Ni med "krävande" hobby och partner..

[Kiwifrukt]

Och när jag läser såna här trådar blir jag plötsligt väldigt tacksam att jag är singel... Nu är det hästar som är mitt stora intresse, och det finns så klart en stor skillnad mellan hästar och de flesta andra djur som grundar sig i att även om man har hästen hemma så är den inte inne i huset. Tycker det är helt ruttet av TS sambo när hon varit tydlig med hur viktigt hundlivet är för henne, och hundarna dessutom var en del av hennes liv före honom, att få för sig att hon ska "lägga allt på hyllan" för att ta hand om barnet.

Jag hade haft förståelse om TS intresse hade tagit så mycket tid att sambon själv hade fått rodda hem och bebis och jobb och egna intressen, utan minsta stöd och stöttning. Men som jag förstår det är det precis tvärtom? Vad gnäller karln för när det är han som har en räkmacka?

En eventuell framtida pojkvän kommer från dag ett få inse att han alltid kommer komma som nummer två, efter hästen. Hon fanns först. Och utan henne skulle jag inte vara den person han blev kär i. Skulle han inte ha förståelse för det skulle valet vara enkelt, men det är så klart mycket, mycket svårare att göra det valet när det redan finns ett barn inblandat.

 

[Tassetass]

I vår relation är det maken som har intressen som kräver mycket tid. Periodvis är framför allt ett av dem väldigt tidskrävande, och där har han dessutom kontrakterad tid som måste genomföras plus att han har ett överordnat ansvar. Antingen är han helt enkelt borta (ibland uppåt en vecka åt gången) eller så kan han behöva sitta i telefon i timtals varje kväll. I våras tror jag att det gick två-tre månader utan att vi hade en enda ledig helg tillsammans. Han sysslar med en del annat också, men det är antingen schemalagda grejer (och därmed begränsat till vissa tider) eller så gör han det när jag sover. Jag säger inget om något av det, det är en del av den han är.

På samma sätt säger han ingenting om att jag lägger många timmar i veckan på gym och annan träning, även om han är gnöltrött (jag tränar bara på förmiddagarna, så långa sovmorgnar existerar inte hos oss) eller bara rent allmänt skulle ha en åsikt om tidsåtgången.

På det stora hela kan man säga att vi krattar manegen för att den andre ska få göra det som hen mår bra av. Som läget är nu funkar det, att maken har periodvis mycket och jag sprider ut mitt jämnt över året.

 

[Heulwen]

Jag känner mig inte tacksam över att min man och jag delar jämt på hushållssysslorna eller att han stöttar mina intressen. Det är ju så det ska vara helt enkelt!

 

[escodobe]

Anknyter lite löst ...

Jag tror att om man har en icke djurintresserad partner, så måste man försöka få hen att förstå att det där med djur ofta är en del av ens identitet. Det är inte bara att man har hund/häst/katt, man är en djurmänniska till identiteten. Lyckas man få partnern att förstå det så kanske hen fattar att det är att göra våld på en om hen försöker inskränka ens djurengagemang.

Ja. Min partner tycker egentligen inte om hundar men han har fått leva med hund i 7 år. Det ingår liksom i paketet med mig.

Vad det gäller mina kräldjur, som han verkligen tycker är riktigt, riktigt äckliga, så kompromissar jag lite. Att ha just orm är inte viktigt för mig om jag kan ha nån kul ödla. Och jag har lovat att inte ha några foderdjur som skulle kunna smita ut och leva i lägenheten. Dessutom såg jag oftast till att det fanns tillräckligt med toarullar framme så han kunde fortsätta låtsas att badrumskåpet där skalbaggarna bodde i sin låda inte existerade.

Hade han försökt förbjuda mig att ha kräldjur eller om det hade varit viktigt för mig att ha just orm hade jag flyttat omedelbart.

 

[Silkisif]

Ibland tänker jag på hur många hundar jag hade haft om jag hade varit ensamstående

Jag har funderat lite på det där. Mitt ex försökte stötta mig men blev liksom alltid den som stoppade mina drömmar, för han ville ju inte ha mer än max en katt, eller så var han den med "fötterna på jorden" som sa att ett föl till var nog för mycket. Jag fick liksom inte ens yppa drömmen innan den sågades.
Jag är en drömmare och det händer absolut att drömmarna blir sanna ibland. I det förhållandet blev jag "den kvävda drömmaren".

