Neeeeeeeeej!!!!!

[Kilauea]

Jag tror det du känner är helt normalt i sorgen. Man orkar inte vara ledsen hela tiden, i så fall skulle man gå under.
Det är bra att du tillåter din kropp att hämta andan genom att le åt roliga serier tex,

 

[GotAsecret]

Men jag känner ju INGENTING...å andra sidan, det är också en känsla...skumt.

 

[Texaz]

@Texaz - jag tänker på dig!

Jag begriper inte...VARFÖR reagerar jag inte hårdare i krisen än så här? Jag "fortsätter som vanligt" och visst kommer tankarna på mamma men paniken och ångesten jag trodde jag skulle känna finns inte där, inte sorg eller saknaden heller. Är det en fas?
Jag har kollat på "The Nanny" där "mammor" har varit sjuka, det har pratats om döden o.s.v. men icke?`
SAY WHAT??
MIN ÄLSKADE MAMMA ÄR DÖD, och jag "bryr" mig inte?!?!? (ok, jag vet - det ÄR en ok reaktion, men det känns absurt!)

Jag har fått lite idéer till kläder samt. något att läsa under ceremonin (ska slipa lite på det) och så vidare, jag pratar med min (MYCKET ledsna) pappa varje dag och på hur han har det...hur han måste sakna sin äkta hälft, sin livskamrat, som han delade allt med...

Pratade med min bror igår, för första gången sedan sjukhuset, och vi hade det längsta samtalet någonsin tror jag - till största delen handlade det om tatueringen han gjort, som jag också ska göra, men i alla fall. Vi pratade.

Allt känns upp och ner, på något vis...

Jag förstår precis vad du menar! Är det inte värre? Fast det är ju kroppens sätt att hantera det hela... Att portionera ut det hela, skulle alla känslor komma på en gång så gick man nog under....

Sen ser ju sorgen olika ut hos olika människor. Reaktionerna kan ju komma långt efter. Viktigt är nog att verkligen våga gå in i sina känslor, låta sig känna det man känner, om det så är glädje eller sorg.

Är säkert även värre för den som delat sitt liv med den som dött, det blir ju mer påtagligt om man har levt tillsammans. Hur du än känner så är det helt OK!!!

 

[GotAsecret]

@Texaz Du är fantastisk!
Min älskade vän @ASKAPLASKA tipsade mig om att jag kunde läsa denna:
"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer"

Och det känns väldigt träffande på något vis, men kanske för kort?
Ska jag fråga pappa vad han tycker?

 

[Sonic76]

Pappas löd så här:
Älskade pappa, make och vän.
Vi står här med gråt och med saknad.
Spill inga tårar sa du när jag dör.
Det är inget att gråta för.
I minnet lever jag ju kvar.
Ingen kan dö som levat har.
Tänk er som om jag tog en promenad.
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag.

 

[Sonic76]

Denna tycker jag är fin med

Gråt ej vid min grav jag är inte där
Jag är fågeln som flyger i skyn
jag är vågen som slår emot strand
jag är blomman som bugar på ängen
jag är vinden som smeker din kind
Gråt ej vid min grav jag är inte där

 

[Lejonelle]

Men jag känner ju INGENTING...å andra sidan, det är också en känsla...skumt.

Försök att inte fundera så mycket över det. Du känner som du känner och det finns inget som är mera rätt än något annat. Om du känner dig stum och inte känner några känslor, glädje, ilska eller sorg, kan det bero på att ditt psyke försvarar sig på det sättet. Det är i så fall helt OK och bra. Försvaren skyddar. Om du känner känslor, bara inte sorgen, är det också helt som det ska, du är i andra känslor och kommer tillbaka till sorgen när du orkar och behöver bearbeta. Man brukar säga att barns sorg är randig men jag upplever att alla människors sorg är det, man växlar emellan att bearbeta och att vara i det vardagliga och det tror jag är till hjälp för oss. Det finns ingen forskning vad jag vet, som visar att det skulle vara bättre för sorgebearbetningen att bryta ihop. Det går inte fortare eller blir lättare i längden av det.

 

[GotAsecret]

Min psykolog ställde frågan: "har du någon att prata med? "
Insåg att nej, jag har fått en massa fina erbjudanden - och umgåtts med fina människor, men pratat med någon har jag faktiskt inte direkt gjort. Alls. Jag undrade varför jag inte känt det "behovet" och vi kom fram till att det är en krishantering som sker i kroppen, att det portioneras och kommer i faser.
Så det kommer antagligen en tid när jag behöver en axel (eller två) att gråta ut mot, någon att prata med, berätta...men inte nu.
I nuläget (bortsett från förkylningen) känns det typ "som vanligt" men innan jag går och lägger mig så lyssnar jag på musik (just nu "my heart will go on" och "The rose") för att lätta på trycket lite ändå, provocera och kanske förbereda/träna på fasen som kanske kommer där sorgen blir okontrollerbar.
Hur som helst så är det en "fin" stund för mig och jag vill ha det så just nu. Det känns bra
Jag vet att det finns "pälsbollar" att klia på och gosa med lite här och var om det behövs
Om en vecka är begravningen avklarad. Då blir det väl en ny fas antat jag...
Tack för att ni finns! ♡

 

[GotAsecret]

Däremot kan jag ju säga att jag är virrigare än vanligt, och får som "blackouts"/minnesluckor...

