Neeeeeeeeej!!!!!

[GotAsecret]

Fick en session med Healing idag...det var något som av det mäktigaste jag upplevt!
Min healer (nära vän) berättade att det var otroligt starka (negativa) energier i både bröst/hjärta/halsområdet, i huvudet, och omkring mig. Starkast på höger sida (det kände jag själv också) och när hon jobbat ett tag fick jag enorma upplevelser! Energierna släpptes loss och försvann mer och mer. Flera gånger upplevde jag känslan av att jag lyftes från bänken.
Jag fick också en bestämd känsla av att manma satt där och sökte min hand. . Då började tårarna rinna...det var så fantastiskt starkt!
Efteråt satt vi och fikade, hon bekräftade det jag känt av under healingen. Hon hade upplevt det också...
Sedan hände något alldeles speciellt...jag fick en otrolig känsla av kärlek, trygghet, lugn och värme...det viaade sig vara mamma som gav mig det, genom healern! nu är jag mer säker än någonsin på att hon finns med mig...
Det kommer att ta tid innan jag hämtar mig från detta, det påverkade mig så otroligt mycket!

 

[GotAsecret]

Erkänner dock att jag var tämligen skeptisk innan...

 

[Texaz]

Erkänner dock att jag var tämligen skeptisk innan...

Det var jag också innan jag provade healing, ändå hade jag inte SÅ starka känslor, men kommer definitivt att göra om det, gav ett lugn...

 

[GotAsecret]

Jag var tydligen väldigt mottaglig, och personligen misstänker jag att fullmånen spelade in (jag är extremt känslig för fullmåne...så det kanske förklarar varför det tog så bra ) så det var verkligen enormt positivt.
Och jag tänker inte vänta längre än nödvändigt innan jag går tillbaka för en ny "session"

 

[Kilauea]

Jag är också skeptisk, men först läste jag om hur bra Texaz tyckte det var och nu du. Kanske jag ska våga prova på det själv, men är rädd att bli besviken.

 

[GotAsecret]

Jag är också skeptisk, men först läste jag om hur bra Texaz tyckte det var och nu du. Kanske jag ska våga prova på det själv, men är rädd att bli besviken.

Du har inget att förlora på att testa tänker jag. Det värsta som kan hända är att du får vila och slappna av en stund
(alla är ju inte lika mottagliga som jag )

 

[GotAsecret]

Träffade pappa nu på förmiddagen, med sig hade han bl.a. bilder...min mamma var så OTROLIGT vacker när hon var ung (också...) och så hittade jag bild där jag insåg hur lika VI är...det var läskigt. Aldrig sett oss som "lika". Men vi var bannemig lika som bär! (fast hon hade något som inte jag har...för jag skulle då inte på långa vägar kunna säga att jag ser bra ut! )
Min vackra, älskade, underbara mamma...
Och nu är det EXAKT 4 hela månader sedan brorsan ringde och sa att "nu kommer vi och hämtar dig, mamma ligger på hjärtintensiven och det är allvarligt!" ...fan...
Varför?!??

 

[GotAsecret]

Och nu är vi där igen, ytterligare en månad har gått - och jag kan INTE andas! Muskelavslappnande hjälper inte (tänkte att det kanske lättade lite om musklerna slappnar av, Paraflex, så inget lugnande) och inte ventoline eller Symbicort heller (det är m.a.o inte astma som är problemet heller) jag har världens tryck över bröstet och kan inte sova ; (
Förutom "månadsdagen" så träffade jag också pappa idag - vi har fått fin kontakt nu men det påverkar säkert också!
Jag FÖRSÖKER slappna av och göra andningsövningar, men det tar tvärstopp
Fan fan fan!!
Jag kan inte ha det så här längre, jag tar kål på mig själv snart. Tränade 8 pass den här veckan och det blir alldeles säkert lika många i veckan som kommer. På sätt och vis mår jag väldigt bra av det, men det kommer inte att hålla länge till, och vad gör jag då??

