När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Dressyrtjejen_97]

Jag tycker rent generellt att folk får göra som de vill, så länge de är myndiga och lyckliga.

Men nedanstående är hur jag hade resonerat för högst egen del, _om_ jag hade kunnat och velat ha barn (nu varken kan jag eller vill jag ha det!):
20-35 år är en rimlig ålder att få barn i. Däremellan får man utgå från "när det passar bäst utifrån övriga livet" så att säga. Det går knappt att förutsäga. Däremot är 35 år en väldigt absolut gräns för mig, jag hade inte kunnat vara en dag äldre när det yngsta/sista barnet föddes. Hade absolut inte heller velat ha 1 barn, utan minst 2 och möjligen 3. Ensambarn är också ett absolut no-no för mig, liksom 35 års gränsen.
"Inte alls" färgad av att vara ensambarn till ett (mycket konservativt!) par i 40 års åldern..............

Visserligen lite halvt OT, men ändå på samma spår, och återigen bara hur jag resonerar för min högst egna del:
Jag hade aldrig kunnat eller velat "modifiera naturen", i termer av IVF o.dyl. Jag har endometrios och PCOS, och med tanke på mina +/- 2 veckors mensperioder 5-9 ggr/år, knappast någon ägglossning att tala om. Varför jag (antagligen) inte kan få barn. Jag anser dock det vara fel att mixtra med naturen i det sammanhanget, och är absolut inte villig att ta riskerna. Särskilt som jag på ytterst nära håll vet/"sett" hur det kan sluta...

 

[MiniLi]

Barn väcker ju starka känslor för många, varför jag gissar att det är de två ytterligheterna som oftast hörs i diskussionen. Jag skulle gissa att det är för många så som det är för dig, men de kanske inte letar sig fram till dessa trådar eller i samhällsdebatten på samma sätt. För att ämnet är mer ”ljummet” för dem.

Jag vet inte. Det här är inte det minsta ”ljummet” för mig iaf. Snarare så tycker jag att det är gråzonerna som gör beslutet svårt att ta.

 

[Voeux]

Jag vet inte. Det här är inte det minsta ”ljummet” för mig iaf. Snarare så tycker jag att det är gråzonerna som gör beslutet svårt att ta.

Förstår hur du menar. Nä, då har jag ingen vettig analys tyvärr. Jag har svårt att sätta mig in i någon annan känsla än min egen kring detta, tyvärr.

 

[nyponros]

I Stockholm är snittåldern för förstföderskor 32 år Jag tror att det har sänkts också, och att snittet var flera år högre för några år sedan.

Det är nog väldigt svårt att svara på en generell fråga när man måste bestämma sig, vi har ju en hel del individuella förutsättningar. Jag träffade en tjej på en fest för två helger sedan som är ett år yngre än mig, alltså född 89, och hon hade av läkare fått besked om att hon bör skaffa barn inom de närmsta åren om hon vill ha biologiska barn. För egen del ser det ljust ut att vara fertil lång tid till enligt undersökning. Sen handlar det ju inte enbart om ifall man KAN bli med barn, utan också vilka risker man är villig att utsätta sig för samt hur sent som senast man VILL bli mamma. Kan man tänka sig att adoptera, eller kan man tänka sig att träffa en frånskild man med barn och det räcker med den formen av familj? Med hjälp kan man ju som många nämner bli med barn även upp i ålder (till viss gräns).

Men ja, svår fråga som jag upplever att många funderar kring. När jag var 28 år och singel och pratade om familj med min mamma så sa hon att "Om 10 år, när du är 38, om du känner då att du vill ha barn och inte har en plan för det så börjar det bli dags att ta tag i det. Innan dess behöver du inte stressa". Jag har väl sett det lite som ett riktmärke utan egentlig grund utöver att mamma alltid är klok.

Vad är det för undersökning som kan indikera om det är "bråttom" eller inte?
Skulle verkligen vilja göra en sådan.

Jag är också född 89 och för några år sedan tickade min biologiska klocka på ett sjukt sätt. Jag var i en långvarig relation och ville inget annat än att skaffa barn bums. Nu med facit i hand är jag evigt tacksam över att det inte blev med den mannen, och just i detta nu känner jag mig inte redo för barn. Har inte heller en så stadig relation att det känns aktuellt. Vill verkligen känna mig säker på killen jag är med, annars skaffar jag hellre själv i framtiden... Jag har tänkt att om jag inte träffat the one innan jag är 34 så börjar jag fundera på alternativet att skaffa ensam mer seriöst. Men blir stressad över att det kanske också kan vara för sent . Jag har svårt att tänka mig hela livet utan barn.