Nuvarande kille är minst lika drömmande, då känns det som att vi båda måste hålla verklighetsförankringen för att vi inte plötsligt ska stå där med en kattkoloni. Vi kan och får drömma oss bort tillsammans, och det räcker ganska långt för mig.

 

[Brandgul]

Spelar det någon roll?

För vad?

 

[Brandgul]

Jag tycker inte att hundarna i sig verkar vara problemet, utan @Lenis engagemang i dem. Hon skriver att han sagt att hon borde göra uppehåll i tävlandet när de fick barn. Varför då, undrar jag, hon måste väl bäst själv kunna avgöra vad hon hinner med? Samtidigt har tydligen han en mer tidskrävande hobby och då börjar det lukta skunk i min nos. Det låter som att han vill ha henne hemma med bebisen.

Va? Jag undrade hur många hundar hon hade. Vad har det med hennes sambo och bebis att göra? Var har jag skrivit något om dem?

 

[Malibu_Stacy]

För vad?

Ja det är ju precis det jag undrar. Varför antalet hundar TS har skulle spela någon roll i diskussionen i tråden. Jag frågade dig eftersom du ställde frågan till TS.

 

[Brandgul]

Ja det är ju precis det jag undrar. Varför antalet hundar TS har skulle spela någon roll i diskussionen i tråden. Jag frågade dig eftersom du ställde frågan till TS.

Var har jag skrivit att det spelar roll? Lägg inte dina unkna värderingar på mig tack.

 

[Malibu_Stacy]

Var har jag skrivit att det spelar roll? Lägg inte dina unkna värderingar på mig tack.

Men Gud tagga ner, varför blir du otrevlig?
Jag ställde en fullständigt relevant fråga och har inte yttrat min åsikt överhuvudtaget så vad du får unkna värderingar ifrån vet jag inte alls.
Tack för den

 

[mandalaki]

Va? Jag undrade hur många hundar hon hade. Vad har det med hennes sambo och bebis att göra? Var har jag skrivit något om dem?

Du frågade hur många hundar hon har, och jag kommenterade med att jag inte tror att hundarna i sig är problemet.

Sedan verkar du missförstå den instoppade frågan som börjar med "varför". Den ifrågasätter hennes sambos resonemang, inte ditt.

 

[Lenis]

Så han valde en tjej med stort djurintresse och nu ska du välja bort det för att han plötsligt inte har valt att ha djur? Djuren är ju inget som har tillkommit, de fanns ju där hela tiden.

Ja, precis så. Och jag hade förstått motståndet om jag ramlat över intresset på senare tid, men jag har varit hund & hästmänniska sedan jag kunde gå.

Hur många hundar har du?

Med nya valpen 4. Tillsammans väger de ca 7 kilo så de tar inte så mycket plats

Jag tycker inte att hundarna i sig verkar vara problemet, utan @Lenis engagemang i dem. Hon skriver att han sagt att hon borde göra uppehåll i tävlandet när de fick barn. Varför då, undrar jag, hon måste väl bäst själv kunna avgöra vad hon hinner med? Samtidigt har tydligen han en mer tidskrävande hobby och då börjar det lukta skunk i min nos. Det låter som att han vill ha henne hemma med bebisen.

Ja, han var riktigt stenålders där ett tag efter jag blivit gravid (han som är supermodern i så mycket annat, kom som en chock för mig, på alla plan!). Han menade att jag inte kunde tävla på flera år (närmaste tävlingsplatsen är en timme bort men det var nog för mycket det med..) när bebis kommit och att jag skulle ta huvudansvaret de första 5 åren eller så. DET fick jag dock ur honom hyfsat, men känslan när han sa det där Jag tar all föräldraledighet för övrigt. Han vill att jag ska ta bebisen men han vill samtidigt att jag ska dra in pengar. Så det är lite tajt

Och?
Det må så vara. Men när det då går upp ett Liljeholmens, så är det upp till partnern utan djur att fundera på hur hen vill gå vidare. Att den med djur har djur var ju känt från början - att då försöka göra om den personen till nåt den inte är, är upplagt för katastrof. Resultatet är inte samma partner fast utan djur - utan en olycklig, otillfredsställd partner som tappar sin livsgnista, sin källa till fysisk och mental kraft.

