Hur ska jag hjälpa/bemöta min 8-åring?

[Verdandi]

Jag har fått in spåret på särbegåvade barn.
Det känns som att jag därmed har nått fått fram med mitt budskap.

Ditt egentliga budskap i din kommentar är inte särskilt klädsamt för dig.

 

[Milosari]

Du måste stå över det.
Hon mobbar dig för att ta kontroll över dig och du sväljer betet.
Du skall vara den vuxne och barn skall inte bestämma i familjen.
Det gör henne otrygg att du inte tar kommandot.

Och så kan du läsa detta.
http://www.begavadebarn.nu/kaumlnnetecken.html

Man ska inte hålla på med dominanstänk när det gäller barn med misstänkt npf-diagnos. Det fungerar ganska dåligt på de flesta barn och i synnerhet dessa. Gissningsvis KAN ungen faktiskt inte uppföra sig bättre än hon gör, och gissningsvis mår hon också ganska dåligt av situationen. MER auktoritär uppfostran är faktiskt ett jättedåligt råd.

Bo Hejlakov Elven har forskat mycket på det här och resultaten är ganska entydiga. Mer curling ger lyckligare familjer och mer lyckade barn (mätt i hur mycket de knarkar och hoppar av skolan). Han har skrivit massor av böcker och artiklar. Bara ta en i högen och läs.

 

[em-pirre]

Man ska inte hålla på med dominanstänk när det gäller barn med misstänkt npf-diagnos. Det fungerar ganska dåligt på de flesta barn och i synnerhet dessa. Gissningsvis KAN ungen faktiskt inte uppföra sig bättre än hon gör, och gissningsvis mår hon också ganska dåligt av situationen. MER auktoritär uppfostran är faktiskt ett jättedåligt råd.

Bo Hejlakov Elven har forskat mycket på det här och resultaten är ganska entydiga. Mer curling ger lyckligare familjer och mer lyckade barn (mätt i hur mycket de knarkar och hoppar av skolan). Han har skrivit massor av böcker och artiklar. Bara ta en i högen och läs.

Bo är bäst! Han är så jävla bra. Beteendeproblem i förskolan är min bibel.

 

[Milosari]

Jag har fått in spåret på särbegåvade barn.
Det känns som att jag därmed har nått fått fram med mitt budskap.

Fast det är skitsamma om ungen är särbegåvad och/eller har npf eller inget av det. Auktoritär uppfostran är inte vägen att gå. Om jag inte minns fel så finns det bara EN enda grupp som uppvisar bättre beteende efter den typen av behandling och det är kriminella tonårspojkar på boende. Men det är taget från minnet, några år sedan jag jobbade med det.

 

[Milosari]

Bo är bäst! Han är så jävla bra. Beteendeproblem i förskolan är min bibel.

Han är min guru. Vi hade privat handledning med honom på mitt gamla jobb och han lärde mig så mycket och förändrade den brukarens liv för alltid. Jag är också en väldigt mycket bättre förälder till min stökiga unge tack vare honom.

 

[Inte_Ung]

Man ska inte hålla på med dominanstänk när det gäller barn med misstänkt npf-diagnos. Det fungerar ganska dåligt på de flesta barn och i synnerhet dessa. Gissningsvis KAN ungen faktiskt inte uppföra sig bättre än hon gör, och gissningsvis mår hon också ganska dåligt av situationen. MER auktoritär uppfostran är faktiskt ett jättedåligt råd.

Bo Hejlakov Elven har forskat mycket på det här och resultaten är ganska entydiga. Mer curling ger lyckligare familjer och mer lyckade barn (mätt i hur mycket de knarkar och hoppar av skolan). Han har skrivit massor av böcker och artiklar. Bara ta en i högen och läs.

Men himmel, tror ni att jag förespråkar en auktoritär uppfostran?
Ja då förstår jag att ni reagerar.
Nej jag är curling-mamma nummer ett.
Men jag accepterar aldrig att bli illa behandlad av någon.
Inte barnen heller.

Det är totalt förbjudet att vara elak mot mig eller någon annan. Kasta saker omkring sig eller på annat sätt handgripligt försöka driva igenom sin vilja är inte heller tillåtet. Eller sabotera för syskon.
Kommandot handlar om vad som är tillåtet att göra hemma och om hur vi uppför oss mot varandra.

