Sv: Nerslagen i skolan
Mer OT (fast koppling finns förstås till tråden).
Nu har jag sett hela programmet och som vanligt är det väl så att de argument som överenstämmer med ens egna stannar kvar i minnet längst.
Det jag fäste mig vid var vad Ann Heberlein sa om att kränkning ofta används som förklaringsmodell för egna misslyckanden.
Därtill nämnde hon min käpphäst: egenansvar.
Jag tycker fortfarande att "kränkning" är ett väl överutnyttjat ord idag. Om något inte är som man själv vill, så blir man kränkt. Om någon säger något som man inte vill höra (men ändå är sant) så blir man kränkt. Fel betyg= kränkt. Hårda sanningar om ens uppförande=kränkt.
Ens eget ansvar torde vara att rannsaka sig själv och se vad man själv kan göra för att inte bli kränkt av ord som inte är menade som kränkningar. Det Ann också sa, var att det lätt blir ett ofruktbart rundresonemang när man tar till ordet kränkning: Eftersom en kränkning är en subjektiv upplevelse så är det den kränktas känsla som är det viktiga. Oavsett om handlingen/ordet var menat att kränka så är den kränkta ett offer utan ansvar och den som sa/utförde handlingen är förövaren, den ansvarige. Det går liksom inte att komma ur detta eftersom det är en subjektiv känsla och inte en objektiv handling som är grunden.
Jag vet inte, jag gillar inte detta. En sann kränkning är ord och handling som har ett uppsåt att göra någon illa. Det borde vara ganska glasklart och utvärderingsbart. Handlar det om subjektivitet så går det inte att komma åt och om den kränkta känner sig bekväm i offerhuvan och befrielsen från ansvar, ja då är det svårt att lösa problemet eller konflikten.
Mer OT (fast koppling finns förstås till tråden).
Nu har jag sett hela programmet och som vanligt är det väl så att de argument som överenstämmer med ens egna stannar kvar i minnet längst.
Det jag fäste mig vid var vad Ann Heberlein sa om att kränkning ofta används som förklaringsmodell för egna misslyckanden.
Därtill nämnde hon min käpphäst: egenansvar.
Jag tycker fortfarande att "kränkning" är ett väl överutnyttjat ord idag. Om något inte är som man själv vill, så blir man kränkt. Om någon säger något som man inte vill höra (men ändå är sant) så blir man kränkt. Fel betyg= kränkt. Hårda sanningar om ens uppförande=kränkt.
Ens eget ansvar torde vara att rannsaka sig själv och se vad man själv kan göra för att inte bli kränkt av ord som inte är menade som kränkningar. Det Ann också sa, var att det lätt blir ett ofruktbart rundresonemang när man tar till ordet kränkning: Eftersom en kränkning är en subjektiv upplevelse så är det den kränktas känsla som är det viktiga. Oavsett om handlingen/ordet var menat att kränka så är den kränkta ett offer utan ansvar och den som sa/utförde handlingen är förövaren, den ansvarige. Det går liksom inte att komma ur detta eftersom det är en subjektiv känsla och inte en objektiv handling som är grunden.
Jag vet inte, jag gillar inte detta. En sann kränkning är ord och handling som har ett uppsåt att göra någon illa. Det borde vara ganska glasklart och utvärderingsbart. Handlar det om subjektivitet så går det inte att komma åt och om den kränkta känner sig bekväm i offerhuvan och befrielsen från ansvar, ja då är det svårt att lösa problemet eller konflikten.