 

[Ninnurur]

Däremot kan jag ju säga att jag är virrigare än vanligt, och får som "blackouts"/minnesluckor...

Jag känner mig fortfarande inte helt återställd kognitivt, och det har snart gått 5 månader. Jag glömmer saker och jag blir trött av att göra en eller ett par tankekrävande uppgifter på en dag. Hjärnan tar skada av chocken och den tar tid på sig att läka...

 

[TinyWiny]

Min psykolog ställde frågan: "har du någon att prata med? "
Insåg att nej, jag har fått en massa fina erbjudanden - och umgåtts med fina människor, men pratat med någon har jag faktiskt inte direkt gjort. Alls. Jag undrade varför jag inte känt det "behovet" och vi kom fram till att det är en krishantering som sker i kroppen, att det portioneras och kommer i faser.
Så det kommer antagligen en tid när jag behöver en axel (eller två) att gråta ut mot, någon att prata med, berätta...men inte nu.
I nuläget (bortsett från förkylningen) känns det typ "som vanligt" men innan jag går och lägger mig så lyssnar jag på musik (just nu "my heart will go on" och "The rose") för att lätta på trycket lite ändå, provocera och kanske förbereda/träna på fasen som kanske kommer där sorgen blir okontrollerbar.
Hur som helst så är det en "fin" stund för mig och jag vill ha det så just nu. Det känns bra
Jag vet att det finns "pälsbollar" att klia på och gosa med lite här och var om det behövs
Om en vecka är begravningen avklarad. Då blir det väl en ny fas antat jag...
Tack för att ni finns! ♡

Huvudsaken är ju att du vet att vi finns för dig när behovet kommer

 

[GotAsecret]

Jag känner mig fortfarande inte helt återställd kognitivt, och det har snart gått 5 månader. Jag glömmer saker och jag blir trött av att göra en eller ett par tankekrävande uppgifter på en dag. Hjärnan tar skada av chocken och den tar tid på sig att läka...

Fem månader redan? Kära nån...!
Precis, jag vill försöka hålla igång (och danspassen har gått bättre än någonsin!) men jag får hela tiden påminna mig själv om att göra en sak i taget, den delen i mig är värre än vanligt
Men det är väl bara att acceptera att det är så antar jag. Det måste få ta sin tid allting.

 

[GotAsecret]

Huvudsaken är ju att du vet att vi finns för dig när behovet kommer

I know!

 

[Texaz]

Känns som att jag skulle ha kunnat skriva ditt inlägg!!
Går också på som vanligt, mesta tiden iaf. Lyssnar mycket på musik, även på de du nämnt, fast också annan. Och ja, jag tror att det kommer att komma ikapp så småningom.
Tankspridd/glömsk och kroppsligt trött av små saker. Vi har också begravningen nästa vecka
Är så skönt att läsa din tråd, inser att jag inte är ensam eller konstig i min sorg

 

[Kilauea]

Här är en till som är glömsk och tappar ord. Helt normalt, har jag förstått.
Vi har begravning på onsdag, både vill och vill inte gå.

 

[TinyWiny]

Här är en till som är glömsk och tappar ord. Helt normalt, har jag förstått.
Vi har begravning på onsdag, både vill och vill inte gå.

Känns som att jag skulle ha kunnat skriva ditt inlägg!!
Går också på som vanligt, mesta tiden iaf. Lyssnar mycket på musik, även på de du nämnt, fast också annan. Och ja, jag tror att det kommer att komma ikapp så småningom.
Tankspridd/glömsk och kroppsligt trött av små saker. Vi har också begravningen nästa vecka
Är så skönt att läsa din tråd, inser att jag inte är ensam eller konstig i min sorg

Självklart finns jag för er också om ni vill prata, gråta eller bara prata skit en stund. Jag finns ett pm bort om någon av er vill ha kontakt.

Kramar till er alla tre

 

[GotAsecret]

Här är en till som är glömsk och tappar ord. Helt normalt, har jag förstått.
Vi har begravning på onsdag, både vill och vill inte gå.

Jag (och förmodligen resten av oss här i tråden) ska tänka på dig då
Jag tror/vet att ni kommer bära upp även mig på fredag när det är dags för mamma...för att ni är bäst, helt enkelt
Ja tappar ord ja! Det hade jag glömt, inte tänkt på att även det är värre än vanligt...
Pappa skickade en skiva med en massa bilder på mamma...så som jag vill minnas henne, allt från "nyvaken" till arbete/pyssel hemma, god mat, utomlandssemester (favoriten - hon ligger på ett hotellrum med ett vinglas i handen ) på motorcykeln, med pappa...o.s.v.
Snyft

Tack för att ni finns!

 

[GotAsecret]

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer"

Jag tror det får räcka med det...en lång/längre dikt skulle kännas övermäktig, tror jag...

 

[TinyWiny]

Jag tycker att den dikten är jättefin. Den säger allt på bara några rader. Mer behöver liksom inte sägas.

 

[GotAsecret]

Förresten, är det vanligt att koordinationen är sämre än vanligt? Jag har hållit på att tippa/falla/snubbla omkull av ingen anledning alls...