Ni med "krävande" hobby och partner..

[mandalaki]

@Sassy det låter ju dock som att @Lenis klargjort från början att hon både avlar och tävlar. Varpå han sagt att när de bor på landet blir det inga problem. Nu bor de på landet och han gnäller ändå. Jag skulle också bli skogstokig av det.

Men vilken bra lösning du hittat, med särbo istället.

 

[Sleepy]

Ska jag skaffa fler djur för att kunna återuppta min uppfödning (jag har slutat av exakt det skälet, huset är fullt av pensionärer) så innebär det att min partner måste anpassa sig.

Och?

Visst borde man ha tänkt på det innan man går in i ett förhållande, men det är svårt att tänka sig innan man är där.

Det må så vara. Men när det då går upp ett Liljeholmens, så är det upp till partnern utan djur att fundera på hur hen vill gå vidare. Att den med djur har djur var ju känt från början - att då försöka göra om den personen till nåt den inte är, är upplagt för katastrof. Resultatet är inte samma partner fast utan djur - utan en olycklig, otillfredsställd partner som tappar sin livsgnista, sin källa till fysisk och mental kraft. En partner som inte känner sig uppskattad för den person hen är, inte sedd, inte älskad. Som plötsligt inser att den partnern utan djur inte alls är den hen önskade. End of story.

 

[Blueberry]

Hur fungerar det? Hur ska man göra när det ständigt blir konflikter om hobbyn? I mitt fall är det hundar, jag fick inse tidigare att aktivt hundliv+barn+häst+krävande jobb för min del inte fungerade. Försöker hålla sambon så obrydd som möjligt av mitt hunderi, begär aldrig nånsin att han ska med på tävlingar. Tar alla kostnader själv, precis allt. Åker alltid till veterinären själv och/eller med bebben på släp. Har behållit sambons favorithund trots att hon egentligen är något jag hade sålt på "halvfoder" eller sålt av helt om det inte vore för honom. Försöker hålla hundantalet på ett minimum men alla som föder upp och tävlar aktivt vet att det går liksom inte att ha en kennel på två hundar. Och detta blir ständigt tjafs.. Jag är så trött. När bebis kom ansåg sambon att nu kan jag ju inte tävla på några år. Lyckades avstyra den tanken men visst jag har ju dragit ner mycket. Nu har jag fått möjlighet att köpa in en fantastisk tikvalp av en uppfödarvän, det är sällan man får den möjligheten då man som uppfödare ju i regel behåller själv när de har den kvaliteten. Men då blir det tvärstopp, han vill minsann inte ha strulet med valp hemma. Och så här kommer det ju fortsätta inser jag. Jag har varit så tydlig i så många år med att detta är jag, jag kunde offra häst men inte både häst och hundlivet, det är det jag lever för förutom min unge. Sambon tycker att jag kan ta uppehåll några år, men jag vet ju att då kommer det låta exakt likadant (för det har det gjort i många år nu).

Jag fattar att hobbys som innebär djur alltid kommer påverka partnern även om vederbörande inte tar ngt som helst ansvar. Djuren kommer ju finnas där så att säga.. Men samtidigt visste han detta när vi flyttade ihop. Jag accepterar hans jobb som kräver att han är iväg långa perioder och jag blir själv med allt, jag visste om det när vi skaffade hus & barn. Det är ingen mening med att liksom försöka få honom att göra annat. Hans hobbys är enligt mig tråkiga så klockorna stannar och tar tid men jag fattar att han vill göra dem. Men han å sin sida verkar tänka att han fortfarande kan få mig att ändra mig och bli mindre störande för honom. Att jag skulle bli väldigt deprimerad om jag inte hade annat att göra än att ta hand om barnet och boendet hjälper inte som argument. Jag kan minsann ha uppehåll några år osv..

Hur gör ni andra som har partners som inte riktigt uppskattar det ni vill göra? Får ni det att funka? Jag är så innerligt trött på allt negativt som kommer av det enda jag vill syssla med, som jag var aktiv med redan när vi träffades. Det negativa i vardagen blir som ett ok.

