När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[kryddelydd]

Nu kan inte jag så mkt om cancer, men jag var nyligen på en föreläsning om epigenitik och förstod det som att det inte finns ett enda drag som styrs av bara en gen (det kan då inte finnas någon enskild cancergen) utan allt styrs av många olika gener. Plus då att man numera vet att det krävs något mer för att aktivera gener. Nu får man ju göra som man vill ang barn, men känns ju tråkigt om folk väljer bort något de egentligen vill för att de har felaktig informatik om hur sjukdomstillstånd nedärvs.

Det finns ju exempelvis generna BRCA1 och BRCA2.
De har ett väldigt stort genomslag.
Nära anhöriga till kvinnor som insjuknat i bröstcancer och som visat sig ha dessa gener, screenas för genen. Det är inte ovanligt att bröst opereras bort i preventivt syfte eftersom just de generna innebär väldigt stor risk för bröstcancer.
Det finns ytterligare några exempel på "cancergener" där risken för sjukdom är väldigt stor om man ärver genen. Exempelvis MEN 1 - ger sällan cancer tidigare än 30 års ålder men inte ovanligt därefter.
Rätt ovanlig sjukdom, dock, men ärftlig.

 

[kryddelydd]

Hörni, tycker ni att det finns omständigheter och sätt som är okej att fråga om barn, eller är det alltid opassande? Nu menar jag såklart inte att hux flux slänga ur sig "När ska ni skaffa barn då?" till diverse bekanta och kollegor. Men ibland kan jag känna mig nyfiken på hur mina vänner tänker om barn, och lägger givetvis ingen värdering i huruvida de vill eller inte vill, tänkt eller inte tänkt. Jag är bara nyfiken, och gillar som ni märkt att diskutera frågan själv, men frågar aldrig eftersom jag vet att det kan vara känsligt.

Vad tycker ni, är det alltid no no eller finns det mer passande sätt/omständigheter?

Jag tycker att det är ett normalt, och OK samtalsämne.

 

[nejlica]

Hörni, tycker ni att det finns omständigheter och sätt som är okej att fråga om barn, eller är det alltid opassande? Nu menar jag såklart inte att hux flux slänga ur sig "När ska ni skaffa barn då?" till diverse bekanta och kollegor. Men ibland kan jag känna mig nyfiken på hur mina vänner tänker om barn, och lägger givetvis ingen värdering i huruvida de vill eller inte vill, tänkt eller inte tänkt. Jag är bara nyfiken, och gillar som ni märkt att diskutera frågan själv, men frågar aldrig eftersom jag vet att det kan vara känsligt.

Vad tycker ni, är det alltid no no eller finns det mer passande sätt/omständigheter?

Beror nog på hur man frågar, men just den där förväntningen och laddningen som ofta ligger i frågan har jag tyckt varit skitjobbig. Sen är väl "När blir det bebis då?" generellt en skitdålig fråga oavsett till vem man ställer den, men i en pågående diskussion eller till någon man står nära undra lite försiktigt om någon funderat på barn känns väl kanske mer okej, speciellt om man sedan släpper det om svaret blir lite svävande. Det handlar väl om att ha fingertoppskänsla som med allt annat antar jag.

 

[MiniLi]

Hörni, tycker ni att det finns omständigheter och sätt som är okej att fråga om barn, eller är det alltid opassande? Nu menar jag såklart inte att hux flux slänga ur sig "När ska ni skaffa barn då?" till diverse bekanta och kollegor. Men ibland kan jag känna mig nyfiken på hur mina vänner tänker om barn, och lägger givetvis ingen värdering i huruvida de vill eller inte vill, tänkt eller inte tänkt. Jag är bara nyfiken, och gillar som ni märkt att diskutera frågan själv, men frågar aldrig eftersom jag vet att det kan vara känsligt.

Vad tycker ni, är det alltid no no eller finns det mer passande sätt/omständigheter?

Det är alltid okej att ställa frågor på ett öppet sätt sålänge man inte antar en massa saker.
”Vill du ha barn?” är väl generellt ok. Frågor som handlar om när eller liknande förutsätter ju att personen vill ha barn och det tycker inte jag är ok.

Tycker dock man ska vara lite varsam. Det kan ju vara personer som kanske försökt få barn länge men utan att det fungerat och då kanske det är känsligt. Tycker generellt att man inte behöver ta upp ämnet med vem som helst utan främst med personer man har en relation med.

