Neeeeeeeeej!!!!!

[Ninnurur]

Det har du alldeles säkert fullständigt rätt i, precis så känns det. Och då hoppas jag att alla dessa människor är lika underbara som min mamma, och att de som är i deras närhet är rädda om dem!

Jag lyckades just med konsten att sätta upp håret i en munk...så nu har jag hittat en frisyr (som jag trodde var stört omöjlig!) till begravningen också... (;cry och så ska håret in på renovering idag (klipp och färg + allmänt ompyssel, bara för att de är världsbäst )

Men detta med kläder...
Vi närmaste (syskon + pappa) ska vara mörkt klädda, de andra lite mer fritt typ. Det känns bra.
Jag har en svart klänning som är strax ovanför knäna, inte direkt urringad, men med "spetsöverdrag"...det borde funka tycker jag, i så fall med "bolero" till.
Fast jag har ett ENORMT problem med leggins/strumpbyxor som åker ner och "korvar" sig...ser ju inte klokt ut.,,finns det något superknep?
Å andra sidan köpte jag mig ett par jättefina sammetsbyxor som jag PRECIS kan ha nu, så om jag jobbar liiite till kanske jag kan ha dem då, utan att riskera att de spricker?

Och så detta med skor! Jag har ett par med klack som jag kan gå hyfsat länge i, så det hade alldeles säkert fungerat - om de inte hade varit för att de är kamouflagemönstrade!
Ska se om det finns ett par svarta, det borde funka?
Blä, jag hatar det här...det är så fruktansvärt orättvist, förförligt, vidrigt, ofattbart...

Jag har förresten blivit ombedd/tillfrågad att läsa en dikt...hur klarar man det? Ok att man gråter står de säkert ut med, men jag kanske svimmar?

På sambons begravning var det kläder i alla olika varianter, och ingen som brydde sig om något öht.

Angående att läsa dikt så klarar man mer än vad man tror, men gör inget som känns obehagligt. Jag valde att bara låta begravningsförrättaren prata men vid defileringen kring kistan klarade jag att gå först "ensam" med dottern i famnen. Vi tände ett av tre ljus på kistan (hans föräldrar och syster tände de andra), la dit våra rosor + Birdie-banden och stod en stund och tog farväl. Innan trodde jag inte att benen skulle bära mig men när jag stod där med dottern var det bara så självklart. Styrkan kommer inifrån och från all kärlek som flödar genom en begravning.

Du klarar mer än du tror.

 

[Lovisaleonora]

Styrkan kommer inifrån och från all kärlek som flödar genom en begravning.

Du klarar mer än du tror.

Det här är så fint, och styrkan med en begravning. Ett avslut, ett farväl och samtidigt styrkan i att de församlade alla brydde sig om och minns den vi förlorat. Det är platt att beskriva, men så kännbart när man väl står där, i församlingen av nära.

 

[nickan1]

Jag har förresten blivit ombedd/tillfrågad att läsa en dikt...hur klarar man det? Ok att man gråter står de säkert ut med, men jag kanske svimmar?

På min fars begravning bad jag prästen läsa en dikt jag valt ut. Jag hade aldrig orkat själv. Men känn efter hur du känner, kanske känns det bra för dig eller också inte och då ber du någon annan läsa. Det finns inga rätt eller fel du kan bara utgå från hur du känner och känn dig inte pressad. Själv valde jag att ha en blandning av ljusa och mörka kläder på begravningen. Mörka för att jag sörjde honom enormt mycket och ljusa för att det var så jag mindes honom, många fina, ljusa minnen. Jag kände att det behövdes finnas plats för båda.Men några rätt eller fel finns inte där heller. Kram på dig.

 

[mandalaki]

Jag har förresten blivit ombedd/tillfrågad att läsa en dikt...hur klarar man det? Ok att man gråter står de säkert ut med, men jag kanske svimmar?

Känn efter innerst inne - och gå sedan på känslan du hittar. Vill du, så gör det. Vågar du inte, gör det inte.

