killar, kan ni snälla under inga som helst omständigheter kommentera eller ens hinta om att det är sexigt. Pretty please. Som kvinna blir jag redan sexualiserad tillräckligt i samhället så jag behöver inget grädde på moset där. Heterosexuella tjejer får hemskt gärna undvika att prata om deras egna tankar kring att vara med en annan kvinna i sammanhang där vi precis pratat om min sexualitet. Ofta får jag höra "Jag har funderat på att ligga med en tjej någon gång men insett att jag inte alls känner mig attraherad av tjejer", "Jag skulle kunna ha en trekant med en tjej men inte ligga med just henne då utan bara killen", eller den värsta av allt "Jag skulle vilja testa ligga med en tjej någon gång men då måste jag nog vara väldigt full. Jag vill bara ha det gjort liksom, förstår du?". Det sätter mig i en himla konstig sits att sitta och lyssna på hur andra inte är attraherade av tjejer. Jag förstår att dessa konversationer kan pågå mellan heterosexuella tjejer, men dra för Guds skull inte in mig i konversationen. Vad ska jag svara? "Ja, nej jag förstår inte riktigt hur du känner men sen så är jag ju bisexuell också och vi pratade precis om en tjej som jag skriver med på Tinder så jag förstår inte riktigt hur din icke-befintliga sexuella dragning till kvinnor riktigt har med saken att göra..." Åter igen, "Vad kul, vad skriver ni om då?" hade varit en rimligare utveckling av konversationen.

 

[Singoalla]

Jag kommer nog aldrig vara så storsint att jag kan säga att jag alltid kommer respektera folks val - gör folk idiotier kommer jag inte kunna låta bli att diskutera det. Jag räknar med att det är likdant åt andra hållet. För egen del skulle jag nog gilla att folk ifrågasätter (vissa saker) så kanske jag själv får ny input och kan ompröva.
Till idiotiska val räknas verkligen inte frivillig barnlöshet om vi nu ska ta just det exemplet

Jag tänker att det är skillnad på val som skadar andra eller den egna personen, och andra typer av val. Om någon nära mig gör självdestruktiva val så kommer jag givetvis att försöka få personen på bättre tankar, och se till att personen får rätt hjälp. Gör en person val som skadar andra ser jag det som fritt fram att kliva in och argumentera emot. Jag kommer ju inte bara "Jaha, du agar dina barn? Nåväl, alla har ju olika syn på barnuppfostran!" Det finns en viss gräns för att "låta folk leva sina egna liv ifred" enligt mig.

 

[inverterad]

Jag är uppvuxen i en normbrytande familj (pappa, mamma samt en kvinna till som levde under samma tak). Jag kan tycka att det är väldigt jobbigt att prata om det därför att det var så naturligt för mig, och fungerade så bra, och jag känner att jag måste försvara det inför människor som inte alls förstår. Jag känner också att jag varken borde eller kan förklara VARFÖR mina föräldrar valde att leva såhär i över 18 år - det är ju deras val, inte mitt. Jag har fått frågor om mina föräldrars sexliv och andra väldigt personliga och ärligt talat kränkande frågor som jag varken kan eller vill besvara.

Som barn upplevde jag min familj som kärleksfull, stabil och normal. Men så ses det inte utifrån. Följden har blivit att jag verkligen drar mig för att prata om min barndom med människor utanför den allra närmsta kretsen. Det är verkligen sorgligt att allt annorlunda måste förfrämligas och göras till något så konstigt och udda.

Jag har valt ett ganska normativt liv själv, med äktenskap med person av motsatt kön, barn och hela faderullan. Men jag är mycket glad över min okonventionella uppväxt och hoppas att jag orkar vara lite mer socialt obekväm när jag talar om detta framöver, så att jag förhoppningsvis kan hjälpa till att minska okunskapen.

