När man har delade åsikter i ett förhållande

[Squie]

Har levt i ett sådant förhållande...fast det gällde hästar då. Jag var för mycket i stallet o var för engagerad i hästar...
Det är ett ex idag.

 

[Petruska]

Jag tycker som majoriteten verkar tycka.

Det känns småskruvat att din pojkvän "måste" dela ditt engagemang i grannens hundhållning.

Det känns väldigt destruktivt att din pojkvän tar sig rätten att underkänna dina intressen.

 

[hastflicka]

Det kanns inte alls som om fragan handlar om delade asikter ... det handlar om bristande respect och sa stora skillnader i varderingar att det ar svart att ga vidare.

 

[athena_arabians]

@Iverla: Man behöver absolut inte dela sin partners intresse(n) men nog sjutton ska man respektera dem. Han har naturligtvis rätt till sina åsikter men att han underkänner dina hela tiden hade fått mig att ledsna väldigt fort.

Jag dumpade min första pojkvän när "jag eller hästarna" kom

 

[tott]

Jag har ett relativt nytt förhållande med en man som jag verkligen tycker om. Vi har det jättebra när det är bra, men tyvärr är det alltid inte det. Vi bråkar ganska ofta och det är en specifik diskussion som vi har då och då (typ en gång i veckan) som jag inte kan gå vidare från. Men jag vet inte riktigt varför. Jag skulle verkligen behöva någon annans tankar om det här.

Jag brinner för hundträning och hundsport, jag har två hundar som jag tränar och ska så småningom tävla med. För mig är hundarna familj, de är det viktigaste jag har. Hundägande för mig är inte en rättighet, jag anser att det är oansvarigt att inte förbereda sig för sitt hundägande och bara gå och köpa en valp från blocket för att den var söt och billig. Det tycker inte han, däremot. Han är uppvuxen i länder där man inte ser på hundar och hundägande på samma sätt som i Sverige. De är älskade husdjur för honom, men lite slit och slängvaror sådär. Han tycker man är en ansvarstagande hundägare sålänge man matar och klappar hunden, typ. Och han tycker att min passion för hundar och allt vad det innebär är "galet". Han påstår sig älska hundar men i slutändan så är de bara husdjur, inte mer.

Detta stör mig så otroligt. Han är fin med mina hundar, myser med dem och har tagit någon promenad själv med dem och så. Men vetskapen att de "bara" är husdjur för honom stör mig, att han är helt okej med människor som köper en fem månaders valp helt utan planering och sen blir arg på valpen när den kissar inne (mina grannar, en diskussion vi hade nyss). Man är enbart oansvarig om man svälter eller slår hunden, enligt honom. Man behöver inte ens gå ut med den, bara man torkar upp efter den.

Egentligen är det väl inte hans åsikter som stör mig mest utan att han inte kan respektera eller försöka förstå mig i den här frågan. Han klagar på hur mycket pengar jag lägger på dem, hur mycket deras mat kostar, att jag inte skulle avliva/omplacera dem om hans barn blev allergiska, att jag lägger för mycket tid på valpen, att jag jämt är upptagen med dem... Och sen att jag aldrig någonsin kan få beklaga mig om saker i hundvärlden (typ människor som mina grannar) för det blir alltid en diskussion om att hundar är husdjur och det är inte så noga, inte så viktigt, jag överdriver hundägandet, osv.

Är det jag som överreagerar? Är det märkligt att jag tycker det här är jobbigt? Att det får mig att tvivla? Han tycker att vi ska agree to disagree så att säga men jag kan liksom inte... Det är så jäkla viktigt för mig. Dessutom verkar vi inte kunna sluta tjafsa/bråka om det.

Tankar, åsikter och erfarenheter är mycket uppskattat.

Ett nytt förhållande och tjafs en gång i veckan redan - om samma sak dessutom... Jag tror inte han ändrar sig och du ska inte ändra dig - vilket han verkar försöka få dig att göra. Luktar början till manipulation....om jag nu får vara hård.
Du ska inte ha dåligt samvete för att du tar hand om, och umgås och tränar med dina hundar! Punkt!

 

[Tassetass]

Min spontana tanke: vilken respektlös rövhatt.

 

[kryddelydd]

Jag har ett relativt nytt förhållande med en man som jag verkligen tycker om. Vi har det jättebra när det är bra, men tyvärr är det alltid inte det. Vi bråkar ganska ofta och det är en specifik diskussion som vi har då och då (typ en gång i veckan) som jag inte kan gå vidare från. Men jag vet inte riktigt varför. Jag skulle verkligen behöva någon annans tankar om det här.