Jag känner igen mig lite i det du skriver. Vi har också barn (2,5 år) och snart en bebis (BF i september) och jag tränar och tävlar aktivt med mina/våra två hundar. De är 7 och 8 år i år, och jag känner att det är dags att börja planera och spana efter nästa tävlingshund. Egentligen har våren 2018 väldigt bra tajming för en ny hund i och med att jag är föräldraledig.

Maken säger NEJ.
Jag tänker att det spelar ju ingen roll om de är två eller tre, de är små och det är ju ändå samma promenad att gå. Jag kan träna mycket hemma och bebisen är antagligen såpass bärbar första året att den är betydligt mer behändig att ha med på tävling än storebrorsan.

Att han tävlar och tränar mycket i sin sport där det absolut INTE går att ha med barn på varken tävling eller träning, plus är engagerad ideellt i både styrelse och på/inför tävlingar vilket är väldigt tidskrävande verkar vara en helt annan sak...

 

[stjarnhimmel]

Jag känner igen mig lite i det du skriver. Vi har också barn (2,5 år) och snart en bebis (BF i september) och jag tränar och tävlar aktivt med mina/våra två hundar. De är 7 och 8 år i år, och jag känner att det är dags att börja planera och spana efter nästa tävlingshund. Egentligen har våren 2018 väldigt bra tajming för en ny hund i och med att jag är föräldraledig.

Maken säger NEJ.
Jag tänker att det spelar ju ingen roll om de är två eller tre, de är små och det är ju ändå samma promenad att gå. Jag kan träna mycket hemma och bebisen är antagligen såpass bärbar första året att den är betydligt mer behändig att ha med på tävling än storebrorsan.

Att han tävlar och tränar mycket i sin sport där det absolut INTE går att ha med barn på varken tävling eller träning, plus är engagerad ideellt i både styrelse och på/inför tävlingar vilket är väldigt tidskrävande verkar vara en helt annan sak...

Men vad säger han om du frågar just det - dvs det sistnämnda

 

[Lovisaleonora]

Att han tävlar och tränar mycket i sin sport där det absolut INTE går att ha med barn på varken tävling eller träning, plus är engagerad ideellt i både styrelse och på/inför tävlingar vilket är väldigt tidskrävande verkar vara en helt annan sak...

Det gör att jag tycker hela inlägget visar en tragisk begränsning av andras liv. Han säger NEJ, men hans livsstil är den som är begränsande för er och din tillvaro. Inte ytterligare en hund.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det är sorgligt att just intressen och tid för det ofta verkar bli en så stor fråga i relAtioner. Det är bara att se här på Buke.
Dessutom verkar det eskalera efter att folk fått barn då det brukar anses att kvinnan inte hinner med intressen då hon har så mkt att göra. Samtidigt får jag ofta höra om män som har behov av att vara hemifrån.

 

[Kattennizze]

Jag känner igen mig lite i det du skriver. Vi har också barn (2,5 år) och snart en bebis (BF i september) och jag tränar och tävlar aktivt med mina/våra två hundar. De är 7 och 8 år i år, och jag känner att det är dags att börja planera och spana efter nästa tävlingshund. Egentligen har våren 2018 väldigt bra tajming för en ny hund i och med att jag är föräldraledig.

Maken säger NEJ.
Jag tänker att det spelar ju ingen roll om de är två eller tre, de är små och det är ju ändå samma promenad att gå. Jag kan träna mycket hemma och bebisen är antagligen såpass bärbar första året att den är betydligt mer behändig att ha med på tävling än storebrorsan.

Att han tävlar och tränar mycket i sin sport där det absolut INTE går att ha med barn på varken tävling eller träning, plus är engagerad ideellt i både styrelse och på/inför tävlingar vilket är väldigt tidskrävande verkar vara en helt annan sak...

