Att hata mat

[kolblakkur]

Jag är nu i en relation där mitt ointresse för mat och matlagning börjar bli ett problem. Det är inte nytt för mig att vara i denna sitsen; jag avskyr frågan ”vad ska vi äta?”.

Jag har absolut inget intresse alls för matlagning, hade jag kunnat ta en tablett som gjorde att jag slapp äta så hade jag gjort det. Jag älskar att äta ute för då slipper jag komma på vad som ska lagas, laga det och städa undan efteråt.

Är nu tillsammans med en som älskar mat - tredje relationen i rad med en sådan typ av person - och jag ORKAR INTE Nu börjar det bli tandgnisslan över att han inte vill behöva tänka ut maträtter varje helg (vi ses i nuläget endast helger). Jag har sällan input eftersom jag inte tänker på mat som han och många andra gör, dvs är sugen på något särskilt eller vill laga något extra gott inför helgen osv.

Vad ska man göra? Finns det någon som är som jag i samma situation? Hur löste ni det hela så att båda parterna blev nöjda?

 

[Roheryn]

Intressant frågeställning! En kanske konstig följdfråga, men gillar du att äta? Du nämner att du tycker om att äta på restaurang eftersom du då slipper de jobbiga momenten att tänka ut, förbereda, laga mat och plocka undan / diska. Men är det bara avsaknaden av jobbigheter som du gillar eller tycker du även om mat när du inte behöver runtomkring-jobbet?

Annars tänker jag att det bästa är att vara så öppen som möjligt mot din partner! Alltså förklara att mat inte är något intresse för dig, att du gärna slipper matplanerandet och matlagandet och att du kan ta en annan roll i förhållandet istället? Till exempel tänka ut trevliga aktiviteter att göra tillsammans, trevliga resmål/utflykter om ni gillar sånt osv. Väldigt många har ju mat som ett sätt att umgås, men om det nu inte gäller dig så kan du kanske tänka ut andra sätt att umgås och så får maten komma i andra hand. Är det en i övrigt trevlig utflykt så gör det kanske inte honom heller något att maten blev en varmkorv på en bensinmack?

 

[Midsommarblomster]

Alla måste ju äta, så att du bidrar med idéer kring vad ni ska äta är väl vettigt så din partner slipper välja allt. Däremot så får ju han acceptera att du kanske inte har samma intresse eller ambitioner. Hur hade du ätit dig mätt en fredagskväll utan honom? Gör likadant, och om han inte tycker det är bra nog utan vill ha en godare fredagsmiddag så kan det ju ligga på honom att ordna det.

 

[Happimess]

Jag är nu i en relation där mitt ointresse för mat och matlagning börjar bli ett problem. Det är inte nytt för mig att vara i denna sitsen; jag avskyr frågan ”vad ska vi äta?”.

Jag har absolut inget intresse alls för matlagning, hade jag kunnat ta en tablett som gjorde att jag slapp äta så hade jag gjort det. Jag älskar att äta ute för då slipper jag komma på vad som ska lagas, laga det och städa undan efteråt.

Är nu tillsammans med en som älskar mat - tredje relationen i rad med en sådan typ av person - och jag ORKAR INTE Nu börjar det bli tandgnisslan över att han inte vill behöva tänka ut maträtter varje helg (vi ses i nuläget endast helger). Jag har sällan input eftersom jag inte tänker på mat som han och många andra gör, dvs är sugen på något särskilt eller vill laga något extra gott inför helgen osv.

Vad ska man göra? Finns det någon som är som jag i samma situation? Hur löste ni det hela så att båda parterna blev nöjda?

