När man har delade åsikter i ett förhållande

[Lovisaleonora]

Jag är ingen hundmänniska men så länge det är en vettig hund är det ju inte svårt eller jobbigt att rasta den och se till att den får mat. Skulle hunden vara svårhanterlig på något sätt hade jag sagt nej eftersom jag hade varit rädd att inte klara av det. Det tycker jag man får acceptera som hundägare, jag hade ju i så fall sagt det med omtanke om hunden också. Men att inte vilja passa en enkel hund en helg åt sin partner är inte ok.

Är partnern ensam med min katt av någon anledning är det ju självklart att han tar hand om henne.

Nu när jag är lite äldre har det gått upp för mig den fulla vidden av vad en relation bär med sig, vad man får på köpet s a s. Om man inte väljer den enkla vägen med en särbo och/eller kk. Vardagen blir verkligen gemensam, på gott och ont.

 

[athena_arabians]

Nu när jag är lite äldre har det gått upp för mig den fulla vidden av vad en relation bär med sig, vad man får på köpet s a s. Om man inte väljer den enkla vägen med en särbo och/eller kk. Vardagen blir verkligen gemensam, på gott och ont.

Jag har ju inte riktigt valt särbo men jag kan säga att det har varit en utmaning när han bott hos mig mycket pga jobb (ofta kommit torsdag kväll och åkt tidigt måndag morgon). Det har gnisslat rejält ibland. Hade vi flyttat ihop tidigare är jag inte övertygad om att vi fortfarande varit ett par.

Vi har varit singlar länge båda två och det märks

 

[Lovisaleonora]

Jag har ju inte riktigt valt särbo men jag kan säga att det har varit en utmaning när han bott hos mig mycket pga jobb (ofta kommit torsdag kväll och åkt tidigt måndag morgon). Det har gnisslat rejält ibland. Hade vi flyttat ihop tidigare är jag inte övertygad om att vi fortfarande varit ett par.

Vi har varit singlar länge båda två och det märks

Jamen precis. Som det här med hund. Som vuxen hade jag nog inte automatiskt adopterat ett husdjur som bringades med i boet. Jag är inte helt övertygad om att jag med liv och lust accepterat att passa djuret ifråga vid eventuell frånvaro (om inte av akut typ, det är ju ett annat läge).

Nu flyttade jag in till maken och hans hund, jag förälskade mig handlöst (i hunden ) även om han (hunden) hade ett något svalare förhållande till mig. Men som sagt: ett djur jag inte fäst mig vid hade jag inte automatiskt blivit djurvakt åt.

 

[mandalaki]

Förutom det viktigaste, att han inte visar respekt för din person, så låter det här väldigt jobbigt:

Angående grannen och dennes hundhållning - det var inte så att jag bara klagade för att klaga, utan jag berättade vad som hade hänt igår (efter att han frågat om min dag). Att pappan i familjen hade kommit fram till mig när jag var ute och kissade min valp och frågat hur man får en valp rumsren. De hade nämligen skaffat en valp och den kissade inne. De hade haft valpen i två dagar, den är 5 månader gammal och den var inte rumsren när de hämtade den. En stund senare ringer hans dotter på hos mig och vill ha råd om hur man snabbar upp processen eftersom pappan blir arg på valpen när den gör inne. Jag sa till min pojkvän att jag tyckte synd om både valpen och tjejen och han frågar direkt varför, jag berättar varför och då är vi tillbaka till att det är inte normalt att vara så brydd om hundar som jag är och valpen mår inte dåligt av att bli utskälld osv osv...

Man behöver absolut inte tycka lika om allt i en relation. Tvärtom är det nog hälsosamt att man inte gör det. Men: min erfarenhet är att det funkar dåligt om de där sakerna man småpratar om i vardagen hela tiden leder till tjafs. Vardagspratet behöver liksom flyta, inte leda till "VA? Nej det tycker verkligen inte jag."

Om jag var hundmänniska hade jag blivit lika störd som du av det där med grannens valp. En sån grej hade jag inte bara glömt, jag hade behövt få den ur mig. Jag menar inga långa samtal men bara "Usch, jag träffade grannen nu, vet du han sa om valpen ..." osv. Och det hade räckt med "Men gud så dumt av dem" som svar. Hade det däremot lett till de svar du beskriver - då hade jag tyckt att det var skittrist.