I övrigt så ordnades annan mat om det inte kändes bra med den som vi skulle äta. Men uppföra sig så att det är trevligt för alla, det är ett grundkrav.

 

[em-pirre]

Men himmel, tror ni att jag förespråkar en auktoritär uppfostran?
Ja då förstår jag att ni reagerar.
Nej jag är curling-mamma nummer ett.
Men jag accepterar aldrig att bli illa behandlad av någon.
Inte barnen heller.

Det är totalt förbjudet att vara elak mot mig eller någon annan. Kasta saker omkring sig eller på annat sätt handgripligt försöka driva igenom sin vilja är inte heller tillåtet. Eller sabotera för syskon.
Kommandot handlar om vad som är tillåtet att göra hemma och om hur vi uppför oss mot varandra.

I övrigt så ordnades annan mat om det inte kändes bra med den som vi skulle äta. Men uppföra sig så att det är trevligt för alla, det är ett grundkrav.

Ja alltså du skrev att barnet mobbar sin mamma för att få kontroll över henne.

Läs Bo.

 

[Inte_Ung]

Ja alltså du skrev att barnet mobbar sin mamma för att få kontroll över henne.

Läs Bo.

Jag skall ta och läsa Bo.
Alla tider har sin Guru.
På min tid så var det Anna Wahlgren och före det Jesper Juul.

Mamman måste få kontroll på situationen och vara den vuxne, det är olika.
Att själv bli arg och sårad gör ingenting bättre.

Att få kontroll på situationen innebär bl.a. att få kontroll på sig själv. Det är inte två jämbördiga som bråkar när en 8 åring och en Mamma bråkar.
Det är den Vuxne Föräldern aom måste vara den som tar kontroll över situationen och slutar bråka.

Vi bråkar inte i min familj.
Vi skriker inte åt varandra, det är bara trist.
Barn gör som föräldrar och andra vuxna gör.
Om vuxna bråkar så blir det förebilden.
Vi pratar med varandra och försöker hitta lösningar där ingen känner sig klämd.
Vi vuxna tar kontroll över situationen och stämningen i huset.

 

[Zewz]

Jag skall ta och läsa Bo.
Alla tider har sin Guru.
På min tid så var det Anna Wahlgren och före det Jesper Juul.

Mamman måste få kontroll på situationen och vara den vuxne, det är olika.
Att själv bli arg och sårad gör ingenting bättre.

Att få kontroll på situationen innebär bl.a. att få kontroll på sig själv. Det är inte två jämbördiga som bråkar när en 8 åring och en Mamma bråkar.
Det är den Vuxne Föräldern aom måste vara den som tar kontroll över situationen och slutar bråka.

Vi bråkar inte i min familj.
Vi skriker inte åt varandra, det är bara trist.
Barn gör som föräldrar och andra vuxna gör.
Om vuxna bråkar så blir det förebilden.
Vi pratar med varandra och försöker hitta lösningar där ingen känner sig klämd.
Vi vuxna tar kontroll över situationen och stämningen i huset.

Skönt att det är så jävla enkelt för dig.
Det är det dock inte för alla.

 

[Inte_Ung]

Skönt att det är så jävla enkelt för dig.
Det är det dock inte för alla.

Man får jobba på det.
Det kommer inte gratis.
Jag är en arg person till min natur.
Det har jag gjort något åt, för det var inte bra.
Det är inte lätt att sluta skrika på sin omgivning, men nödvändigt.
Min Mamma skriker på allt som hon tycker blir fel, så det var förebilden som jag fick.
Jag har fått jobba en hel del på mig själv där för att inte följa efter i de spåren.
Att skrika är att helt förlora kontrollen på situationen.

 

[Zewz]

Man får jobba på det.
Det kommer inte gratis.
Jag är en arg person till min natur.
Det har jag gjort något åt, för det var inte bra.
Det är inte lätt att sluta skrika på sin omgivning, men nödvändigt.
Min Mamma skriker på allt som hon tycker blir fel, så det var förebilden som jag fick.
Jag har fått jobba en hel del på mig själv där för att inte följa efter i de spåren.
Att skrika är att helt förlora kontrollen på situationen.

