Neeeeeeeeej!!!!!

[Amha]

@whwycd angående dikten: om ni har någon samling efteråt kan du kanske hitta en dikt som riktar sig som en "till minne av och livet fortsätter med dig i våra hjärtan" om det känns lättare? Jag personligen har ju hängt med i ett par begravningar nu och har inte varit i skick att läsa dikter på dessa. Jag har alltid haft svårt att tränga bort tankarna om att det är min pappa/syster/whatever som ligger där i den vita kistan. Dock hade jag pallat att läsa på fikat efteråt.
Gör det om du orkar och tror att du fixar det, annars finns det tid efteråt att läsa upp

Gud, grinar bara jag skriver om begravningar. Hur skadat är inte det?

 

[terwa]

Skickar ett gäng kramar till dig med. Tänker på dig

 

[GotAsecret]

Jag har gråtit och "tystskrikit" (ni vet...man som skriker, men det kommer inte ut ett ljud...) så att jag har tappat rösten...
Igår körde jag ett 75 min zumbapass och på kvällen var jag så helt slut att jag inte orkade något alls, tårarna kom förstås - men den sköna tröttheten gjorde det mer uthärdligt.

Jag har varit på tre begravningar (två som jag minns) en var mina kusiners mamma, och en var ett ex som tog livet av sig men ingen har varit min mamma...någon så nära...hur fan klarar man det?
Mamma var mitt stora stöd när exet begravdes, och jag grät så jag nästan svimmade (då var det ändå ett tag sedan det tog slut mellan oss...) så hur f-n ska jag klara av vetskapen att det är MIN mamma som ligger där?
Vem kan trösta och stötta vem, i denna enorma sorg som vi alla kommer bära?
Åååååh!!

 

[Sonic76]

Man stöttar varandra.
Det värsta med syrrans begravning var ju att se barnen så ledsna.
Vid mammas och pappas var man totalt slut av sorg :/ kändes så fruktansvärt jobbigt. Men det gick

 

[GotAsecret]

Jag vill inte...inte mamma...!!!
Fan, fan fan...det var ju inte så här det skulle bli!
Jag saknar hennes värme, henes klokhet, hennes energi, hennes styrka...allt...hela henne saknar jag så det gör ONT!!!
Ååååh!!

 

[mandalaki]

Har du någon hos dig just nu?

Kram!

 

[GotAsecret]

Har du någon hos dig just nu?

Kram!

Ja, pojkvännen är ju här...och han gör så gott han kan, men det blir ju jobbigt för honom också när jag brakar totalt
Ska försöka sova nu...får se hur det går...gårkvällen var hemsk!

 

[mandalaki]

Till pojkvänsjobbet hör att bara vara en famn i vissa lägen. Det här verkar vara ett sånt. Skit i vad som blir jobbigt för honom.

Om det behövs, förklara för honom att ja, du kommer att komma upp ur hålet igen så småningom men just nu måste du bara få vara precis så ledsen som du är. Det är inte farligt för honom.

 

[GotAsecret]

Han är klok som sjutton och förstår det
Han backar av om jag ber om utrymme, kommer närmare när jag behöver det...
Så han är verkligen bäst på alla sätt!
Han accepterar verkligen att jag har det svårt så även om han ber mig om saker, så KRÄVER han inget -vilket gör att jag oftast klarar av att göra det som "måstes". Jag stod och lagade mat + diskade hela fm t.ex.
För att det behövdes, och för att jag ville...det kändes bra för både honom och mig tror jag (även om maten inte riktigt blev som jag ville )
(men det är klart jag oroar mig för honom också...ju)

 

[nickan1]

@whwycd Kram på dig det är ingen lätt period du är i just nu, även om man inte kan tro på det just nu så kommer det att bli bättre så småningom. Men man måste igenom den svåra perioden först. Det är nästan så man inte står ut men på något sätt går det. Kramar i massor.

 

[Texaz]

Jag vill inte...inte mamma...!!!
Fan, fan fan...det var ju inte så här det skulle bli!
Jag saknar hennes värme, henes klokhet, hennes energi, hennes styrka...allt...hela henne saknar jag så det gör ONT!!!
Ååååh!!

