När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Hedinn]

Men det är väl nästan samma sak?

Nej? Om man planerar så bör man ju rimligtvis veta vad man vill. Man planerar ju inte ett barn om man är osäker kring om man vill ha ett?

Att man måste ”bestämma sig” känns snarare som nåt som är lite fast i normen att man ska vilja ha barn, att man annars måste aktivt säga nej om man inte känner en stark barnlängtan när man börjar närma sig åldern då fertiliteten ofta blir sämre.

 

[grodan21]

Förstår inget riktigt aversionen mot att ha "gamla" föräldrar. Min mamma var 38 och pappa 40 när jag dök upp och jag har aldrig haft några bekymmer med att de var tio år äldre än mina kompisars päron. Visst är det jobbigt nu när de börjar bli gamla och jag är bävar för den dagen jag förlorar dem men det hade jag nog gjort oavsett min egen ålder så att säga.

Jag tror det är viktigare med en trygghet i livet än ålder när en skaffar barn. Är uppvuxen med ensamstående förälder som har det kämpigt med ekonomin och det är en av anledningarna till varför jag inte vill ha barn.

 

[Petruska]

Nja. För egen del ångrar jag beslutet att skaffa barn. Det är det absolut svårasete jag genomfötr i mitt liv. Jag kunde inte ANA hur fruktansvärt svårt det skulle bli att ha ansvar för en så liten varelse som är så beroende av just mig, och pappan.

Jag avgudar min avkomma och är så oändligt stolt över en ung vuxen med så många kompetenser och begåvningar. Men jag som mamma - njae. Det var inget bra val.
Kunde jag leva om mitt liv så vore det en av de saker jag gjort annorlunda. Tänk om jag kunnat svinga trollspöet och hen skulle finnas utan min inblandning?

Väl beskrivet.

Jag fick barn rätt tidigt och i en värdelös relation.

Nu är jag löjligt barnkär och jag tänker fortfarande, med vuxet barn, att småbarnsåren var de bästa i mitt liv på många sätt. Trots ensamstående och pank (jag levde på csn).

Men.

Men det är väl nästan samma sak?

Jag tycker inte att det är det. Det är skillnaden mellan "jag vill och det jag vill kräver lite planering" å ena sidan och "jag vet inte vad jag vill men måste aktivt fatta ett beslut" å den andra. Det är väl där jag tänker att det inte behövs ett BESLUT.

 

[stjarnhimmel]

Nej? Om man planerar så bör man ju rimligtvis veta vad man vill. Man planerar ju inte ett barn om man är osäker kring om man vill ha ett?

Att man måste ”bestämma sig” känns snarare som nåt som är lite fast i normen att man ska vilja ha barn, att man annars måste aktivt säga nej om man inte känner en stark barnlängtan när man börjar närma sig åldern då fertiliteten ofta blir sämre.

Fast det handlade om att det var bra att ta ett beslut nu om man vill ha barn men märkligt att planera att samma beslut ska tas då fertiliteten börjar ta slut dvs märkligt att planera att när jag är runt 35 bör jag ta ett beslut om jag vill ha barn eller inte.
Så beslutet är detsamma men det ena handlar om att ta beslut nu eller planera att ett beslut ska tas.
Jag har haft vänner som sagt att om jag är singel när jag är 35 så kommer jag ta ett beslut om jag vill ha barn tillräckligt för att skaffa barn själv. Så jag avvaktar några år med beslutet.

 

[Petruska]

Det är skillnad. En mycket god vän ångrade absolut att hon blev mamma men älskade sina barn över allt annat. Vi pratade om det så det är inget jag gissar.

Jag tänker också att man tex kan älska sitt barn, men inte gilla livet med barn. Lekplatser, hämta på förskolan, äta barnvänlig mat, etc etc.

 

[stjarnhimmel]

Väl beskrivet.

Jag fick barn rätt tidigt och i en värdelös relation.

Nu är jag löjligt barnkär och jag tänker fortfarande, med vuxet barn, att småbarnsåren var de bästa i mitt liv på många sätt. Trots ensamstående och pank (jag levde på csn).

Men.
Jag tycker inte att det är det. Det är skillnaden mellan "jag vill och det jag vill kräver lite planering" å ena sidan och "jag vet inte vad jag vill men måste aktivt fatta ett beslut" å den andra. Det är väl där jag tänker att det inte behövs ett BESLUT.

Jo fast att skaffa barn innebär ju ett beslut. Varför är det bättre att "det blir som det blir." Sen skulle jag inte heller detaljstyra mitt liv innan- men vissa saker tex barn tänker jag oftast behöver ett beslut. Även vid oplanerad graviditet är det ett beslut om man ska behålla.
Sen tror jag att barn oftast inte "bara blir." De flesta som jag vet blivit oplanerat gravid har ju slarvat med skydd.

