När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Voeux]

Okej, jag trodde nog att det var mycket vanligare. Känner till några halvsyskon som adopterats av olika familjer, deras mamma var dock narkoman och det spelar säkert in på att barnen blev omhändertagna direkt som spädbarn.

Känns det viktigt för en person att skaffa biologiska barn så skulle jag inte ifrågasätta det. Däremot så skulle ju ett scenario där det skulle vara enklare och billigare att adoptera vara högst önskvärt, både för adoptivföräldrarna och barnens skull. Men det blir ju komplext eftersom det alltid finns vårdnadshavare med viljor, det blir ännu mer komplext när man tänker på alla föräldrar som vill men inte lyckas ta hand om sina barn och att de därmed tas ifrån dem. För att inte tala om alla barn som det visade sig stulits från sina föräldrar och adopterats bort. Länder med olika synsätt, kriterier, personalkostnader och främst av allt då befintlig vårdnadshavare och barnens egen önskan om de är tillräckligt stora. Det är sannerligen inte ett enkelt område. Så ja, jag önskar också att det vore enklare, men frågan är ju då på bekostnad av vad.

 

[grodan21]

Jag berättade för sambon väldigt tidigt, bland de första gångerna vi sågs att jag antagligen inte vill ha barn. (Jag ska aldrig säga aldrig, men högst troligen blir det inte några barn) Och som tur är vill inte sambon heller ha barn.

 

[Mineur]

Alltså helt OT men jag är helt chockad över att du bara är 27!? Jag trodde du var typ i min ålder, runt 32 sådär! Känner mig orimligt chockad över detta.

Oavsett: SKÖNT att du fått en mer avslappnad och kanske öppen inställning till barn . Det är ju absolut att inte längre ha så fasta idéer kring exakt hur livet ska se ut och vad som ska hända när, för min del i alla fall så leder det till mycket mindre stress.

Äsch, jag känner faktiskt att jag lika gärna skulle kunna vara 32! Mest p.g.a att de flesta jag umgås med är 30+. Jag får liksom påminna mig själv (och andra) lite grann om hur det är och att det faktiskt är lite tidigt att börja planera 30-årsfest tre år i förväg

Men ja, den här avslappnade inställningen är något som verkligen har landat de senaste månaderna bara och det är jätteskönt! Jag tror att det nyttigt på massor av sätt. Jag försöker att prata mycket om det nu också, dels för att bli mer bekväm med det själv men även för att det kanske kan bidra till att någon annan känner mindre stress och press. Den här normen att man ska vilja skaffa barn när man är si och så gammal är ju så himla stark, så jag tror att det är jättemånga som inte riktigt reflekterat över att man faktiskt kan välja att göra tvärtom - utan att vara "konstig" på något vis.

 

[Pontevecchio]

Detta med att skaffa barn senare och senare är ju vad jag förstått det som en nutida trend, och JAG tror inte att det är positivt för någon. Jag fick själv mitt första barn när jag var 30 och idag anser jag att det var a l l d e l e s för sent. Min egen mamma var 33 när hon fick mig och jag anser att det var alldeles för sent. Jag har haft typ noll kontakt med far och morföräldrar, de var redan döda eller för gamla för att jag ska komma ihåg dem. Jag hade haft bättre ork och - stöd om jag hade fått barn som yngre. Mina barn hade kanske fått en bättre start och kontakt med sina mor/farföräldrar. JAG skulle vara yngre och ha mer ork för MINA barnbarn.
Denna trend med att skaffa barn så sent är samhällsförändrande anser jag. Barn idag blir produkter av ett hektiskt liv med mindre och mindre och mer splittrade familjer, JAG anser inte det vara positivt att ha ett myller av halvsyskon, bonusbarn, bonusföräldrar. I min familj var vi 4 syskon med tre olika fäder + att jag har halvsyskon på pappas sida. Jag anser inte det vara optimalt. Jag tror de flesta av oss har en inre känsla för just kärnfamilj när man får barn, man vill ge barnet en trygg familjesituation.