Tror du inte att jag vet det?
Jag önskar så att vår eftermiddag och kväll igår kunde filmats på något vis, då hade du nog hållit dina fantastiska råd för dig själv.

 

[em-pirre]

Man får jobba på det.
Det kommer inte gratis.
Jag är en arg person till min natur.
Det har jag gjort något åt, för det var inte bra.
Det är inte lätt att sluta skrika på sin omgivning, men nödvändigt.
Min Mamma skriker på allt som hon tycker blir fel, så det var förebilden som jag fick.
Jag har fått jobba en hel del på mig själv där för att inte följa efter i de spåren.
Att skrika är att helt förlora kontrollen på situationen.

Det lyser starkt igenom att du inte har den minsta aning om hur det är att leva med den här typen av specialbarn.

Du får det att låta som att det är ts fel.

Med vissa barn kan du göra allt rätt och ändå blir det fel. Det bästa i den situationen är att försöka få barnet att känna att det lyckas. Inte att börja bossa och tolka barnet som att det mobbar för att vara elak.

 

[Inte_Ung]

Jag tror att jag gör bäst i att lämna här.
Jag önskar er @Zewz lycka till och hoppas att det blir bättre för er.

 

[Milosari]

Man får jobba på det.
Det kommer inte gratis.
Jag är en arg person till min natur.
Det har jag gjort något åt, för det var inte bra.
Det är inte lätt att sluta skrika på sin omgivning, men nödvändigt.
Min Mamma skriker på allt som hon tycker blir fel, så det var förebilden som jag fick.
Jag har fått jobba en hel del på mig själv där för att inte följa efter i de spåren.
Att skrika är att helt förlora kontrollen på situationen.

Människor med NPF kan inte "jobba bort" sin annorlunda hjärnfunktion. Det handlar om att hitta copingstrategier och att träna, men faktiskt krävs det också anpassningar av omgivningen som har möjlighet att vara mer flexibel än vad en person med NPF generellt har. Att sätta ner foten är inte att vara flexibel, det är motsatsen. Att sätta ner foten innebär att det är den andre som ska vara flexibel nog att hitta en ny väg så man inte krockar. Vilket *surprise* ofta leder till frontalkollision istället. Och gissa vem som får skulden?

Även människor utan diagnos kan ha ganska svårt att vara flexibla ibland. Stress och trötthet är väl de vanligaste orsakerna till att man blir stel i sitt tänkande. Att vara förälder till ett barn som är lite svårare orsakar mer av både stress och trötthet, och här i en härlig kombo med skuldkänslor och konflikten i att försöka vara den bästa föräldern till båda sina barn. Så tänk ett varv till innan du kommer med goda råd, även om du menar väldigt väl.

 

[Rhodugune]

Människor med NPF kan inte "jobba bort" sin annorlunda hjärnfunktion. Det handlar om att hitta copingstrategier och att träna, men faktiskt krävs det också anpassningar av omgivningen som har möjlighet att vara mer flexibel än vad en person med NPF generellt har. Att sätta ner foten är inte att vara flexibel, det är motsatsen. Att sätta ner foten innebär att det är den andre som ska vara flexibel nog att hitta en ny väg så man inte krockar. Vilket *surprise* ofta leder till frontalkollision istället. Och gissa vem som får skulden?

Även människor utan diagnos kan ha ganska svårt att vara flexibla ibland. Stress och trötthet är väl de vanligaste orsakerna till att man blir stel i sitt tänkande. Att vara förälder till ett barn som är lite svårare orsakar mer av både stress och trötthet, och här i en härlig kombo med skuldkänslor och konflikten i att försöka vara den bästa föräldern till båda sina barn. Så tänk ett varv till innan du kommer med goda råd, även om du menar väldigt väl.

Tack för att du tar upp det här, just hur fel det kan bli när anvaret att kommunicera "rätt" läggs på en person i den här sitiationen och vi glömmer bort att kommunikation behöver gå åt båda hållen för att fungera.

