Neeeeeeeeej!!!!!

[Kilauea]

Det är helt ok att shoppa loss. Själv har jag hittat några böcker jag tänkte beställa på nätet, tycker också att jag får unna mig det.

Känns det i vågor för dig med, att det känns helt bra ibland och sen sköljer verkligheten över dig? För så är det här. Men mindre sorg än jag väntat mig, säkert för att det för oss var väntat (kuratorn sa att det ofta är så, att när det väl händer efter en tids sjukdom känner man ro över att den avlidne slipper ifrån sjukdomen och så skäms man över den känslan - tänk så rätt hon har).

 

[TinyWiny]

Kramar till dig whwycd. Du finns i mina tankar.

 

[GotAsecret]

Det är helt ok att shoppa loss. Själv har jag hittat några böcker jag tänkte beställa på nätet, tycker också att jag får unna mig det.

Känns det i vågor för dig med, att det känns helt bra ibland och sen sköljer verkligheten över dig? För så är det här. Men mindre sorg än jag väntat mig, säkert för att det för oss var väntat (kuratorn sa att det ofta är så, att när det väl händer efter en tids sjukdom känner man ro över att den avlidne slipper ifrån sjukdomen och så skäms man över den känslan - tänk så rätt hon har).

Ja, exakt så!
Precis så är det verkligen...

 

[Sonic76]

Man måste få lov att göra saker för sig själv mitt i allt.
När syrran dog hann jag ju aldrig pga mammas sjukdom och därför blev det dubbelt när mamma dog.
Önskar jag hade hanterat det med mer tanke på mig själv också

 

[GotAsecret]

Blä. Vaknade kallsvettig av att jag drömde om mamma. ..hennes syster (den mindre empatiska) och hon var på väg till sjukhuset, moster hade en liten bil som hon sladdade runr på parkeringen med, flera varv, så hon hade inte bråttom.
Bilen voltade, moster tog sig ut och gick mot sjukhuset, mamma försökte komma loss och ta sig ut själv...men p.g.a skadorna så dog hon för att hon rörde på sig....

 

[TinyWiny]

Fy vilken otäck dröm Förstår att du vaknade kallsvettig. Hoppas att du kan få somna om en stund och drömma fina drömmar och henne istället

 

[GotAsecret]

Min gamla psykolog ringde idag! Hon skickade sms och frågade om vi kunde ändra datum för uppföljning, men då skrev jag att just det datumet har jag annat p.g.a att det har hänt något enormt tragiskt, du får gärna ringa om du vill" (är det begravning )
Så hon ringde och vi pratade, sedan sa hon att jag ALLTID fick skicka sms om jag behövde prata, så skulle hon ringa upp så fort hon kunde, det känns så himla bra att ha henne ändå, fastän vi inte har den kontakten längre.

Sedan ringde kuratorn jag pratade med på sjukhuset för att höra hur det har gått, och hur jag mår...men jag var inte ensam då utan satt i en bil med andra (på väg ut till stallet ) så jag sa bara att det inte hade gått bra alls...och så pratade vi lite om det o.s.v.

På eftermiddagen hade jag tid hos min "nya" psykolog, så då fick jag prata lite till...^

Har inte gjort mycket mer än gått, pratat, ridit, dansat, pratat, pratat och pratat idag...
Så nu är jag TRÖTT!

 

[Lejonelle]

Hoppas du kan sova lite.

 

[GotAsecret]

Nu är det en vecka sedan älskade mamma somnade in...en vecka fylld med tårar, sorg, påbörjad process i att bearbeta det ofattbara.
Jag har försökt hålla igång på dagarna (går mycket, även om jag får ont av det ) gått på dans och undvikit sådant som tar den energi jag så väl behöver själv!
Jag har träffat @ajdidodii och @cili för hästmys, umgänge och återhämtning (välbehövligt! ♡)
Jag har varit iväg till lilla stallet och ridit/gosat med vår lilla "Sveahäst"
Jag har pratat med min nya psykolog, min gamla psykolog, kuratorn från sjukhuset.
Jag har varit hos ortopeden och träffat mannen som vill försöka laga min axel - om kardiologen ger grönt ljus för narkos.
Jag har varit på DBT-gruppen och försöker ändå ta hand om mig själv.
Jag har ofta ett ljus tänt vid bilden på mamma, på kvällarna sätter jag mig vid bordet och låter tankar, minnen och känslor bara vandra fritt. ..
Jag trodde att allt skulle stanna upp, men ack så fel jag hade...

 

[Lovisaleonora]

Det är precis det som känns så himla konstigt. Hela världen har stannat upp i ditt liv, men allt fortsätter utanför fönstret. Det är som en parallellverklighet i vissa stunder.