Jag har egentligen inget bra svar men kan bara berätta om hur det har blivit i vår relation där synen på mat och matlagning skiljer sig åt väldigt, väldigt mycket. Jag vet att det här brukar vara superprovocerande och de flesta verkar tycka det är en jätterödflagg, men jag har aldrig varit mer nöjd och vi har varit tillsammans i över 15 år, så några rätt gör vi ju

Jag och min sambo har så otroligt olika behov, preferenser, talang i köket, äter på olika tider osv så det har helt enkelt slutat med att vi har särskilt våra måltider helt och hållet. Vi lagar vår egen mat, vi handlar våra egna råvaror, och har alltså separata matbudgetar. Några saker som fick mig att ledsna på att se maten som ett gemensamt projekt:

- Vi har olika behov på olika tider. Han vill äta mycket till frukost och på kvällen, jag vill äta en ordentlig lunch och ett lätt mellanmål på eftermiddagen.
- Jag hatar att tunga måltider sent. Vill vara avklarad med allt mitt ätande senast klockan åtta. Han brukar sätta sig och äta ordentligt tidigast klockan åtta.
- Han är vegetarian, jag äter blandad kost men inkluderar gärna både kött, fågel och fisk. Jag lagar gärna vegetarisk mat själv, men denna punkt hänger ihop med nästa:
- Han är riktigt dålig på att laga mat Eller ja, riktigt dålig kanske är att ta i, men han har ingen finess alls, det är liksom en bit kött-substitut, potatis/ris/pasta, ketchup och en sallad bestående av gurka, isbergssallad och tomat. Sådan mat skänker mig ingen glädje alls, vilket också hänger ihop med nästa punkt:
- Han kan äta samma sak i flera veckor i sträck, jag får (tyvärr) kväljningar av att samma mat två dagar i rad.
- Han äter så enormt mycket då han tränar väldigt mycket. En portion är ca 3-4 gånger större än min. Och jag blev rätt less på att stå och laga god och genomtänkt mat som jag sedan tänkte att jag skulle kunna ha infrysta matlådor av rätt länge bara för att inse att det tog slut där och då.

Sååå, istället för att detta skulle vara en ständig källa till konflikt så separerade vi vårt mathanterade helt och hållet. Det har verkligen varit frid och fröjd sedan dess. Det hade säkert aldrig fungerat om vi hade barn, men nu har vi ju inga planer på det.

Vi lagar gemensam mat någon gång varje helg, och då varvar vi ett tiotal favoriter som vi lagar tillsammans. Sen är det ju givetvis så att vi delar med av oss av råvaror till den andre och tycker han att det jag lagar ser supergott ut så får han givetvis äta med mig. Och vice versa, de få gånger det händer
Jag vet inte om det gör dig något klokare, jag ville bara presentera ett lite normbrytande och alternativt sätt att se på det här på mat i relationer, som åtminstone fungerar finfint för oss.

 

[Palermo]

Jag är nu i en relation där mitt ointresse för mat och matlagning börjar bli ett problem. Det är inte nytt för mig att vara i denna sitsen; jag avskyr frågan ”vad ska vi äta?”.

Jag har absolut inget intresse alls för matlagning, hade jag kunnat ta en tablett som gjorde att jag slapp äta så hade jag gjort det. Jag älskar att äta ute för då slipper jag komma på vad som ska lagas, laga det och städa undan efteråt.

Är nu tillsammans med en som älskar mat - tredje relationen i rad med en sådan typ av person - och jag ORKAR INTE Nu börjar det bli tandgnisslan över att han inte vill behöva tänka ut maträtter varje helg (vi ses i nuläget endast helger). Jag har sällan input eftersom jag inte tänker på mat som han och många andra gör, dvs är sugen på något särskilt eller vill laga något extra gott inför helgen osv.

Vad ska man göra? Finns det någon som är som jag i samma situation? Hur löste ni det hela så att båda parterna blev nöjda?

Jag tycker att mat är livets mening, ungefär. Så tycker kanske inte din partner. Men du och jag hade helt enkelt inte kunnat vara ihop. (Och det har så vitt jag vet aldrig varit aktuellt, heller. )

Gillar du att äta? Gör det skillnad om du äter något simpelt vadsomhelst, eller något mer genomtänkt och genomarbetat.

 

[starcraft]

Nu gillar jag att både äta och laga mat, men jag är heller ingen som är sugen på någon fin helgmat eller dylikt. Jag lagar alltså ”vardagsmat” även på helgen. Jag hatar också frågan ”vad ska vi äta ikväll” och planerar alltid flera rätter åt gången som jag handlar typ en gång i veckan till (hatar även att handla så gör det så lite som möjligt). Jag tänker att om du en gång tänker ut typ 5-10 enklare rätter (beroende på hur ofta ni har gemensam mat) som du kan tänka dig äta/laga och snurrar dessa på schema. Skulle det funka? Jag tänker att du har gjort din del då, men om partner vill äta något ”roligare” mat så är det upp till partnern att stå för det. Jag förstår att det är tungt att alltid vara den som föreslår mat, så jag förstår behovet att dela på det, men tycker inte det också ska förenas med krav på att maten ska vara på en viss nivå när man är så olika.

 

[iNHALE]

Skriv upp maträtter du tycker är goda på små lappar och lägg i en burk, när det är din tur att välja mat så drar du en lapp ur burken bara, ingen tankeverksamhet eller intresse behövs.

 

[Badger]

Jag är nu i en relation där mitt ointresse för mat och matlagning börjar bli ett problem. Det är inte nytt för mig att vara i denna sitsen; jag avskyr frågan ”vad ska vi äta?”.

Jag har absolut inget intresse alls för matlagning, hade jag kunnat ta en tablett som gjorde att jag slapp äta så hade jag gjort det. Jag älskar att äta ute för då slipper jag komma på vad som ska lagas, laga det och städa undan efteråt.

Är nu tillsammans med en som älskar mat - tredje relationen i rad med en sådan typ av person - och jag ORKAR INTE Nu börjar det bli tandgnisslan över att han inte vill behöva tänka ut maträtter varje helg (vi ses i nuläget endast helger). Jag har sällan input eftersom jag inte tänker på mat som han och många andra gör, dvs är sugen på något särskilt eller vill laga något extra gott inför helgen osv.

Vad ska man göra? Finns det någon som är som jag i samma situation? Hur löste ni det hela så att båda parterna blev nöjda?

Han lagar maträtterna och handlar men vill ha input på vad du skulle vilja äta?

Kanske kan du, för det socialas skull, bara säga någonting vad som helst, eftersom det inte spelar någon roll? Tex slå en tärning och säg kyckling för nr 6 och bönor för 4. Om det inte spelar någon roll alls vad du äter och om du ändå hade tänkt äta någonting kanske det inte gör ngt att det är lite festligare på helgen?

Eller om han vill ha rätter, ta hemmets kokbok och slå upp en sida bara och säga att du vill äta det.

 

[Midsommarblomster]

Jag har egentligen inget bra svar men kan bara berätta om hur det har blivit i vår relation där synen på mat och matlagning skiljer sig åt väldigt, väldigt mycket. Jag vet att det här brukar vara superprovocerande och de flesta verkar tycka det är en jätterödflagg, men jag har aldrig varit mer nöjd och vi har varit tillsammans i över 15 år, så några rätt gör vi ju

Jag och min sambo har så otroligt olika behov, preferenser, talang i köket, äter på olika tider osv så det har helt enkelt slutat med att vi har särskilt våra måltider helt och hållet. Vi lagar vår egen mat, vi handlar våra egna råvaror, och har alltså separata matbudgetar. Några saker som fick mig att ledsna på att se maten som ett gemensamt projekt:

- Vi har olika behov på olika tider. Han vill äta mycket till frukost och på kvällen, jag vill äta en ordentlig lunch och ett lätt mellanmål på eftermiddagen.
- Jag hatar att tunga måltider sent. Vill vara avklarad med allt mitt ätande senast klockan åtta. Han brukar sätta sig och äta ordentligt tidigast klockan åtta.
- Han är vegetarian, jag äter blandad kost men inkluderar gärna både kött, fågel och fisk. Jag lagar gärna vegetarisk mat själv, men denna punkt hänger ihop med nästa:
- Han är riktigt dålig på att laga mat Eller ja, riktigt dålig kanske är att ta i, men han har ingen finess alls, det är liksom en bit kött-substitut, potatis/ris/pasta, ketchup och en sallad bestående av gurka, isbergssallad och tomat. Sådan mat skänker mig ingen glädje alls, vilket också hänger ihop med nästa punkt:
- Han kan äta samma sak i flera veckor i sträck, jag får (tyvärr) kväljningar av att samma mat två dagar i rad.
- Han äter så enormt mycket då han tränar väldigt mycket. En portion är ca 3-4 gånger större än min. Och jag blev rätt less på att stå och laga god och genomtänkt mat som jag sedan tänkte att jag skulle kunna ha infrysta matlådor av rätt länge bara för att inse att det tog slut där och då.

Sååå, istället för att detta skulle vara en ständig källa till konflikt så separerade vi vårt mathanterade helt och hållet. Det har verkligen varit frid och fröjd sedan dess. Det hade säkert aldrig fungerat om vi hade barn, men nu har vi ju inga planer på det.

Vi lagar gemensam mat någon gång varje helg, och då varvar vi ett tiotal favoriter som vi lagar tillsammans. Sen är det ju givetvis så att vi delar med av oss av råvaror till den andre och tycker han att det jag lagar ser supergott ut så får han givetvis äta med mig. Och vice versa, de få gånger det händer
Jag vet inte om det gör dig något klokare, jag ville bara presentera ett lite normbrytande och alternativt sätt att se på det här på mat i relationer, som åtminstone fungerar finfint för oss.

Jag tycker det låter hur härligt som helst. Nu har ju vi barn, förmodligen kommande 20 åren i hemmet, men skulle inte förvåna mig om det blir en lösning för oss senare i livet.

Överlag tycker jag att mycket underlättas när man slutar se mat som något som måste vara gemensamt, varje dag. I min drömvärld så skulle vi äta tillsammans på helgerna. Vi båda gillar matlagning, god mat och ett gott glas vin. Men till vardags äter prioriterar jag snabbt och smidigt över allt annat. Helst en tallrik fil och en apelsin, typ. Men han vill äta lagad mat, och eftersom även barnen ska äta så får det bli lagat.

 

[Palermo]

Han lagar maträtterna och handlar men vill ha input på vad du skulle vilja äta?

Kanske kan du, för det socialas skull, bara säga någonting vad som helst, eftersom det inte spelar någon roll? Tex slå en tärning och säg kyckling för nr 6 och bönor för 4. Om det inte spelar någon roll alls vad du äter och om du ändå hade tänkt äta någonting kanske det inte gör ngt att det är lite festligare på helgen?

Eller om han vill ha rätter, ta hemmets kokbok och slå upp en sida bara och säga att du vill äta det.

Vet vi att han kan nöja sig utan att uppleva någon form av faktisk delaktighet från TS sida?

 

[Avalbane]

När jag var sambo tröttande vi på den eviga frågan vad ska vi äta som kom varje söndag.
Tillslut tog jag alla veckomenyer (som exsambon sparat på under flera månader..) och påbörjade en lista utifrån det. Kommer inte ihåg nu om jag tom delade upp det i matgrupper som tex korv, köttfärs osv också eller om jag aldrig kom så långt och det var min framtida plan för att få iaf lite variation mellan dagarna.

Sen var det bara att ta fram listan för ideer. Eller blunda och peka typ.

 

[MiniLi]

Ingen av oss gillar att laga mat. Vi köper mycket take away, äter ofta på restaurang och så har vi typ två väldigt enkla rätter som vi kan fixa på kort tid utan ansträngning. Ibland lagar vi mat lite mer ordentligt, men det är typ på lediga dagar när vi känner oss utvilade och har gott om tid på oss. Har planerat ett sådant tillfälle ikväll, tror sist det hände var i början av sommaren

 

[sjoberga]

Jag är ganska nöjd över att (nästan) aldrig hamna i "vad ska vi äta"-diskussion också, men ur ett annat perspektiv. Jag planerar och lagar gärna (nästan) all mat, det är ett ständigt pågående projekt som tar upp en ansenlig del av fritiden.

Bästa är väl att prata öppet om att din ingång till mat är en helt annan?

 

[monster1]

Jag är nu i en relation där mitt ointresse för mat och matlagning börjar bli ett problem. Det är inte nytt för mig att vara i denna sitsen; jag avskyr frågan ”vad ska vi äta?”.

Jag har absolut inget intresse alls för matlagning, hade jag kunnat ta en tablett som gjorde att jag slapp äta så hade jag gjort det. Jag älskar att äta ute för då slipper jag komma på vad som ska lagas, laga det och städa undan efteråt.

Är nu tillsammans med en som älskar mat - tredje relationen i rad med en sådan typ av person - och jag ORKAR INTE Nu börjar det bli tandgnisslan över att han inte vill behöva tänka ut maträtter varje helg (vi ses i nuläget endast helger). Jag har sällan input eftersom jag inte tänker på mat som han och många andra gör, dvs är sugen på något särskilt eller vill laga något extra gott inför helgen osv.

Vad ska man göra? Finns det någon som är som jag i samma situation? Hur löste ni det hela så att båda parterna blev nöjda?

Gör en lista på det antal rätter du orkar tänka ut, lägg dom i ett rullande schema. Om han vill laga något annat så skjuter ni bara listan en dag/helg framåt.

 

[Badger]

Vet vi att han kan nöja sig utan att uppleva någon form av faktisk delaktighet från TS sida?

Nej men det är ju ett väldigt tungt lass att dra att inte ha någon form av bollplank alls tänker jag och att vara just ett plank att bolla mot kanske man kan erbjuda?

Det är ju ganska deprimerande att alltid få svaret -spelar ingen roll och jag bryr mig inte. Men lappar ur en burk som någon föreslog ovan eller ett random recept kan ju rent av bli en kul lek?

Jag tycker man ganska ofta i det sociala (eller jag i alla fall) uppbringar något slags bollplankighet när man inte är direkt egentligen påverkad av slutresultatet.
Ska jag ha den röda eller den gula klänningen med ngn väninna och då får man ju snällt kläcka ur sig ngt annat än -bryr mig inte ett vitten. Gå naken om du vill

 

[iNHALE]

Jag har själv extremt lågt intresse för matlagning. Jag äter gärna god mat men att laga mat är något av det värsta jag vet, jag är inte speciellt duktig på det heller och även om jag själv kan äta det jag lagar är sambon mer kräsen. Vi har delat upp det så att sambon står för all matlagning och majoriteten av valen av mat medan jag städar upp och diskar i köket efteråt. Ibland kan han fråga vad jag vill ha till mat eller be mig om hjälp när fantasin tryter men då föreslår jag bara något random som jag vet att vi båda äter.

Med det sagt så tänker jag att man bör ha i åtanke att även om man inte har något intresse för en viss hushållssyssla så måste man vara beredd att kompromissa med sin partner vilket också innebär att man ibland får stå ut med att genomlida vissa saker som inte är så intressanta eller roliga. Att lägga allt ansvar för en viss syssla på sin partner (när denne inte vill det) bara för att man själv inte har något intresse för det är inte okej. Jag har inget intresse av att skura toaletten men gör det ändå för att det måste göras.

 

[Motacilla]

Tja, antingen listor, lappar med maträtter eller att ni helt enkelt tar turer vems tur det är att fixa maten?

Båda måste ju äta och om han tycker det är jobbigt att stå för alla idéer och du tycker det är jobbigt att han frågar, kanske ni kan ha en överenskommelse om vems tur det är att sköta maten? Så får var och en lösa det på sitt sätt så länge det finns mat till båda två.