Det får mig att tänka på teorin "The double empathy problem" eller kanske det dubbla empati problemet om det översätts till svenska?
Det är en vetenskaplig teori som tar upp vad som kan hända, de missförstånd som kan uppstå när autister och neurotypiska personer=(personer som inte är autister) kommunicerar och som förklarar varför det kan bli så fel.


Jag hoppas att de som läser i den här tråden tar sig tid att läsa det här. För chansen är att du har personer runt om dig som är autister även om du inte vet om det eller om de vet om det eller inte, för den delen.

För att förstå, att ha med mig det här, har det gjort en så stor skillnad i mina relationer med mina neurotypiska nära och kära och också i hur jag ser på mig själv, som min självkänsla och min förmåga att visa på mina gränser, mina behov och tillåter mig själv att stå upp för hur jag tänker, fungerar och kommunicerar. Det har gett mig en helt annan livskvalite, att förstå mig själv i förhållande till min omvärld på ett helt annat sätt, så mycket mer accepterande sätt än innan.


Teorin tar upp att personer som har olika sätt att tänka och kommunicera får det naturligt svårare att kommunicera med varandra och förstå och empatisera med varandra.
Det eftersom hur vår hjärna tar in och bearbetar information påverkar hur tänker och kommunicerar, hur vi upplever vår omvärld och de erfarenheter vi har. Och det försvårar det för oss när vi behöver se var den andra personen kommer ifrån för att förstå varandra, hur och varför den andra tänker och kommunicerar som den gör.

Den här teorin har testats vetenskapligt och den visar att vi autistiska är precis lika bra på att förstå varandra, om vi jämför kommunikationen i en grupp av bara autistiska deltagare, med hur bra kommunikationen fungerar i en grupp med bara neurotypiska. Det när gruppen presenteras med ett problem som de måste lösa inom gruppen.

Kommunikationen blir dock betydligt sämre om vi tittar på hur effektivt en blandad grupp med autister och neurotypiska personer kommunicerar.

Så det där vi får höra att autister har en bristande social förmåga, som när det kommer till att förstå andra, till att kommunicera, det är en sanning med modifikation. Uppenbarligen är neurotypiska personer generellt lika dåliga på att förstå oss, som vi dem.

Som jag nämnde innan, kommunikation mellan två parter behöver gå åt båda hållen för att fungera. Det säger sig själv egentligen och trots det glöms den viktiga detaljen ofta bort när autister och neurotypiska personer kommunicerar och det av båda parter.

Det leder till att båda parter allt för ofta lägger det största ansvaret att informationen går fram, att det inte blir några missförstånd, på den som är autistisk.

Jag kan använda mig själv som exempel. Där jag ofta känt både stor skuld och skam när det blivit missförstånd mellan mig och mina nära och kära och de har i sin tur blivit både ledsna, frustrerade och till och med arga på mig, när jag inte lyckats kommunicera eller agera på ett sätt de antagit eller förväntat sig att jag borde ha gjort, som gjort att det blivit missförstånd oss emellan.

Det tror jag beror på att de är så vana vid att tillhöra normen, att hur de tänker och kommunicerar på ett vis som de flesta personer gör, eftersom det finns långt mer neurotypiska människor i världen än autister.

Min tanke är att kanske om situtionen hade varit annorlunda, om vi autister hade varit i majoritet hade det kunnat vara neurotypiska personer fått diagnos utfrån deras svårigheter att fungera som normen, pga av att de inte tänker eller kommunicerar som oss autister, eller?

Tillbaks till ämnet. Så trots att de neurotypiska i våra liv även vet att vi är autister, vet att vi inte fungerar som alla andra, tänker eller kommunicerar som gemene man så tycker de automatiskt att det är vi som borde kommunicera på deras villkor och att vi har det fulla ansvaret för att se till att vår kommunikation fungerar oss emellan. Att vi ges i min erfarenhet det största ansvaret, både att vi gör oss förstådda och att andra förstår oss.

Jag vill påpeka att jag är fullt medveten om att neurotypiska personer såklart oftast känner och tycker så här utan att mena något illa. Det är helt pga normen i samhället ser ut, som runt hur vi kommunicerar som gör att neurotypiska känner att ansvaret ligger på oss autister att anpassa oss efter hur neurotypiska fungerar och kommunicerar.