Skönt att se att du försöker (och lyckas) ta hand om dig, det behövs under en lång tid framöver. Tänk på att du är skör, även om det stundtals känns bättre. Respektera din sorg, den har ett eget liv och bär sig tyvärr inte åt som man vill. Det är bara att acceptera.

Du lär varken bli den första eller sista som står och stortjuter över disken på ICA, även om det inte tvunget behöver hända. Folk tittar lite konstigt, men så får det vara ibland. Det är en del av livet (jo, jag talar av egen erfarenhet).

Låt det vara tungt, din förlust är enorm.

 

[GotAsecret]

Det läskiga är att jag alldeles för ofta ser människor som liknar mamma!
Samma hårfärg/frisyr, glasögon "på samma sätt", liknande kläder...
Vaaaaaaaaaaarfööööör?!?

 

[TinyWiny]

Visst är det ett märkligt fenomen det där att man tror sig se människan man har förlorat. Jag vet att särskilt en vän jag förlorade i tonåren såg jag överallt efteråt. Jag kunde verkligen inte acceptera att hon var borta
Jag tror att det också är någon form av skydd, att man tar in lite sorg i taget för att man ska orka fortsätta.

Jag tycker att du är fantastiskt sund som sysselsätter dig på dagarna. Jag tror att det är bra att göra det i lagom form så att man inte enbart sitter hemma och grubblar även om man självklart behöver tid till det också.

En stor varm kram.

 

[Lovisaleonora]

Sysselsättning hjälper absolut för att på något sätt förankra sig i tillvaron och inte gå förlorad i sorgen. I alla fall hjälper det mig att hålla kvar greppet i verkligheten. Det är inte så att jag kan eller vill fly, det vet jag att det inte går. Men att sysselsätta hjärnan med något annat än den stora vita elefanten i vardagsrummet (sorgen) känns som en tröstfilt för själen.

Sorgen kommer ändå, hur jag än bär mig åt. Som ett slag i huvudet emellanåt, krypande och smygande några gånger. Ibland som en blixt från klar himmel och i andra stunder som en förlamande smärta som knappt går att andas igenom. När hjärtat kramas ihop till en våt fläck och det enda som går att tänka är att fly från det outhärdliga. Och det går inte.

Det måste få vara så. Det är sorgens olika skepnader. För mig.

 

[Sonic76]

Jag såg bara blåa bilar av mammas märke efter att syrran dött
Har ff problem med det märket

 

[Texaz]

Nu är det en vecka sedan älskade mamma somnade in...en vecka fylld med tårar, sorg, påbörjad process i att bearbeta det ofattbara.
Jag har försökt hålla igång på dagarna (går mycket, även om jag får ont av det ) gått på dans och undvikit sådant som tar den energi jag så väl behöver själv!
Jag har träffat @ajdidodii och @cili för hästmys, umgänge och återhämtning (välbehövligt! ♡)
Jag har varit iväg till lilla stallet och ridit/gosat med vår lilla "Sveahäst"
Jag har pratat med min nya psykolog, min gamla psykolog, kuratorn från sjukhuset.
Jag har varit hos ortopeden och träffat mannen som vill försöka laga min axel - om kardiologen ger grönt ljus för narkos.
Jag har varit på DBT-gruppen och försöker ändå ta hand om mig själv.
Jag har ofta ett ljus tänt vid bilden på mamma, på kvällarna sätter jag mig vid bordet och låter tankar, minnen och känslor bara vandra fritt. ..
Jag trodde att allt skulle stanna upp, men ack så fel jag hade...

Visst är det underligt? Det är kroppens sätt att överleva, att man får känna mer än bara sorg. Kan själv uppleva att det kommer i vågor, däremellan kan jag glädjas åt stunder och den tid vi faktiskt fick tillsammans!
Själv läker jag genom att prata med mina och sonens vänner , att vara ute och stängsla, att ta itu med allt praktiskt, och att kämpa mot drogerna.
Hunden är också en bra tröst.
Vi måste gå vidare, det skulle de som lämnat oss ha velat. Där de är existerar inte tiden på samma sätt och de återser oss när vi kommer.
Själv är jag säker på att sonen inte vill ha morsan med sig på ett bra tag, antar att han vill vara fri och göra allt han ville där uppe
Tänk på din mamma med glädje, gråt när du vill och lev ditt liv.

 

[mandalaki]

Det läskiga är att jag alldeles för ofta ser människor som liknar mamma!
Samma hårfärg/frisyr, glasögon "på samma sätt", liknande kläder...
Vaaaaaaaaaaarfööööör?!?

Det beror nog på att du har så nära till henne i tanken, hon är så levande i ditt minne. Då är det lätt att du ser henne i andra.