Men va fan igen! Vilka sunkiga män alltså. Rövhatteri. Männen ska tävla, fruarna vara hemma vid spisen, ta hand om ungarna men också dra in pengar till husen....

 

[Sinus]

Jag känner också igen mycket. Jag har precis blivit singel efter nästan tolv år. Delvis p.g.a. mitt djurintresse men även av andra orsaker. Första rejäla varningsklockan (fanns fler tidigare förvisso) var när vi fick barn och jag fick sköta precis allt under 8-10 månader. Därefter gjorde partnern lite mer men jag fick fortfarande ta alla blöjor m.m. Ett axplock:

En gång lagade jag mat och kunde inte avbryta för ett blöjbyte utan sa att det fick han ta och då ströp han strömmen till spisen. Behöver jag säga att det inte blev någon mat mer än till barnet?

När jag och barnet har varit sjuka har jag fått ta hand om oss bägge utan hjälp. Jag hade dubbelsidig öroninflammation en gång och första natten innan jag fick hjälp på VC var fruktansvärd. Låg i soffan framför TV:n och grät en hel natt. Vad gör partnern? Jo, han kommer ut från sovrummet för att be mig gråta tystare, barnet kan ju vakna och jag får ju inte mindre ont av att låta.

Jag höll på att gå in i väggen till slut och blev (lidrigt/medel jag vet inte) deprimerad. Tack vare mitt djurintresse lyckades jag vända skutan och köpte mig ett djur till för att få göra vad jag mår bra av. Jag sa till partnern att jag kommer att köpa mig ett djur för det är vad jag mår bra av. Han sa ok. När djuret kom var han inte alls ok med det. Många sura miner och tjafs blev det vilket lett till att jag fått ångest och ständigt varit orolig för allt möjligt. (Har aldrig haft några psykiska problem tidigare).

Tjafset om mitt största intresse, det jag lever för utöver mitt barn naturligtvis, ihop med allt annat som uppstod när vi fick barn gjorde att jag bröt. Vi bor förvisso ihop fortfarande och kommer att göra ett tag till men det är 100 % slut och vi har ansökt om skilsmässa. Jag ser verkligen fram mot att få ett eget boende!

Kan säga att jag vacklat lite, uppbrottet är väldigt nytt även om det varit på gång ett bra tag, men era erfarenheter i den här tråden fick mig att känna mig mer tillfreds med mitt beslut. Jag hade inga drömmar kvar (är en drömmare som person) men jag ser nu ljust på framiden igen. Jag bara hoppas att jag fixar allt nu när jag inte kommer att kunna få den minsta hjälp ens.

Och jo, jag förstår att djur i hemmet påverkar hela familjen och att det kan vara jobbigt, men när det är ens partners andningshål så är det fult att tjafsa om det. Varför ge sig i lag med en djurmänniska om man inga vill ha?

Jag vill verkligen inte ha någon ny partner i dagsläget men för att jag ens ska tänka tanken att släppa någon inpå mig igen, så ska det vara någon som verkligen accepterar min livsstil och som har ett eget liv med ett eget tidskrävande intresse.

Har inga råd till dig @Lenis men tycker att det var jättebra att du sa till din partner. Hoppas det löser sig för dig.

 

[mandalaki]

@Sinus ursäkta men herregud vilket svin!

 

[bollen__]

Jag känner igen det i en kompis tillvaro. Hon har 2 hundar, vill ha en tredje, och sambon säger nej?! Han som inte behöver göra ett dugg när det gäller hundarna, men gärna är med och pratar som att han kan allt när det är någon träff eller så. Grymt irriterande. Har sagt åt henne att jag tycker att hon ska skaffa sig sin valp oavsett vad han säger eller se sig om efter en annan karl. Hon drömmer om att föda upp och iom att han säger nej så krossas den drömmen då ingen av hundarna hon har är avelsmaterial.
Nu flyttar de snart till hus och hon har hela tiden sagt att då kanske! Jag är rädd att det inte blir någon valp ändå men jag hoppas verkligen att hon bestämmer sig för att följa sin dröm.