Jag förstår hur du känner!!! Tror det är nu bearbetningsfasen sätter in på allvar. Man börjar förstå alltmer, som hjärnan inte velat ta in förut.
Stor KRAM till dig

 

[TinyWiny]

Stor kram till dig @whwycd och till dig @Texaz och till dig @hemlig med. Jag tänker på er. Det ni går igenom är så fruktansvärt svårt och jag vill bara hålla om er och finnas för er. Ni vet var jag finns om ni behöver någon att prata med.

Många varma kramar

 

[ajdidodii]

Massor med kramar! Ön finns fortfarande kvar, om du behöver en vacker plats att gråta ut på

 

[Lejonelle]

tänker på dig. Det konstiga med begravningar är.. även om man inte fattar hur man ska klara av dem, så tycker man (de flesta, inte alla, men väldigt många) efteråt att även om det var svårt så var det fint, och något som var till hjälp. Vi behöver riter. De hjälper oss att förstå vad som har hänt. Vet inte om ni har planerat en minnesstund efter akten men om inte råder jag er i familjen att fortsätta vara tillsammans efter och dela bilder, minnen och också skratt med varandra. Det är så viktigt att också få minnas det fina och ljusa.

 

[Texaz]

Just minnesstunderna har jag upplevt som väldigt befriande och positiva. Vi kommer att ha för familjen, det ger en chans att landa.
Själv har jag fått rådet att ha någon hos mig åtminstone det första dygnet efteråt, antar att du har pojkvännen som finns hos dig. Stor styrkekram till dig!!!

 

[GotAsecret]

Nu är det ganska exakt två veckor sedan som vi sa hejdå tilm mamma för (näst) sista gången
Jag har fått ont i halsen och tappat rösten, så jag hoppas att jag lyckas låta bli att bryta ihop, känns som en jobbig kombination...

Jag vet inte exakt hur det kommer att bli efteråt, pappa sköter allt (ett sätt att bearbeta antar jag) och vi får detaljerna vartefter, men helheten saknas nog fortfarande...tror jag.

 

[Texaz]

Bryt ihop en stund, det är helt ok!!
Ja att sköta allt ÄR ett sätt att bearbeta, gör ju själv just så.

Sköt om dig, tillåt dig din sorg, men också den glädje som kommer. KRAM

 

[GotAsecret]

Känns bara fysiskt omöjligt att stortjuta pch "gapa" samtidigt som halsen är tjock och gör ont...
Men behövs det så kommer det väl.

Extra tungt nu också p.g.a att en person inom vår verksamhet (som jag/vi nu träffat 2 ggr/v senaste halvåret) tydligen slutar imorgon!
Vi trodde hon skulle sluta i slutet av maj, men fick veta igår att hon slutar imorgon.
Fan...

 

[GotAsecret]

@Texaz - jag tänker på dig!

Jag begriper inte...VARFÖR reagerar jag inte hårdare i krisen än så här? Jag "fortsätter som vanligt" och visst kommer tankarna på mamma men paniken och ångesten jag trodde jag skulle känna finns inte där, inte sorg eller saknaden heller. Är det en fas?
Jag har kollat på "The Nanny" där "mammor" har varit sjuka, det har pratats om döden o.s.v. men icke?`
SAY WHAT??
MIN ÄLSKADE MAMMA ÄR DÖD, och jag "bryr" mig inte?!?!? (ok, jag vet - det ÄR en ok reaktion, men det känns absurt!)

Jag har fått lite idéer till kläder samt. något att läsa under ceremonin (ska slipa lite på det) och så vidare, jag pratar med min (MYCKET ledsna) pappa varje dag och på hur han har det...hur han måste sakna sin äkta hälft, sin livskamrat, som han delade allt med...

Pratade med min bror igår, för första gången sedan sjukhuset, och vi hade det längsta samtalet någonsin tror jag - till största delen handlade det om tatueringen han gjort, som jag också ska göra, men i alla fall. Vi pratade.

Allt känns upp och ner, på något vis...

 

[Tassetass]

Det kommer och går. Det innebär inte att du inte bryr dig, det innebär bara att det inte alltid går att känna precis allting. Ibland måste även känslorna vila.