Jag skulle inte klara att leva så, jag går mest i mjukiskläder hemma och tar samma dag efter dag tills jag tvättar dom och så åker dom på igen. Med undantag då jag ska göra något socialt utöver hundpromenader. Jag är inte fåfäng, jag går till city och i vissa affärer i centrum i mjukisbyxor ibland och jag sminkar mig sällan, jag sätter behov framför snygghet i vardagen men ibland går det liksom inte, det passar sig inte och jag är inte bekväm med det och då är det skönt att kunna ta på sig fina saker. Typ om vi ska handla lite mer på något ställe man syns mer, gå på café, bio, träffa vänner som inte är helt på det här med mjukistrenden, firanden, möten osv...
Försäkringar är bland det sista jag skulle ta bort, ersättningen från personförsäkringen pga sjukdom har rent ut sagt räddat hela min ekonomi och räddat mig så att jag har en fungerande vardag trots minimal inkomst och gjort att jag nu sparat en del. När min dyra Mac book pro gick sönder så fick jag en helt ny med bara 1500 i självrisk, jag hade betalat 14 000 kr för den men sen bara ett år efter hade priset höjts till 16 000 och jag fick ut allt det.
Efter att ha räknat på allt tror jag att min minimum nivå ligger på 7000-8000 kr/månad om jag inte lyckas hålla mig borta för bufferten för oförutsädda utgifter för då blir det ju lite mindre. Håller sig allt enligt planen kan jag ta lite av dom 1500 kr bufferten är på och lägga i ett särskilt buffert sparkonto jag har nu med noll kronor men som är tänkt att fyllas på lite. Det behöver ju inte vara mycket men det är kul att se konton växa
Och en trygghet om något problem uppstår i nya boendet.
Jag skulle kalla min vardag fattig på ett sätt men vet inte om det är gamla minnen och från uppväxten eller min personlighet, för som det är nu med ett litet kapital sparat är jag ändå rustad för oförutsedda situationer och vad jag förstår är det många som inte har det alls. Jag är nog inte rik men jag tror att jag har kanske lite medelklass nivå på banken, vet visserligen inte vad som är medelklass men jag passar inte in i varken rik eller fattig.
Alla dom där ekonomerna man hör om och läser om är att man ska ha ett par månadslönader sparade ifall något händer, och det förstår jag är väldigt svårt att komma upp och kanske i princip omöjligt för många och jag tror det är viktigt med det skyddet men det kanske sticker i ögonen på alla som kämpar och sliter och jobbar men inte kan spara något.