 

[mandalaki]

Men det är naturligtvis bekvämare för ts att tolka det hela som en åsiktsskillnad.

Ja, fast det måste nog inte vara så.

 

[Petruska]

Ja, fast det måste nog inte vara så.

Nej, det måste det inte.

Jag är bara så förtvivlad över att vi så ofta ser det mönstret.

 

[Sleepy]

det är inte normalt att vara så brydd om hundar som jag är... Han är jätteirriterad över hur mycket tid min valp tar

Vilket trams. Ut med honom. Inget att spara på.

Jag brinner för hundträning och hundsport, jag har två hundar som jag tränar och ska så småningom tävla med. För mig är hundarna familj, de är det viktigaste jag har... en 13 veckors busvalp av bruksras, jag behöver liksom hålla koll och försöka lägga en bra grund för vad jag hoppas att vi ska syssla med. Den här valpen har varit planerad i 9 månader

Grattis till busvalpen.

 

[tott]

Tack för alla svar, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det hela känns lite överväldigande.

Angående grannen och dennes hundhållning - det var inte så att jag bara klagade för att klaga, utan jag berättade vad som hade hänt igår (efter att han frågat om min dag). Att pappan i familjen hade kommit fram till mig när jag var ute och kissade min valp och frågat hur man får en valp rumsren. De hade nämligen skaffat en valp och den kissade inne. De hade haft valpen i två dagar, den är 5 månader gammal och den var inte rumsren när de hämtade den. En stund senare ringer hans dotter på hos mig och vill ha råd om hur man snabbar upp processen eftersom pappan blir arg på valpen när den gör inne. Jag sa till min pojkvän att jag tyckte synd om både valpen och tjejen och han frågar direkt varför, jag berättar varför och då är vi tillbaka till att det är inte normalt att vara så brydd om hundar som jag är och valpen mår inte dåligt av att bli utskälld osv osv...

Han är jätteirriterad över hur mycket tid min valp tar, säger att jag är "konstigt" med hundarna. Vad nu det betyder. Jag har försökt förklara att det är en övergående period, hon kommer inte alltid ta såhär mycket tid men just nu är hon en 13 veckors busvalp av bruksras, jag behöver liksom hålla koll och försöka lägga en bra grund för vad jag hoppas att vi ska syssla med. Den här valpen har varit planerad i 9 månader, det är alltså längre än vi varit tillsammans, han var väl medveten om att hon skulle komma. Men för honom så tar inte en valp såhär mycket tid. Man behöver inte ens vara hemma med valpen i hans värld.

Angående hans barn, klart jag förstår att de går först, så har det alltid varit och kommer alltid vara. Allergi-diskussionen är bara en sån "tänk om" situation som han av någon anledning dragit upp. De är alltså inte allergiska, de har bott med min vuxna tik i perioder utan problem. Skulle de av någon anledning utveckla allergi och vi bodde tillsammans så är jag helt med på att begränsa hundarnas utrymme så de inte får vara i sovrummen t.ex., städa varje dag, duscha dem en gång i veckan, ja allt man kan göra helt enkelt. Skulle det ändå inte funka så skulle vi helt enkelt inte kunna bo ihop, för jag omplacerar dem inte. Men som jag helt och fullt accepterar att hans barn är viktigast för honom kan inte han acceptera att mina hundar är för mig. De är ju bara hundar.

I alla fall, jag är trött och leds, jag har läst alla svar och ska läsa dem igen. Uppskattar era tankar, verkligen.

Det där med att ta upp en eventuell allergi är ju också helt galet, tycker jag. Om ingen hittills har visat nåt tecken på allergi så är det "problem" han tar upp ett 100% ickeproblem. Han vill bara få dig att vackla och känna dig osäker.
Nä, den där mannen låter inte alls sund i mina öron. Var vaksam så du inte bli manipulerad - det sker lättare än man tror.

 

[athena_arabians]

Det där med att ta upp en eventuell allergi är ju också helt galet, tycker jag. Om ingen hittills har visat nåt tecken på allergi så är det "problem" han tar upp ett 100% ickeproblem. Han vill bara få dig att vackla och känna dig osäker.
Nä, den där mannen låter inte alls sund i mina öron. Var vaksam så du inte bli manipulerad - det sker lättare än man tror.