Jag brinner för hundträning och hundsport, jag har två hundar som jag tränar och ska så småningom tävla med. För mig är hundarna familj, de är det viktigaste jag har. Hundägande för mig är inte en rättighet, jag anser att det är oansvarigt att inte förbereda sig för sitt hundägande och bara gå och köpa en valp från blocket för att den var söt och billig. Det tycker inte han, däremot. Han är uppvuxen i länder där man inte ser på hundar och hundägande på samma sätt som i Sverige. De är älskade husdjur för honom, men lite slit och slängvaror sådär. Han tycker man är en ansvarstagande hundägare sålänge man matar och klappar hunden, typ. Och han tycker att min passion för hundar och allt vad det innebär är "galet". Han påstår sig älska hundar men i slutändan så är de bara husdjur, inte mer.

Detta stör mig så otroligt. Han är fin med mina hundar, myser med dem och har tagit någon promenad själv med dem och så. Men vetskapen att de "bara" är husdjur för honom stör mig, att han är helt okej med människor som köper en fem månaders valp helt utan planering och sen blir arg på valpen när den kissar inne (mina grannar, en diskussion vi hade nyss). Man är enbart oansvarig om man svälter eller slår hunden, enligt honom. Man behöver inte ens gå ut med den, bara man torkar upp efter den.

Egentligen är det väl inte hans åsikter som stör mig mest utan att han inte kan respektera eller försöka förstå mig i den här frågan. Han klagar på hur mycket pengar jag lägger på dem, hur mycket deras mat kostar, att jag inte skulle avliva/omplacera dem om hans barn blev allergiska, att jag lägger för mycket tid på valpen, att jag jämt är upptagen med dem... Och sen att jag aldrig någonsin kan få beklaga mig om saker i hundvärlden (typ människor som mina grannar) för det blir alltid en diskussion om att hundar är husdjur och det är inte så noga, inte så viktigt, jag överdriver hundägandet, osv.

Är det jag som överreagerar? Är det märkligt att jag tycker det här är jobbigt? Att det får mig att tvivla? Han tycker att vi ska agree to disagree så att säga men jag kan liksom inte... Det är så jäkla viktigt för mig. Dessutom verkar vi inte kunna sluta tjafsa/bråka om det.

Tankar, åsikter och erfarenheter är mycket uppskattat.

Med så olika grundsyn, där det verkar som om ingen av er är intresserad av att ändra uppfattning, så blir det nog väldigt jobbigt och det är tveksamt om det är ett hållbart förhållande.

Jag kan förstå bådas synpunkt.
Jag förstår hans tanke - som du presenterar - om att det verkar tufft att inte överväga att omplacera ett djur i händelse av allergi hos ett barn.

Du är upprörd över att han inte kan förstå eller respektera dig - men den ståndpunkten går ju åt båda håll.
Ni misslyckas båda med att acceptera och förstå varandras åsikter i frågan.

 

[mandalaki]

Det kanns inte alls som om fragan handlar om delade asikter ... det handlar om bristande respect och sa stora skillnader i varderingar att det ar svart att ga vidare.

Det där är verkligen kärnan i den här frågan. Det handlar inte om åsikter, utan om att han inte visar någon som helst respekt för @Iverla s person. Och det är väldigt mycket värre än att ha olika åsikter.

 

[Petruska]

Det där är verkligen kärnan i den här frågan. Det handlar inte om åsikter, utan om att han inte visar någon som helst respekt för @Iverla s person. Och det är väldigt mycket värre än att ha olika åsikter.

Men det är naturligtvis bekvämare för ts att tolka det hela som en åsiktsskillnad.

 

[tanten]

Jag tror att du redan förstår att det inte kommer att hålla. Eller jo, det håller nog om du gör dig av med hundarna.

Fast det tror inte jag.

Mannen kommer att hitta nya saker att ändra på. Att tro att bara man tar väck hundarna kommer allt att bli bra - det är nog väl naivt.

Det handlar ju inte om hundarna. Det handlar om den person @Iverla är. Och den han vill att hon ska bli.

 

[cirkus]

Nej, jag behöver kanske inte prata om detta med honom men just nu känns det som att jag kan inte prata om ämnet hundar och hundträning utan att han måste påpeka att jag tillbringar onormalt mycket tid med dem och att de bara är husdjur. Jag kan alltså inte prata om mitt instresse utan att det ska bli bråk. Han blir sur när jag inte kan prata i telefon några längre stunder pga min 13 veckors valp, säger rätt ofta att "såhär kan det inte vara om vi skulle flytta ihop", att han inte vill komma i andra hand efter dem... Jag vill inte behöva akta mig för att berätta om saker som gör mig glad med min partner.