 

[Kilauea]

Vi har valt valfri klädsel på pappas begravning. Kommer själv leta upp ett par ljusa byxor och en blus som är svart med små ljusa blommor. Pappa har hunnit se den men jag har aldrig haft den, så det känns rätt att ha den.

 

[GotAsecret]

Mandalaki, post: 16388351, member: 214"]Känn efter innerst inne - och gå sedan på känslan du hittar. Vill du, så gör det. Vågar du inte, gör det inte.

Magkänslan säger "gör det!" Så bara jag hittar något passande ordnar det sig nog. På något vis kommer jag nog att klara av det också...

Delvis knapp:
Tack, igen, för alla era kloka ord, råd och ert stöd!

Knapp:
Jag är hos mormor nu, och annonsen var i tidningen idag, hon hade klippt ut den och lagt den intill ett foto på mamma och pappa när de var på resa. Lyckliga!

Men det känns som att sorgen blir tyngre för varje dag. ..

 

[mandalaki]

Magkänslan säger "gör det!" Så bara jag hittar något passande ordnar det sig nog. På något vis kommer jag nog att klara av det också...

Det tror jag också

 

[ullo]

Men det känns som att sorgen blir tyngre för varje dag. ..

Den blir nog verkligare för varje dag. I början är det så mycket chock och overklighetskänsla. Ju längre tiden går desto verkligare blir det, så sorgen har iaf för mig toppat efter ett par-tre veckor.

Chocken/overklighetskänslan i början dämpar sorgen.
Acceptansen efter några veckor dämpar också sorgen.
I skarven mellan, när chocken är borta, och acceptansen fortfarande inte landat, så gör sorgen så jäkla ont.

Så ja, det gör säkert mer ont nu.
Men om ett tag så kommer den att minska i styrka igen.
Fram till dess, krama alla du möter.

 

[cili]

Tips för strumpbyxeproblemet: Sätt ett par trosor utanpå. Det låter jättedumt, men det funkar väldigt bra för att hålla dom på plats. Köp även en storlek större på strumpbyxorna än din vanliga storlek, så blir det ofta ännu bättre.

 

[Texaz]

Magkänslan säger "gör det!" Så bara jag hittar något passande ordnar det sig nog. På något vis kommer jag nog att klara av det också...

Delvis knapp:
Tack, igen, för alla era kloka ord, råd och ert stöd!

Knapp:
Jag är hos mormor nu, och annonsen var i tidningen idag, hon hade klippt ut den och lagt den intill ett foto på mamma och pappa när de var på resa. Lyckliga!

Men det känns som att sorgen blir tyngre för varje dag. ..

Jag tror att du kommit ur chockfasen, och in i reaktionsfasen. Där är jag också nu Låt dig bara känna, de känslor som kommer. Ta dig igenom dem, känn efter även om det är svårt.

Har du kontakt med någon utomstående, t ex diakonissa? Det kan vara läkande. Jag har själv kontakt med sonens behandlare, det hjälper mycket!! Hon tipsade mig även om att healing kan vara till hjälp, men att jag inte behövde prova det, ska dock göra det.
Diakonissan jag varit i kontakt med ska jag också boka tid med.

Ta emot all hjälp du kan, såväl praktisk som känslomässig! Livet kommer att gå vidare, men aldrig bli detsamma. Stor KRAM till dig

 

[Kilauea]

Jag är fortfarande i chockfasen tror jag...det är fortfarande en overklighets känsla. Kuratorn sa till mig att ibland brister chockbubblan direkt, men ofta pyser den bara sakta ur tills man är i reaktionsfasen.

Vi har inte helt bestämt musik till pappas begravning. Vill, men orkar inte än.

Pappas annons kom också i tidningen idag, vi ska köpa den i affären. Jag vill ha ett eget exemplar att sätta vid minneshörnan jag ska göra i ordning hemma.