 

[Gry]

Min man har haft en riktigt fattig uppväxt som satt djupa sår. Det gäller att förvägra sig saker, att inte önska sig ngt, att inte drömma. Och att tänka sig mkt noga för, inför köp och sånt som kan kosta pengar. Vi hade många "bråk"/samtal (mest samtal) om hästinköp till mig och efter köpet var han ... inte så positiv. Många glirningar och suckar. Till slut fick jag nog och förklarade att livet är nu, och det tar slut. Inte en chans att jag lever mitt liv utan häst om jag har råd och tid med en. Och om jag älskar ngn så skulle jag stötta honom att göra detsamma mm. Han fick välja; att bli en tråkig Karl som lever på sparlåga på alla nivåer och då i så fall utan mig, eller så fick han ta sig i kragen och sluta vara negativ. Han valde det senare. Tack och lov. Han är en förbaskat bra människa, delvis pga tuff uppväxt (ger många insikter) men han slog sig fri från det negativa, även om det tog lång tid.

Nu är jag 40 och inser att livet är dyrbart och tar slut. Jag kommer inte att deala bort det jag lever för, för ngn annan. Min man har börjat cykla långrundor på ca 30 mil, vilket ju tar tid. Men jag stöttar honom i det. Vi har valt varandra och då får vi hjälpas åt helt enkelt. Finns inte på kartan att jag inte skulle hjälpas åt och stötta/peppa. Jättekonstig tanke att jag inte skulle det.

 

[Sinus]

@Sinus ursäkta men herregud vilket svin!

Jag har ändå svårt att uttrycka mig så om honom men det är inget trevligt beteende, nej. Tyvärr var det bara ett axplock. Vem säger till mamman till sitt lilla barn att man inte vill ha sex för att det inte är intressant/tröttnat på samma *****? Jag minns inte exakt formulering men den sved något oerhört. Kände mig jättefin efter att ha blivit mamma men där dog självförtroendet helt. Känner mig fortfarande inte fin nog.

Efter flera samtal där jag satte ner foten började han ta blöjor m.m. i alla fall. Det tog 1,5 år.

Nej jag är så tacksam över att jag lyckades stå på mig och bryta. Det har vart så svårt men mycket är tack vare alla berättelser på Buke. Buke är fantastiskt som alltid! (Jag finns under ett annat nick i vanliga fall, men vill inte skylta med något sådant här).

 

[Sleepy]

Men va fan igen! Vilka sunkiga män alltså. Rövhatteri. Männen ska tävla, fruarna vara hemma vid spisen, ta hand om ungarna men också dra in pengar till husen....

Det gäller att ta ifrån dem den inbillade vetorätten.

 

[Lovisaleonora]

Dessutom verkar det eskalera efter att folk fått barn då det brukar anses att kvinnan inte hinner med intressen då hon har så mkt att göra. Samtidigt får jag ofta höra om män som har behov av att vara hemifrån.

Precis så är det.

För att inte tala om alla fäder som stöter runt och när de sedan får en fråga om de inte är nyblivna pappor/familjefäder hävdar att de har rätt att knulla runt eftersom de inte får det de behöver hemma...

 

[mandalaki]

Jag har ändå svårt att uttrycka mig så om honom men det är inget trevligt beteende, nej. Tyvärr var det bara ett axplock. Vem säger till mamman till sitt lilla barn att man inte vill ha sex för att det inte är intressant/tröttnat på samma *****? Jag minns inte exakt formulering men den sved något oerhört. Kände mig jättefin efter att ha blivit mamma men där dog självförtroendet helt. Känner mig fortfarande inte fin nog.

Efter flera samtal där jag satte ner foten började han ta blöjor m.m. i alla fall. Det tog 1,5 år.

Nej jag är så tacksam över att jag lyckades stå på mig och bryta. Det har vart så svårt men mycket är tack vare alla berättelser på Buke. Buke är fantastiskt som alltid! (Jag finns under ett annat nick i vanliga fall, men vill inte skylta med något sådant här).

