Ni med "krävande" hobby och partner..

[...]
Undrar hur många det egentligen är här på buke som med ånga peppats att dumpa sin partner och sen ångrat sig när det plötsligt blivit kallt och det har insetts att bukeplejset är ett alldeles eget himmelrike där kvinnor minsann kan. Ingen kommer här och knäpper oss på näsan, oooonej, för då dumpar vi!

Fast... självklart är det så ett förhållande ska vara, med respekt och teamwork, men verkligheten ser ganska sällan ut så.
[...]

Vad menar du med det där? Speciellt det fetstilta?

För mig är det självklart att kvinnor kan - på riktigt. Det är inget hitte-på-Buke-himmelrike. Vad ska kvinnor som är i destruktiva eller dysfunktionella förhållanden göra menar du? Låta bli att dumpa för att... För att vadå?

Jag vet inte vad du umgås i för kretsar. I mina bygger de allra flesta förhållanden på respekt och teamwork. Det är normalfallet.

Jag kan inte se någon anledning till att stanna i ett förhållande man inte mår bra i. Inte en enda. Och det är inte samma sak som att man ska dumpa för att man tycker olika om färgen på gardinerna.
 
Det där låter precis som en av mina vänners förhållande bortsett från att de inte har barn ihop (än...). Utan att gå in på för mycket detaljer kan det väl sägas att hon anpassar både hobby/livsstil och arbete för att det ska passa ihop med det liv han vill leva MEN han viker inte en millimeter från sina planer osv. Inte ens när han med lätthet hade kunnat göra små anpassningar för att hon ska kunna följa sina drömmar, inte ens då gör han något. "Du kan ju ha uppehåll i något år" säger han istället. Hon mår inte direkt bra av det, men biter ihop för hans skull.

Trots att han är absolut trevlig när vi träffas (och snygg, jag förstår att vännen attraheras av honom!) så har jag i något år hoppats på att de ska avsluta det där förhållandet.
 
Jag blev bara bitter av det där kontrollbeteendet, även om jag alltid gjorde som jag själv ville i slutändan. Varje diskussion och bråk grävde bara ett jävla hål i mig. Jag lät mig inte bli kontrollerad och vi blev alltid "överens" till slut, men ärligt talat kände jag till slut att jag svek mig själv genom att vara med någon som inte ens fattade att man inte styr över andras glädjeämnen och intresse.

Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.

Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(
 
Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.

Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(
Men sådär kan du ju inte ha det!
 
Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.

Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(
Nej så sorgligt Lenis. Det där är inte okej, får ont i hjärtat av att läsa det du skriver.

Du förtjänar mer.
 
Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.

Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(

Jag förstår att du är ledsen.
För mig är det kärlek att lyfta varann. Det här är ju raka motsatsen till att lyfta.
 
Det låter ju fruktansvärt.
Jag hade aldrig stått ut. Fått höra en del gnäll i tidigare relationer om att jag lägger för mycket tid o stallet och då har det inte ens varit i närheten av det du beskriver men det har ändå räckt för att jag ska säga tack och hej.
 
Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.

Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(
Men du. Du måste ju faktiskt ta hand om dig. Både för din och för barnets skull. Inte kan du väl må bra i den där relationen?

Att behöva tassa på tå och hålla tyst om saker så länge som möjligt för att inte råka irritera partnern är ju verkligen inte sunt. När det dessutom gäller det du lever för, då blir det ju ännu värre...
 
Hur fungerar det? Hur ska man göra när det ständigt blir konflikter om hobbyn? I mitt fall är det hundar, jag fick inse tidigare att aktivt hundliv+barn+häst+krävande jobb för min del inte fungerade. Försöker hålla sambon så obrydd som möjligt av mitt hunderi, begär aldrig nånsin att han ska med på tävlingar. Tar alla kostnader själv, precis allt. Åker alltid till veterinären själv och/eller med bebben på släp. Har behållit sambons favorithund trots att hon egentligen är något jag hade sålt på "halvfoder" eller sålt av helt om det inte vore för honom. Försöker hålla hundantalet på ett minimum men alla som föder upp och tävlar aktivt vet att det går liksom inte att ha en kennel på två hundar. Och detta blir ständigt tjafs.. Jag är så trött. När bebis kom ansåg sambon att nu kan jag ju inte tävla på några år. Lyckades avstyra den tanken men visst jag har ju dragit ner mycket. Nu har jag fått möjlighet att köpa in en fantastisk tikvalp av en uppfödarvän, det är sällan man får den möjligheten då man som uppfödare ju i regel behåller själv när de har den kvaliteten. Men då blir det tvärstopp, han vill minsann inte ha strulet med valp hemma. Och så här kommer det ju fortsätta inser jag. Jag har varit så tydlig i så många år med att detta är jag, jag kunde offra häst men inte både häst och hundlivet, det är det jag lever för förutom min unge. Sambon tycker att jag kan ta uppehåll några år, men jag vet ju att då kommer det låta exakt likadant (för det har det gjort i många år nu).