Jag har varit med om att folk slänger upp samtalsämnet på typ en fest eller middag. Sådär ”men tjejer, det här med barn då?” och det är så fel på alla sätt liksom.

 

[escodobe]

Såklart att det det finns vissa sjukdomar som man inte vill föra vidare och där får man också hjälp inom svensk sjukvård att välja ut friska embryon. Där ingår t ex Huntington. .

Ja, nu ja, men inte när personen jag tänker på stod inför valet.

 

[Fresubin]

Hörni, tycker ni att det finns omständigheter och sätt som är okej att fråga om barn, eller är det alltid opassande? Nu menar jag såklart inte att hux flux slänga ur sig "När ska ni skaffa barn då?" till diverse bekanta och kollegor. Men ibland kan jag känna mig nyfiken på hur mina vänner tänker om barn, och lägger givetvis ingen värdering i huruvida de vill eller inte vill, tänkt eller inte tänkt. Jag är bara nyfiken, och gillar som ni märkt att diskutera frågan själv, men frågar aldrig eftersom jag vet att det kan vara känsligt.

Vad tycker ni, är det alltid no no eller finns det mer passande sätt/omständigheter?

Det är i princip aldrig okej att fråga folk om barn, många går igenom en barnlöshet och får panikkänslor av bara själva nämnandet. Däremot nära vänner, då tycker jag man kan känna av och faktiskt kunna fråga och prata om det. Men med nära vänner så pratar man ju om ditten och datten ändå så jag tänker att man förmodligen har en känsla redan för själva ämnet.

 

[_Taggis_]

Vad tycker ni, är det alltid no no eller finns det mer passande sätt/omständigheter?

Det beror på hur ämnet tas upp, tycker jag. Med folk man inte känner, men ska kallprata med vid tex konferenser och liknande så pratas det ju ofta om vad man jobbar med, om man har barn, vad man gör utöver jobb osv. Det är inget konstigt för mig om det är ett öppet samtalsklimat. Jag tar inte alls illa upp om nån frågar "Har du barn?" så länge jag kan svara "nej det har jag inte" och att det liksom inte läggs nån värdering i det. Jag frågar själv ibland om folk har barn ifall ämnet är uppe, och är svaret ja så brukar jag av artighet fråga hur gamla den/de är eller nåt liknande och sen inte mer om den saken. Är svaret nej så finns ju inte liksom mer att fråga. Då behöver ingen luska vidare i om det är frivilligt, ofrivilligt eller varför. Sådana samtal tycker jag inte hör hemma annat än i mkt välbekanta sammanhang just för att det kan vara oerhört känsligt. Lite som att politiskt ställningstagande inte heller behöver diskuteras i alla sammanhang. Det är väldigt privat för många.

 

[starcraft]

Hörni, tycker ni att det finns omständigheter och sätt som är okej att fråga om barn, eller är det alltid opassande? Nu menar jag såklart inte att hux flux slänga ur sig "När ska ni skaffa barn då?" till diverse bekanta och kollegor. Men ibland kan jag känna mig nyfiken på hur mina vänner tänker om barn, och lägger givetvis ingen värdering i huruvida de vill eller inte vill, tänkt eller inte tänkt. Jag är bara nyfiken, och gillar som ni märkt att diskutera frågan själv, men frågar aldrig eftersom jag vet att det kan vara känsligt.

Vad tycker ni, är det alltid no no eller finns det mer passande sätt/omständigheter?

Jag skulle vilja säga att känner man sig tveksam så är det bättre att avstå och prata om något annat. Det är ett väldigt känsligt ämne och lite tabubelagt för de som är ofrivilligt barnlösa. Jag tycker det är okej med vänner om det tas upp med en öppen fråga. Men andra, nä det tycker jag faktiskt inte att folk har med att göra

 

[Lickety]

Jag tycker det resonemanget är helt fruktansvärt. Jag kan begripa att om man har sjukdom som gör att man inte orkar med ett föräldraskap, det är ju bara klokt att tänka efter före. Man fundera kring gener som avkomman kan ärva mm, är för fullständigt främmande. Just för bl a epigenitik, som @MiniLi var inne på.

