Qelina
Trådstartare
Angående om man är fattig eller inte skulle jag klassa min uppväxt som fattig. Minns när vi hade varit på Öland på camping och vi kom hem och jag hörde mamma och pappa prata om att vi bara hade 300 kronor kvar att leva på i tre veckor hela familjen...
Jag hade alltid minst pengar i månadspeng bland mina kompisar och kunde inte vara med på allt. Ville man ha något fick man spara och jobba för att ha råd med det, man fick inte bara något.
Jag var sjuk som liten, var borta från 6-årsgruppen ett halvår och mina föräldrar hade inte råd att vabba för att dom skulle få in mindre pengar då så min morfar var hemma med mig istället.
Det var så skralt att några kronor hit och dit var tvunget att sparas det kunde handla om vilket märke på en viss produkt man köpte.
Att jag överhuvudtaget kunde köpa häst sen som tonåring var bara min egna insats faktiskt, jag jobbade alla, alla lov och helger och tog extra pass i stallet varje dag för att få lägre hyra. Under dom första åren med hästen var jag på riktigt väldigt fattig, vet att jag på 2 år inte hade råd med något annat än 1 par strumpor på hela den tiden...Jag var ingen bortskämd ponnyunge utan allt kom från mig. Jag slet som en tok för den här hästen för att jag älskade henne men mår illa när jag räknar på hur mycket pengar jag la på henne. Men som någon skrev, man kan vara rik på olika sätt även om jag i själva frågan tänkte på pengar, jag var rik på kärlek och vänskap och ett liv som jag inte ville vara utan.
Jag upplevde det som att vara utanför när jag inte kunde vara med på saker, när kompisar bara fick saker, när det var självklart för dom att åka till Falsterbo medan jag fick spara och jobba och göra budget i ett år innan och att dom inte förstod det, att jag inte hade råd med samma kläder osv.
Att höra mamma och pappa prata pengar fast dom försökte dölja det var också läskigt.
Svårt att komma på bra exempel men ja, vi var fattiga,
Nu har dom det mycket bättre, framförallt för att vi barn flyttat hemifrån tror jag. Nu behöver dom inte tänka på mat utan tar det dom vill, dom reser, går ut och äter och är otroligt givmilda och skämmer bort oss barn.
Pratade med min bror om det här med uppväxten och honom påverkade uppväxten honom som att han är tvungen att spendera allt direkt, använda varje krona bara för att han kan. Han har inget sparande alls, när vi kikade sist hade han 0,01 kr på sparkontot på banken. Men han lever väldigt lyxigt, ett rikt liv. Jag blev spararen och ser alltid till att tänka mig för och spara och inte bara handla. Så har vi varit sen vi var barn. Som min bror sa en gång, det gällde att vara snabb på kvällsmyset framför Tv´n och hugga in på chipsen direkt för annars fick man inget.
Jag hade alltid minst pengar i månadspeng bland mina kompisar och kunde inte vara med på allt. Ville man ha något fick man spara och jobba för att ha råd med det, man fick inte bara något.
Jag var sjuk som liten, var borta från 6-årsgruppen ett halvår och mina föräldrar hade inte råd att vabba för att dom skulle få in mindre pengar då så min morfar var hemma med mig istället.
Det var så skralt att några kronor hit och dit var tvunget att sparas det kunde handla om vilket märke på en viss produkt man köpte.
Att jag överhuvudtaget kunde köpa häst sen som tonåring var bara min egna insats faktiskt, jag jobbade alla, alla lov och helger och tog extra pass i stallet varje dag för att få lägre hyra. Under dom första åren med hästen var jag på riktigt väldigt fattig, vet att jag på 2 år inte hade råd med något annat än 1 par strumpor på hela den tiden...Jag var ingen bortskämd ponnyunge utan allt kom från mig. Jag slet som en tok för den här hästen för att jag älskade henne men mår illa när jag räknar på hur mycket pengar jag la på henne. Men som någon skrev, man kan vara rik på olika sätt även om jag i själva frågan tänkte på pengar, jag var rik på kärlek och vänskap och ett liv som jag inte ville vara utan.
Jag upplevde det som att vara utanför när jag inte kunde vara med på saker, när kompisar bara fick saker, när det var självklart för dom att åka till Falsterbo medan jag fick spara och jobba och göra budget i ett år innan och att dom inte förstod det, att jag inte hade råd med samma kläder osv.
Att höra mamma och pappa prata pengar fast dom försökte dölja det var också läskigt.
Svårt att komma på bra exempel men ja, vi var fattiga,
Nu har dom det mycket bättre, framförallt för att vi barn flyttat hemifrån tror jag. Nu behöver dom inte tänka på mat utan tar det dom vill, dom reser, går ut och äter och är otroligt givmilda och skämmer bort oss barn.
Pratade med min bror om det här med uppväxten och honom påverkade uppväxten honom som att han är tvungen att spendera allt direkt, använda varje krona bara för att han kan. Han har inget sparande alls, när vi kikade sist hade han 0,01 kr på sparkontot på banken. Men han lever väldigt lyxigt, ett rikt liv. Jag blev spararen och ser alltid till att tänka mig för och spara och inte bara handla. Så har vi varit sen vi var barn. Som min bror sa en gång, det gällde att vara snabb på kvällsmyset framför Tv´n och hugga in på chipsen direkt för annars fick man inget.
