Neeeeeeeeej!!!!!

[GotAsecret]

Nejdå, det var inte hårt menat

(Fast lite skrälle är han allt, åtminstone ibland ...)

Jag är också ett skrälle ibland, så på något vis jämnar det nog ut sig, även om han kanske inte behövt vara det just nu... får han bara lite hjälp med planen ordnar det sig nog lite

 

[GotAsecret]

Nu har vi pratat lite, jag skrev ner vad han ska/kan/bör tänka på (och hur jag vill ha det) när jag får en chock/panikattack, jag bad honom skriva en EGEN krisplan utifrån vad HAN behöver i situationen som är, och situationer (typ attacker) som kan uppstå.
Han ska se till att kontakta någon anhörigförening (alt. prata med sin mamma som har bra kontakter) och att han alltid ska utgå ifrån vad han behöver, han måste hjälpa sig själv, för att kunna hjälpa mig. Helt enkelt.
Vi ska renskriva punkterna jag skrev ner, skriva en krisplan till honom (och en till mig, men det gör jag själv) se till att han har kontakter att ringa om det behövs - och ha kontaktuppgifter till dessa tillgängliga.
Och så har vi funderat över hur vi ska göra till helgen, vad som blir bäst för honom/mig/båda.

Så nu känns det bättre, för det är nog vad vi kan göra i nuläget

 

[athena_arabians]

Så skönt!

 

[Sonic76]

Vilka bra råd du har fått i tråden Mimmi.

Och smart att ge honom en plan för honom också så han vet hur han ska göra.

Du är så stark och det kommer gå fint.
(Saknaden över att man inte har nån finns kvar i många år efter )

 

[Texaz]

Åh! Igår brast det fullständigt! "Äntligen" känner jag...
Dock skrämde jag slag på sambon när jag satt och ylade som en varg (tro mig, i det läget kunde jag inte bry mig mindre...) och när det väl lugnat sig blev han typ...ego "fattar du hur jobbigt det är för mig?" (ja) "hur rädd jag blev?" (typ...) "jag trodde du skulle få ett anfall...(näpp, att gråta hysteriskt är inte något anfallsframkallande) "Jag försökte bara hjälpa..." (förvisso, men att sitta typ i knät på någon som behöver utrymme, vilket han vet, och säga "andas! Du skrämmer mig!" gör nog mer skada än nytta...)
När jag sedan sa att "Nu är jag ensam i familjen, bröderna har pappa - pappa har bröderna...jag har ingen, för mamma är borta..." "JAHA RÄKNAS INTE JAG?!?!" Och så blev han förbannad

Han måste nog prata med någon om kris/sorgehantering och vad han kan göra (för sig själv inte minst - jag klarar mig på mitt sätt) för att stå ut. Men vem? Och hur? (han går hos psykolog, ibland - men det är samma som jag går till...) och jag känner bara att JAG faktiskt inte KAN ta hand om honom nu, utan att han måste hitta något som fungerar för HONOM.
Jag vill ju inte förlora honom, men jag vet inte om jag pallar att ha honom så tätt inpå när sorgen/chocken slår till mig, som igår...jag VET att han vill hjälpa - och att han i princip får panik, och att han inte vill lämna mig "i sticket" men...ååååh!!

Jag funderade på att stanna kvar efter begravningen, men undrar om det är en så bra idé...samtidigt är det kanske ingen jättebra idé att åka hem med honom heller...
Hjälp

Skönt att det får komma ut!!! Det är förlösande (tycker jag iaf!)

Ett litet tips är att läsa på nätet om sorg, jag har googlat en del (är sån att jag vill förstå vad som häner i kroppen och vilja känslor som är "normala").
En bra uppmaning till närstående är :
Låt anhöriga reagera utan att komma med några kommentarer. Tänk på de 4 H:na: HÅLL OM! HÅLL I! HÅLL TYST! HÅLL UT!
För mig har den här sidan varit väldigt bra (finns dock fler bra, men denna har hjälpt mig mycket)

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=5069

Stor styrkekram till dig!