Ja, OM det nu uppkommer allergi får man ju hantera det då. Man behöver ju inte måla fan på väggen på en gång

 

[Sar]

Tack för alla svar, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det hela känns lite överväldigande.

Angående grannen och dennes hundhållning - det var inte så att jag bara klagade för att klaga, utan jag berättade vad som hade hänt igår (efter att han frågat om min dag). Att pappan i familjen hade kommit fram till mig när jag var ute och kissade min valp och frågat hur man får en valp rumsren. De hade nämligen skaffat en valp och den kissade inne. De hade haft valpen i två dagar, den är 5 månader gammal och den var inte rumsren när de hämtade den. En stund senare ringer hans dotter på hos mig och vill ha råd om hur man snabbar upp processen eftersom pappan blir arg på valpen när den gör inne. Jag sa till min pojkvän att jag tyckte synd om både valpen och tjejen och han frågar direkt varför, jag berättar varför och då är vi tillbaka till att det är inte normalt att vara så brydd om hundar som jag är och valpen mår inte dåligt av att bli utskälld osv osv...

Han är jätteirriterad över hur mycket tid min valp tar, säger att jag är "konstigt" med hundarna. Vad nu det betyder. Jag har försökt förklara att det är en övergående period, hon kommer inte alltid ta såhär mycket tid men just nu är hon en 13 veckors busvalp av bruksras, jag behöver liksom hålla koll och försöka lägga en bra grund för vad jag hoppas att vi ska syssla med. Den här valpen har varit planerad i 9 månader, det är alltså längre än vi varit tillsammans, han var väl medveten om att hon skulle komma. Men för honom så tar inte en valp såhär mycket tid. Man behöver inte ens vara hemma med valpen i hans värld.

Angående hans barn, klart jag förstår att de går först, så har det alltid varit och kommer alltid vara. Allergi-diskussionen är bara en sån "tänk om" situation som han av någon anledning dragit upp. De är alltså inte allergiska, de har bott med min vuxna tik i perioder utan problem. Skulle de av någon anledning utveckla allergi och vi bodde tillsammans så är jag helt med på att begränsa hundarnas utrymme så de inte får vara i sovrummen t.ex., städa varje dag, duscha dem en gång i veckan, ja allt man kan göra helt enkelt. Skulle det ändå inte funka så skulle vi helt enkelt inte kunna bo ihop, för jag omplacerar dem inte. Men som jag helt och fullt accepterar att hans barn är viktigast för honom kan inte han acceptera att mina hundar är för mig. De är ju bara hundar.

I alla fall, jag är trött och leds, jag har läst alla svar och ska läsa dem igen. Uppskattar era tankar, verkligen.

En vuxen människa som är svartsjuk på en valp. Jag tror inte den där är något att satsa på....

 

[Miao]

Om jag bortser ifrån det faktum att jag är en hundnörd, lever för mina hundar och det faktum att hundarna alltid ska gå först är en av de få dealbreakers jag har gällande förhållanden....

...så bara det att han inte har förståelse för dig och din hobby (oavsett vad det må vara) och gnäller när du utövar den, inte respekterar att den är värdefull för dig och vill (medvetet eller undermedvetet) ge dig dåligt samvete när du gör det du vill göra plus försöker styra dig.... det är inte grundpelare jag skulle vilja bygga ett förhållande på.

Jag hade aldrig velat vara ihop med någon som inte klarar av att jag har en hobby och livsstil som tar tid, det hade liksom inte fungerat för mig att veta att någon satt hemma och väntade och surade för att jag gjorde det jag älskar. Jag behöver någon som dels förstår mig och vad som är viktigt för mig att lägga tid på, och som har egna intressen som också tar tid.

 

[gul_zebra]

Rimligtvis vill en partner som tycker om en att man är glad. Så mycket svårare än så behöver det egentligen inte vara.
Om det som då gör en glad är hunden så, ja... There you have it, i mina ögon.

 

[Mabuse]

Jag har ett relativt nytt förhållande med en man som jag verkligen tycker om. Vi har det jättebra när det är bra, men tyvärr är det alltid inte det. Vi bråkar ganska ofta och det är en specifik diskussion som vi har då och då (typ en gång i veckan) som jag inte kan gå vidare från. Men jag vet inte riktigt varför. Jag skulle verkligen behöva någon annans tankar om det här.