 

[Kilauea]

Detta med att skaffa barn senare och senare är ju vad jag förstått det som en nutida trend, och JAG tror inte att det är positivt för någon. Jag fick själv mitt första barn när jag var 30 och idag anser jag att det var a l l d e l e s för sent. Min egen mamma var 33 när hon fick mig och jag anser att det var alldeles för sent. Jag har haft typ noll kontakt med far och morföräldrar, de var redan döda eller för gamla för att jag ska komma ihåg dem. Jag hade haft bättre ork och - stöd om jag hade fått barn som yngre. Mina barn hade kanske fått en bättre start och kontakt med sina mor/farföräldrar. JAG skulle vara yngre och ha mer ork för MINA barnbarn.
Denna trend med att skaffa barn så sent är samhällsförändrande anser jag. Barn idag blir produkter av ett hektiskt liv med mindre och mindre och mer splittrade familjer, JAG anser inte det vara positivt att ha ett myller av halvsyskon, bonusbarn, bonusföräldrar. I min familj var vi 4 syskon med tre olika fäder + att jag har halvsyskon på pappas sida. Jag anser inte det vara optimalt. Jag tror de flesta av oss har en inre känsla för just kärnfamilj när man får barn, man vill ge barnet en trygg familjesituation.

När jag och sambon började prata om att skaffa barn ville jag vara "klar" innan 35, med två barn.
I år fyllde jag 35 samtidigt som sonen blev fyra månader. Inte alls enligt plan, den involverade verkligen inte flera missfall och IVF tex. Träffade sambon när jag var 27 dessutom och första åren ville vi inte försöka skaffa barn.
Känner mig dock inte för gammal nu. Tvärtom. Sonen har gett mig en ny glädje och ork i livet. Och sonen träffar mormor minst en gång i månaden.
Jag är jätteglad att vi överhuvudtaget lyckats få barn.

 

[Kilauea]

Sambon frågade mig redan innan vi fysiskt träffades om jag ville ha barn i framtiden. Det var nämligen så viktigt för honom, så hade jag känt och sagt nej så hade vi inte fortsatt prata helt enkelt.
Tycker det är helt ok att den som tycker det är viktigt att ha/inte ha barn tar upp det, så man vet om det är ett förhållande att gå vidare i.

Sen kan det ju inte gå som tänkt ändå, tex att det inte blir barn även om man försöker. Men som min sambo sa när vi kämpade med det (och jag sa i gråt att han kanske skulle hitta nån han kunde få barn med) att det viktiga inte var att få barn. Utan att vi försökte.

 

[MiniLi]

Vad är det för undersökning som kan indikera om det är "bråttom" eller inte?
Skulle verkligen vilja göra en sådan.

Jag är också född 89 och för några år sedan tickade min biologiska klocka på ett sjukt sätt. Jag var i en långvarig relation och ville inget annat än att skaffa barn bums. Nu med facit i hand är jag evigt tacksam över att det inte blev med den mannen, och just i detta nu känner jag mig inte redo för barn. Har inte heller en så stadig relation att det känns aktuellt. Vill verkligen känna mig säker på killen jag är med, annars skaffar jag hellre själv i framtiden... Jag har tänkt att om jag inte träffat the one innan jag är 34 så börjar jag fundera på alternativet att skaffa ensam mer seriöst. Men blir stressad över att det kanske också kan vara för sent . Jag har svårt att tänka mig hela livet utan barn.

Vet inte vad som syftas på men kanske äggreserv? Det har jag dock läst inte är ett tillförlitligt mått eftersom antal ägg inte är avgörande, man kan ju ha många ägg av kass kvalitet.

Jag har fått till mig att fertiliteten generellt är rätt stabil till 35, minskar mellan 35-40 och sen minskar rejält efter 40.

 

[Modest]

Visserligen lite halvt OT, men ändå på samma spår, och återigen bara hur jag resonerar för min högst egna del:
Jag hade aldrig kunnat eller velat "modifiera naturen", i termer av IVF o.dyl. Jag har endometrios och PCOS, och med tanke på mina +/- 2 veckors mensperioder 5-9 ggr/år, knappast någon ägglossning att tala om. Varför jag (antagligen) inte kan få barn. Jag anser dock det vara fel att mixtra med naturen i det sammanhanget, och är absolut inte villig att ta riskerna. Särskilt som jag på ytterst nära håll vet/"sett" hur det kan sluta...

Men du, fine att du inte skulle vilja mixtra med hormoner överhuvudtaget (med PCOS är dock sannolikheten stor att dina menstruationer blir allt mer regelbundna ju äldre du blir samt att du är fertil länge pga stor ovarialreserv) men att per se säga att det innebär risker, där tror jag att du har fel. Kan du backa upp dina påståenden?

 

[SaraXX]

Fast alltså, ni som först vill vara säkra på att förhållandet kommer att hålla...
Jag kan förstå om det är för tidigt om man har varit ihop kort, men det blir ju aldrig säkert liksom. Jag och exet hade varit ihop 16 år när vi fick första barnet (gravid på första försöket). När andra barnet var ett år sprack det. Så var det med det. Vi hade inte kunnat förbereda oss mer liksom. En del grejer händer, sen får man ta det därifrån.