 

[Sonic76]

Och nu är vi där igen, ytterligare en månad har gått - och jag kan INTE andas! Muskelavslappnande hjälper inte (tänkte att det kanske lättade lite om musklerna slappnar av, Paraflex, så inget lugnande) och inte ventoline eller Symbicort heller (det är m.a.o inte astma som är problemet heller) jag har världens tryck över bröstet och kan inte sova ; (
Förutom "månadsdagen" så träffade jag också pappa idag - vi har fått fin kontakt nu men det påverkar säkert också!
Jag FÖRSÖKER slappna av och göra andningsövningar, men det tar tvärstopp
Fan fan fan!!
Jag kan inte ha det så här längre, jag tar kål på mig själv snart. Tränade 8 pass den här veckan och det blir alldeles säkert lika många i veckan som kommer. På sätt och vis mår jag väldigt bra av det, men det kommer inte att hålla länge till, och vad gör jag då??

Ring mig om du behöver ju!!!

 

[TinyWiny]

Åh, vännen min Jag önskar så att jag kunde hålla om dig och säga att allt kommer att bli bra igen. Det kan jag tyvärr inte säga men jag lovar att det iallafall kommer att göra mindre ont med tiden. Saknaden kommer alltid att finnas där men sorgen kommer inte att göra lika ont och du kommer inte längre få sådan ångest av det faktum att ni fick skiljas alltför tidigt. Det är tufft när man har förlorat någon som står en så nära som du och din mamma stod varandra. Det är ju faktiskt inte så längesedan du startade den här tråden och sedan hände ju allt med en rasande fart. Jag förstår om det känns väldigt avlägset och som om hon dog helt nyligen på samma gång. Sedan hon dog har det ju hänt så enormt mycket men det är ju inte längesedan när man väl börjar räkna efter och därför är det heller inte konstigt att du får ångest då och då och att sorgen blir helt ohanterbar emellanåt.

Det är inte konstigt att du har ångest. Du har ju förlorat din mamma! Vissa dagar kan det kännas nästan som vanligt och andra dagar river och sliter ångesten i en. Sorgen går ju upp och ned och särskilt första året, innan man har tagit sig igenom alla årsdagar så är det riktigt tufft. Har du någon psykolog eller så som du pratar med? Om inte så kanske du skulle behöva det? Eller kanske göra som @Texaz och prata med någon inom kyrkan?

Kanske kan du boka in en ny healingsession nu när du mår dåligt? Du kanske behöver få den extra energin? Kanske att healingen kan göra att du mår lite bättre?

Jag är så enormt glad för din skull att du och din pappa har fått så fin kontakt. Den kontakten behöver ni verkligen båda två Vad roligt att få se kort på din mamma när hon var ung Du ska inte nedvärdera dig själv så. Du är jättesöt!

Många varma kramar!

 

[GotAsecret]

Tack vännen!
Jag har pratat med "min" healer om en tid så snart som möjligt, så det blir
En anledning till ångestpåslaget är att pappa åker till Turkiet idag, han gör helt rätt aom åker iväg och jag är bara otroligt glad att det inte är kärringen han åker med, utan en vän vi känt länge, länge. Jag tror ju inte att det "blir" något mellan dem, utan att de åker som vänner, men helt ärligt så tror jag inte att jag skulle ha något större problem med något annat heller. Och DET är otroligt skönt!

Just nu roar jag mig förresten med detta...en ny individ att lära känna

Så nu (om det funkar med denna) kommer jag att ha tillgång till två hundar, som bor relativt nära varandra och allas förhoppning är att det ska gå att ha dem ihop.
Jag har dock sagt att jag gärna ställer upp i mån av tid och ork, så att jag inte blir bunden till något och deras hundägande inte hänger på mig
Största fördelen är att jag får ett busskort (månads) så att jag slipper gå!

 

[Kilauea]

Vilken urgullig sötnos. Den där kommer (åtminstone tillfälligt) läka hål i själen kan jag nästan lova

Har du kollat upp nåt om den där sorgegruppen vi pratade om förut?