Känner inte alls igen mig. Min mamma var 30, pappa 31. Farfar dog vid 94, mormor är skröplig nu vid 96 men var högst närvarande hela min uppväxt. Hon var 58 när jag föddes.

Jag var 33 när jag fick första barnet, min sambo 36. Våra föräldrar är jättedelaktiga i vår sons liv, hämtar honom varsin dag i veckan och passar honom så gärna. Jag känner ingen skillnad på orken mot 27. Däremot är jag på en stabilare plats i livet och som nån sa, hann testa innan jag valde pappa till mitt barn.

 

[MiniLi]

Det här tänkte jag jättemycket på för några år sedan. Har också diskuterat frågan här på buke flera gånger.
Jag har känt mig jätteosäker i om jag vill ha barn eller inte och för mig är det viktigt att ta någon form av beslut innan jag uppnår en ålder då chanserna för graviditet minskar rejält. Jag behöver väl inte nödvändigtvis ha bestämt mig men jag vill iaf ha tänkt igenom saken noga innan dess.

Jag har googlat jättemycket och även pratat med min gynekolog, har till slut landat i att jag vill ha tagit ett preliminärt beslut i frågan vid 35-års ålder. Jag blir 32 i höst så det är några år kvar.

För mig handlar det om att jag inte vill stå där vid 40-45 års ålder och ångra att jag inte tänkte igenom saken mer noga innan.
Jag vet ju inte, jag kanske kommer vara fertil länge eller så har jag redan en sänkt fertilitet men min gynekolog säger att man på gruppnivå kan vänta till 35 utan risk och då tror jag på det. Hon säger att fertiliteten sänks betydligt efter 35.

Jag har bestämt mig för att jag ska tänka igenom saken noga senast när jag är 34-35 men tills dess försöka att inte älta den här frågan så mycket.

 

[nightcrawler]

När jag var i yngre tonåren så var det självklart att jag skulle ha barn. Det var ju så det skulle va liksom.

I övre tonåren så började jag känna att barn inte intresserar mej.

I 20års åldern kände jag att jag skiter i det nu. Kanske senare i så fall.

Efter 23 så kände jag att jag vill nog inte ha. Men lämnar det öppet.

Vid 25 så kände jag att jag ska inte ha men jag kan diskutera det om jag träffar rätt karl. Bara diskutera. Inte skaffa. Till 99,99% säker på att jag inte skulle ha.

Nu vid 36 så är jag fortfarande fast vid att det inte ska bli några avkommor. Enda undantaget skulle eventuellt va om jag kunde ha surrogatmamma och en Nanny som tar hand om avkomman hela tiden. Det räcker om jag kan visa upp den vid särskilda tillfällen. Fast det vete sjutton om jag ens skulle vilja det.

 

[_Taggis_]

Jag har inte läst dejtingtråden så svarar bara utifrån grundinlägget här...

Jag resonerar som så att om man vill, då vet man. Om man velar och grubblar och funderar då utreder man frågan -dvs man har inte bestämt sig. Men det är så som jag personligen ser det. Jag har ofta en ganska stark magkänsla kring saker överlag och brukar basera mina beslut på den. Hittills är det få större frågor där jag ångrar de beslut jag fattat (kan faktisk inte ens komma på nåt öht).

Jag har själv aldrig haft någon barnlängntan, varken som ungdom, ung vuxen eller senare. Jag hade en period då jag var dryga 20 där jag funderade mer kring detta, allmänt funderade kring framtiden och om jag såg ev barn med i bilden. Men jag hade alltid en form av klump i magen då jag tänkte kring barn, jag ville inte fullt ut ha det där paketet med Familjen AB oavsett kom jag fram till. Jag vill inte bli bunden vid en person på livstid (barnet) och jag vill inte bli bunden vid en partner oavsett framtida känslor för denne. Jag har värderat min självständighet högst, och jag har även sett delar av min personlighet som är högst olämplig som föräldramaterial. När jag klargjort hela paketet har jag helt enkelt kommit fram till att där ingår inte barn.
Jag blir 35 i år. Jag har blivit alltmer anti-barn ju äldre jag blivit, och ju fler i min närhet som fått barn. Men jag är mkt glad att jag verkligen tänkt igenom saken, jag är trygg i mitt beslut och känner ingen rädsla över att bli bitter och (o)frivilligt barnlös.