Men tyvärr gör det så mycket svårare för oss autister att göra oss hörda eller förstådda och känna oss sedda och accepterade för de vi är.

Det leder till att vi känner att vi måste ta masken på, lajva neurotypiska, kommunicera med dem på deras villkor. Att det blir vårt fel när andra inte förstår vårt sätt att vara eller vad vi menar och när det blir missförstånd.

Inte underligt att vi kör slut på oss, känner jag. Det är heller inte särskillt förvånande att det kan göra att vi kan må så psykiskt dåligt, att vi så ofta diagnostiseras med ångest och/eller depression och att vår medellivslängd är kortare jämfört med neurotyiska personers. Och att det hör till vanligheten att vi inte heller känner att vi hör till, att vi känner ett utanförskap och att vi inte heller känner oss sedda eller förstådda och älskade för de vi är.

Att mycket av det beror på, hur hårt den än kan låta, att de neurotypiska personerna i våra liv, våra nära och kära så ofta inte tar sig tid att förstå oss, hur vi ser vår värld, hur det är naturligt för oss att vara, tänka och kommunicera.
Och det Inte ens i närheten av i samma grad som vi förväntas förstå andra, eftersom vi socialiserats att förstå normens sätt att vara och kommunicera och vi uppmanas att anpassa oss efter den och att det inte hör till ovanligheterna att vi till och med kan straffas när vi inte lyckas göra det i tillräckligt hög grad.
Straffas med att frysas ut, att mobbas, att andra väljer att bli arga frusterade på oss när det blir fel i kommunikationen och vi gaslightas att be om ursäkt för saker vi inte sagt eller inte menat. Det påverkar våra erfarenheter av familj, av vänner, av att gå i skola, av arbetsplatser och att finnas med i olika sociala sammanhang.

Min förhoppning är att kunskapen om teorin "The Double Empathy Problem" i ryggen, kommer att ge en förändrad syn på hur vi autister kommunicerar, att vårt sätt inte är sämre, bara är annorlunda.
Och att det kommer förhoppningsvis leda till att att vår omvärld blir mer och mer medvetna om det delade ansvaret neurotypiska har för att kommunikationen mellan dem och oss autister går åt båda hållen.
Det så att vi autister får känna oss förstådda, accepterade och uppskattade för de vi är.


Tack du som tog dig tid att läsa mina tankar och funderingar! heart
För jag tycker verkligen att det är dags att vi lämnar de gamla förlegade synsättet på att vårt sätt att kommunicera är en brist, är något som är sämre, bakom oss.

För den som är intresserad att läsa mer så har jag lagt till några länkar på ämnet, tyvärr bara på engelska eftersom jag än så länge inte hittat något skrivet om ämnet på svenska:

Milton’s ‘double empathy problem’: A summary for non-academics

The double empathy problem Author: Dr Damian Milton

Autism and the double empathy problem: Implications for development and mental health

On the Ontological Status of Autism: the ‘Double Empathy Problem’.

 

[AnnieLB]

Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade mycket, har alltid haft stort behov av närhet. Hon har också alltid haft humör och temperament. Hon vaknar fortfarande varje natt, och behöver sövas bredvid mig.
Jag och barnens pappa skilde oss för två år sedan. Odramatiskt och lugnt, och hennes bekymmer visade sig redan innan så även om folk gärna suckar och skyller på skilsmässan så tror jag inte bekymret ligger där.
Hon är mogen för sin ålder, smart och har lätt att lära.

Hon blir vansinnigt arg för minsta lilla. Sitter vi och ritar och hon gör något fel, vilket händer ofta då hon ställer höga krav på sig själv, blir hon galen. Bryter av pennor, kastar grejer, skriker.
Är det något med cykeln som går fel så kastar hon den ifrån sig, oavsett var hon är, svär, skriker och stövlar hemåt.
Ber jag henne hänga upp jackan spottar hon på golvet och slår igen dörren.
Hon svär över presenter för att det kanske inte blev exakt som hon tänkt sig.
Hon vräker ur sig så fula och elaka grejer att man blir helt mållös. Hon önskar ofta livet ur mig eller sin lillasyster. Hon svär över hunden och har ingen respekt alls för människor eller materiella grejer.
Hon har alltid behövt mycket stöd i lek och egna aktiviteter. Ska hon rita, tex, vill hon att jag sitter med.
Hon verkar ha lite svårt med en del kompisar i skolan. Barn kan ju vara grymma men jag anar också att om hon är lika krävande mot dom som hon är hemma kan jag förstå om de tröttnar.