Jag fattar att hobbys som innebär djur alltid kommer påverka partnern även om vederbörande inte tar ngt som helst ansvar. Djuren kommer ju finnas där så att säga.. Men samtidigt visste han detta när vi flyttade ihop. Jag accepterar hans jobb som kräver att han är iväg långa perioder och jag blir själv med allt, jag visste om det när vi skaffade hus & barn. Det är ingen mening med att liksom försöka få honom att göra annat. Hans hobbys är enligt mig tråkiga så klockorna stannar och tar tid men jag fattar att han vill göra dem. Men han å sin sida verkar tänka att han fortfarande kan få mig att ändra mig och bli mindre störande för honom. Att jag skulle bli väldigt deprimerad om jag inte hade annat att göra än att ta hand om barnet och boendet hjälper inte som argument. Jag kan minsann ha uppehåll några år osv..

Hur gör ni andra som har partners som inte riktigt uppskattar det ni vill göra? Får ni det att funka? Jag är så innerligt trött på allt negativt som kommer av det enda jag vill syssla med, som jag var aktiv med redan när vi träffades. Det negativa i vardagen blir som ett ok.

Ställ frågan om han är beredd att byta jobb och sluta med sina hobbies för att bara ägna sig åt hem och barn, dvs helt lägga om sin livsstil. Om svaret är nej, fråga då varför han anser det rätt och riktigt att du ska göra det.

Helt ärligt hade jag inte accepterat att ge upp mitt liv på det viset. Vill jag ha en ny hund köper jag en ny hund. Tjuras det över detta hade jag sagt till mannen att skärpa sig och fundera på om det verkligen är mig han vill leva med. Den verkliga jag, det vill säga. Inte den han vill göra om mig till.

Bli inte ledsen. Bli arg!
 
Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.

Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(

Kram.

När jag levde med sonens far (innan sonen föddes) var mitt intresse OK om än ifrågasatt. Han (och hans släkt) brukade tala om för mig att när jag väl fick barn (vilket inte i sig var en dröm för mig) så skulle jag ändra mig och släppa hästarna. Jag tyckte jag var tydlig med att det aldrig skulle hända.

Sonen föddes, jag hade med honom i stallet (och på hundpromenader/träning) dagligen. Ibland var han hemma med din far/farmor som då ringde när han grät (och höll upp luren mot mig).

Det här var inte den enda anledningen till separation, men klart bidragande.

Den man jag lever med idag engagerar sig inte mer än hemma (med hundarna för gos och promenader) men ifrågasätter aldrig heller mitt djurintresse och min livsstil.

Kontentan är för mig att det är helt OK med olika fokus/intressen/jobb men man MÅSTE respektera vem den andre är och inte tro att det "växer bort".
 
Alla som har hästar (som intresse eller egna) vet att det tar massor med tid (och är avkopplande) det får ju ett intresse göra. Nu har jag iofs aldrig varit tillsammans med nån som inte haft häst (eftersom jag haft det själv) men jag kan ju tänka mig att den ovane partnern börjar fundera.
Det är ju likadant med hundar eller vad man har som egentid, partner får väl lära sig om han/hon vill ha förhållandet.
Att sitta i soffan och hålla handen i 20 år känns inte så lockande, faktiskt.
 
Har din sambo några egna intressen eller varför gnäller han på dina? Är det att han känner sig åsidosatt/kommer i andra hand att det tar för mycket tid eller att ni inte har tid att umgås ?
 
Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(

Det här tycker jag är en tydlig signal. Att din partner faktiskt format dig till något du inte vill vara.

Ja, ett så brinnande intresse tar tid och kostar pengar. Det är den du är. Jag kan tycka att det är rätt att diskutera innan förändringar (ny hund/valp) men inte be om lov. För att jag vill att alla ska vara med på båten och kanske t o m glädjas.
 
Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.

Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(
Det troliga är väl att det kommer fortsätta såhär.. Hur kommer du må då?

Du är värd bättre!
 
Sambon tycker att jag kan ta uppehåll några år, men jag vet ju att då kommer det låta exakt likadant (för det har det gjort i många år nu).

Man får inte tid till hobbys, man måste ta sig tid.
Och varför skulle du ha mer tid om några år?
Nej, han vill få dig att sluta så du ska känna "hur hann jag detta förut", när han ser till att hålla dig sysselsatt med hemmet.
Och då blir det också svårt att " ta tag" i hobbyn igen.
Trist snubbe.

Och varför räknas inte din kennel som arbete?
 
Jag blev bara bitter av det där kontrollbeteendet, även om jag alltid gjorde som jag själv ville i slutändan. Varje diskussion och bråk grävde bara ett jävla hål i mig. Jag lät mig inte bli kontrollerad och vi blev alltid "överens" till slut, men ärligt talat kände jag till slut att jag svek mig själv genom att vara med någon som inte ens fattade att man inte styr över andras glädjeämnen och intresse.