Prata inte om det alls då mer än att du gör klart att hundarna kommer inte få maka på sig för hans skull. Själv skulle jag tycka att det var knepigt om min sambo pratade om något som jag var uppenbart ointresserad av och tydligt visat det.

Jag säger som flera andra men lägger till att ni bägge två försöker göra om varandra till något som ni inte är

 

[Hermelin]

@Iverla: Man behöver absolut inte dela sin partners intresse(n) men nog sjutton ska man respektera dem. Han har naturligtvis rätt till sina åsikter men att han underkänner dina hela tiden hade fått mig att ledsna väldigt fort.

Ja, ungefär så här tänker jag också. Respekt för partnerns intressen handlar också om respekt för personen. Utan respekt, vad har ni kvar då?

Sen är det förstås en balansgång. Om man lägger så mycket tid på sitt intresse att relationen blir lidande. Ja, då behöver man kanske fundera över vad som är viktigast. Men det verkar ju inte vara huvudproblemet här.

 

[Efwa]

Jag och min man har helt olika uppväxt när det gäller djur och han har aldrig haft djur under sin uppväxt. Jag å andra sidan har alltid haft, jämt. Han ser djuren mycket mer ytligt än vad jag gör och då ser jag dem inte som familjemedlemmar men som djupt hjärterotat, älskat djur.

En stor del av mig är mina djur och mitt djurintresse. Precis samma som dykning, cykling och annat är hans.
Man måste respektera varandras intressen om det är en stor del av ens liv eftersom det gör dig till den person du är. Tar du bort en stor del av ditt liv blir du ju annorlunda och kanske t.o.m inte den han blev attraherad av från början. Man tar bort en stor del av personligheten man blev kär i.

Att ni sedan går isär i huruvida det är husdjur eller familjemedlemmar känns som en mindre sak. Mannen har sett hundarna som jobbiga möbler men har givetvis accepterat dem (när vi hade hund) och gjorde det som behövdes för att de skulle må bra om jag inte var där. De såg nog honom på precis samma sätt.
Precis som sonen och jag tar hand om dotterns katter när hon är borta. Sonen gillar dem inte speciellt mycket som personer men ser givetvis till att de får mat och nödvändigheter ändå. Ger dem en klapp också.

Det handlar om respekt för personen bakom. Viljan att vilja göra den glad. Ta hand om något den andra älskar.

Men, om man har ett seriöst förhållande där man accepterat ett barn i det, så måste givetvis barnet gå före djuren om det blir allergiskt. Annars har man ju samtidigt inte respekterat sin partners kött och blod och det kan jag nog tycka är värre än att inte acceptera en hunds vara eller inte vara i ett förhållande.

 

[Efwa]

Min bror hade hund redan in i ett förhållande när han skulle resa bort en helg. Partnern vägrade ta hand om hunden medan han var borta eftersom "han skaffat" den.

Det tog inte många veckor så var personen ett ex. Det är brist på respekt, inte något att bygga ett förhållande på enligt mina (och hans) permisser. Att varken respektera djuret eller sin partner mer än så är inte ok. Enligt mig då.

 

[AraSlei]

Mitt ex var svartsjuk på hundarna. De tog för mycket tid, jag pjoskade för mycket med dem och det var ofta "men måste hundarna vara med? Kan vi inte bara vara själva för en gångs skull?". Då pratar vi om att de var med i tvrummet när vi kollade på film...
Han är som sagt ett ex idag

 

[athena_arabians]

Ja, ungefär så här tänker jag också. Respekt för partnerns intressen handlar också om respekt för personen. Utan respekt, vad har ni kvar då?

Sen är det förstås en balansgång. Om man lägger så mycket tid på sitt intresse att relationen blir lidande. Ja, då behöver man kanske fundera över vad som är viktigast. Men det verkar ju inte vara huvudproblemet här.

Absolut, det måste ju också finnas plats för en partner i ens liv om man vill ha en partner. Dvs i vissa situationer kanske man får låta bli att åka på den där träningen eftersom man bestämt att göra något tillsammans. Det ska naturligtvis gå åt båda hållen, det är ju inte en som ska anpassa sig hela tiden.

Sedan är det ju svårt att anpassa i vissa fall pga yttre omständigheter. Jag kommer nog aldrig att tillbringa min födelsedag med min partner hemma därför att min födelsedag ligger då det är uppstart inför jakten. Det är inte ett problem för mig, jag bryr mig inte så mycket i födelsedagen plus att jag har full förståelse för min partners jaktintresse. Han kan verkligen inte låta bli att vara med på uppstarten, han är ju jaktledare

 

[starcraft]

Att han inte delar ditt intresse och kärlek till hundar är inget jag tycker är konstigt eller något att bli ledsen för/ta illa upp om. Du delar och uppskattar säkert inte hans intressen på samma sätt som han. Med det sagt så behöver man ändå respektera varandra och hans tjat om pengar som läggs på hundar är oacceptabelt för mig, särskilt som ni inte bor ihop. Sen tänker jag också att om ni värderar saker så olika som ni verkar göra så kanske ni inte är komplatibla utan att någon är en sämre människa. Jag vet själv att jag knappt vågar säga hur jag ser på djur och djurägande eftersom jag har en krassare syn än många "djurvänner" i min bekantskapskrets. Däremot är jag en minst lika bra djurägare även om jag inte delar deras syn.