Jag har försökt med flera olika infallsvinklar. Jag har pratat, förklarat, pratat och pratat. Lugnt och sansat. Det når inte fram.
Jag pratar ofta med henne när hon lugnar ner sig, frågar vad som gick snett, varför hon blev så arg. Då kan hon vara ångerfull, och hon vet inte själv varför hon blir så arg. Vi har pratat om vad man kan göra istället, för arg får man bli, men man får inte bete sig hur som helst. Men när hon tänder till igen har hon glömt allt det där.
Jag har försökt ignorera, avleda.
Jag har handgripligen flyttat på henne, burit undan henne, och har i ärlighetens namn varför ganska hårdhänt ibland, men ingenting biter eller kan bryta hennes vansinnesutbrott.

Jag har pratat med hennes pappa, och han kan också tycka att hon blir onödigt arg, har lite tråkig attityd, men verkar inte få så mycket stryk (!) som jag får, eller fullt så vidriga ord. Sen ser nog vardagen lite annorlunda ut hos honom med, jag tror att han har ganska mycket hjälp av hans mamma och hans nya tjej, vilket kanske underlättar. Här är det bara jag och tjejerna. Jag har en ny karl som funnits med i bilden ett bra tag nu, som tycker mycket om barnen och barnen tycker om honom, men vi kan inte ses på barnveckorna (annat än för speciella grejer, kalas, utflykter osv) för det är helt enkelt ingen trevlig tillvaro här. Hon blir extremt mammig och kräver total uppmärksamhet om han är med, hon uttrycker oro för att jag skulle tycka mer om någon annan än henne och lillasyster. Vi är väldigt öppna med känslor och jag har alltid varit noga med att de ska veta att jag älskar dom, men än något annat, och talar om det för henne och lillasyster varje dag, ändå bär hon på all denna osäkerhet.

Det här blir långt, och rörigt, jag vet knappt vilken av beröringspunkterna jag ska börja med...
I skolan är hon en lugn, klok tjej som inte gör något väsen av sig.

Men hur ska man bemöta och hjälpa en osäker tjej med så vansinnigt mycket ilska inom sig? Jag är rädd att jag gör henne en björntjänst om jag bekräftar och hjälper precis hela tiden, hon måste ju kunna göra något på egen hand.
Lillasyster är raka motsatsen. Lugn, cool, grejar gärna själv. Men har lillasyster en kompis på besök så kan storasyster inte låta dom vara. hon ska vara med, störa, tjura, förstöra.

Och vad gör man när man själv blir så otroligt ledsen och provocerad av att hon säger så hutlöst elaka saker ibland?

Rörigt från en uppgiven mamma som alltid längtar till söndagarna - antingen får jag hem mina älskade ungar, alltid med en förhoppning att NU, den här veckan ska det bli bra! Eller så är det en söndag när jag får lämna dom ifrån mig, pusta ut, slicka mina sår...