Det är så jag känner också. Står han inte ut får han väl hitta någon annan, inte göra om MIG. Men jag vet inte..

Att han tävlar och tränar mycket i sin sport där det absolut INTE går att ha med barn på varken tävling eller träning, plus är engagerad ideellt i både styrelse och på/inför tävlingar vilket är väldigt tidskrävande verkar vara en helt annan sak...

Känns väldigt typiskt manligt i resonemanget. Hör så ofta om kvinnor som fått lägga om livet efter barnen kommit men där mannen lever ungefär som han gjorde innan. Det rimliga borde väl vara att båda kompromissar. Här tyckte mannen också att det var dumt med valp nu när jag är föräldraledig men jag tycker tvärtom. Jag går ju ändå bara här och underhåller mini, det är inte direkt betungande att släppa ut en valp och torka nån pöl.

Och jo, jag förstår att djur i hemmet påverkar hela familjen och att det kan vara jobbigt, men när det är ens partners andningshål så är det fult att tjafsa om det. Varför ge sig i lag med en djurmänniska om man inga vill ha?

Jag vill verkligen inte ha någon ny partner i dagsläget men för att jag ens ska tänka tanken att släppa någon inpå mig igen, så ska det vara någon som verkligen accepterar min livsstil och som har ett eget liv med ett eget tidskrävande intresse.

(min fetning) Precis så. När man lever med någon som inte accepterar, alltså bara tanken på att ha någon som accepterar och kanske till och med stöttar?? Är lite artigt intresserad?? För mig känns det väldigt avlägset just nu men som du skriver, ska man hitta nån ny ska vederbörande verkligen köpa läget utan några men. Så var det iofs här i början

 

[Sleepy]

Ja, han var riktigt stenålders där ett tag efter jag blivit gravid (han som är supermodern i så mycket annat, kom som en chock för mig, på alla plan!). Han menade att jag inte kunde tävla på flera år (närmaste tävlingsplatsen är en timme bort men det var nog för mycket det med..) när bebis kommit och att jag skulle ta huvudansvaret de första 5 åren eller så. DET fick jag dock ur honom hyfsat, men känslan när han sa det där Jag tar all föräldraledighet för övrigt. Han vill att jag ska ta bebisen men han vill samtidigt att jag ska dra in pengar. Så det är lite tajt

Wow...

Stå upp, ta ditt barn och gå.

 

[FengurLaugar]

Ja, precis så. Och jag hade förstått motståndet om jag ramlat över intresset på senare tid, men jag har varit hund & hästmänniska sedan jag kunde gå.



Med nya valpen 4. Tillsammans väger de ca 7 kilo så de tar inte så mycket plats



Ja, han var riktigt stenålders där ett tag efter jag blivit gravid (han som är supermodern i så mycket annat, kom som en chock för mig, på alla plan!). Han menade att jag inte kunde tävla på flera år (närmaste tävlingsplatsen är en timme bort men det var nog för mycket det med..) när bebis kommit och att jag skulle ta huvudansvaret de första 5 åren eller så. DET fick jag dock ur honom hyfsat, men känslan när han sa det där Jag tar all föräldraledighet för övrigt. Han vill att jag ska ta bebisen men han vill samtidigt att jag ska dra in pengar. Så det är lite tajt



Det är så jag känner också. Står han inte ut får han väl hitta någon annan, inte göra om MIG. Men jag vet inte..



Känns väldigt typiskt manligt i resonemanget. Hör så ofta om kvinnor som fått lägga om livet efter barnen kommit men där mannen lever ungefär som han gjorde innan. Det rimliga borde väl vara att båda kompromissar. Här tyckte mannen också att det var dumt med valp nu när jag är föräldraledig men jag tycker tvärtom. Jag går ju ändå bara här och underhåller mini, det är inte direkt betungande att släppa ut en valp och torka nån pöl.



