Var står det att det är på pin kiv?
Det var klantigt formulerat, min poäng var att det i min värld är ett helt absurt beteende att vara så anti sin sambos intresse och husdjur att man inte ens tänker vara med vid något så stort som valpning.
Ja jag hade nog velat vara med om det är något viktigt för min partner. Men - förstår också att andra inte alltid vill det.
Jag tror vissa har en annan inställning till djuren än du och jag antagligen har. Jag vet vissa som inte skulle vara intresserade av en förlossning då de ser djuren som partners intressen och ansvar.
Men va fan! Min partner är livrädd för hästar. Han har hjälpt mig att lasta flera gånger och betalt dem flera gånger om! För att jag mår bra av det, för att det var det enda intresset jag hade som nästan höll mig vid liv. Medan din snubbe klagar på att du inte betalar tillräckligt på huset! Hade du inte en tuff förlossning och första bebistid också? Då är det väl ÄNNU viktigare att du får komma iväg på nåt kul och återhämta dig?! Alltså fattar han inte det är det är det bara att dumpa säger jag bara. Snacka om vård av frisk man i hemmet. Tjockskallig dessutom.Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.
Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan.
Men va fan! Min partner är livrädd för hästar. Han har hjälpt mig att lasta flera gånger och betalt dem flera gånger om! För att jag mår bra av det, för att det var det enda intresset jag hade som nästan höll mig vid liv. Medan din snubbe klagar på att du inte betalar tillräckligt på huset! Hade du inte en tuff förlossning och första bebistid också? Då är det väl ÄNNU viktigare att du får komma iväg på nåt kul och återhämta dig?! Alltså fattar han inte det är det är det bara att dumpa säger jag bara. Snacka om vård av frisk man i hemmet. Tjockskallig dessutom.
Sååå viktigt. För att orka vara en bra förälder måste man ha andra delar där man kan ladda batterierna.
Bra där.
Hur många hundar har du?
Bra agerat!
Spelar det någon roll?
Nej, absolut inte. Det jag menar är att två fel inte kommer göra ett rätt. Fatta beslut om relationen först och om ny hund sen, om det finns någon önskan att fortsätta relationen. Det är rådet "skaffa ändå" jag vänder mig mot. (Om vi inte förutsätter att TS partner är en skitstövel som bara tänker på sig själv utan kanske en människa som inte trivs i situationen.)
Det spelar ju faktiskt ingen roll för den som måste leva med situationen. Ska jag skaffa fler djur för att kunna återuppta min uppfödning (jag har slutat av exakt det skälet, huset är fullt av pensionärer) så innebär det att min partner måste anpassa sig. Det jag är ute efter är att ett djur i familjen aldrig är bara en hobby. Det går inte att jämställda med andra intressen, eftersom en partner inte kan välja att slippa vara delaktig. Det går ofta inte heller att parkera hobbyn aktiv djurhållning speciellt mycket, utan det dikterar villkoren för tillvaron. Jag tycker det är skitjobbigt att ha djur (trots att jag älskar dem över allt annat) och hade jag då inte aktivt valt att skaffa dem själv hade jag nog valt bort en partner med en liknande livsstil.
Njä det är nog faktiskt inte det. Han lägger nog mer tid på sina intressen faktiskt, även om han kan utöva några av dem i hemmet. Jag tror att det mer är det att han själv inte hade valt att ha djur om HAN fick välja så då stör det honom att han måste leva med dem och att jag inte kan dra iväg på resa när som utan att styra upp med hundvakt osv. Fast med bebis är man ju ändå väldigt låst..
Kruxet är ju (som jag förklarat här hemma hundra gånger känns det som) att jag kan inte föda upp och tävla aktivt om jag inte har några djur hemma. Det räcker inte med en gammal veteran för att hålla igång en kennel (jag har ändå väldigt liten skala, ca 1 kull/år) eller tävla.
Jag tycker inte att hundarna i sig verkar vara problemet, utan @Lenis engagemang i dem. Hon skriver att han sagt att hon borde göra uppehåll i tävlandet när de fick barn. Varför då, undrar jag, hon måste väl bäst själv kunna avgöra vad hon hinner med? Samtidigt har tydligen han en mer tidskrävande hobby och då börjar det lukta skunk i min nos. Det låter som att han vill ha henne hemma med bebisen.