Känner igen att dagarna varierar i hur man mår. Vissa dagar infinner sig ångesten något så fruktansvärt.
Var nånstans gympar du. Kanske kan vi ta nåt pass tillsammans ibland? Jag skulle verkligen behöva komma igång med lite träning

Vad härligt att du och din pappa fått bättre kontakt. Och härligt för honom att åka iväg sådär. Bara släppa vardagen och istället njuta av det som är just då. Att åka med en bekant som du litar på måste kännas bra och det blir nog jättebra.

 

[TinyWiny]

Ja då är det klart att det blev ångestpåslag. Men vad skönt att du känner så! För självklart ska ju din pappa kunna träffa någon ny i framtiden men allt blev ju så enormt fel med den personen han träffade och det var alldeles för tidigt. Det låter bra och trivsamt att han åker med en vän och jag hoppas att de får en härlig semester

Vilken supersöt liten hund Hoppas att ni alla fungerar ihop för de där var verkligen ett par ögon att drunkna i Jag tror att ni skulle må väldigt bra ihop.

Ja! Vad lyxigt att du får ett busskort! Det kan ju vara skönt till vinterns kyla och höstens regnrusk att slippa gå överallt du ska.

Kramar

 

[GotAsecret]

Jag älskar er, har jag sagt det? ? kloka, underbara, fina, älskade vänner och bukefalister!
Jag ska försöka svara bättre när jag inte skriver från mobilen men just nu behöver jag era otroligt kloka tankar och åsikter...pojkvännens morfar dog för typ 2 veckor sedan () dock var det väl mer "väntat" för dem. Men ändå...
Ikväll fick jag veta att begravningen blir i början av oktober, och att jag får komma om jag vill.
Jag vill, men klarar jag det?? Jag menar, P fanns ju hos mig precis hela tiden, även under begravningen, där det fanns flera han inte kände o.s.v. för min skull... () och jag vill naturligtvis vara samma stöd för honom! Men...min ångest och sorg är så hög nu att jag utvecklar fobier t.o.m!
Eller ja, jag VET ju inte om det hör ihop...men bara senaste 1, 5 veckorna har jag fått panikkänsla av att se en väsande orm på tv (i ett avsnitt av en tv-serie som jag sett tidigare utan problem) jag skyller på ekonomin för att slippa åka buss, jag är betydligt mer rädd för tandläkare än vad jag trodde att jag var (så pass att jag tvekar på att jag kommer att klara av terapin!) och glashelvetet (aka psykiatrins hus) ger mig ångestpåslag igen.

Jag fattar ju att rädsla och ilska hör ihop med sorgen och allt omkring mig, men jag vet bara inte vad jag ska göra åt det?
Onödigt att det bara dök upp så här!
...och mina katastroftankar är tillbaka.
"Sorgen" hanterar jag genom att...träna...och det gör faktiskt inte så mycket, får ju ut en massa bra saker av den också. Men det håller på att bli ett problem det med.
Kör gärna dubbla pass, eller två på samma dag, flera dagar i veckan. Men åtminstone ett pass varje dag. De dagar jag tillbringat i soffan/sängen har varit snudd på outhärdliga.
Hemma är det kaos, stökigt, rörigt, smutsig disk och tvätt ÖVERALLT. Och det är fullständigt övermäktigt. Jag klarar inte av att tvätta, städa eller diska. Jag har pratat med boendestödet och handläggaren men det spelar ingen roll vad jag säger. 1, 5 timme (oftast mindre) i veckan är vad jag får. Och det känns så meningslöst att det lika gärna kan kvitta.
Det lilla jag får gjort på den tiden är snart ogjort igen och det hjälper inte ett dugg med högarna av tvätt som ligger överallt...ska det alltid vara så här?
Känner mig så...värdelös och dålig

 

[Sonic76]