 

[Iverla]

Tack för alla svar, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det hela känns lite överväldigande.

Angående grannen och dennes hundhållning - det var inte så att jag bara klagade för att klaga, utan jag berättade vad som hade hänt igår (efter att han frågat om min dag). Att pappan i familjen hade kommit fram till mig när jag var ute och kissade min valp och frågat hur man får en valp rumsren. De hade nämligen skaffat en valp och den kissade inne. De hade haft valpen i två dagar, den är 5 månader gammal och den var inte rumsren när de hämtade den. En stund senare ringer hans dotter på hos mig och vill ha råd om hur man snabbar upp processen eftersom pappan blir arg på valpen när den gör inne. Jag sa till min pojkvän att jag tyckte synd om både valpen och tjejen och han frågar direkt varför, jag berättar varför och då är vi tillbaka till att det är inte normalt att vara så brydd om hundar som jag är och valpen mår inte dåligt av att bli utskälld osv osv...

Han är jätteirriterad över hur mycket tid min valp tar, säger att jag är "konstigt" med hundarna. Vad nu det betyder. Jag har försökt förklara att det är en övergående period, hon kommer inte alltid ta såhär mycket tid men just nu är hon en 13 veckors busvalp av bruksras, jag behöver liksom hålla koll och försöka lägga en bra grund för vad jag hoppas att vi ska syssla med. Den här valpen har varit planerad i 9 månader, det är alltså längre än vi varit tillsammans, han var väl medveten om att hon skulle komma. Men för honom så tar inte en valp såhär mycket tid. Man behöver inte ens vara hemma med valpen i hans värld.

Angående hans barn, klart jag förstår att de går först, så har det alltid varit och kommer alltid vara. Allergi-diskussionen är bara en sån "tänk om" situation som han av någon anledning dragit upp. De är alltså inte allergiska, de har bott med min vuxna tik i perioder utan problem. Skulle de av någon anledning utveckla allergi och vi bodde tillsammans så är jag helt med på att begränsa hundarnas utrymme så de inte får vara i sovrummen t.ex., städa varje dag, duscha dem en gång i veckan, ja allt man kan göra helt enkelt. Skulle det ändå inte funka så skulle vi helt enkelt inte kunna bo ihop, för jag omplacerar dem inte. Men som jag helt och fullt accepterar att hans barn är viktigast för honom kan inte han acceptera att mina hundar är för mig. De är ju bara hundar.

I alla fall, jag är trött och leds, jag har läst alla svar och ska läsa dem igen. Uppskattar era tankar, verkligen.

 

[athena_arabians]

Min bror hade hund redan in i ett förhållande när han skulle resa bort en helg. Partnern vägrade ta hand om hunden medan han var borta eftersom "han skaffat" den.

Det tog inte många veckor så var personen ett ex. Det är brist på respekt, inte något att bygga ett förhållande på enligt mina (och hans) permisser. Att varken respektera djuret eller sin partner mer än så är inte ok. Enligt mig då.

Jag är ingen hundmänniska men så länge det är en vettig hund är det ju inte svårt eller jobbigt att rasta den och se till att den får mat. Skulle hunden vara svårhanterlig på något sätt hade jag sagt nej eftersom jag hade varit rädd att inte klara av det. Det tycker jag man får acceptera som hundägare, jag hade ju i så fall sagt det med omtanke om hunden också. Men att inte vilja passa en enkel hund en helg åt sin partner är inte ok.

Är partnern ensam med min katt av någon anledning är det ju självklart att han tar hand om henne.

 

[Lovisaleonora]

Jag håller också med om att ert problem inte är att han inte delar dina intressen eller åsikter, utan att han inte respekterar dig och dina intressen. Han vill att du ska ändra dig för att du ska passa honom bättre.

Själv tycker jag det är viktigt att dela vissa saker i livet, grundläggande värderingar t ex. Livet blir också lättare om man är ungefär samma typ av människa, är en soffpotatis och den andra friskus blir det lätt en del kontroverser och kanske rätt få gemensamma nämnare. Men det funkar för vissa, om man är den typen av person.