Jag ser inte det fruktansvärda i att klura på ens gener innan man för dem vidare, det handlar ju inte om andra personer än en själv och ett hypotetiskt barn. En himla massa egenskaper hos oss är till olika hög grad ärftliga, så att tänka ett varv tycker jag verkar sunt. Epigenetik påverkar yttryck av gener, men ändrar inte vilken uppsättning av gener som där finns att uttrycka.

 

[Kattennizze]

Jag ser inte det fruktansvärda i att klura på ens gener innan man för dem vidare, det handlar ju inte om andra personer än en själv och ett hypotetiskt barn. En himla massa egenskaper hos oss är till olika hög grad ärftliga, så att tänka ett varv tycker jag verkar sunt. Epigenetik påverkar yttryck av gener, men ändrar inte vilken uppsättning av gener som där finns att uttrycka.

Men det är själva resonemanget jag vänder mig mot, generellt. Är vissa gener inte önskvärda? Jag tänker på autism t ex. eller adhd. (inte på dödliga sjukdomar och syndrom givetvis). Jag tycker det doftar 30-tal och rasbiologi. Jag är visserligeninte förvånad med tanke på det nuvarande samhällsklimatet med Polen och Ungern som goda exempel.

 

[Lickety]

Men det är själva resonemanget jag vänder mig mot, generellt. Är vissa gener inte önskvärda? Jag tänker på autism t ex. eller adhd. (inte på dödliga sjukdomar och syndrom givetvis). Jag tycker det doftar 30-tal och rasbiologi. Jag är visserligeninte förvånad med tanke på det nuvarande samhällsklimatet med Polen och Ungern som goda exempel.

Av dina exempel så kan ju dessa diagnoser visst ställa till med vissa svårigheter - men på rätt plats kan diagnosen snarare vara en fördel, exempelvis i yrkeslivet. Men det är ju bra att vara beredd på viss ärftlighet och se till att önskvärd stöttning finns tillgänglig.

 

[Return_to_the_moon]

Det beror på hur ämnet tas upp, tycker jag. Med folk man inte känner, men ska kallprata med vid tex konferenser och liknande så pratas det ju ofta om vad man jobbar med, om man har barn, vad man gör utöver jobb osv. Det är inget konstigt för mig om det är ett öppet samtalsklimat. Jag tar inte alls illa upp om nån frågar "Har du barn?" så länge jag kan svara "nej det har jag inte" och att det liksom inte läggs nån värdering i det. Jag frågar själv ibland om folk har barn ifall ämnet är uppe, och är svaret ja så brukar jag av artighet fråga hur gamla den/de är eller nåt liknande och sen inte mer om den saken. Är svaret nej så finns ju inte liksom mer att fråga. Då behöver ingen luska vidare i om det är frivilligt, ofrivilligt eller varför. Sådana samtal tycker jag inte hör hemma annat än i mkt välbekanta sammanhang just för att det kan vara oerhört känsligt. Lite som att politiskt ställningstagande inte heller behöver diskuteras i alla sammanhang. Det är väldigt privat för många.

Jag tycker det är jobbigt när någon frågar om jag har barn. Jag svarar nej, sen kommer alltid en obekväm tystnad. Blir så tydligt att jag är udda och sticker ut.

Jag frågar därför aldrig om folk har barn. Det brukar komma fram snabbt ändå.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tycker det är jobbigt när någon frågar om jag har barn. Jag svarar nej, sen kommer alltid en obekväm tystnad. Blir så tydligt att jag är udda och sticker ut

Oj, jag har inte heller barn och har aldrig upplevt att det blivit konstigt när folk frågar. Alltså aldrig någonsin.

 

[Pilot]

Oj, jag har inte heller barn och har aldrig upplevt att det blivit konstigt när folk frågar. Alltså aldrig någonsin.

Jag blev frågad om det senast igår. Tycker det är rätt vanligt när man får frågan om har partner, är gift, har barn eller liknande.

kl
Jag förstår inte heller allas avsky för att prata om andras barn i heller. Har kompisar som knappt vågar nämna att de har barn för de får höra av "alla" hur tråkigt det är när man pratar om sina barn.
Jag pratar om mina hästar, hund, katter eller liknande och visar bilder för allt och alla.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag blev frågad om det senast igår. Tycker det är rätt vanligt när man får frågan om har partner, är gift, har barn eller liknande.

Ja, alltså frågan får jag ju ibland. Men jag har inte varit med om att det blir konstigt och tyst för att jag svarar nej. Det var det jag menade.