Jag älskar er, har jag sagt det? ? kloka, underbara, fina, älskade vänner och bukefalister!
Jag ska försöka svara bättre när jag inte skriver från mobilen men just nu behöver jag era otroligt kloka tankar och åsikter...pojkvännens morfar dog för typ 2 veckor sedan () dock var det väl mer "väntat" för dem. Men ändå...
Ikväll fick jag veta att begravningen blir i början av oktober, och att jag får komma om jag vill.
Jag vill, men klarar jag det?? Jag menar, P fanns ju hos mig precis hela tiden, även under begravningen, där det fanns flera han inte kände o.s.v. för min skull... () och jag vill naturligtvis vara samma stöd för honom! Men...min ångest och sorg är så hög nu att jag utvecklar fobier t.o.m!
Eller ja, jag VET ju inte om det hör ihop...men bara senaste 1, 5 veckorna har jag fått panikkänsla av att se en väsande orm på tv (i ett avsnitt av en tv-serie som jag sett tidigare utan problem) jag skyller på ekonomin för att slippa åka buss, jag är betydligt mer rädd för tandläkare än vad jag trodde att jag var (så pass att jag tvekar på att jag kommer att klara av terapin!) och glashelvetet (aka psykiatrins hus) ger mig ångestpåslag igen.

Jag fattar ju att rädsla och ilska hör ihop med sorgen och allt omkring mig, men jag vet bara inte vad jag ska göra åt det?
Onödigt att det bara dök upp så här!
...och mina katastroftankar är tillbaka.
"Sorgen" hanterar jag genom att...träna...och det gör faktiskt inte så mycket, får ju ut en massa bra saker av den också. Men det håller på att bli ett problem det med.
Kör gärna dubbla pass, eller två på samma dag, flera dagar i veckan. Men åtminstone ett pass varje dag. De dagar jag tillbringat i soffan/sängen har varit snudd på outhärdliga.
Hemma är det kaos, stökigt, rörigt, smutsig disk och tvätt ÖVERALLT. Och det är fullständigt övermäktigt. Jag klarar inte av att tvätta, städa eller diska. Jag har pratat med boendestödet och handläggaren men det spelar ingen roll vad jag säger. 1, 5 timme (oftast mindre) i veckan är vad jag får. Och det känns så meningslöst att det lika gärna kan kvitta.
Det lilla jag får gjort på den tiden är snart ogjort igen och det hjälper inte ett dugg med högarna av tvätt som ligger överallt...ska det alltid vara så här?
Känner mig så...värdelös och dålig

Älskade vännen det är klart att du får så jobbigt med vissa saker.
Du kommer att klara att stötta P och det kommer gå fint.
Jag trodde aldrig jag skulle orka med mammas begravning så snart efter syrrans men det gick på nåt vänster.
Sorgen tar sin tid och ha r sina uttryck, ha inte dåligt samvete för det. Bearbeta en sak i taget.

 

[TinyWiny]

Jag älskar er, har jag sagt det? ? kloka, underbara, fina, älskade vänner och bukefalister!
Jag ska försöka svara bättre när jag inte skriver från mobilen men just nu behöver jag era otroligt kloka tankar och åsikter...pojkvännens morfar dog för typ 2 veckor sedan () dock var det väl mer "väntat" för dem. Men ändå...
Ikväll fick jag veta att begravningen blir i början av oktober, och att jag får komma om jag vill.
Jag vill, men klarar jag det?? Jag menar, P fanns ju hos mig precis hela tiden, även under begravningen, där det fanns flera han inte kände o.s.v. för min skull... () och jag vill naturligtvis vara samma stöd för honom! Men...min ångest och sorg är så hög nu att jag utvecklar fobier t.o.m!
Eller ja, jag VET ju inte om det hör ihop...men bara senaste 1, 5 veckorna har jag fått panikkänsla av att se en väsande orm på tv (i ett avsnitt av en tv-serie som jag sett tidigare utan problem) jag skyller på ekonomin för att slippa åka buss, jag är betydligt mer rädd för tandläkare än vad jag trodde att jag var (så pass att jag tvekar på att jag kommer att klara av terapin!) och glashelvetet (aka psykiatrins hus) ger mig ångestpåslag igen.