(min fetning) Precis så. När man lever med någon som inte accepterar, alltså bara tanken på att ha någon som accepterar och kanske till och med stöttar?? Är lite artigt intresserad?? För mig känns det väldigt avlägset just nu men som du skriver, ska man hitta nån ny ska vederbörande verkligen köpa läget utan några men. Så var det iofs här i början

Vi köpte valp när jag var föräldraledig med barn nr 2 och det fungerade hur bra som helst!

 

[Lo_]

Ja, precis så. Och jag hade förstått motståndet om jag ramlat över intresset på senare tid, men jag har varit hund & hästmänniska sedan jag kunde gå.



Med nya valpen 4. Tillsammans väger de ca 7 kilo så de tar inte så mycket plats



Ja, han var riktigt stenålders där ett tag efter jag blivit gravid (han som är supermodern i så mycket annat, kom som en chock för mig, på alla plan!). Han menade att jag inte kunde tävla på flera år (närmaste tävlingsplatsen är en timme bort men det var nog för mycket det med..) när bebis kommit och att jag skulle ta huvudansvaret de första 5 åren eller så. DET fick jag dock ur honom hyfsat, men känslan när han sa det där Jag tar all föräldraledighet för övrigt. Han vill att jag ska ta bebisen men han vill samtidigt att jag ska dra in pengar. Så det är lite tajt



Det är så jag känner också. Står han inte ut får han väl hitta någon annan, inte göra om MIG. Men jag vet inte..



Känns väldigt typiskt manligt i resonemanget. Hör så ofta om kvinnor som fått lägga om livet efter barnen kommit men där mannen lever ungefär som han gjorde innan. Det rimliga borde väl vara att båda kompromissar. Här tyckte mannen också att det var dumt med valp nu när jag är föräldraledig men jag tycker tvärtom. Jag går ju ändå bara här och underhåller mini, det är inte direkt betungande att släppa ut en valp och torka nån pöl.



(min fetning) Precis så. När man lever med någon som inte accepterar, alltså bara tanken på att ha någon som accepterar och kanske till och med stöttar?? Är lite artigt intresserad?? För mig känns det väldigt avlägset just nu men som du skriver, ska man hitta nån ny ska vederbörande verkligen köpa läget utan några men. Så var det iofs här i början

Varför tar han inte ut någon föräldraledighet?

 

[Bexzor]

Känns väldigt typiskt manligt i resonemanget. Hör så ofta om kvinnor som fått lägga om livet efter barnen kommit men där mannen lever ungefär som han gjorde innan. Det rimliga borde väl vara att båda kompromissar. Här tyckte mannen också att det var dumt med valp nu när jag är föräldraledig men jag tycker tvärtom. Jag går ju ändå bara här och underhåller mini, det är inte direkt betungande att släppa ut en valp och torka nån pöl.

Jag håller med.
Jag är föräldraledig med 3:e barnet och det är otroligt smidigt att ha valp när man ändå är hemma. Har man tiden och orken, så är det något jag kan rekommendera.

För övrigt till dina inlägg så blir jag chockad, har han vart sån hela tiden eller har det kommit smygandes? Även om man lever i par eller singel så måste man få vara en egen person, en individ med egna intressen. Man behöver inte hålla med, men man får acceptera den andres intressen.

 

[cirkus]

Ja, han var riktigt stenålders där ett tag efter jag blivit gravid (han som är supermodern i så mycket annat, kom som en chock för mig, på alla plan!). Han menade att jag inte kunde tävla på flera år (närmaste tävlingsplatsen är en timme bort men det var nog för mycket det med..) när bebis kommit och att jag skulle ta huvudansvaret de första 5 åren eller så. DET fick jag dock ur honom hyfsat, men känslan när han sa det där Jag tar all föräldraledighet för övrigt. Han vill att jag ska ta bebisen men han vill samtidigt att jag ska dra in pengar. Så det är lite tajt

Men var inte detta saker ni hade diskuterat igenom innan ni skaffade barn?

Jag har extremt svårt att se honom som supermodern i något avseende

 

[Petruska]

Jag blir också intresserad av hur era samtal har låtit, och av hur de nu låter. Du är överraskad av hans inställning nu, men hur förstår du det hela? Har han ändrat sig? Eller har du tolkat honom för optimistiskt förut? Vad i er pågående kommunikation har försatt er här, tänker du?