 

[Milosari]

Jag visste HELT SÄKERT att det inte skulle bli några barn i mitt liv. Sen fyllde jag 35 och kände inte lika mycket motstånd och tänkte att det blir nog inte bättre än såhär så jag tog ut min spiral. BM sa att det skulle ta minst ett halvår innan saker och ting kom igång, men jag blev gravid direkt. Hade rätt mkt ångest under graviditeten och inga direkt känslor för barnet i magen. Men så föddes ungen och allt förändrades som i ett trollslag. Jag älskar ungen och jag älskar att vara mamma. Jag fick ett överextrovert och hyperenergisk barn, han är skitjobbig rent ut sagt, men jag känner att min ålder är ett stort plus i hur jag ska hantera honom utan att bli frustrerad själv. Jag ser inte heller att min energi skulle vara sämre nu än för 10 år sedan. Tvärtom!

Mina föräldrar går snart i pension vilket är ett stort plus! Heltidsarbetande mor- och farföräldrar har ju alldeles för lite tid för att vara ett bra stöd.

Angående fertilitet så bekymrar det inte mig det minsta. I fyra generationer före mig har kvinnorna fått barn långt efter 40. Min mormors mor var närmare 50 när hon fick sitt sista (av 12).

Mitt bekymmer rör snarare att min nya partner är ännu äldre, bor i ett annat land och jag vill fortsätta vara särbo...

 

[Snubbelfot]

För mig handlar ett beslut, eller någon form av tydlig ståndpunkt, kanske mest om relationen med en partner. Den som - och nu pratar jag tvåsamhet - är klar över att h*n väldigt gärna önskar barn, är kanske inte så sugen på att starta en långsiktig relation med någon som känner tvärtom. Och vice versa. (Har båda en oviss ståndpunkt kan det säkert vara lättare tänker jag.) För den enskilda personen måste ett tydligt ställningstagande kanske inte vara så viktigt.

 

[Petruska]

Jo fast att skaffa barn innebär ju ett beslut. Varför är det bättre att "det blir som det blir." Sen skulle jag inte heller detaljstyra mitt liv innan- men vissa saker tex barn tänker jag oftast behöver ett beslut. Även vid oplanerad graviditet är det ett beslut om man ska behålla.
Sen tror jag att barn oftast inte "bara blir." De flesta som jag vet blivit oplanerat gravid har ju slarvat med skydd.

"Bara blir" kan väl vara slarv med skydd. Det kan vara stundens ingivelse.

"Bara blir" är nog oftast inte jungfrufödsel.

 

[Hedinn]

Fast det handlade om att det var bra att ta ett beslut nu om man vill ha barn men märkligt att planera att samma beslut ska tas då fertiliteten börjar ta slut dvs märkligt att planera att när jag är runt 35 bör jag ta ett beslut om jag vill ha barn eller inte.
Så beslutet är detsamma men det ena handlar om att ta beslut nu eller planera att ett beslut ska tas.
Jag har haft vänner som sagt att om jag är singel när jag är 35 så kommer jag ta ett beslut om jag vill ha barn tillräckligt för att skaffa barn själv. Så jag avvaktar några år med beslutet.

Fast då vill man ju ha barn, man vet bara inte om man vill ha det på egen hand. Och lite så tolkar jag hela den här beslutsgrejen, den utgår lite från att man borde vilja ha barn eller att man måste vara extremt säker på att inte vilja, så därför krävs ett beslut.

 

[MiniLi]

Ja, det tror jag. Det som förvirrar mig i tråden är nog det uttryckta behovet av ett beslut. Och då ett behov av att det beslutet måste fattas inom en viss tid.

Tanken: barn (eller husbil) under de närmaste åren, uppfattar jag mer som en vilja (en känsla) än ett beslut. Och fortfarande kan ju många olika faktorer spela in, så att det antingen blir av eller inte.

Men det är väl rätt så naturligt iom att kvinnors fertilitet kommer med ett (dolt) bäst-före-datum?
Om man (som jag tex) känner sig lite osäker på vad man vill så blir det extremt stressande att veta att åren och åldern förr eller senare kommer ta beslutet åt en.

Jag tycker att det är fullt rimligt att vilja ta ngn form av beslut innan man når en ålder då det troligen börjar bli svårt oavsett vad man då vill.
Om jag fortfarande är osäker vid ca 35 års ålder så vill jag tänka över om jag är villig att riskera ytterligare väntan eller om det är dags att snabba på tankarna lite.

Sen kanske jag ändå blir 45 och plötsligt kommer på att jag vill ha barn men då får jag ju gilla läget och hitta tröst i att jag faktiskt funderade noga och inte bara stoppade huvudet i sanden tills det var för sent.

 

[Petruska]

Jag har länge trott att jag absolut inte vill ha barn. Sedan kom jag på för ett antal år sedan att jag nog vill det ändå, men absolut inte före jag blev 35. Nu är jag 36 (och ett halvt ) och har träffat en person som jag absolut skulle vilja ha barn med. Då har jag kanske fattat något sorts beslut om att börja försöka inom ett par år eller så (dock utan att tänka på att det är beslutsfattande, det har bara blivit så i mitt huvud), men jag är väldigt medveten om att jag inte kan räkna kallt med att jag alls kan få barn, även om inget tyder på att jag inte skulle kunna, så att säga. Man vet ju ingenting, egentligen.

