När man inte kan se andras behov

[Mkb]

Fast återigen, ingen har en skyldighet att leta upp terapi åt en annan vuxen människa (som behandlar en illa och inte ens inser det). Visst, det är snällt om man gör vad man kan för att hjälpa personen. Men man är inget arsel för att man värnar om sitt eget mående och hälsa och undviker personer som får en att må dåligt. Väldigt många i övrigt fullt fungerande människor behandlar andra väldigt illa och kommer undan med det. T.ex. narcissister och liknande människor är dessutom inte alls villiga att förändra sig för de anser inte att de gör något fel. Att försöka hjälpa en sån person kan vara som att slå huvudet i en stenvägg.

Leta upp? Att förklara att personen kan söka professionell hjälp för att få ett mer välfungerande socialt liv är en sak, att leta upp terapi låter som onödigt mycket jobb att ta på sig.

Som jag skrev tidigare tror jag att det personen sysslar med kan vara helt vanlig idioti. Fler sådana människor borde söka professionell hjälp innan deras sociala relationer havererar, men om personen inte vill det så har man ju gjort det man kunnat och kan inte göra mer.

 

[Mkb]

Om personen anser att det är andra som har problem, hur tror du då förslag om att söka hjälp tas emot här? Problemet verkar vara att det saknas insikt och vilja och det skapar man inte genom att pracka på en person råd den anser att omgivningen behöver.

Då har man gjort det man kunnat och kan nöja sig så, självklart kan man inte dra en motvillig person till den hjälp den behöver. Vill den inte så vill den inte, då är det nog dags att ta avstånd.

 

[Lobelia]

Att ge verktyg som i att öppna upp för möjligheten till professionell hjälp, det är ju där man i så fall får mer specifika verktyg för olika situationer, samt att också försöka se det ur hens perspektiv. Har man gjort det har man gjort det man kunnat tycker jag. Det du beskriver tycker jag låter lite självutplånande.

Man är skyldig att försöka om man vill vara en trevlig person som ser och bemöter andras olika behov och inte diskriminerar, har man inte lust att vara den personen så behöver man väl inte.

Det är upp till de professionella att göra det jobbet i detalj, jag tror inte vanliga människor har den kompetens som krävs.

Jag vänder mig mot ditt ord skyldighet.

Känner jag att jag har skyldighet att göra en viss sak så är det för mig en negativ ingång. Jag ser det som man om man så önskar har möjlighet och förmånen att utmana sig själv och även rätten att avstå.

Att ge verktyg och öppna upp för möjligheten till professionell hjälp som du så fint föreslår, låter mest som ett sätt att döva samvetet. Jag ser få scenarios där en person som är motvalls och tycker att alla andra gör fel skulle nappa på det. Har man den approachen kan man nog lika gärna lägga av med en gång.

 

[Lobelia]

Då har man gjort det man kunnat och kan nöja sig så, självklart kan man inte dra en motvillig person till den hjälp den behöver. Vill den inte så vill den inte, då är det nog dags att ta avstånd.

Då har man gått in med attityden, det är fel på dig och jag är rätt. Anpassa dig till min verklighet eller så dissar jag dig. År det ens ett försök?

 

[Mkb]

Jag vänder mig mot ditt ord skyldighet.

Känner jag att jag har skyldighet att göra en viss sak så är det för mig en negativ ingång. Jag ser det som man om man så önskar har möjlighet och förmånen att utmana sig själv och även rätten att avstå.

Att ge verktyg och öppna upp för möjligheten till professionell hjälp som du så fint föreslår, låter mest som ett sätt att döva samvetet. Jag ser få scenarios där en person som är motvalls och tycker att alla andra gör fel skulle nappa på det. Har man den approachen kan man nog lika gärna lägga av med en gång.

Vi kan nog ha olika tolkning av ordet.

För att det ska ha effekt tror jag man måste trycka på vilka negativa effekter det kommer ha för personen själv att inte söka hjälp eller försöka förändra saker. Och man måste förstås vara beredd att ta avstånd på riktigt och inte bara komma med tomma ord.