 

[athena_arabians]

@Texaz, håller med dig. En sak som hjälpte mig mycket var att läsa trådar här på Buke med de som förlorat nära och kära. Det gjorde att jag vågade hantera sorgen på mitt sätt och att jag förstod bättre hur sorg fungerar.

Buke

 

[GotAsecret]

Skönt att det får komma ut!!! Det är förlösande (tycker jag iaf!)

Ett litet tips är att läsa på nätet om sorg, jag har googlat en del (är sån att jag vill förstå vad som häner i kroppen och vilja känslor som är "normala").
En bra uppmaning till närstående är :
Låt anhöriga reagera utan att komma med några kommentarer. Tänk på de 4 H:na: HÅLL OM! HÅLL I! HÅLL TYST! HÅLL UT!
För mig har den här sidan varit väldigt bra (finns dock fler bra, men denna har hjälpt mig mycket)

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=5069

Stor styrkekram till dig!

Det var OERHÖRT skönt att få "lätta på trycket"! Även om det var jobbigt just då, så är det precis vad som behövs.
Har fått en bok i sorgebearbetning som jag/han/vi ska läsa
Sambon säger inte så mycket, han har svårt att sätta ord på tankar och känslor, vilket ju gör att det bubblar över och blir panik istället.

Buke är ett fantastiskt stöd, bollplank och bara allmänt underbart vid sådana här tillfällen

 

[Gimlan]

Förresten, är det vanligt att koordinationen är sämre än vanligt? Jag har hållit på att tippa/falla/snubbla omkull av ingen anledning alls...

Det kan bli så om man är i chock/kris, men jag vet inte om det är vanligt

 

[tanten]

Det kan bli så om man är i chock/kris, men jag vet inte om det är vanligt

Jag säger också att det kan ske.

jag har lite mindre marginaler efter mina behandlingar och fortfarande fem år efteråt märks det. Om jag t.ex. håller på att bli sjuk så går jag in i dörrar, snubblar på mina egna fötter, tappar saker etc.

Hjärnan är en konstig apparat. Min verkar släppa på vissa delar när den är belastad. Som motoriken tex.
TS har massor av extra stress just nu och jag tycker inte det är det minsta underligt om motoriken fallerar eller närminnet sviktar eller vad som helst som just hennes hjärna anser vara mindre viktigt för stunden..

 

[GotAsecret]

Jag säger också att det kan ske.

jag har lite mindre marginaler efter mina behandlingar och fortfarande fem år efteråt märks det. Om jag t.ex. håller på att bli sjuk så går jag in i dörrar, snubblar på mina egna fötter, tappar saker etc.
TS har massor av extra stress just nu och jag tycker inte det är det minsta underligt om motoriken fallerar eller närminnet sviktar eller vad som helst som just hennes hjärna anser vara mindre viktigt för stunden..

Det är precis som att du beskriver mig rakt av!
Du är verkligen klok som en bok, alltid!

 

[tanten]

Det är precis som att du beskriver mig rakt av!
Du är verkligen klok som en bok, alltid!

Du å ja Mimmi.
Vi vinglar runt och snubblar på våra egna fötter, jag försöker starta bilen med husnyckeln och lägger skräpet i postlådan.

 

[GotAsecret]

Ja, du och jag!
Det där med att försöka ta "två flugor i en smäll" blir ofta tre, fyra, fem flugor...och alla hamnar i oordning

 

[GotAsecret]

...eller förresten, de blir gigantiska jätteflugor av okänd art!