Åh! Om du får barn vill jag bli Grandtante och gå på gallerier med barnet på lördagarna!

 

[MiniLi]

Fast då vill man ju ha barn, man vet bara inte om man vill ha det på egen hand. Och lite så tolkar jag hela den här beslutsgrejen, den utgår lite från att man borde vilja ha barn eller att man måste vara extremt säker på att inte vilja, så därför krävs ett beslut.

Inget av besluten går ju att ångra i efterhand så det är väl inte konstigt att många känner ett behov av att ta genomtänkta beslut?

 

[stjarnhimmel]

Fast då vill man ju ha barn, man vet bara inte om man vill ha det på egen hand. Och lite så tolkar jag hela den här beslutsgrejen, den utgår lite från att man borde vilja ha barn eller att man måste vara extremt säker på att inte vilja, så därför krävs ett beslut.

Nej de var inte säkra alls. Jag tror inte alls att det handlar om vad man borde.
Utan att det är ett stort beslut som man vill ha funderat igenom ordentligt.

 

[stjarnhimmel]

"Bara blir" kan väl vara slarv med skydd. Det kan vara stundens ingivelse.

"Bara blir" är nog oftast inte jungfrufödsel.

Ja. Och det är ju ett beslut även om det är under kåthet och även alkohol. Man gör ju ett val.
Så därför blir det märkligt för mig att säga att det bara blir.

 

[Bison]

Jag tänker också att man tex kan älska sitt barn, men inte gilla livet med barn. Lekplatser, hämta på förskolan, äta barnvänlig mat, etc etc.

Det tror jag.
Jag skulle säkert älska barnet men hata livet med barn.

 

[Hedinn]

Inget av besluten går ju att ångra i efterhand så det är väl inte konstigt att många känner ett behov av att ta genomtänkta beslut?

Nej de var inte säkra alls. Jag tror inte alls att det handlar om vad man borde.
Utan att det är ett stort beslut som man vill ha funderat igenom ordentligt.

Självklart kan man ta genomtänkta beslut. Men om man över huvud taget funderar på att skaffa barn på egen hand, eller att man eventuellt måste hinna, så finns där ju nån nivå av vilja/intresse för att ha barn. Annars är det ju normer som kommer in, för varför skulle man annars ens komma på tanken? Att vilja något är för mig inte alls samma sak som att det trumfar allt annat och att man planerar att genomföra det. T.ex vill jag ha hund, jag funderar i princip varje dag kring det, men har inga planer på att skaffa nån. Jag skulle ju liksom inte tänka tanken om det inte var något jag på nån nivå var intresserad av.

Så det är det där med att behöva ta ett beslut om man VILL ha barn eller inte jag har problem med, för jag kan omöjligt se något annat än normer som driver det, att ta beslut huruvida man SKA (försöka) skaffa barn eller inte är en annan sak och självklart får man planera sitt liv.

Min poäng är att om man inte har någon form av vilja eller intresse av att ha barn så borde inte funderingarna komma alls. Så gör de det bör det rimligtvis handla om vilja/intresse eller normer/förväntningar utifrån.

 

[Anna]

Åh! Om du får barn vill jag bli Grandtante och gå på gallerier med barnet på lördagarna!

Taget!

 

[Voeux]

Ja. Och det är ju ett beslut även om det är under kåthet och även alkohol. Man gör ju ett val.
Så därför blir det märkligt för mig att säga att det bara blir.

Jag tänker att "det var inte var planerat" är i princip allt annat än ett aktivt beslut att skaffa barn. Att vara kåt och full och skippa kondom är ett aktivt val att ha oskyddat sex med någon, med vetskapen om risk med graviditet och könssjukdomar. De flesta oskyddade fylleligg slutar trots allt inte med graviditet. Men det är ett aktivt beslut att man tar risken. "Bara blir" är däremot ett väldigt märkligt uttryck eftersom alla vet vad sex kan leda till, så det är ju som sagt ingen jungfrufödsel det handlar om.

Jag sållar mig till skaran som absolut haft oskyddat sex med en person som jag inte planerat att skaffa barn med. Så hade det skett så hade jag kunnat säga att det här definitivt inte var planerat, eller tänkt att bli.

 

[Voeux]

Jag tänker också att man tex kan älska sitt barn, men inte gilla livet med barn. Lekplatser, hämta på förskolan, äta barnvänlig mat, etc etc.

Det är nog ganska vanligt. Jag vet en mamma som nästintill avskyr bebistiden, hon hamnade i förlossningsdepression med senaste barnet och tyckte att det var hemskt att vara ensam hemma som mammaledig. Nu är barnet 4 och hon ska få sitt andra, och säger "låt första året gå snabbt nu". Hon gillar lekplatser, hämta på förskolan osv. men inte bebistiden.