 

[Mkb]

Då har man gått in med attityden, det är fel på dig och jag är rätt. Anpassa dig till min verklighet eller så dissar jag dig. År det ens ett försök?

Nej man måste självklart försöka se det ut personens perspektiv också, det vill säga inte bara prata om professionell hjälp utan försöka tänka hur personen upplever situationen. Där tycker jag sådant som exempelvis hörlurar eller säga att hen kan äta på andra tider kommer in. Då tänker man på situationen ur personens perspektiv där exempelvis ljud är jobbigt, samtidigt som man respekterar sina egna behov vilket är att inte behöva vara helt tyst bara för att personen inte vill höra ett ljud från en.

 

[Lobelia]

Vi kan nog ha olika tolkning av ordet.

För att det ska ha effekt tror jag man måste trycka på vilka negativa effekter det kommer ha för personen själv att inte söka hjälp eller försöka förändra saker. Och man måste förstås vara beredd att ta avstånd på riktigt och inte bara komma med tomma ord.

Du tror alltså att du kan ändra på någon annan genom att trycka upp i ansiktet att personen är fel?

Min tro och övertygelse är att den enda som man kan ändra på sig själv och det du skriver om är att försöka ändra på någon annan.

 

[Mkb]

Du tror alltså att du kan ändra på någon annan genom att trycka upp i ansiktet att personen är fel?

Min tro och övertygelse är att den enda som man kan ändra på sig själv och det du skriver om är att försöka ändra på någon annan.

Nej var läser du in det? Att det kommer ha negativa effekter för personen själv är ju ett objektivt faktum om människor tröttnar på att bli skadade av hens beteende och tar avstånd. Det betyder inte att personen är fel.

 

[Philosophia]

Det jag tycker blir lite konstigt i den här diskussionen är att den centreras kring att det skulle vara frågan om en autismdiagnos. Gillbergcentrum på GU har ett bra blogginlägg på temat empati och autism där de skiljer mellan två olika typer av empati, kognitiv empati och affektiv empati: https://www.gu.se/gnc/forvirring-kring-empati. De avråder därför från att tala om autism som en empatistörning. Det finns vidare forskning som tyder på att det som uppfattas som empatistörning vid autism snarast handlar om alexitymi, alltså att man har svårt att tolka och beskriva sitt eget känsloliv, och därför också svårt att kunna tolka andras dito och därmed också förstå hur andra personer upplever saker.

Vad gäller personen i TS närhet: Personen ifråga verkar både verbal och verkar också medvetet använda sin verbala förmåga att såra andra människor. Skulle personen ha en oförmåga att sätta sig in i andra personers känsloliv så skulle personen också sakna förmågan att säga saker i syfte att såra (vilket jag uppfattar att personen gör). Personen verkar förstå hur andra personer upplever det hen säger (som i fallet med "tjockt arsle"). Personen verkar dessutom inte oförmögen att förstå rationella resonemang, utan verkar snarast roas av att omgivningen såras - eller i bästa fall så bryr sig inte personen om det. Eller så är personen oförmögen att förstå rationella resonemang, men skulle personen vara oförmögen så tror jag inte att hen hade klarat sig överhuvudtaget utan ett mer omfattande stöd från samhället och vården.

Någon form av empatistörning är det absolut, men varför det just skulle peka mot någon form av autism förstår jag inte alls.

 

[Lobelia]

Nej var läser du in det? Att det kommer ha negativa effekter för personen själv är ju ett objektivt faktum om människor tröttnar på att bli skadade av hens beteende och tar avstånd. Det betyder inte att personen är fel.

Kan du se skillnaden på att du upplyser om vad du anser är negativa effekter för personen och upplyser om vad du anser hen bör göra och att personen själv upplever saker som inte fungerar för hen (som kanske inte är de samma som du upplever) och söker info om vad hen kan göra?

Vad du riktar in dig är på det första.

 

[Mkb]

Intressant tolkning av situationen, vad grundar du det på?