 

[Görel]

Jag har alltid varit en normbrytare med olika saker som intressen, klädstil, umgänge, åsikter etc. Sen jag slutade skolan och kunde välja mitt eget umgänge har det aldrig varit ett problem eftersom jag kunnat välja bort såna som ifrågasatte mig. Mina föräldrar har också varit normbrytande på sin tid med sin syn på könsroller och jämnställdhet.

Visst hamnar fortfarande i situationer där jag inte passar in men jag struntar faktiskt i det och det är mycket sällan som någon är klumpig nog att ifrågasätta mig. Senast var det en nyanställd kollega som tyckte att något jag pysslade med var omodernt. Jag svarade att jag dras till allt som inte är inne och sen fick jag inga fler kommentarer.

De flesta av mina vänner är normbrytare på något sätt, jag insåg för länge sen att jag som vänner valt människor som gör det de själva vill och inte det som andra tycker att de ska göra. Många ser helt vanliga ut nu för tiden, men som min mamma säger, det är mer raffinerat att se vanlig ut på utsidan och våga tänka annorlunda på insidan, än att skrika ut att man är annorlunda genom sitt sätt att klä sig.

 

[Singoalla]

Jag är uppvuxen i en normbrytande familj (pappa, mamma samt en kvinna till som levde under samma tak). Jag kan tycka att det är väldigt jobbigt att prata om det därför att det var så naturligt för mig, och fungerade så bra, och jag känner att jag måste försvara det inför människor som inte alls förstår. Jag känner också att jag varken borde eller kan förklara VARFÖR mina föräldrar valde att leva såhär i över 18 år - det är ju deras val, inte mitt. Jag har fått frågor om mina föräldrars sexliv och andra väldigt personliga och ärligt talat kränkande frågor som jag varken kan eller vill besvara.

Som barn upplevde jag min familj som kärleksfull, stabil och normal. Men så ses det inte utifrån. Följden har blivit att jag verkligen drar mig för att prata om min barndom med människor utanför den allra närmsta kretsen. Det är verkligen sorgligt att allt annorlunda måste förfrämligas och göras till något så konstigt och annorlunda.

Jag har valt ett ganska normativt liv själv, med äktenskap med person av motsatt förhållande, barn och hela faderullan. Men jag är mycket glad över min okonventionella uppväxt och hoppas att jag orkar vara lite mer socialt obekväm när jag talar om detta framöver, så att jag förhoppningsvis kan hjälpa till att minska okunskapen.

Utan att veta något alls om din familjesituation så var min första tanke att det lät förbaskat mysigt. Usch vad trist att det blivit så ifrågasatt som du berättar! Det borde ju räcka med "vi hade det toppen" för att folk ska vara nöjda med svaret.

 

[Dressyrtjejen_97]

Nu kanske jag egentligen är lite "för ung" för att svara i tråden, men gör det ändå.

Även nu om vi pratar mitt "nya fria liv" det senaste året, så anses jag nog vara ganska normbrytande.
Umgås med (lite beroende på exakt vilken krets/vilket sammanhang) ca. 60-90% killar, vilka somligen tydligen tycker är ytterst märkligt, jag själv förstår i ärlighetens namn inte varför. Är högskolestudent, men har aldrig ens testat alkohol. Det tycker somliga "utomstående" är jättemärkligt, medan jag blir fullt ut accepterad inom de kretsarna!

Detta lär dock inte vara någonting i jämförelse med vad jag lär få höra om 5-15 år. Mitt drömliv är att bo själv på en gård med mina hästar. Gården får vi väl se, men att jag inte vill ha någon sambo/man och absolut inga barn, är jag helt säker på. Särbo/pojkvän skulle möjligen gå an.