 

[Kilauea]

En vecka som gått ofattbart fort fast världen stannat upp. En konstig känsla, håller helt med.
Tycker mig bara ha sett en människa som liknade pappa en gång. Kanske för att vi under ett halvårs tid vetat om att dagen skulle komma (men inte när) och inte fått samma chock som ni, @whywcd och @Texaz.

Var hos min kurator igår, på hospice där pappa bodde sin sista tid och där han gick bort. Var jobbigt och samtidigt väldigt bra kände jag.

Ta hand om dig i din sorg!

 

[GotAsecret]

Det beror nog på att du har så nära till henne i tanken, hon är så levande i ditt minne. Då är det lätt att du ser henne i andra.

Det har du alldeles säkert fullständigt rätt i, precis så känns det. Och då hoppas jag att alla dessa människor är lika underbara som min mamma, och att de som är i deras närhet är rädda om dem!

Jag lyckades just med konsten att sätta upp håret i en munk...så nu har jag hittat en frisyr (som jag trodde var stört omöjlig!) till begravningen också... (;cry och så ska håret in på renovering idag (klipp och färg + allmänt ompyssel, bara för att de är världsbäst )

Men detta med kläder...
Vi närmaste (syskon + pappa) ska vara mörkt klädda, de andra lite mer fritt typ. Det känns bra.
Jag har en svart klänning som är strax ovanför knäna, inte direkt urringad, men med "spetsöverdrag"...det borde funka tycker jag, i så fall med "bolero" till.
Fast jag har ett ENORMT problem med leggins/strumpbyxor som åker ner och "korvar" sig...ser ju inte klokt ut.,,finns det något superknep?
Å andra sidan köpte jag mig ett par jättefina sammetsbyxor som jag PRECIS kan ha nu, så om jag jobbar liiite till kanske jag kan ha dem då, utan att riskera att de spricker?

Och så detta med skor! Jag har ett par med klack som jag kan gå hyfsat länge i, så det hade alldeles säkert fungerat - om de inte hade varit för att de är kamouflagemönstrade!
Ska se om det finns ett par svarta, det borde funka?
Blä, jag hatar det här...det är så fruktansvärt orättvist, förförligt, vidrigt, ofattbart...

Jag har förresten blivit ombedd/tillfrågad att läsa en dikt...hur klarar man det? Ok att man gråter står de säkert ut med, men jag kanske svimmar?

 

[ajdidodii]

@whwycd Visst berättade jag för dig om sädesälorna?
Mormor la alltid ut brödsmulor till sädesälorna vid berget utanför stugan, sedan fick man sitta med en sopkvast för att skrämma bort alla måsar så att inte dom skulle äta upp sädesälans bröd. På den tiden såg jag bara sädesälan (för mig som barn var det en och samma, även om dom säkert var flera) där ute vid stugan.
Strax efter att hon dog såg jag min första sädesäla hemma, den landade några meter framför mig på vägen.

Numera ser jag sädesälor överallt och jag påpekar av bara farten "titta, en sädesäla!". Dessutom tänker jag på mormor då...

 

[Sonic76]

Ha nån m

Det har du alldeles säkert fullständigt rätt i, precis så känns det. Och då hoppas jag att alla dessa människor är lika underbara som min mamma, och att de som är i deras närhet är rädda om dem!

Jag lyckades just med konsten att sätta upp håret i en munk...så nu har jag hittat en frisyr (som jag trodde var stört omöjlig!) till begravningen också... (;cry och så ska håret in på renovering idag (klipp och färg + allmänt ompyssel, bara för att de är världsbäst )

Men detta med kläder...
Vi närmaste (syskon + pappa) ska vara mörkt klädda, de andra lite mer fritt typ. Det känns bra.
Jag har en svart klänning som är strax ovanför knäna, inte direkt urringad, men med "spetsöverdrag"...det borde funka tycker jag, i så fall med "bolero" till.
Fast jag har ett ENORMT problem med leggins/strumpbyxor som åker ner och "korvar" sig...ser ju inte klokt ut.,,finns det något superknep?
Å andra sidan köpte jag mig ett par jättefina sammetsbyxor som jag PRECIS kan ha nu, så om jag jobbar liiite till kanske jag kan ha dem då, utan att riskera att de spricker?

Och så detta med skor! Jag har ett par med klack som jag kan gå hyfsat länge i, så det hade alldeles säkert fungerat - om de inte hade varit för att de är kamouflagemönstrade!
Ska se om det finns ett par svarta, det borde funka?
Blä, jag hatar det här...det är så fruktansvärt orättvist, förförligt, vidrigt, ofattbart...

Jag har förresten blivit ombedd/tillfrågad att läsa en dikt...hur klarar man det? Ok att man gråter står de säkert ut med, men jag kanske svimmar?

Ha med dig nån som står bredvid dig?
Orkar du inte säg nej.
Annars ett par djupa andetag och fokus på texten så går det nog.