Det besvärligaste för mig i barnfrågan har eg varit då jag träffat en ny partner. Eftersom jag vetat hur jag stått i frågan så har det alltid varit ångestfyllt tills dess att man gått igenom frågan ordentligt i sin relation. Min övertygelse har även gjort det viktigt för mig att klargöra detta tidigt i en relation, jag vill inte slösa någons tid om han vill ha barn men jag vill heller inte känna nån press på mig eller förväntan att ändra mig.
Jag skulle säga att det är viktigt att diskutera barnfrågan tidigt ju äldre man blir, just för att vara på det klara med vart båda parter står då det rent biologiskt finns ett bäst-före. Båda måste ha en chans att ta ställning. Men jag förstår dilemmat för den som inte bestämt sig, men förväntas svara på denna fråga innan en relation ens blivit en relation sas, det känns lite bakvänt. Press öht över stora beslut brukar bli dåligt. Jag hade nog isåfall sagt att Jag har inte bestämd mig, det får du förhålla dig till - kan du inte ta risken med det så är jag inte rätt partner åt dig.

 

[_Taggis_]

Oavsett om tidpunkten är läglig för dig att vara gravid....kommer du aldrig att ångra barnet/barnen du fått. Det kan du vara toksäker på.

Du är medveten om att det faktiskt finns de som ångrar sitt föräldraskap, och att dessa mår väldigt dåligt både över det faktumet SAMT sådana uttalanden som ditt som skuldbelägger dem ytterligare?
Jag tycker att det är på sin plats att hålla sig restriktiv med sådana bombsäkra uttalanden om hur andra ska/bör/får känna. Det tar inte världen framåt, snarare tvärtom då de ganska duktigt underbygger skulden hos ffa kvinnor som inte följer normen i sina känslor eller göranden.

 

[Tonto]

Ja du bör bestämma dig innan du blir för gammal för att få biologiska barn. Jag tänker att de allra flesta känner att de VILL ha barn...någon gång. Eller INTE ha barn. Oavsett om tidpunkten är läglig för dig att vara gravid....kommer du aldrig att ångra barnet/barnen du fått. Det kan du vara toksäker på. Du kommer inte att tänka tillbaka -tusan också--den där klassikern jag nästan rodde i hamn blev aldrig av, nu är det försent.

Jag vet folk som ångrar att dom fått barn.

 

[Voeux]

När jag läser den här tråden så slår det mig ändå hur viktigt det är att vi får välja idag. Min gammelmorfar fick i livets slutskede för sig att hans liv hade varit så pass intressant att han skulle spela in en hög med band där han berättade om sitt liv, innan han gick bort. Mormor bjöd över mig och mamma några dagar kring jul en gång för att lyssna på banden och det kändes som om klockan stannade bara jag tänkte på det, fy tusan vad långtråkigt. Men det visade sig att han berättelser faktiskt var en väldigt intressant skildring av sin samtid. Han berättade hur spårvagnen gick i Stockholm på den tiden, hur miljön såg ut och hur de klädde sig. Jag sögs snabbt in i hans berättelser. Men, så berättade han om sin bortgångna fru som aldrig ville ha barn. Hur hon bävade för en graviditet varje gång de varit närgångna och hur hon under sina samtliga tre graviditeter försökt framkalla missfall. Genom att springa i trappor, eller hoppa av bussen baklänges. Det var tydligen en myt att man kunde få missfall då. Men det blev tre barn, och det blev en hemsk uppväxt för dem. Mormor säger att hon alltid vetat att hon var oönskad, och hon fick det bevisat först nu. Hon själv valde att skaffa barn men har sedan skilsmässan avsagt sig allt samröre med män.