Jag är faktiskt lite förvånad över att det verkar tas så hårt på kommentaren som gavs som exempel, och då ser jag mig inte som en i grunden empatilös person, när det beskrevs vara nedsättande förväntade jag mig något mycket grövre. Det visar väl bara hur olika man kan se saker, men det är förstås dåligt att fortsätta med något som man vet gör någon anan illa. Om samma kommentar återkommer blir det en form av våld, men jag skulle kanske inte baserat bara på vad som sas utgå från att det var det ursprungliga syftet med kommentaren för jag tycker det låter mer som ett försök till ett dåligt skämt.

Men det är ju omöjligt sia om vad problemet är när man inte känner personen eller var där när kommentaren fälldes.

 

[Mkb]

Kan du se skillnaden på att du upplyser om vad du anser är negativa effekter för personen och upplyser om vad du anser hen bör göra och att personen själv upplever saker som inte fungerar för hen (som kanske inte är de samma som du upplever) och söker info om vad hen kan göra?

Vad du riktar in dig är på det första.

Om bristande insikt ingår i problemet så blir det första det enda praktiskt genomförbara av de två alternativen.

Sedan säger det sig självt att det enda du kan ge en annan person är din subjektiva upplevelse av vad som går fel i en interaktion, den andra personen behöver inte alls dela din upplevelse men kan ändå agera utifrån den för att söka hjälp och förhålla sig till det du säger och de konsekvenser de får för er relation.

 

[Gry]

Intressant tolkning av situationen, vad grundar du det på?

Se Philosofias svar. Hade kunnat skriva exakt samma.

 

[Mkb]

Det jag tycker blir lite konstigt i den här diskussionen är att den centreras kring att det skulle vara frågan om en autismdiagnos. Gillbergcentrum på GU har ett bra blogginlägg på temat empati och autism där de skiljer mellan två olika typer av empati, kognitiv empati och affektiv empati: https://www.gu.se/gnc/forvirring-kring-empati. De avråder därför från att tala om autism som en empatistörning. Det finns vidare forskning som tyder på att det som uppfattas som empatistörning vid autism snarast handlar om alexitymi, alltså att man har svårt att tolka och beskriva sitt eget känsloliv, och därför också svårt att kunna tolka andras dito och därmed också förstå hur andra personer upplever saker.

Vad gäller personen i TS närhet: Personen ifråga verkar både verbal och verkar också medvetet använda sin verbala förmåga att såra andra människor. Skulle personen ha en oförmåga att sätta sig in i andra personers känsloliv så skulle personen också sakna förmågan att säga saker i syfte att såra (vilket jag uppfattar att personen gör). Personen verkar förstå hur andra personer upplever det hen säger (som i fallet med "tjockt arsle"). Personen verkar dessutom inte oförmögen att förstå rationella resonemang, utan verkar snarast roas av att omgivningen såras - eller i bästa fall så bryr sig inte personen om det. Eller så är personen oförmögen att förstå rationella resonemang, men skulle personen vara oförmögen så tror jag inte att hen hade klarat sig överhuvudtaget utan ett mer omfattande stöd från samhället och vården.

Någon form av empatistörning är det absolut, men varför det just skulle peka mot någon form av autism förstår jag inte alls.

Väldigt bra blogginlägg!

Sedan vet jag inte om jag utifrån det som skrivits håller med i tolkningen att personen verkligen går in för att såra, men det verkar ju ändå vara en överväldigande majoritet här som tolkar det så vilket kanske tyder på att ni har rätt och inte bara råkar ha ett likartat sätt att tolka situationen på.

 

[Gry]

Jag är faktiskt lite förvånad över att det verkar tas så hårt på kommentaren som gavs som exempel, och då ser jag mig inte som en i grunden empatilös person, när det beskrevs vara nedsättande förväntade jag mig något mycket grövre. Det visar väl bara hur olika man kan se saker, men det är förstås dåligt att fortsätta med något som man vet gör någon anan illa. Om samma kommentar återkommer blir det en form av våld, men jag skulle kanske inte baserat bara på vad som sas utgå från att det var det ursprungliga syftet med kommentaren för jag tycker det låter mer som ett försök till ett dåligt skämt.