Jag fattar ju att rädsla och ilska hör ihop med sorgen och allt omkring mig, men jag vet bara inte vad jag ska göra åt det?
Onödigt att det bara dök upp så här!
...och mina katastroftankar är tillbaka.
"Sorgen" hanterar jag genom att...träna...och det gör faktiskt inte så mycket, får ju ut en massa bra saker av den också. Men det håller på att bli ett problem det med.
Kör gärna dubbla pass, eller två på samma dag, flera dagar i veckan. Men åtminstone ett pass varje dag. De dagar jag tillbringat i soffan/sängen har varit snudd på outhärdliga.
Hemma är det kaos, stökigt, rörigt, smutsig disk och tvätt ÖVERALLT. Och det är fullständigt övermäktigt. Jag klarar inte av att tvätta, städa eller diska. Jag har pratat med boendestödet och handläggaren men det spelar ingen roll vad jag säger. 1, 5 timme (oftast mindre) i veckan är vad jag får. Och det känns så meningslöst att det lika gärna kan kvitta.
Det lilla jag får gjort på den tiden är snart ogjort igen och det hjälper inte ett dugg med högarna av tvätt som ligger överallt...ska det alltid vara så här?
Känner mig så...värdelös och dålig

Som vi har konstaterat förut så går sorgen upp och ner. I sorgen ingår ångesten, skräcken, rädslorna och oförmågan att tänka och handla rationellt. De olika känslorna förstärker varandra i en negativ spiral. Tillåt dig att må såhär dåligt just nu. Tillåt dig att känna allt du känner och försök hitta en nyfikenhet till att utforska varför du känner som du gör. Du har ju kunskapen och verktygen till att tänka efter och ta ett steg tillbaka, titta på problemen och fundera på varför det är såhär just nu. Använd de verktygen! Jag vet att det är svårt men du kan det! Om det är någon som klarar det så är det du!

Om du ändå ska göra något för att få ut känslorna så är ju ändå träning något som är helt okej. Visst kan träning gå till överdrift också och det är inte heller bra men håller du det på den nivån du gör nu så tror jag att det trots allt ger dig mer positivt än negativt. Att träna och röra på sig är ett bra sätt att få ut känslorna. Kroppen mår bra utav att få ur sig frustrationen genom rörelse.

Vad gäller boendestödet så är det en typisk sådan sak som du ska ta hjälp utav din pappa med. Be om ett möte där din pappa kan vara med så att han kan stötta dig i det du säger och hjälpa dig att ställa krav. Skriv upp innan exakt vad du ser som problem och vad du behöver hjälp med. Det kan vara en enorm skillnad att du har din pappa med dig som stöd och be gärna om att få ha mötet hemma hos dig i kaoset så att biståndsbedömaren ser att du faktiskt inte överdriver utan att du inte reder upp situationen som den är just nu. Och du, städa inte innan!
En sak som jag funderar på är om du kanske faktiskt kan vara berättigad till hemtjänst också utöver boendestödet? Det är ju endel moment du har svårt för att utföra pga smärtor i kroppen och frågan är om du kanske kan få den hjälpen ifrån hemtjänsten? Om jag har fattat det hela rätt så är boendestöd mer just ett stöd. Någon som pushar dig åt rätt håll men som inte rent praktiskt tar tag i att städa hemma hos dig eller har jag förstått det helt fel? Om du hade fått hjälp med tvätt, städ, handling och kanske med att byta sängkläder och så så kanske livet hade blivit enklare? Ihop med boendestöds tiden så kanske det hade blivit riktigt bra? Du kanske kan få hjälp ifrån hemtjänsten att få någon/några timmes/timmars städ varje vecka. Man kan få städ var tredje vecka och "uppsnyggning" de andra två veckorna, skillnaden mellan städ och uppsnyggning är att vid uppsnyggning så dammar de inte utan de dammsuger, torkar golv och städar toaletten. Att möjligheten finns att få "uppsnyggning" håller de oftast tyst om så det är något du får fråga efter och be om. Sedan kanske 20 minuter på tvätten varje vecka och några timmar där ni kan handla gemensamt och kanske uträtta andra ärenden som att gå till apoteket eller så? Om det skulle kosta något så finns det handikappbidrag att söka hos försäkringskassan som tar hela avgiften och ev. andra utgifter du har pga dina funktionshinder så du behöver inte känna att du inte har råd med hemtjänsten.