Jag kan inte ens föreställa mig vad gammelmormor gick igenom. Jag kunde få känslan när jag lyssnade på banden att hon nog inte ville ha sex alls. Så hemskt. Vi får aldrig glömma hur långt vi har kommit och att vi aldrig får tumma på vår rätt att bestämma över våra egna kroppar.

 

[tanten]

Ja du bör bestämma dig innan du blir för gammal för att få biologiska barn. Jag tänker att de allra flesta känner att de VILL ha barn...någon gång. Eller INTE ha barn. Oavsett om tidpunkten är läglig för dig att vara gravid....kommer du aldrig att ångra barnet/barnen du fått. Det kan du vara toksäker på. Du kommer inte att tänka tillbaka -tusan också--den där klassikern jag nästan rodde i hamn blev aldrig av, nu är det försent.

Det där är inte sant.

Det är ett stort tabu att prata om att man ångrar att man skafffade barn. Någon av de stora morgondrakarna - SvD eller DN - hade en artikelserie om det. Förvånansvärt många kvinnor ångrar att de skaffade barn. De ångrar inte BARNEN men de ångrar att de blev mammor.

Visst - den absoluta majoriteten av mammor är lyckliga över att de skaffat barn. Men inte alla.

Vad andra människor tänker och känner vet du inte. Så uttala dig inte tvärsäkert.

 

[Voeux]

Det där är inte sant.

Det är ett stort tabu att prata om att man ångrar att man skafffade barn. Någon av de stora morgondrakarna - SvD eller DN - hade en artikelserie om det. Förvånansvärt många kvinnor ångrar att de skaffade barn. De ångrar inte BARNEN men de ångrar att de blev mammor.

Visst - den absoluta majoriteten av mammor är lyckliga över att de skaffat barn. Men inte alla.

Vad andra människor tänker och känner vet du inte. Så uttala dig inte tvärsäkert.

Är inte det visserligen samma sak, att ångra barnen och att ångra att man blev mamma? Jag tänker att ångra betyder att om du kunde gå tillbaks i tiden och stå inför valet igen så hade du gjort ett annat val. Vilket också då skulle innebära att barnen inte fanns. Eller tänker jag fel?

Oavsett så måste det vara en fruktansvärd känsla, och oerhört svårt att prata om.

 

[Unafraid]

Jag är frivilligt barnlös och vill absolut inte ha barn. Har fd. vänner i samma ålder (ca 30) som har fem barn.

Skulle jag få ett barn så skulle jag höra till dom som skulle ångra mitt barn. Jag är rätt säker på att jag inte kommer ändra mig någon gång i livet och skulle gärna sterilisera mig, men det kostar rätt mycket i mitt län tyvärr.

 

[tanten]

Är inte det visserligen samma sak, att ångra barnen och att ångra att man blev mamma? Jag tänker att ångra betyder att om du kunde gå tillbaks i tiden och stå inför valet igen så hade du gjort ett annat val. Vilket också då skulle innebära att barnen inte fanns. Eller tänker jag fel?

Oavsett så måste det vara en fruktansvärd känsla, och oerhört svårt att prata om.

Nja. För egen del ångrar jag beslutet att skaffa barn. Det är det absolut svårasete jag genomfötr i mitt liv. Jag kunde inte ANA hur fruktansvärt svårt det skulle bli att ha ansvar för en så liten varelse som är så beroende av just mig, och pappan.

Jag avgudar min avkomma och är så oändligt stolt över en ung vuxen med så många kompetenser och begåvningar. Men jag som mamma - njae. Det var inget bra val.
Kunde jag leva om mitt liv så vore det en av de saker jag gjort annorlunda. Tänk om jag kunnat svinga trollspöet och hen skulle finnas utan min inblandning?