Men det är ju omöjligt sia om vad problemet är när man inte känner personen eller var där när kommentaren fälldes.

Det är skillnad på att vilja göra någon illa medvetet och omedvetet. Det ena är elakt, i någon grad, det andra är oförmåga. I någon mening kan du så klart ha både oförstånd och vara elak men om du spetsar till skillnaden och drar de till sin spets är det avgörande.

Njuter du av att vara elak och säga saker insiktsfullt som sårar andra och det inte känns det minsta plågsamt är det något helt annat än autism. Sen kan man ha liknande drag som man delar med autism och vara ”elak”/antisocial utan att vara en fullfjädrad psykopat. Titta vidare på Gillbergs sidor.

Det krävs lite högre intelligens för att kunna bli riktigt beräknande, elak och vara duktig på att spela/manipulera. Eftersom aktuell person inte är i den högre skolan gällande elakheter gissar jag att hög intelligens saknas.

Med vänlig hälsning, Ej psykolog.

 

[Mkb]

Det är skillnad på att vilja göra någon illa medvetet och omedvetet. Det ena är elakt, i någon grad, det andra är oförmåga. I någon mening kan du så klart ha både oförstånd och vara elak men om du spetsar till skillnaden och drar de till sin spets är det avgörande.

Njuter du av att vara elak och säga saker insiktsfullt som sårar andra och det inte känns det minsta plågsamt är det något helt annat än autism. Sen kan man ha liknande drag som man delar med autism och vara ”elak”/antisocial utan att vara en fullfjädrad psykopat. Titta vidare på Gillbergs sidor.

Det krävs lite högre intelligens för att kunna bli riktigt beräknande, elak och vara duktig på att spela/manipulera. Eftersom aktuell person inte är i den högre skolan gällande elakheter gissar jag att hög intelligens saknas.

Med vänlig hälsning, Ej psykolog.

Jag är medveten om skillnaden, det är också något jag pratat med faktisk psykolog om i samband med att vi diskuterat autism. Det jag också är medveten om är att folk har väldigt olika tolkningar av vad som är genuint elakt och inte, där jag kanske säger något som inte alls är menat elakt men som ändå kan tolkas så av andra.

Samtidigt finns det som sagt gott om människor som inte har ens minsta tillstymmelse till NPF som fäller liknande kommentarer som i exemplet bara av gammal vana verkar det som, vilket gör att jag tycker att man inte kan säga att det rör sig om någon diagnos. Oavsett vår samlade tolkning så är det inte en kommentar som jag tycker att man kan ställa eller utesluta en diagnos utifrån, vare sig vi pratar vanlig NPF eller valfri empatistörning, jag lämnar det till professionen. Generellt ser jag det dock som lite osannolikt att varje person som uttalar sig på det viset skulle ha någon form av klinisk diagnos.

 

[Thaliaste]

Se Philosofias svar. Hade kunnat skriva exakt samma.

Det var dock bara ett konstaterande att hon också gör tolkningen att personen har för avsikt att såra andra, inte vad hon och du grundar det i? Vad får dig att vara så säker på att personen VILL såra och gör det så mycket hen kan?

Ett skratt åt sitt eget skämt tolkar inte jag som att man nödvändigtvis gör sitt bästa för att såra andra så mycket som möjligt.

 

[Thaliaste]

Jag är faktiskt lite förvånad över att det verkar tas så hårt på kommentaren som gavs som exempel, och då ser jag mig inte som en i grunden empatilös person, när det beskrevs vara nedsättande förväntade jag mig något mycket grövre. Det visar väl bara hur olika man kan se saker, men det är förstås dåligt att fortsätta med något som man vet gör någon anan illa. Om samma kommentar återkommer blir det en form av våld, men jag skulle kanske inte baserat bara på vad som sas utgå från att det var det ursprungliga syftet med kommentaren för jag tycker det låter mer som ett försök till ett dåligt skämt.