Jag tycker att du beskriver en sadist. Särskilt det där med att strypa strömmen till spisen låter över gränsen till stört.

 

[Blueberry]

Men vad säger han om du frågar just det - dvs det sistnämnda

Det gör att jag tycker hela inlägget visar en tragisk begränsning av andras liv. Han säger NEJ, men hans livsstil är den som är begränsande för er och din tillvaro. Inte ytterligare en hund.

Men va fan igen! Vilka sunkiga män alltså. Rövhatteri. Männen ska tävla, fruarna vara hemma vid spisen, ta hand om ungarna men också dra in pengar till husen....

Ibland tänker jag på hur många hundar jag hade haft om jag hade varit ensamstående

Oavsett våra olikheter så kan vi oftast diskutera väldigt bra, han är medveten om att lika många timmar (egentid) som han lägger på sitt intresse kommer jag att förutsätta att jag får lägga på mitt, och han får vackert skriva upp antalet timmar i kalendern.

Men som sagt - en hund till i början av nästa år är en önskan och målsättning från min sida. Jag är ganska dålig på att ta ett nej, men vill inte köra över eftersom flocken ändå påverkar vardagen för oss båda. (Vill såklart inte heller bli överkörd själv.)

Just nu vet jag ju inte hur krävande bebis #2 är, och jag har därför inte bråttom. Men jag startade kampanjen om ny hund i våras, eftersom jag misstänkte att det skulle bli handbroms från maken...

 

[sthu]

När jag läser såna här trådar blir jag oerhört tacksam över vilken underbar karl jag har. Han städar och lagar mat, hjälper mig med djuren när jag är borta på jobb (när jag är hemma och behöver hjälp med för den delen), knorrar inte om att jag tillbringar för mycket tid i stallet eller vid symaskinen. Tvärtom, han uppmuntrar det!

Till alla er som har gnälliga partners, hur står ni ut?

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker så synd om de som lever med någon som krossar ens drömmar istället för att uppmuntra de.

 

[mandalaki]

Ibland tänker jag på hur många hundar jag hade haft om jag hade varit ensamstående

Oavsett våra olikheter så kan vi oftast diskutera väldigt bra, han är medveten om att lika många timmar (egentid) som han lägger på sitt intresse kommer jag att förutsätta att jag får lägga på mitt, och han får vackert skriva upp antalet timmar i kalendern.

Men som sagt - en hund till i början av nästa år är en önskan och målsättning från min sida. Jag är ganska dålig på att ta ett nej, men vill inte köra över eftersom flocken ändå påverkar vardagen för oss båda. (Vill såklart inte heller bli överkörd själv.)

Just nu vet jag ju inte hur krävande bebis #2 är, och jag har därför inte bråttom. Men jag startade kampanjen om ny hund i våras, eftersom jag misstänkte att det skulle bli handbroms från maken...

Anknyter lite löst ...

Jag tror att om man har en icke djurintresserad partner, så måste man försöka få hen att förstå att det där med djur ofta är en del av ens identitet. Det är inte bara att man har hund/häst/katt, man är en djurmänniska till identiteten. Lyckas man få partnern att förstå det så kanske hen fattar att det är att göra våld på en om hen försöker inskränka ens djurengagemang.

 

[farin]

När jag läser såna här trådar blir jag oerhört tacksam över vilken underbar karl jag har. Han städar och lagar mat, hjälper mig med djuren när jag är borta på jobb (när jag är hemma och behöver hjälp med för den delen), knorrar inte om att jag tillbringar för mycket tid i stallet eller vid symaskinen. Tvärtom, han uppmuntrar det!

Till alla er som har gnälliga partners, hur står ni ut?

+ 1 på den
Är glad att vi stöttar, peppar och hjälper varandra att utveckla våra liv, oavsett om det handlar om intressen, arbeten eller annat