Jag brinner för hundträning och hundsport, jag har två hundar som jag tränar och ska så småningom tävla med. För mig är hundarna familj, de är det viktigaste jag har. Hundägande för mig är inte en rättighet, jag anser att det är oansvarigt att inte förbereda sig för sitt hundägande och bara gå och köpa en valp från blocket för att den var söt och billig. Det tycker inte han, däremot. Han är uppvuxen i länder där man inte ser på hundar och hundägande på samma sätt som i Sverige. De är älskade husdjur för honom, men lite slit och slängvaror sådär. Han tycker man är en ansvarstagande hundägare sålänge man matar och klappar hunden, typ. Och han tycker att min passion för hundar och allt vad det innebär är "galet". Han påstår sig älska hundar men i slutändan så är de bara husdjur, inte mer.

Detta stör mig så otroligt. Han är fin med mina hundar, myser med dem och har tagit någon promenad själv med dem och så. Men vetskapen att de "bara" är husdjur för honom stör mig, att han är helt okej med människor som köper en fem månaders valp helt utan planering och sen blir arg på valpen när den kissar inne (mina grannar, en diskussion vi hade nyss). Man är enbart oansvarig om man svälter eller slår hunden, enligt honom. Man behöver inte ens gå ut med den, bara man torkar upp efter den.

Egentligen är det väl inte hans åsikter som stör mig mest utan att han inte kan respektera eller försöka förstå mig i den här frågan. Han klagar på hur mycket pengar jag lägger på dem, hur mycket deras mat kostar, att jag inte skulle avliva/omplacera dem om hans barn blev allergiska, att jag lägger för mycket tid på valpen, att jag jämt är upptagen med dem... Och sen att jag aldrig någonsin kan få beklaga mig om saker i hundvärlden (typ människor som mina grannar) för det blir alltid en diskussion om att hundar är husdjur och det är inte så noga, inte så viktigt, jag överdriver hundägandet, osv.

Är det jag som överreagerar? Är det märkligt att jag tycker det här är jobbigt? Att det får mig att tvivla? Han tycker att vi ska agree to disagree så att säga men jag kan liksom inte... Det är så jäkla viktigt för mig. Dessutom verkar vi inte kunna sluta tjafsa/bråka om det.

Tankar, åsikter och erfarenheter är mycket uppskattat.

Om han klagar hela tiden så verkar han ju inte alls agera enligt Agree to disagree?

Agree to disagree skulle vara att han sa att jag förstår mig inte på ditt hundintresse, men jag förstår att det är viktigt för dig. Och sen skulle han lämna det där och inte ta upp saken mer. Och du skulle vända dig till ngn annan när du ville ventilera vad du tycker om grannens hundhållning.

Det kan ju möjligen fungera, att ni helt enkelt inte pratar mer om hundar, eftersom ni vet att ni tycker helt olika och blir osams. Men det gäller ju honom också, inget mer gnäll på dina åsikter och hur du ser på hundar.

 

[Lingon]

Nä, det låter inte som en bra bas för ett förhållande. När en har ett brinnande intresse för något (hund, häst eller annat) så måste den andra acceptera det.

Min man är underbar! De första 10 åren av vårt förhållande red jag inte (eller hade något annat tidskrävande intresse). Sen återupptog jag ridningen när barnet blivit några år gammal och nu rider jag 2-5 gånger i veckan och ska börja tävla så smått också. Hans enda kommentar på att jag är iväg mycket har varit "Jag är faktiskt lite irriterad på dig för att du inte började med det här tidigare!" för han ser ju hur glad det gör mig och han vill ju att jag ska vara glad. Han är inte alls intresserad av hästar. När han är i stallet (vilket har hänt 2-3 ggr på ett år) så är han mest brydd över att slippa lukta häst efteråt. Men han förstår att det är viktigt för mig och att det gör mig glad och tillfreds med livet.