Men det är ju omöjligt sia om vad problemet är när man inte känner personen eller var där när kommentaren fälldes.

Ja jag är också förvånad över hur tvärsäkert så många har att personen i fråga har för avsikt att vara elak mot andra.

Att sakna förmåga att på förhand förstå hur andra kan reagera på det man säger, eller att inte förstå varför andra blir irriterade eller drar sig undan är ju en sak. Men för att konstatera att en person faktiskt har uppsåt att såra andra behöver i alla fall jag mer underlag.

Särskilt om många i personens närhet följer det vanligaste rådet i tråden - att man bör dra sig undan - så kan det ju bli ännu svårare för personen i fråga att komma till insikt om hur sunda relationer fungerar och sin egen delaktighet till det.

 

[Lobelia]

Jag är medveten om skillnaden, det är också något jag pratat med faktisk psykolog om i samband med att vi diskuterat autism. Det jag också är medveten om är att folk har väldigt olika tolkningar av vad som är genuint elakt och inte, där jag kanske säger något som inte alls är menat elakt men som ändå kan tolkas så av andra.

Samtidigt finns det som sagt gott om människor som inte har ens minsta tillstymmelse till NPF som fäller liknande kommentarer som i exemplet bara av gammal vana verkar det som, vilket gör att jag tycker att man inte kan säga att det rör sig om någon diagnos. Oavsett vår samlade tolkning så är det inte en kommentar som jag tycker att man kan ställa eller utesluta en diagnos utifrån, vare sig vi pratar vanlig NPF eller valfri empatistörning, jag lämnar det till professionen. Generellt ser jag det dock som lite osannolikt att varje person som uttalar sig på det viset skulle ha någon form av klinisk diagnos.

Det är inte rimligt att ens försöka diagnostisera folk via ett forum på internet.

Och sen vad är normalt? Många med bokstavsdiagnoser har egenskaper som varit nödvändiga under mänsklighetens utveckling de har haft roller i samhället som gynnar gruppen. Sen passar de inte in i vårt samhälle och betecknas som avvikande.

Om du eller snarare någon ofta stöter på folk som fäller elaka kommentarer så kanske man ska titta lite på dig själv, är det verkligen en elak kommentar eller är det något som du med dina erfarenheter uppfattar som elakt?

 

[Mkb]

Nej, det kan ju mycket väl vara så att just den här egenheten ligger utanför diagnosmisstanken. Det finns vissa andra pusselbitar som t.ex särintressen, svårigheter att samverka med andra och ointresse för andra människor som kan peka mot en underliggande diagnos. Där passade även oförmågan att förstå andra och deras behov in, men det kan ju vara en ren tillfällighet. Det kan de andra faktorerna också vara, allt går ju inte att förklara med diagnoser och det bör förmodligen inte heller göras.

Ja om det finns andra aspekter att ta med kanske det kan vara en kombination som du är inne på, även om det är omöjligt för oss att sia om det, vanlig idioti är ju tyvärr inte heller förbehållet genomsnittliga människor. Om en person inte förstår eller har svårigheter att tolka andra eller hantera sin omgivning kan det kanske också leda till ännu mindre energi över till att faktiskt förstå andras situation när konflikter väl uppstår.

Men om du fokuserar på din oro för både personens och ert egna välmående på sikt, och inte på konflikterna i sig ur ditt eget perspektiv, så kanske personen skulle vara mer mottaglig för hjälp?

Alltså konstatera att ni alla inblandade faktiskt har ett problem i hur ni förhåller er till varandra eftersom samvaron inte funkar, hen stör er och ni stör också hen, hur kan ni då lösa det tillsammans? Om du formulerar det som ett gemensamt problem som du är villig att försöka lösa så länge hen också är det, då kanske det är lättare att nå fram? Mindre "du måste söka hjälp" och mer "vi har ett allvarligt problem här, hur löser vi det tillsammans?". Men om det är så att ni faktiskt inte behöver ha något alls med personen att göra egentligen och att du dessutom är övertygad om att personen är helt oemottaglig för professionell hjälp så är det nog att slösa med tid och energi.