 

[Modest]

Och när ungefär bör man bestämma sig? Hur tänker ni andra som är osäkra?

Man bör väl ingenting? Jag tar det när en eventuell barnönskan dyker upp, vilket inte har hänt ännu. Jag kan inte tänka mig att skaffa barn utan att verkligen vilja, så jag räknar med att det kommer att bli uppenbart när jag i så fall känner den viljan.

 

[mandalaki]

Det där är inte sant.

Det är ett stort tabu att prata om att man ångrar att man skafffade barn. Någon av de stora morgondrakarna - SvD eller DN - hade en artikelserie om det. Förvånansvärt många kvinnor ångrar att de skaffade barn. De ångrar inte BARNEN men de ångrar att de blev mammor.

Visst - den absoluta majoriteten av mammor är lyckliga över att de skaffat barn. Men inte alla.

Vad andra människor tänker och känner vet du inte. Så uttala dig inte tvärsäkert.

Jag tycker dessutom inte att ”men om du väljer barn kommer du aldrig att ångra dem” hör hemma i diskussionen. Eller i någon annan diskussion. För mig är det ett argument från den övertända antiabortsidan, det skuldbelägger bara den som står i valet och kvalet.

 

[mandalaki]

Nja. För egen del ångrar jag beslutet att skaffa barn. Det är det absolut svårasete jag genomfötr i mitt liv. Jag kunde inte ANA hur fruktansvärt svårt det skulle bli att ha ansvar för en så liten varelse som är så beroende av just mig, och pappan.

Jag avgudar min avkomma och är så oändligt stolt över en ung vuxen med så många kompetenser och begåvningar. Men jag som mamma - njae. Det var inget bra val.
Kunde jag leva om mitt liv så vore det en av de saker jag gjort annorlunda. Tänk om jag kunnat svinga trollspöet och hen skulle finnas utan min inblandning?

Det var faktiskt jäkligt bra beskrivet av en laddad fråga.

 

[Voeux]

Nja. För egen del ångrar jag beslutet att skaffa barn. Det är det absolut svårasete jag genomfötr i mitt liv. Jag kunde inte ANA hur fruktansvärt svårt det skulle bli att ha ansvar för en så liten varelse som är så beroende av just mig, och pappan.

Jag avgudar min avkomma och är så oändligt stolt över en ung vuxen med så många kompetenser och begåvningar. Men jag som mamma - njae. Det var inget bra val.
Kunde jag leva om mitt liv så vore det en av de saker jag gjort annorlunda. Tänk om jag kunnat svinga trollspöet och hen skulle finnas utan min inblandning?

Förstår!

Intressant att få ta del av så många olika perspektiv i tråden.

 

[MiniLi]

En generell fundering när jag läser tråden.. Ibland verkar det så svartvitt? Antingen så vill man eller så vill man inte?

För mig är det här väldigt mkt en gråzonsfråga. Jag är övertygad om att jag och partner skulle bli bra föräldrar och jag är övertygad om att livet kan bli jättebra med eller utan barn. Det handlar mer om vilket slags liv jag vill leva och hur det ena eller det andra valet skulle kunna påverka oss.

 

[Voeux]

En generell fundering när jag läser tråden.. Ibland verkar det så svartvitt? Antingen så vill man eller så vill man inte?

För mig är det här väldigt mkt en gråzonsfråga. Jag är övertygad om att jag och partner skulle bli bra föräldrar och jag är övertygad om att livet kan bli jättebra med eller utan barn. Det handlar mer om vilket slags liv jag vill leva och hur det ena eller det andra valet skulle kunna påverka oss.

Barn väcker ju starka känslor för många, varför jag gissar att det är de två ytterligheterna som oftast hörs i diskussionen. Jag skulle gissa att det är för många så som det är för dig, men de kanske inte letar sig fram till dessa trådar eller i samhällsdebatten på samma sätt. För att ämnet är mer ”ljummet” för dem.