 

[Vallmo]

Ja, precis så. Och jag hade förstått motståndet om jag ramlat över intresset på senare tid, men jag har varit hund & hästmänniska sedan jag kunde gå.



Med nya valpen 4. Tillsammans väger de ca 7 kilo så de tar inte så mycket plats



Ja, han var riktigt stenålders där ett tag efter jag blivit gravid (han som är supermodern i så mycket annat, kom som en chock för mig, på alla plan!). Han menade att jag inte kunde tävla på flera år (närmaste tävlingsplatsen är en timme bort men det var nog för mycket det med..) när bebis kommit och att jag skulle ta huvudansvaret de första 5 åren eller så. DET fick jag dock ur honom hyfsat, men känslan när han sa det där Jag tar all föräldraledighet för övrigt. Han vill att jag ska ta bebisen men han vill samtidigt att jag ska dra in pengar. Så det är lite tajt



Det är så jag känner också. Står han inte ut får han väl hitta någon annan, inte göra om MIG. Men jag vet inte..



Känns väldigt typiskt manligt i resonemanget. Hör så ofta om kvinnor som fått lägga om livet efter barnen kommit men där mannen lever ungefär som han gjorde innan. Det rimliga borde väl vara att båda kompromissar. Här tyckte mannen också att det var dumt med valp nu när jag är föräldraledig men jag tycker tvärtom. Jag går ju ändå bara här och underhåller mini, det är inte direkt betungande att släppa ut en valp och torka nån pöl.



(min fetning) Precis så. När man lever med någon som inte accepterar, alltså bara tanken på att ha någon som accepterar och kanske till och med stöttar?? Är lite artigt intresserad?? För mig känns det väldigt avlägset just nu men som du skriver, ska man hitta nån ny ska vederbörande verkligen köpa läget utan några men. Så var det iofs här i början

Din man verkar ha en del verkligen tråkiga åsikter när det gäller jämställdhet. När det gäller det delade ekonomiska ansvaret verkar han och de flesta andra män ha anpassat sig till jämlikhet. Men så vansinnigt osnyggt i ditt fall!
Har ni inte delad ekonomi när du tar föräldraledigt och han arbetar?

Jag kan absolut inget om hundar, men jag har förstått att det är ganska vanligt att man kombinerar föräldrarledighet med valp. För mig låter det väldigt praktiskt att göra så.

 

[Kiwifrukt]

Hur såg han på det här innan ni fick barnet? Var det något han var negativt inställd till redan då, eller har det eskalerat efteråt? Så att man kanske kan tänka sig att han "stod ut" när ni var barnlösa med en förhoppning om att du skulle tröttna när ni väl skaffat barn? En del äldre släktingar har varit på mig i såna banor med hästeriet, när det och det och det händer i ditt liv kommer du växa ifrån hästarna, blablabla. Först var det högstadiet (killar kommer vara roligare...), sen gymnasiet (det kommer bli så jobbigt att busspendla och gå ett teoretiskt program och ha en massa läxor) och nu senast jobb (NU måste du väl ändå lägga av snart?), men de har fått se intresset eskalera istället. Och barn kommer aldrig bli aktuellt i mitt fall. Fördelen är ju att det här är människor som 1) faktiskt har bra egenskaper också, 2) avlägsna släktingar som jag inte behöver träffa varje dag och definitivt inte leva tillsammans med, och 3) inget de tjatar om varje gång vi ses, utan det är när det har blivit någon stor förändring i mitt liv. Eller om en hästtävling krockar med en familjemiddag, så de surar ihop. Att leva med det 24/7 hade gjort mig tokig.

I vilket fall, extremt dåligt av honom. Jag skulle aldrig kräva av en pojkvän/sambo att han skulle intressera sig för mitt hästintresse så pass att han skulle ta hand om dem, betala för dem eller följa med träningar och tävlingar. Men han måste förstå att det är det jag vill hålla på med. Och klara av att bo så att vi kan ha hästarna hemma. Jag klarar inte av att stå installad med andra (har provat i hela min hästägarkarriär och vill aldrig mer tillbaka när jag äntligen slapp tortyren i både kollektiv- och helinackorderingsstall), så att bo med någon som prompt måste bo i en lägenhet eller villaområde är omöjligt.