Bara det att jag varit tvärsäker på att jag inte vill ha barn, enda sedan 4 års ålder, sticker redan nu somliga i ögonen. Det är inte det att jag inte gillar barn, skulle inte ha någonting emot att jobba med t.ex. ungdomar, men vill bara inte ha egna helt enkelt. Även det här med att jag inte vill bo med någon i framtiden får somliga att höja på ögonbrynen. Det beror förövrigt på den krassa anledningen att jag varit så fruktansvärt ensam, att jag känner mig obekväm bara av tanken på att ha någon såpass nära inpå. Just det argumentet verkar verkligen reta upp somliga, då de menar att det är så naturligt att leva tillsammans, och att man i sådana fall får lära sig acceptera den känslan.

 

[Hyacinth]

Nu kanske jag egentligen är lite "för ung" för att svara i tråden, men gör det ändå.

Även nu om vi pratar mitt "nya fria liv" det senaste året, så anses jag nog vara ganska normbrytande.
Umgås med (lite beroende på exakt vilken krets/vilket sammanhang) ca. 60-90% killar, vilka somligen tydligen tycker är ytterst märkligt, jag själv förstår i ärlighetens namn inte varför. Är högskolestudent, men har aldrig ens testat alkohol. Det tycker somliga "utomstående" är jättemärkligt, medan jag blir fullt ut accepterad inom de kretsarna!

Detta lär dock inte vara någonting i jämförelse med vad jag lär få höra om 5-15 år. Mitt drömliv är att bo själv på en gård med mina hästar. Gården får vi väl se, men att jag inte vill ha någon sambo/man och absolut inga barn, är jag helt säker på. Särbo/pojkvän skulle möjligen gå an.

Bara det att jag varit tvärsäker på att jag inte vill ha barn, enda sedan 4 års ålder, sticker redan nu somliga i ögonen. Det är inte det att jag inte gillar barn, skulle inte ha någonting emot att jobba med t.ex. ungdomar, men vill bara inte ha egna helt enkelt. Även det här med att jag inte vill bo med någon i framtiden får somliga att höja på ögonbrynen. Det beror förövrigt på den krassa anledningen att jag varit så fruktansvärt ensam, att jag känner mig obekväm bara av tanken på att ha någon såpass nära inpå. Just det argumentet verkar verkligen reta upp somliga, då de menar att det är så naturligt att leva tillsammans, och att man i sådana fall får lära sig acceptera den känslan.

Jag skulle säga att du är normbrytande i ditt val att bo kvar hemma hos dina föräldrar trots att du uttrycker enbart vantrivsel.

 

[Hyacinth]

HA! ÄR en normbrytare! Tjänar nog tre ggr så mycket som min partner. Det är enligt statistiken inte vanligast.

 

[coolia]

På 20-talet levde min morfarsfar och mormorsmor tillsammans med en kvinnlig "vän". Vännen var med på alla semesterresor och var väldigt tight med familjen och barnen. Hon var som en extra mamma. Ej avlönad på något sätt utan en "vän". Fick nyligen veta att min mormor var adopterad och att hennes mamma också hade relativt tät kontakt med adoptionsföräldrarna. Familjen levde i en liten ort så alla visste förstås men det accepterades tydligen
Jag häpnade faktiskt. Det måste ha varit normbrytande på den tiden.

 

[Lovisaleonora]

HA! ÄR en normbrytare! Tjänar nog tre ggr så mycket som min partner. Det är enligt statistiken inte vanligast.

Där är jag också normbrytande. Och i det att jag valt bort barn, att jag verkar i en bransch och en roll där jag är helt ensam som tjej.

Som andra i tråden fyller jag 46 år i år, vilket gjort att jag ÄNTLIGEN slipper diskussionerna om "när ska du bli vuxen och skaffa barn då?". Nu förutsätter (tydligen) alla att jag är ofrivilligt barnlös och vågar inte ta upp frågan. Gott så, lugnare för mig.

Jag behöver inte försvara mina val (längre) men tuffast har nog faktiskt varit de gånger jag gått ut hårt med att jag har hästar istället för barn (som livsstil) - DET har verkligen triggat många till en gräns att det är både fascinerande och obehagligt.

 

[durachiny]

Jag är normbrytande som utlandsfödd icke hetero icke feminist boende på södermalm.