 

[nyponros]

Vet inte vad som syftas på men kanske äggreserv? Det har jag dock läst inte är ett tillförlitligt mått eftersom antal ägg inte är avgörande, man kan ju ha många ägg av kass kvalitet.

Jag har fått till mig att fertiliteten generellt är rätt stabil till 35, minskar mellan 35-40 och sen minskar rejält efter 40.

Jag har också för mig att efter 35 brukar det blir lite svårare generellt. Men vissa säger redan efter 30... Och så har jag blivit lite uppskrämd av Kenzas historia där hon fick reda på att hon bara är fertil något år till (hon är född 91). Men det är ju inte normalfall. Är bara en sån som brukar har lite otur över lag så jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag hade problem även med fertiliteten. Optimist

 

[Dressyrtjejen_97]

Men du, fine att du inte skulle vilja mixtra med hormoner överhuvudtaget (med PCOS är dock sannolikheten stor att dina menstruationer blir allt mer regelbundna ju äldre du blir samt att du är fertil länge pga stor ovarialreserv) men att per se säga att det innebär risker, där tror jag att du har fel. Kan du backa upp dina påståenden?

Jag pratade som sagt bara för mig själv. Och i mitt fall vet jag att det innebär stora risker. (Inte för att det skulle behövas men) jag får öht inte använda någon form av hormonella P-medel, då det skulle vara som att begära blodproppar och cancer för min del.

 

[Modest]

Fast alltså, ni som först vill vara säkra på att förhållandet kommer att hålla...
Jag kan förstå om det är för tidigt om man har varit ihop kort, men det blir ju aldrig säkert liksom. Jag och exet hade varit ihop 16 år när vi fick första barnet (gravid på första försöket). När andra barnet var ett år sprack det. Så var det med det. Vi hade inte kunnat förbereda oss mer liksom. En del grejer händer, sen får man ta det därifrån.

Jo, fast man vet ju att relationens längd innan barn korrelerar med risken för separation. Även om det inte var så för just dig.

Även andra faktorer spelar in. När man bott ihop en kort tid innan barnets födelse är risken större att det blir separation. Om paret flyttade ihop mindre än ett år innan barnet föddes löper de mer än dubbelt så hög risk att separera jämfört med de par som bott ihop mellan ett och två år.

Par som levt ihop mer än fyra år när barnet föds har lägst benägenhet att flytta isär.

Obs artikel från 2012 men har inte tid att lusläsa på SCB just nu.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flest-skilsmassor-bland-unga-mammor

 

[mandalaki]

Jag pratade som sagt bara för mig själv. Och i mitt fall vet jag att det innebär stora risker. (Inte för att det skulle behövas men) jag får öht inte använda någon form av hormonella P-medel, då det skulle vara som att begära blodproppar och cancer för min del.

Fast första gången du skrev detaljerat om det så berättade någon/några av bukes läkare att du på punkt efter punkt hade fel. Riskerna med hormoner var inte alls så stora som du trodde. Kommer du inte ihåg det?

Edit: jag letade upp tråden. Din källa var ”nån kärring på en ungdomsmottagning” som varit och pratat i er gymnasieklass.

 

[MiniLi]

Jag har också för mig att efter 35 brukar det blir lite svårare generellt. Men vissa säger redan efter 30... Och så har jag blivit lite uppskrämd av Kenzas historia där hon fick reda på att hon bara är fertil något år till (hon är född 91). Men det är ju inte normalfall. Är bara en sån som brukar har lite otur över lag så jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag hade problem även med fertiliteten. Optimist

Ja alltså, man kanske är infertil/har svårt redan nu. Eller sen 10 år tillbaka, det vet man ju inte egentligen. Jag försöker luta mig mot tillgänglig info om hur det är på gruppnivå.

Jo som jag förstått så börjar det minska liiiite även innan 35 men det är rätt obetydligt. Efter 35 sker en viss förändring.
Det innebär att de allra flesta blir gravida på egen hand egentligen fram till 40 men att det kan börja bli svårare mellan 35 och 40.

Enligt min gynekolog då

 

[Voeux]

Vad är det för undersökning som kan indikera om det är "bråttom" eller inte?
Skulle verkligen vilja göra en sådan.

Jag är också född 89 och för några år sedan tickade min biologiska klocka på ett sjukt sätt. Jag var i en långvarig relation och ville inget annat än att skaffa barn bums. Nu med facit i hand är jag evigt tacksam över att det inte blev med den mannen, och just i detta nu känner jag mig inte redo för barn. Har inte heller en så stadig relation att det känns aktuellt. Vill verkligen känna mig säker på killen jag är med, annars skaffar jag hellre själv i framtiden... Jag har tänkt att om jag inte träffat the one innan jag är 34 så börjar jag fundera på alternativet att skaffa ensam mer seriöst. Men blir stressad över att det kanske också kan vara för sent . Jag har svårt att tänka mig hela livet utan barn.