 

[GotAsecret]

Igår träffade jag min gamla DBT-psykolog, hon lovade att ha en öppen "krislinje" för mig på fredag, "om" det skulle behövas. ..
Och så ringde kuratorn från IVA i hudik för att kolla hur det går med allt (hon ringde för typ 2 veckor sedan också)
Sedan hade jag tänkt ringa mormor för att se hur hon gör på fredag, om hon hade någon som sällskap när hon åkte/kom hem, men så av en ren jäkla slump (eller...?) träffade jag henne på stan och hon berättade att moster ska vara hos henne, för "min" del sprack det ju då, men det känns fantastiskt bra att hon har världens bästa moster (min) där
Så ja, det lutar mot att vi blir hos sambons föräldrar, men det ordnar sig nog.
En sak, en dag, en stund i taget...så går det nog på något sätt...
Kram på er!

 

[athena_arabians]

@whwycd: Stor kram på dig också!

 

[Lovisaleonora]

När tröttheten/utmattningen slår till blir det så. Snubbligt, fumligt, disträ.

Det behöver inte betyda att man kan somna stående (men kan också betyda precis det). Adrenalinpåslag kan göra att det går utmärkt att vara igång, det är "bara" kvalitén som drabbas. D v s hålla en mugg kan ses som överkurs, att föra den till munnen en oövervinnerlig svårighet.

Se det som ett symptom på att orken börjar rinna ut. Att hjärnan inte riktigt orkar med, att den behöver ett brejk.

 

[GotAsecret]

@Lovisaleonora - Du är alltid så klok!

Idag på DBT:n skulle vi göra en mindfulnessövning som jag gjort förut, att man först ska tänka på någon som man verkligen älskar, observera hur det känns i kroppen o.s.v. och sedan gå över till att tänka på någon man verkligen avskyr...
Första sekunderna på övningen gick bra...sedan såg jag bara mamma där i sängen med sladdar, slangar, respirator, apparater ...då gick jag ut, kuratorn (en psykolog och en kurator som leder gruppen) kom efter och så pratade vi om det, om allt runtomkring o.s.v så jag kunde i alla fall kontrollera och hantera det (med hjälp av kuratorn då) så att det liksom inte blev en jobbig upplevelse...
Sedan när vi slutade stannade jag kvar och pratade med dem.
Sessionen handlade mycket om att alltid vara närvarande, även i kris, så jag frågade efter tips o.s.v. och psykologen sa då att jag inte ska fokusera på att typ räkna fönster (fokusera på annat, men ändå vara kvar liksom) utan vara i stunden då det är vanligt at man senare känner att man inte minns begravningen
Där vill jag inte hamna...

De skulle skriva remiss så mobila teamet ringer på fredag kväll också.
Så ja, jag har verkligen ett enormt skyddsnät omkring mig nu - livlinor, skyddsnät, distraherare, krishanterare...allt.

Pust.
(parantes, det kändes svårare att köpa ett par skor för 700:- som jag, med rätt vård, kanske kan ha i flera år, än att köpa ett busskort á 790:- för att kunna åka buss en månad... Men jag är mer nöjd med skorna än busskortet

 

[Amha]

Skönt att du har fångats upp. På det sättet är det ju super att du redan är inom vården så att säga, du får det du behöver i den här svåra tiden.

 

[Sonic76]

Jag minns ju inget av nån begravning eg. Bara små minnesbilder.
Jobbigt så här i efterhand men då fick jag ju korten nu.
Dock ej på pappas

 

[GotAsecret]

Ja precis, oavsett när/var/ hur jag behöver, så vet jag att det finns både folk och lösningar omkring mig.
Allt löser sig liksom till slut, på något sätt.
Jag måste ju på något vis lösa- eller bara hantera/acceptera problem/situationer som dyker upp. Det finns ju liksom inga alternativ (de enda jag kan komma på är mer eller mindre destruktiva, och det hjälper ju ingen) så jag får försöka rikta in mig på problemlösande, istället för problemskapande. Typ.
Igår kväll mådde jag så illa att jag spydde, det har inte hänt på evigheter (rätt vanligt förr dock) så jag antar att det är en signal från kroppen, som förvisso påminner mig om situationen som jag faktiskt är i, att den behöver ta hand om sig.
(Effektivt fokusbyte )
Jag har i alla fall fått ihop alla kläder, alltid något. Måste se till att impregnera skorna bara...