Det här tycker jag är väldigt klokt @Nahar.Man kan ju förändra vad man blir attraherad av genom att faktiskt med eller utan hjälp gå in i varför man attraheras av just det. Då menar jag INTE på nivån att omvända någons sexuella läggning eller liknande utan snarare på nivån där kvinnor som har upprepade destruktiva relationer kan lära sig varför de attraheras till just dessa destruktiva män.
Jag menar genom att du teoretiserar så mycket kring den kvinna du tänker att du attraheras av så distanserar du ju dig från relationer. Du tänker på dom snarare än upplever dom? Jag har nog fram till att jag började dejta någon gång efter trettio trott att jag hade en typ. Men sedan när jag väl började dejta insåg jag att jag nog inte har det och om jag har det så är det definitivt inte den jag trodde i varje fall. Jag attraheras fortfarande på ett ytligt plan av den typen av man, men de jag förälskar mig i och har relationer med är helt annorlunda.
Lite som att jag har en bild av mig själv en idealbild av hur jag tycker att jag ska vara och sedan finns det det verkliga jaget. Det ideala jaget kanske skulle passa ihop med den där typen jag attraheras av på ett ytligt plan, med det verkliga jaget passar bättre med de jag faktiskt har relationer med nu efter 30 .
Själv hade jag ganska klart för mig vad som var min typ och inte, under väldigt lång tid. Det blev aldrig speciellt bra. Så av en slump lärde jag känna en kille som var så levande, och helt annat än alla andra jag träffat innan. En fantastisk person med otroligt sunda värderingar som jag verkligen fascinerades av och han fick mig att våga ändras och bli mer levande själv också. Han hade dock vissa drag som gjorde att det aldrig någonsin var aktuellt med någon närmare relation, och jag sörjde lite att det var så.
Jag började umgås mer och mer med folk, och genom en vän träffade jag av en slump en kille som på många sätt var väldigt lik han som kändes så levande. Men, den här gången utan allt det negativa (och med ett flertal andra, positiva personlighetsdrag istället). Vi har nu spenderat nästan varje dag tillsammans i närmare 2 1/2 år, och det är mer troligt att vi flyttar ihop än att vi tröttnar på varandra. Men, han är absolut inte den typ som jag för säg 5 år sedan hade sett som attraktiv eller haft en tanke på som potentiell partner.