Jag tycker att du förtjänar bättre. Inte nödvändigtvis nån som är hundintresserad men som är accepterande och öppen för ditt sätt att ha hund och som kan anpassa sig efter din hundhållning (d.v.s. som beter sig rätt enligt dig mot hunden i vardagssituationer) även om han inte håller med alltid. Annars kommer det alltid bli diskussioner om än det ena än det andra.

 

[Ramona]

Han är jätteirriterad över hur mycket tid min valp tar, säger att jag är "konstigt" med hundarna. Vad nu det betyder.
/.../
I alla fall, jag är trött och leds, jag har läst alla svar och ska läsa dem igen. Uppskattar era tankar, verkligen.

Enligt mig ska en partner vara en bonus i mitt liv. En partner kan absolut få ta lite energi i perioder, men i det stora hela vill jag ju få ut mer av en man än vad han ska ta. Det känns som att din pojkvän är en srtor energitjuv. Han är ju inte kul att vara runt. Du har en 13 veckors valp hemma och det ska ju vara jättekul att jobba med den och det ska vara jättekul att äntligen få börja med valpen efter den väntetiden. Detta är ju vad du vill göra och det du mår bra av att göra. Och då kommer han och tar bort den glädjen genom att vara respektlös och totalt oförstående.

Tänk bort denna killen från ditt liv. Rent objektivt hur vill du att ett förhållande ska se ut? Vill du ha en man som delar ditt hundintresse, eller behöver han bara förstå att hundar är en livsstil och gå med på att du är sådan som person och att det är hundarna som ger dig energi? Hur vill du att vardagsspråket ska se ut? Är det peppande ord till varandra, eller ska man klanka ner på varandra? Hur tänker du att ekonomin ska se ut? Ska det finnas utrymme för båda att hålla på med sina intressen, eller ska en person få diktera vad familjen ska syssla med?

En partner är en bonus i livet. En partner är någonting som gör mitt liv bättre. Gör de inte mitt liv bättre vill jag inte ha den partnern i mitt liv. Man lever bara en gång och därför måste jag göra det bästa av denna gången. Det bästa för mig är kanske inte bäst för alla, men för mig är det bäst och då måste jag gå på den linjen, även om någon får prioriteras bort för det stora målet att vara lycklig och trivas med sitt liv.

 

[Fruentimber]

Jag sa till min pojkvän att jag tyckte synd om både valpen och tjejen och han frågar direkt varför, jag berättar varför och då är vi tillbaka till att det är inte normalt att vara så brydd om hundar som jag är och valpen mår inte dåligt av att bli utskälld osv osv...

Han är jätteirriterad över hur mycket tid min valp tar, säger att jag är "konstigt" med hundarna. Vad nu det betyder. Jag har försökt förklara att det är en övergående period, hon kommer inte alltid ta såhär mycket tid men just nu är hon en 13 veckors busvalp av bruksras, jag behöver liksom hålla koll och försöka lägga en bra grund för vad jag hoppas att vi ska syssla med. Den här valpen har varit planerad i 9 månader, det är alltså längre än vi varit tillsammans, han var väl medveten om att hon skulle komma. Men för honom så tar inte en valp såhär mycket tid. Man behöver inte ens vara hemma med valpen i hans värld.

Alltså, det här stör mig något enormt. Att man inte behöver ha samma engagemang är ju självklart, eller ens samma intressen, men stå då fan inte och läxa upp mig i ett ämne du inte vet ett skit om? Jag hade sagt tack och hej leverpastej för länge sedan med den uppenbara bristen på respekt och ödmjukhet som din pojkvän visar upp. Det är där det klämmer för mig, inte att man inte har samma intressen.

 

[Hyacinth]

Jag har haft partners som struntat i min hund och nu en partner som dyrkar hunden och gruset hon släpar in. Det blir ju jäkligt mycket roligare om man kan enas i en sån känsla, särskilt vad gäller tidskrävande djur eller djur som måste med. Hunden klarar inte en arbetsdag hemma själv, hon behöver rastas och aktiveras. Hon är med på det mesta.
Jag är ingen kattmänniska och allergisk mot dem men upplevde det enklare, vi levde mer parallellt med varandra och ibland klappade jag lite. Hunden är mer krävande (eller givande) att leva med. Jag ser det här som ett klassiskt exempel på saker-jag-anser-värre-än-ett-konferensnyp. Han nedvärderar ditt intresse och visar noll förståelse. Han behöver ju inte dyrka dem, men ska ni leva ihop bör han gilla dem. Och att en gång i veckan gräla om det- aldrig.