OT men du är ofta så himla bra! :up:
 
Många som skrivit mycket tänkvärda saker. Tänker att just den här texten sammanfattar rätt bra även min känsla, att även om jag kämpar igenom med min vilja (annars hade jag fått ha porslinshundar nu..) så är det så tråkigt och motigt och det gör mig faktiskt ledsen att ständigt behöva bråka o diskutera när jag vill syssla med det jag lever för. (Förutom barnet såklart.) Det är så ledsamt att något man behöver för att må bra, det enda jag gör utöver hemmet, ska vara en sån källa till konflikt att jag inte vågade ta upp det på flera dagar efter att jag tittat på valpen. För det kändes extra mycket den här gången, han har ju alltid sagt att när vi flyttat, DÅ kommer det vara helt lugnt.. och jag var liksom så rädd att det inte skulle visa sig vara så. Så är det precis som det alltid varit. Gnäll varvat med tjurighet varvat med ilska. Och en massa antydningar om att jag borde betala mer saker på huset om jag nu har råd med en valp. Att jag nyligen sålt en egen uppfödning och därmed har en grundplåt där viftades bort.

Jag är mest ledsen. Först var jag arg. Det här känns uselt för framtiden. Jag kommer inte må bra om jag ständigt motarbetas i att hålla på med det här. Man behöver inte tycka att det är det minsta kul med hundtävlingar eller avel, och han har aldrig ens varit i rummet när det är valpning osv, men att bara inte tjafsa och bråka hade känts som en fördel. Tänker avundsjukt på de som har partners som stöttar deras projekt och iaf lite artigt försöker ställa nån fråga om hur det går osv. Här vågar jag inte ens säga att en foderhund är parad innan dräktigheten är ett faktum för att slippa bråk i månader i onödan. :(

Men fyfan vad ledsen jag blir för din skull. Det där suger ju all glädje ur dig.
 
Hur fungerar det? Hur ska man göra när det ständigt blir konflikter om hobbyn? I mitt fall är det hundar, jag fick inse tidigare att aktivt hundliv+barn+häst+krävande jobb för min del inte fungerade. Försöker hålla sambon så obrydd som möjligt av mitt hunderi, begär aldrig nånsin att han ska med på tävlingar. Tar alla kostnader själv, precis allt. Åker alltid till veterinären själv och/eller med bebben på släp. Har behållit sambons favorithund trots att hon egentligen är något jag hade sålt på "halvfoder" eller sålt av helt om det inte vore för honom. Försöker hålla hundantalet på ett minimum men alla som föder upp och tävlar aktivt vet att det går liksom inte att ha en kennel på två hundar. Och detta blir ständigt tjafs.. Jag är så trött. När bebis kom ansåg sambon att nu kan jag ju inte tävla på några år. Lyckades avstyra den tanken men visst jag har ju dragit ner mycket. Nu har jag fått möjlighet att köpa in en fantastisk tikvalp av en uppfödarvän, det är sällan man får den möjligheten då man som uppfödare ju i regel behåller själv när de har den kvaliteten. Men då blir det tvärstopp, han vill minsann inte ha strulet med valp hemma. Och så här kommer det ju fortsätta inser jag. Jag har varit så tydlig i så många år med att detta är jag, jag kunde offra häst men inte både häst och hundlivet, det är det jag lever för förutom min unge. Sambon tycker att jag kan ta uppehåll några år, men jag vet ju att då kommer det låta exakt likadant (för det har det gjort i många år nu).

Jag fattar att hobbys som innebär djur alltid kommer påverka partnern även om vederbörande inte tar ngt som helst ansvar. Djuren kommer ju finnas där så att säga.. Men samtidigt visste han detta när vi flyttade ihop. Jag accepterar hans jobb som kräver att han är iväg långa perioder och jag blir själv med allt, jag visste om det när vi skaffade hus & barn. Det är ingen mening med att liksom försöka få honom att göra annat. Hans hobbys är enligt mig tråkiga så klockorna stannar och tar tid men jag fattar att han vill göra dem. Men han å sin sida verkar tänka att han fortfarande kan få mig att ändra mig och bli mindre störande för honom. Att jag skulle bli väldigt deprimerad om jag inte hade annat att göra än att ta hand om barnet och boendet hjälper inte som argument. Jag kan minsann ha uppehåll några år osv..

Hur gör ni andra som har partners som inte riktigt uppskattar det ni vill göra? Får ni det att funka? Jag är så innerligt trött på allt negativt som kommer av det enda jag vill syssla med, som jag var aktiv med redan när vi träffades. Det negativa i vardagen blir som ett ok.
Så här kan du inte ha det!
Du ska inte stå tillbaka och vara olycklig för att han ska få sina önskningar uppfyllda.

Tänker litegrann på den andra aktuella tråden där det är åt andra hållet, TS som tycker att sambos hobby tar för mycket tid. Jag tycker likadant där - trivs man inte så ska man fundera på om det verkligen är rätt. Man ska inte bli olycklig pga att man kompromissar och rättar sig efter ett fungerande liv med partner.
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 158
Hästmänniskan Jag har ett riktigt dilemma som jag mår riktigt, riktigt dåligt av. Jag har 2 ston och en äldre valack. Valacken är 20 år, har en åkomma...
2
Svar
24
· Visningar
2 429
Senast: mars
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
7 227
Senast: Blyger
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
166
· Visningar
24 424

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp