Neeeeeeeeej!!!!!

[athena_arabians]

...och KRAM till dig, fina @Texaz
@athena_arabians jag har inte fått svar om bilderna än, men då jag har så OTROLIGT svårt att tro att de skulle ha något emot det så lånar jag dem så jag lägger in dem i bloggen, risken finns att jag bryter mot forumregler om jag lägger in dem i tråden då jag ju faktiskt inte fått godkänt från dem

Det borde ju inte vara något problem tycker jag. Det är ju för en god sak Stor kram på dig också, hoppas allt lugnar ner sig snart

 

[GotAsecret]

Haha. Ja, och de känner ju mig så...vad 17
Hör av mig när det är färdigt
KRAM!

 

[GotAsecret]

Äh. Jag hade missat att de svarat, det var ok, så de kommer strax!

 

[GotAsecret]

Sååå...! Här är viii!

(jag tycker för övrigt det är sjukt kul när han flänger runt sådär ...speciellt de gånger jag fått äran att hjälpa till! )

 

[athena_arabians]

Sååå...! Här är viii!

(jag tycker för övrigt det är sjukt kul när han flänger runt sådär ...speciellt de gånger jag fått äran att hjälpa till! )

Tack för att du fixade fram bilderna

 

[GotAsecret]

Såklart!

Efter några dagar hos moster har väl det mesta ställts på sin spets så att säga.
Jag förstår inte riktigt, men enligt henne mår han så fruktansvärt dåligt, har ont p.g.a skadat revben och sagt ifrån om all form av besök i sommar (även från mormor. ..) och är jätteledsen. Men jag får ingenting veta? Bara en fasad där en ny kvinna är inblandad. Hur ska jag kunna veta något, om han inte säger något?
Så jag ringde honom, sa att jag vill ha en fungerande relation (om än inte bra) och att jag inte ville prata med honom innan jag tänkt igenom allt, för att inte hamna där igen.
Men fortfarande inga känslor, känns mer avståndstagande än någonsin (men det får jag väl acceptera tills vidare) och jag får nog inse att det är så här det kommer vara
Men men, så länge det inte blir tjafs får jag väl vara glad.
Dock orkar jag inte ta mig iväg på bouppteckningen...

Förresten fick jag helt nya perspektiv när jag kollade runt lite...vi har uppenbarligen komplicerade relationer i släkten

 

[athena_arabians]

Såklart!

Efter några dagar hos moster har väl det mesta ställts på sin spets så att säga.
Jag förstår inte riktigt, men enligt henne mår han så fruktansvärt dåligt, har ont p.g.a skadat revben och sagt ifrån om all form av besök i sommar (även från mormor. ..) och är jätteledsen. Men jag får ingenting veta? Bara en fasad där en ny kvinna är inblandad. Hur ska jag kunna veta något, om han inte säger något?
Så jag ringde honom, sa att jag vill ha en fungerande relation (om än inte bra) och att jag inte ville prata med honom innan jag tänkt igenom allt, för att inte hamna där igen.
Men fortfarande inga känslor, känns mer avståndstagande än någonsin (men det får jag väl acceptera tills vidare) och jag får nog inse att det är så här det kommer vara
Men men, så länge det inte blir tjafs får jag väl vara glad.
Dock orkar jag inte ta mig iväg på bouppteckningen...

Förresten fick jag helt nya perspektiv när jag kollade runt lite...vi har uppenbarligen komplicerade relationer i släkten

Åh så tråkigt

Vad gäller bouppteckningen kan du ge någon fullmakt att närvara och ta tillvara dina intressen

 

[GotAsecret]

Åh så tråkigt

Vad gäller bouppteckningen kan du ge någon fullmakt att närvara och ta tillvara dina intressen

Det verkar krångligt...och det som gör det värst är väl att jag inte vet om/när/hur jag ska ta mig dit, jag menar...pappa har inte sagt ett ord om det? Vart tar jag vägen sedan?
Jag vill inte...jag vill inte...kan inte...går inte

 

[Kilauea]

Jag tror din pappa är i nån form av chock fortfarande över det inträffade, han har inte kunnat sörja som han behövt. Tids nog kommer det släppa och ni kommer hitta varandra igen. Det är vad jag tror - och hoppas.

Har du någon annan släkting du kan bo hos när det är bouppteckning? Annars, som redan skrivits, skriv på fullmakt att någon får företräda dig (tex en släkting du litar på).

Kram!

 

[GotAsecret]

Jag tror han reagerade ganska starkt på mitt senaste tilltag...DET var ju inte tanken. Men, igen, varför inte säga det till mig, utan att jag ska få höra det bakvägen? Från någon som då var extremt anklagande

Hmm. Vet inte vem det skulle vara. Och jag vet fortfarande inte vad jag ska dit och göra...

 

[athena_arabians]

Det verkar krångligt...och det som gör det värst är väl att jag inte vet om/när/hur jag ska ta mig dit, jag menar...pappa har inte sagt ett ord om det? Vart tar jag vägen sedan?
Jag vill inte...jag vill inte...kan inte...går inte

Ge fullmakt är inte svårt, det finns enkla instruktioner på nätet om hur man gör. Arrangera fullmakten kan du ju göra och om det sedan blir så att du åker dit är det ju bara att inte lämna in den. En bevittnad fullmakt skickas in med bouppteckningen men det görs ju inte förrän bouppteckningsförättningen gjorts, dvs är du där själv behövs det inte.

Det kan ju vara så att du är nämnd i ett ev testamente så nog tycker jag du antingen ska åka eller fixa fullmakt

 

[lil-sis]

Din pappa har hastigt blivit av med sin livskamrat och är troligen i chock.

Vad man gör och inte gör då är ju extremt olika.

Att ta hänsyn till andras känslor i den situationen kan nog vara allt från svårt till omöjligt.

Precis som att dina känslor inför det inte är något du ska känna skuld över så är ju hans sätt att hantera hans sätt att överleva.

Sorg är svårt.

 

[Sonic76]

Jag var ju inte på mammas bouppteckning. Jag fick en kallelse som jag skrev under att jag fått men inte tänkte närvara.
Men märkligt nog stod det ändå att jag varit där sen.
Vi hade dock en advokat som skötte det så

 

[GotAsecret]

Jag borde gå va?
Fast nu har jag inte skickat tillbaka lappen om ifall jag kommer eller inte till advokaten, så nu vet jag inte alls hur jag ska göra? Och ja, hur tar jag mig ens dit?
Pappa har knappt pratat med mig (vi är en bit på väg dock) och heller inte sagt ett ord om bouppteckningen, så jag vet inte?

 

[Texaz]

Nu vet ju inte jag hur det fungerar, men det är väl din pappa som ärver allt? Då finns ju egentligen ingen anledning att vara med (eller är jag ute och cyklar nu??)

 

[GotAsecret]

Nu vet ju inte jag hur det fungerar, men det är väl din pappa som ärver allt? Då finns ju egentligen ingen anledning att vara med (eller är jag ute och cyklar nu??)

Ja, det gör han kanske ja...(och därmed ökar risken att "hon" får ta över en massa saker, värst är väl om hon får värdesaker förstås...och det lär ju kunna hända) ja jag vet inte?
Är det därför han inte har sagt något, kanske?

 

[Texaz]

Fast du kommer ju ändå inte att kunna påverka om hon får saker eller inte, så länge han äger dem.
Inte borde han ge bort värdesaker efter ett så pass kort förhållande heller?
Jag tror och hoppas att du inte behöver oroa dig.

KRAM

 

[GotAsecret]

Så har ännu en månad gått...tre månader sedan hon lämnade oss...tre långa månader, som trots ofattbar sorg har skenat i väg och bjudit på så OTROLIGT många fina, underbara stunder
I lördags var jag med kusin och "E" till minneslunden i Berthåga...Det var otroligt vackert där! Synd att det är svåråtkomligt med buss bara
Jag vet inte vad ni tror (på) eller inte, men jag tror hon har börjat förmedla sig mer och mer nu, hon har inte börjat visa sig i drömmar än - men det kommer nog.
Däremot så har både jag och pappa problem med kaffet hemma
Hans (deras) kaffebryggare fungerar inte som den ska, utan får typ "ryck" och min...ja förutom att locket saknas så låg den på golvet när jag kom hem!
Bouppteckningen glömde jag bort helt. Men så får det vara...det visar sig väl om den påverkar mig på något sätt...

 

[Texaz]

Visst är det märkligt hur mycket positivt det trots allt för med sig???

Jag har nog t ex aldrig tagit mig för att åkt till Oslo om inte Leo gått bort. Prästen trodde att det var han som "puttade" på oss att göra sånt vi skjutit upp eller inte kommit oss för med

Känner igen det där strulandet, kommer ofta när jag deppar för mycket, saker krånglar extra mycket då

Var nog inte meningen att du skulle vara med på bouppteckningen, och rent praktiskt tror jag att det var detsamma.

Stor kram till Dig!

 

[GotAsecret]

Jaaa....bra att ha positiva saker att fokusera på, så inte sorgen tar över
Låter som en klok präst, håller med där jag...det var meningen att du skulle komma iväg, helt enkelt
Ja, visst är det så? Att om en sak börjar strula så brakar omgivningen och ALLT strular - fast det kanske inte ens gör det? Utan att man bara går med känslan att allt jävlas med en? Jag vet inte...men kanske. Åtminstone ibland

Nu ska jag snart kliva iväg till tant-zumban (den och BJ får jag tydligen fortsätta med, bodybalance har jag fått ge upp ) "ska bara..." först
Åh! Igår skulle jag i väg och stod i valet och kvalet om jag skulle ha halsbandet med hjärtat på mig eller inte (det som jag delade med mamma) tog två sekunder innan det ramlade av...så då fick det stanna hemma