 

[Lejonelle]

Läser och tänker på dig. Angående dikt så tycker jag du ska ha ett alternativ så att du kan backa ur om det känns omöjligt. Någon som du bara kan titta på och skaka på huvudet så fattar hen att du vill att hen ska göra det istället. Du behöver inte "prestera" en diktläsning, alla som är där sörjer ju tillsammans och att man blir ledsen är ju självklart. Så inget kan bli fel men det kan vara skönt att känna att du kan backa ur om du behöver.

 

[Lurv]

Det läskiga är att jag alldeles för ofta ser människor som liknar mamma!
Samma hårfärg/frisyr, glasögon "på samma sätt", liknande kläder...
Vaaaaaaaaaaarfööööör?!?

Så var det för mig, min bror och mor också när min pappa dog. Överallt såg vi "honom". Riktigt läskigt var det för oss också. Har läst din tråd och tycker du är sååå tapper. SJälv skulle jag nog lägga mig ner och inte resa mig på lång tid.

 

[Lejonelle]

Jag är fortfarande i chockfasen tror jag...det är fortfarande en overklighets känsla. Kuratorn sa till mig att ibland brister chockbubblan direkt, men ofta pyser den bara sakta ur tills man är i reaktionsfasen.

Vi har inte helt bestämt musik till pappas begravning. Vill, men orkar inte än.

Pappas annons kom också i tidningen idag, vi ska köpa den i affären. Jag vill ha ett eget exemplar att sätta vid minneshörnan jag ska göra i ordning hemma.

Jag är fortfarande i chockfasen tror jag...det är fortfarande en overklighets känsla. Kuratorn sa till mig att ibland brister chockbubblan direkt, men ofta pyser den bara sakta ur tills man är i reaktionsfasen.

Vi har inte helt bestämt musik till pappas begravning. Vill, men orkar inte än.

Pappas annons kom också i tidningen idag, vi ska köpa den i affären. Jag vill ha ett eget exemplar att sätta vid minneshörnan jag ska göra i ordning hemma.

Kram och tänker på dig @hemlig!

 

[Petruska]

Det läskiga är att jag alldeles för ofta ser människor som liknar mamma!
Samma hårfärg/frisyr, glasögon "på samma sätt", liknande kläder...
Vaaaaaaaaaaarfööööör?!?

Så har jag reagerat varje gång någon jag känner har dött, inte bara närstående, utan även mer halvavlägset bekanta. Jag tror att det är vanligt.

 

[GotAsecret]

@Texaz och @hemlig - STORA kramar! Jag vill att ni ska veta att jag verkligen känner med er även i er sorg!
Jag har inte orkat skriva några vettiga svar (som ni kanske både läst och förstått) till er, eller egentligen inte någon av er som skrivit, mer än "tack".
EGENTLIGEN vill jag bara komma och krama om er allihop, det är NI som håller mig uppe!

 

[Texaz]

Jo jag vet att du känner för oss, jag känner likadant
För mig känns det skönt att läsa om andras sorg, det hjälper mig att bearbeta MIN sorg. Har lånat böcker om sorgbearbetning, samt om andra föräldrar som mist sina barn. Det känns viktigt att veta hur sorgen beter sig, och att det är fullständigt normalt med ALLA känslor som kommer.
Just nu känns det som att jag inte gråter tillräckligt mycket, men jag tror det kommer när mamma åkt hem, när jag kan tillåta mig att gråta utan att hon ska komma och krama om eller klappa på mig. Min sorg känns väldigt privat, och samtidigt som en befrielse!
Sorg dödar inte om den bearbetas.....
Stor KRAM till dig med

 

[Kilauea]

Samma här. Jag förstår att du inte orkar skriva nåt när du har fullt upp med ditt. För mig är det skönt att få skriva av mig och ventilera, även i era trådar och se att jag inte är ensam om en stor förlust.

Kram!

 

[GotAsecret]

Nu är det ganska exakt 3 veckor sedan vi fick träffa mamma efter PCI:n...älskade, älskade mamma! Det var ju inte så här det skulle bli!

 

[Sonic76]

Nu är det ganska exakt 3 veckor sedan vi fick träffa mamma efter PCI:n...älskade, älskade mamma! Det var ju inte så här det skulle bli!

Älskade vännen