Jag vet inte om det finns någon sådan undersökning specifikt. Jag gjorde fertilitetsutredning nyligen där läkaren sa att allt ser bra ut och att jag har ”mycket ägganlag”, och eftersom ingen diskussion skedde om min ålder så tolkade jag det som att det är lugnt ett tag till. Men några garantier kan man ju aldrig lämna. Gällande hon jag träffade som hade få år kvar förstod jag det som att hon hade någon annan form av komplikation kring livmodern som gjorde att läkaren gjort den bedömningen.

 

[Modest]

Jag pratade som sagt bara för mig själv. Och i mitt fall vet jag att det innebär stora risker. (Inte för att det skulle behövas men) jag får öht inte använda någon form av hormonella P-medel, då det skulle vara som att begära blodproppar och cancer för min del.

Okej, jag tyckte det var lätt att missuppfatta att det bara gällde dig när du skrev: "Jag anser dock det vara fel att mixtra med naturen i det sammanhanget, och är absolut inte villig att ta riskerna. Särskilt som jag på ytterst nära håll vet/"sett" hur det kan sluta...".

Sen om det nu är blodproppar och cancer du sett på nära håll behöver ju inte det ha någon korrelation till preventivmedel men jag avstår den diskussionen.

 

[nyponros]

Jag vet inte om det finns någon sådan undersökning specifikt. Jag gjorde fertilitetsutredning nyligen där läkaren sa att allt ser bra ut och att jag har ”mycket ägganlag”, och eftersom ingen diskussion skedde om min ålder så tolkade jag det som att det är lugnt ett tag till. Men några garantier kan man ju aldrig lämna. Gällande hon jag träffade som hade få år kvar förstod jag det som att hon hade någon annan form av komplikation kring livmodern som gjorde att läkaren gjort den bedömningen.

Är en fertilitetsutredning något man får betala själv för eller något man kan få "gratis"?

 

[Dressyrtjejen_97]

Okej, jag tyckte det var lätt att missuppfatta att det bara gällde dig när du skrev: "Jag anser dock det vara fel att mixtra med naturen i det sammanhanget, och är absolut inte villig att ta riskerna. Särskilt som jag på ytterst nära håll vet/"sett" hur det kan sluta...".

Sen om det nu är blodproppar och cancer du sett på nära håll behöver ju inte det ha någon korrelation till preventivmedel men jag avstår den diskussionen.

Jag fetade väl texten ovan.
Jag har förövrigt blivit uttryckligt avrådd från alla former av hormoner av såväl skolsköterskor som personal på UMO.

 

[Eloise]

Jag tycker rent generellt att folk får göra som de vill, så länge de är myndiga och lyckliga.

Men nedanstående är hur jag hade resonerat för högst egen del, _om_ jag hade kunnat och velat ha barn (nu varken kan jag eller vill jag ha det!):
20-35 år är en rimlig ålder att få barn i. Däremellan får man utgå från "när det passar bäst utifrån övriga livet" så att säga. Det går knappt att förutsäga. Däremot är 35 år en väldigt absolut gräns för mig, jag hade inte kunnat vara en dag äldre när det yngsta/sista barnet föddes. Hade absolut inte heller velat ha 1 barn, utan minst 2 och möjligen 3. Ensambarn är också ett absolut no-no för mig, liksom 35 års gränsen.
"Inte alls" färgad av att vara ensambarn till ett (mycket konservativt!) par i 40 års åldern..............

Visserligen lite halvt OT, men ändå på samma spår, och återigen bara hur jag resonerar för min högst egna del:
Jag hade aldrig kunnat eller velat "modifiera naturen", i termer av IVF o.dyl. Jag har endometrios och PCOS, och med tanke på mina +/- 2 veckors mensperioder 5-9 ggr/år, knappast någon ägglossning att tala om. Varför jag (antagligen) inte kan få barn. Jag anser dock det vara fel att mixtra med naturen i det sammanhanget, och är absolut inte villig att ta riskerna. Särskilt som jag på ytterst nära håll vet/"sett" hur det kan sluta...

På vilket sätt anser du att man mixtrar med naturen och vad är det för risker du vet/”sett” på ytterst nära håll?

 

[MiniLi]

Jag fetade väl texten ovan.
Jag har förövrigt blivit uttryckligt avrådd från alla former av hormoner av såväl skolsköterskor som personal på UMO.

Skolsköterskor och personal på ungdomsmottagningar är nog inte experter på det sättet. Gå till en kvinnoklinik och träffa en gynekolog istället?