Hej mitt namn är angelica. Jag har varit barnet du talar om och har gått både på BUP etc etc och en helt del annat jag hade hemskt gärna ba gett dig lite råd som jag märkt att ingen annan riktigt gjort. Från barnets perspektiv. För jag förstår att ni alla är föräldrar och jag har själv inte den gåvan i livet ännu (2022=27år) men jag hade gärna hjälpt dig med lite frågeställningar bara för dig att ställa till dig själv men också din dotter. Uppenbarligen så mår hon inte bra och det är egentligen allt du behöver komma ihåg. All ödmjukhet du behöver ha inför henne men också lära henne att okej du mår dåligt men verktyg I livet behövs för att parera mot sådant.
Att hon är annorlunda hos pappa som i "lugnare" (utåt) är troligtvis inte för att va den för att hon isånafall är tryggare hos dig och känner att hon passar på där att trycka på alla "alarm" hon kan.
Jag är extremt erfaren av psykisk ohälsa och hade mitt första självskadwbeteende när jag vara 6 år gammal och ja som sagt kan inte skriva ut här så om du ser detta och du vill ba ha lite bollning från barn perspektivet från en person som är fortf i stor kontakt med den sidan men på ett hälsosamt sätt. Jag har inga diagnoser men har erfarenhet av både de ena o andra men totalt 12 år inom vård pga sådant som BUP inte överhuvudtaget kunde hjälpa mig med som barn. Och systemet och vården i sig finns en hel del fallgropar där med så pratar gärna då mitt hjärta brinner för barn och psykiskohälsa. (Öppna konto endast för detta syfte då jag kände så stark samhörighet till din dotter.) Till o börja med så vill jag säga att tyck inte synd om den som beter sig bra att lillasyster säger så som hpn gör är andra signaler i sig men du kan iallafall va trygg i att hon har lite mer kött än din andra dotter på benen. Men den mindre vill säkerligen mest göra dig tillfreds skulle jag vilja påstå (såklart jättebra att hon haft kul) men vad ger de för signal till den som mår dåligt om det är en räddning när man pratar känslor att de positiva uppmuntras men inte de negativa känslorna får samma fokus? Förstår att detta är svåra ämnen och krävs en del öppenhet för att kunna ha transparenta konversationer om dessa känsliga ämnen men hon är uppenbarligen en väldigt klok dotter den äldre och det är inte alltid till ens känslomässiga fördel om man inte får boosten i det. Mailq gärna mig om du vill bolla vidare. Baez1995@Hotmail.com

Sen kan jag ärligt talat säga att va du än gör så va inte så naiv o tro att en lugnare period betyder att hon mår bättre. Desto äldre barn blir desto mer kameleont blir man oftast kom ihåg det och lycka till och hoppas min tanke för något form av kraft till din dotter om du ej väljer att höra av dig. Men tycker jag verkligen du ska. Mvh angelica

 

[AnnieLB]

Men alltså ett proffs ska kunna känna igen problem också hos lugna duktiga flickor. Det är liksom typiskt för flickor. Det får helt enkelt inte vara så att bara de som gör väsen får synas.

Nä och barnen i Afrika får inte svälta heller? Det bara är så!! *poof*

Verklighet är en annan sak många gånger glöm inte det.

Livet är inte vad det borde..
Livet ÄR precis vad det ska vara här och nu och inget annat. Tack för mig

Ha alltid fokus på vart du vill men om du hamnar där det avgörs av vad du gör idag som ger effekt för morgondagen och det kan utspela sig på en miljard olika sätt. #learningbydoing

Kärlek med öppetsinne

 

[em-pirre]

Nä och barnen i Afrika får inte svälta heller? Det bara är så!! *poof*

Verklighet är en annan sak många gånger glöm inte det.

Livet är inte vad det borde..
Livet ÄR precis vad det ska vara här och nu och inget annat. Tack för mig

Ha alltid fokus på vart du vill men om du hamnar där det avgörs av vad du gör idag som ger effekt för morgondagen och det kan utspela sig på en miljard olika sätt. #learningbydoing

Kärlek med öppetsinne

Ursäkta men va?

 

[Zewz]

Efter mycket upp- och nergångar valde jag att skriva en egenremiss till barn- och ungdomshälsan, första instans innan man eventuellt kommer till BUP.
Där fick jag och dotterns pappa prata med en kvinna (special-socialpedagog eller liknande..?), och dottern fick prata enskilt med en annan kvinna. Vi fick berätta hur vi upplevde allt och hon konstaterar att flickan troligen är vad de kallar högkänslig(?), men troligen inte har någon diagnos då hon funkar så bra i skolan och i andra situationer.
Vi fick lite tips och råd, samt ska se några föreläsningar i ämnet (de finns här, om någon är intresserad av att titta), och ska höras igen om ett par veckor. Troligen händer inget mer.
Delade känslor kring det. Delvis skönt att det troligen inte är något som kommer påverka hennes skolgång och liknande, men lite frustrerad blir man ju. Men förhoppningsvis blir det lättare och lättare att prata med henne i takt med att hon blir äldre.