 

[Frankie]

Jag har ett relativt nytt förhållande med en man som jag verkligen tycker om. Vi har det jättebra när det är bra, men tyvärr är det alltid inte det. Vi bråkar ganska ofta och det är en specifik diskussion som vi har då och då (typ en gång i veckan) som jag inte kan gå vidare från. Men jag vet inte riktigt varför. Jag skulle verkligen behöva någon annans tankar om det här.

Jag brinner för hundträning och hundsport, jag har två hundar som jag tränar och ska så småningom tävla med. För mig är hundarna familj, de är det viktigaste jag har. Hundägande för mig är inte en rättighet, jag anser att det är oansvarigt att inte förbereda sig för sitt hundägande och bara gå och köpa en valp från blocket för att den var söt och billig. Det tycker inte han, däremot. Han är uppvuxen i länder där man inte ser på hundar och hundägande på samma sätt som i Sverige. De är älskade husdjur för honom, men lite slit och slängvaror sådär. Han tycker man är en ansvarstagande hundägare sålänge man matar och klappar hunden, typ. Och han tycker att min passion för hundar och allt vad det innebär är "galet". Han påstår sig älska hundar men i slutändan så är de bara husdjur, inte mer.

Detta stör mig så otroligt. Han är fin med mina hundar, myser med dem och har tagit någon promenad själv med dem och så. Men vetskapen att de "bara" är husdjur för honom stör mig, att han är helt okej med människor som köper en fem månaders valp helt utan planering och sen blir arg på valpen när den kissar inne (mina grannar, en diskussion vi hade nyss). Man är enbart oansvarig om man svälter eller slår hunden, enligt honom. Man behöver inte ens gå ut med den, bara man torkar upp efter den.

Egentligen är det väl inte hans åsikter som stör mig mest utan att han inte kan respektera eller försöka förstå mig i den här frågan. Han klagar på hur mycket pengar jag lägger på dem, hur mycket deras mat kostar, att jag inte skulle avliva/omplacera dem om hans barn blev allergiska, att jag lägger för mycket tid på valpen, att jag jämt är upptagen med dem... Och sen att jag aldrig någonsin kan få beklaga mig om saker i hundvärlden (typ människor som mina grannar) för det blir alltid en diskussion om att hundar är husdjur och det är inte så noga, inte så viktigt, jag överdriver hundägandet, osv.

Är det jag som överreagerar? Är det märkligt att jag tycker det här är jobbigt? Att det får mig att tvivla? Han tycker att vi ska agree to disagree så att säga men jag kan liksom inte... Det är så jäkla viktigt för mig. Dessutom verkar vi inte kunna sluta tjafsa/bråka om det.

Tankar, åsikter och erfarenheter är mycket uppskattat.

Jag tycker det låter outhärdligt, att varje vecka hamna i bråk över ens största intresse. Mina intressen måste respekteras, jag vill inte behöva känna att jag måste försvara något som är en så stor del av min person, det skulle göra mig olycklig. Min partner förstår kanske inte mitt intresse för hästar, men han skulle aldrig förminska det på något sätt och vill att jag ska dela med mig av saker jag brinner för.

 

[Ramona]

Han nedvärderar ditt intresse och visar noll förståelse.

@Iverla, här är ju grundproblemet. Att han inte gillar hundarna är en grej, skit i det, men att han nedvärderar och är respektlös - det är en dealbreaker. Så beter man sig inte mot en partner. Vill man ha en partner i sitt liv så ska man väl försöka stötta och hjälpa den så gott man kan i deras intresse och deras mål med livet. Inte klanka ner och förstöra stämningen.

Att lägga bort sina egna mål och sina egna intressen är det största steget till att helt minimera sig själva. Och det är när personer kommer ut ur sådana förhållanden som de säger saker såsom att de inte vet vilka de själva är längre, de vet inte vad de vill med sina liv etc. Farligt!

 

[Lovisaleonora]

...
Jag ser det här som ett klassiskt exempel på saker-jag-anser-värre-än-ett-konferensnyp.

Underbar formulering av händelser i livet, jag delar din åsikt!