Början av oktober är om en månad. Du kommer inte att känna som du gör nu om en månad. Då kommer det att ha vänt igen och du kommer att må bättre. Då kommer du orka stötta din pv igenom begravningen. Om inte annat så kommer du att göra det på ren vilja eftersom du är så fantastisk Kanske kan han få en annan förståelse för din sorg också nu när han själv förlorade någon nära?
Detta kanske låter jättedumt men du kanske kan gå på en begravning som du inte har några känslomässiga band till? Smyga in och sätta dig längst bak och bara vara med för att kunna avdramatisera det hela. Då kanske det inte känns lika jobbigt att gå på din pv´s morfars begravning sedan? Vem som helst får gå på begravningar men man får ju göra det diskret så att man inte stör de sörjande. Din pv´s morfars begravning kommer inte vara i närheten av så jobbig som din mammas begravning var. Visst kan det komma flashbacks och det kan vara jobbigt men inte på långa vägar så jobbigt som du tänker dig att det kommer att vara.

Du är stark! Du är enormt stark och du är en envis människa och på det sättet kommer du att reda ut det här. Använd alla de verktygen du har fått lära dig för att hantera ditt mående och hjälp dig själv att må bättre. Du kommer att klara tandläkarterapin. Kanske är det till och med bra att du har en ner period just nu så att du verkligen förklarar hos tandläkaren hur extremt jobbigt det är.

Du är verkligen varken dålig eller värdelös. Du är fantastiskt underbar och så oerhört värdefull

Många varma kärleksfulla peppkramar

 

[GotAsecret]

En omtumlande dag, minst sagt. "Hon" är tillbaka som pappas "nya" och idag gick jag med på att träffa henne...hon var ok. Men inte mer. Jag kommer inte att ha någon frivillig kontakt med henne (fastän jag nu har henne på facebook...acceptans månne?) men inte tvärt om heller. Jag accepterar att hon finns där, respekterar pappas val och får väl anpassa mig i den mån jag klarar av det.
Självklart är det svårt att se pappa så här, jag fick ju aldrig uppleva "nykär"- fasen mellan honom och mamma så det är verkligen konstigt att se den sidan av honom med "henne".
Hon är extremt "på" och kontaktsökande och även om det är en egenskap som JAG inte uppskattar så är det kanske just det som PAPPA behöver, någon som söker hans närhet och välkomnar honom liksom. Som inte drar aig undan, men samtidigt tror jag att han säger ifrån on det blir för mycket - och det känns också bra att veta. Att han inte nödvändigtvis låser sig till henne för att hon tillåter och uppmuntrar det.
Känns bra att ha "mötet" avklarat och jag tror det känns bra för pappa med.
Jag tänker dock inte ta någon ställning till om huruvida jag "gillar" det eller ej, men att acceptansen för det finns där är ändå en lättnad. Det tar så enormt mycket energi att inte kunna/orka acceptera saker man inte kan påverka. Känner mig extremt storsint och "klarsynt" måste jag säga. Kan ju hoppas att det inte bara är helt tillfälligt så att det brakar igen typ imorgon...
Jag tror att gårdagens visit på akuten var det avgörande för att jag skulle kunna göra det här...svårt att förklara, men jag fick som "insikter" där jag låg på den lilla britsen med slangar, sladdar, apparater och elände. Wierd.
Men om det var vad jag behövde för att komma "hit" i mina tankar och känslor så var det nog värt det....

Jag kände att jag behövde få detta skrivet och sätta ord på det, så nu har jag gjort det och ska försöka trotsa fullmånen så att jag får sova. Jag är fullständigt slut!
Godnatt på er, underbara ni!

 

[GotAsecret]

Jäklarns vilket bladder! Men det kom nog direkt från hjärtat tror jag

 

[ajdidodii]

Fina, kloka du!

 

[Kilauea]

Bladdra på du! Det är bra att få ur sig.