Jag fick frågan senast idag faktiskt. Svarade nej. Konversationen fortlöpte helt utan problem.

 

[Milosari]

Hörni, tycker ni att det finns omständigheter och sätt som är okej att fråga om barn, eller är det alltid opassande? Nu menar jag såklart inte att hux flux slänga ur sig "När ska ni skaffa barn då?" till diverse bekanta och kollegor. Men ibland kan jag känna mig nyfiken på hur mina vänner tänker om barn, och lägger givetvis ingen värdering i huruvida de vill eller inte vill, tänkt eller inte tänkt. Jag är bara nyfiken, och gillar som ni märkt att diskutera frågan själv, men frågar aldrig eftersom jag vet att det kan vara känsligt.

Vad tycker ni, är det alltid no no eller finns det mer passande sätt/omständigheter?

Det är väl bara att säga ”vill du ha barn?”.

 

[Exile]

Men det är själva resonemanget jag vänder mig mot, generellt. Är vissa gener inte önskvärda? Jag tänker på autism t ex. eller adhd. (inte på dödliga sjukdomar och syndrom givetvis). Jag tycker det doftar 30-tal och rasbiologi. Jag är visserligeninte förvånad med tanke på det nuvarande samhällsklimatet med Polen och Ungern som goda exempel.

Rent krasst så ÄR väl inte alla gener önskvärda? Jag har t.ex svårt att se att någon förälder medvetet skulle vilja att hennes barn föds med downs syndrom t.ex? Alla vill väl att sitt egna barns bästa och skulle vi t.ex kunna förhindra att barn föds med downs för att ta samma exempel så vore väl det något positivt?

Det här är inte det minsta relaterat till människor som redan lever och har downs, de har självfallet samma värde som alla andra och så ska det förbli men jag kan inte se något negativt med att inga nya barn med downs skulle födas.

Får man "rasbiologi-vibbar" av detta känns det som att det problemet ligger hos en själv och hur man väljer att tolka saker.

 

[mandalaki]

Rent krasst så ÄR väl inte alla gener önskvärda? Jag har t.ex svårt att se att någon förälder medvetet skulle vilja att hennes barn föds med downs syndrom t.ex? Alla vill väl att sitt egna barns bästa och skulle vi t.ex kunna förhindra att barn föds med downs för att ta samma exempel så vore väl det något positivt?

Det här är inte det minsta relaterat till människor som redan lever och har downs, de har självfallet samma värde som alla andra och så ska det förbli men jag kan inte se något negativt med att inga nya barn med downs skulle födas.

Får man "rasbiologi-vibbar" av detta känns det som att det problemet ligger hos en själv och hur man väljer att tolka saker.

Generöst av dig att du inte vill avrätta människor med Downs.

För vem skulle det vara positivt om vi "förhindrade" barn med Downs från att födas? Många föräldrar tar redan i dag fostervattenprov och sedan är det helt och hållet deras beslut hur de vill göra. INGEN annan har rätt att lägga sig i det.

 

[Exile]

Generöst av dig att du inte vill avrätta människor med Downs.

För vem skulle det vara positivt om vi "förhindrade" barn med Downs från att födas? Många föräldrar tar redan i dag fostervattenprov och sedan är det helt och hållet deras beslut hur de vill göra. INGEN annan har rätt att lägga sig i det.

För vem det skulle vara positivt? Ja de barn som inte föds med downs? Jag har aldrig sagt att någon ska lägga sig i hur folk gör, valet är ju ens eget alltid och bör så vara men det betyder ju inte att forskning i hur man kan förhindra diverse sjukdomar/defekter/osv hos foster är något negativt och det är det intrycket jag fick.

Vad du menar med det första fattar jag inte utan antar att du försöker antyda att jag är en ond människa vilket är lite löjligt av dig tycker jag.

 

[mandalaki]

För vem det skulle vara positivt? Ja de barn som inte föds med downs? Jag har aldrig sagt att någon ska lägga sig i hur folk gör, valet är ju ens eget alltid och bör så vara men det betyder ju inte att forskning i hur man kan förhindra diverse sjukdomar/defekter/osv hos foster är något negativt och det är det intrycket jag fick.

Vad du menar med det första fattar jag inte utan antar att du försöker antyda att jag är en ond människa vilket är lite löjligt av dig tycker jag.

Du menar att det skulle vara bra för att ett barn med Downs att slippa födas?